Hela växten är mer eller mindre täckt av ett grått ludd.
Äkta kvitten, Cydonia oblonga, är ett mindre fruktträd med lång historia. Man tror den har odlats som kulturväxt tidigare än äpple. Kvitten avbildades av både greker och romare redan under antiken. Växten har sitt ursprung i Mindre Asien och Kakausus. Det vetenskapliga namnet knyter an till staden Kydonia, idag Chania, på Kreta. Det finns endast en art i släktet, men ett hundratal olika sorter.
Blomknoppen är mycket lik en rosenknopp.
Kvitten är ett lövfällande träd med rosa eller vita blommor i maj. Knoppen är snurrad som en ros och vackert rosa till färgen. Blommorna påminner om äppleblommor, men är lite runda i formen även som utslagna och liknar nästan en mindre magnoliablom. Bladen slår ut ganska tidigt och är ludet grå, som om de vore angripna av mjöldagg.
Många av de odlade sorterna är självfertila, så det räcker att ha bara ett exemplar för att få skörd. I oktober mognar de ludna, gula frukterna som passar att använda till kvittenmos, sylt, marmelad eller vin. Marmeladen får en vacker orangeröd färg vid kokning.
När kvittenbitarna får koka med socker kommer de snart att bli vackert röda i färgen.
I medelhavsländerna gör man kvittenbröd, som är en slags hård marmeladgodis, av kvittenmos, socker, citron och honung. Den bakas i ugnen i långpanna vid låg temperatur under flera timmar.
Frukterna kan vara formade som äpplen eller päron.
Råa smakar äpplena förskräckligt strävt, då de innehåller mängder av garvsyra. Däremot är de mogna frukterna ljuvliga att ta in på ett vackert fat, då de har en härlig doft som sprider sig i rummet. Den aromen liknar inget annat. Dessvärre finns det ofta stora mängder små flugor i frukterna och dessa förökar sig glatt inomhus. Så då åker fruktfatet ut!
Kvitten har ett grunt rotsystem och bör odlas i fuktig mark med något sur markreaktion. Den är härdig i zon I-II. På många håll används kvitten som grundstam vid förökning av svagt eller medelstarkt växande päronträd. Kvitten har också använts som medicinalväxt mot bl a magbesvär och ”klena nerver”.
Det är bara att erkänna direkt. Tomaten är min älsklingsgrönsak. Gott på mackan, att äta som mellanmål och nyttogodis. Funkar alltid som tillbehör i matlagningen istället för andra rotfrukter eller grönsaker. Har en knepig mage som inte tillåter mig att äta potatis eller laktoshaltiga gräddiga såser och då kan restaurangpersonalen, speciellt i Italien, ibland bli lite fundersamma. Vad ska vi ge åt henne att äta (till köttet/fisken)? Då föreslår jag una insalata di pomodoro. De ser fundersamma ut, som att – bara tomater kan man väl inte äta. Men det kan jag. Jag älskar dem! Söta och syrliga på samma gång. Och särskilt de italienska – köttiga, smakfulla och nästan lite kryddiga.
Det egna lilla växthuset är inte stort. Alldeles för litet till och med. Men fullproppat med tomatplantor. Så här års en liten djungel. Tomater är ganska lättodlade växter i växthus, men de måste passas med vädring och vattning. Det finns många bra sorter som passar på friland också, men då måste läget vara varmt och soligt.
Lilla ’Snowberry’ är en ljusgul sort som är söt och mycket god.
Eftersom jag inte har så mycket plats i växthuset ägnar jag mig åt småfruktiga tomater som inte blir så höga. För den skull behöver man inte välja busktomater. Tomater är egentligen klängväxter och har en enorm växtkraft. Vid Medelhavet är det gott om sol och där kan tomaterna växa som små träd på friland. Här hemma måste vi begränsa dem i storlek för att de ska orka ge frukt under vår korta säsong. I den begränsningen ingår att tjuva plantorna.
Här kommer en liten tjuv i grenvecket mellan bladskaft och stjälk.
Tjuvning innebär att man nyper bort de små skotten som kommer i ett bladfäste. På så sätt stoppar man förgreningen och plantan växer på höjden. Då blir det inte så mycket blad som skuggar fruktklasarna. Och plantan koncentrerar sin kraft på tomatproduktion istället för på bladtillväxt. Busktomater behöver inte tjuvas, utan de kan forma små buskar. Det här brukar stå på fröpåsen.
’Chocolate Cherry’ är en favoritsort bland cocktailtomater. Brunlila i färgen och ger goda skördar.
Mina tomatplantor växer i papperskorgar från Ikea där jag borrat hål i botten för dränering av överskottsvatten. På så sätt kan jag enkelt byta jorden varje år och tvätta krukorna till hösten. Infekterad jord är nämligen det största sjukdomshotet mot tomatplantorna. Använd en välgödslad jord och blanda gärna in kogödselkompost dessutom. Har du bara en begränsad jordvolym måste du tillsätta flytande gödsel vid vattningen. Svag dos vid varje vattning är bättre än en kraftig i veckan.
Papperskorgar är billigare än krukor, men fungerar precis lika bra till tomatodling.
Vattna tomatplantorna varje eller varannan dag beroende på väderlek. De ska inte torka ut, för då finns det risk att tomaterna spricker. Droppbevattning är bra, annars får du skaffa bevattningshjälp om du reser bort. Rensa regelbundet bort gulnade och vissna blad. De möglar lätt och i växthusets höga luftfuktighet frodas mögelsvamparna snabbt. Bind upp höga tomatplantor med snören eller mot bambukäppar an efter som de växer till sig. När de blir höga och fulla med fruktklasar böjer sig stjälkarna lätt.
’Roma’ köpte jag fröer till på en resa i Italien. Bra sort att äta på smörgås då den har torrt fruktkött.
Sen är det bara att skörda och njuta! Känn efter om skalet sviktar lite när du trycker på det. Plockmogna tomater lossnar lätt från skaftet. Låter man dem hänga kvar för länge blir de övermogna, mjukna och möglar lätt. När kvällarna börjar bli mörka och kyliga är det bra att ha en värmefläkt som håller luften i rörelse inne i växthuset. Den skyddar också mot för låga temperaturer i växthuset. Under 10 grader ska man helst inte gå. De allra sista tomaterna för säsongen brukar ha svårt för att mogna. Då kan du plocka dem gröna och låta dem eftermogna i fönstret inomhus. Eller så panerar du gröna tomatskivor i ströbröd och steker dem i panna. Jättegott!
’GoldenBumble Bee’ är en liten och ganska långsamt mognande tomatsort.
Kålen har verkligen fått en renässans i det nya slow food-köket. Inte för att de nödvändigtvis tar så lång tid att tillaga, men för odlarens del är de också ganska slow. De har en lång växtperiod och behöver förkultiveras för att bli skördemogna innan hösten kommer. Kålväxterna trivs däremot bra i vårt relativt svala klimat med milda somrar. Det allra mest positiva är att kål hör till de mest fullproppade livsmedlen vad gäller antioxidanter, vitaminer och järn. Det är riktig supermat!
De flesta kålväxter härstammar från den vildväxande blomkålen som växer på sydeuropas stränder. Därifrån har man sedan förädlat fram en mängd olika former. Grönkål är en mer eller mindre krusig bladväxt som kan bli upp emot 1 meter hög som mest. Det finns även rödbladiga sorter som kallas purpurkål.
Grönkål kan odlas på alla slags jordar, men den kräver en hel del vatten och gödsel på lättare jordar. Man kan skörda grönkålen löpande under hösten genom att bryta av blad vid basen och låta plantans topp växa vidare. Efter ett tag kan plantan bli lite ranglig och då får man binda upp den mot ett stöd för att den inte ska välta. De allra spädaste bladen kan man gärna äta råa som sallad, men äldre blad blir lite sega och hårda och behöver därför finhackas och få en lätt förvällning i gryta eller stekpanna.
Svartkål är en italiensk specialitet och odlas många gånger även i rabatter, som prydnadsväxt. Som soppgrönsak är den speciellt god. Svartkålen är lika lättodlad som grönkålen, men kräver även den förkultivering i god tid innan utplantering. Man bör beräkna såtiden till 4-6 veckor före det är dags att plantera ut. Den tar ungefär 100 dagar på sig från sådd till skörd. Svartkålen kan precis som grönkålen stå kvar i landet trots att snön fallit och skördas under tidiga vintern.
Unga plantor av kronärtskocka får växa till sig ett tag till i kruka.
Kronärtskockorna har växt till sig rejält efter den långsamma starten i våras. Bilden ovan är från utflytt av plantor till växthuset och tagen 1 maj. Den här tistelväxten måste förkultiveras i god tid för att hinna ge färdiga skockor till hösten. Planera att så ca 8 veckor innan du sätter ut plantorna i bädden. Och det gör du när frostrisken är över. Utplanteringsdags blev det den 16 maj och då såg de fortfarande inte mycket ut för världen. Täckte med fiberduk i flera veckor.
Nyplanterade kronärtskockor i en välgödslad växtbädd.
Växtplatsen ska helst vara så solig som möjligt. Jorden ska vara välgödslad och mullrik. Även om det är bra med en snabb jord (= sandig) så måste man blanda i humus och kompostjord för att få en näringshållande struktur. Min jord är lerig från början och även om jag under åren lyckats lätta upp den en hel del, så är det dock lera på djupet. Jag grundgödslade med hästgödsel och gav därefter några givor med välbrunnen, gammal hästgödsel under sommaren. Så jag skulle tro att det blev rätt bra i alla fall.
Det blir rejäla plantor av kronärtskockan som kräver mycket plats och gott om näring.
Kronärtskockor vill förutom gott om näring även ha mycket vatten. Jorden ska helst hållas fuktig hela tiden. Sen när plantorna börjar växa till sig går det för det mesta fort. Och de brer ut sig mer och mer. Så reservera en rejäl bädd. Blasten blir bred och sticker ut en bra bit, så det tar av utrymmet från grannarna.
Tillagning av kronärtskockor:
När blomknoppen utvecklats så långt som att knoppfjällen öppnar sig och börjar vända sig lite utåt är den klar för skörd. Skär av knoppen med en bit av stjälken. Förvara skockorna svalt i kyl om du inte ska äta dem direkt. Koka upp vatten i en stor kastrull och tillsätt grovt salt. Man kan lägga i en liten lök och en nypa socker i lagen. Skär eller bryt bort stocken och skölj skockorna väl. Lägg i dem i kokvattnet och låt koka ca 30 min. Större skockor lite längre och mindre lite kortare tid. När knoppfjällen släpper från skockan är de klara. Servera med smält smör, örtsmör eller vinägrett.
Här har kronärtskockan släppts upp i blom. Då är den inte längre ätduglig.
Den svenska sorten ’Herrgårds’ är en perenn kronärtskocka, till skillnad från ’Green Globe’ som jag odlade i år. Men även ’Herrgårds’ har svårt att övervintra om jorden är lerig. För att vintertäcka jordärtskocka gör du så här: Klipp ner plantan efter skörd till ca 25-30 cm. Kupa upp jorden, men låt stjälken sticka upp en liten bit. Du kan bygga en liten ram runt om plantan eller ställa ut en pallkrage. När det börjar bli tjäle skyddar du kupan med halm, löv och kompostmaterial. Ovanpå själva stjälken kan du ställa en tegelpanna eller annat som skyddar mot regn som tränger ner i roten. Så fort det blir varma dagar om våren ska kupningen bort så jorden kommer åt att luftas och torka upp lite.
Ramslök är en vild lökväxt som trivs i fuktiga, halvskuggiga woodlandmiljöer. Den gillar speciellt en kalkrik jord, men vill du föra in den i trädgården så kan du bättra på förhållandena med en lucker och humusrik skogsjord som du kalkar upp med benmjöl, äggskal eller musselskal. Samma typ av ståndort och förutsättningar som julrosen gillar, så de två kan gärna växa i samma rabatt. Eller rabatt ska jag kanske inte säga, utan mer naturlik plantering. Om ramslöken skulle trivas bra hos dig så kommer den att sprida sig kopiöst. Men då är det bara att äta upp den!
Ramslökens blad och stjälkar har en mjuk vitlökssmak. Smaken är som intensivast när bladen är nya och ljusgröna i april och den avtar efter blomning. Ramslöksblomningen infaller i mitten-slutet av maj och det är en underbar syn. Hela luften doftar vitlök. Men glädjen av denna marktäckare är kortvarig, för snart vissnar bladen ner och växten är till synes borta. Fast då ligger löken i jorden och förbereder sig för en ny vår.
Du kan använda ramslöksbladen i pesto eller kryddsmör och som krydda istället för vitlök i t ex tomatsås. Eller så hackar du dem fint och blandar i en kall sås med creme fraiche. Man kan också smaksätta soppor med ramslök. Det är ingen risk att bladen skulle ta slut även om man kryddar maten med ramslök varje dag – när bladen är som smakrikast så går det inte åt så många. På bilden ovan har jag plockat ramslöksblad i ett ganska sent stadium. Man ser det på att bladen är matt gröna och lite tjockare. Att frysa ramslökshack går an, men smaken är inte densamma som hos färska blad.
Ramslöksfrö finns till salu, men det är inte helt lätt att få dem att gro. Ramslöken behöver en kylperiod för att gå ur sin frövila och det är inte så lätt att bryta den på konstgjord väg. Det bästa är att få tag i några plantor in the green och plantera dem i fukthållande, god skogsjord. Ta plantorna i god tid på säsongen, innan de hunnit gå i vila. Skövla inte i naturen, utan ta bara så många plantor du behöver för att gå igång. De kommer snabbt att sprida på sig om du valt rätt växtplats!
Under resan till Italien nu i höst fick jag se präktiga exemplar av rosmarin på torra, soldränkta växtplatser där det knappast var någon som gick med vattenkannan och pysslade om dem. Det är en liten, hårdför växt som tål mycket, men inte långvarig kyla. I våra kalla trakter odlar vi den på friland på sommaren och gräver upp den för att övervintra i kruka över vintern. Rosmarinen avskyr blöt jord när den är i vila, så plantera gärna den i ren sandjord inför vinterförvaringen. Det kan gå att övervintra rosmarin ute mot en varm södervägg om man gräver ner den i jorden och bullar upp med rejäl löv- och ristäckning mot kalla vindar.
Rosmarinen blommar under hösten eller tidiga våren med blålila eller ljusrosa blommor, beroende på sort.
Det svåra med övervintringen av de flesta medelhavsväxter är att kunna förvara dem svalt och ljust utan att de blir övervattnade eller tillåts torka ut. Detsamma gäller för rosmarinen. Men klarar du vinterförvaringen kan du försöka dig på nästa grej – att ta sticklingar av din rosmarinplanta. Förökningen är väldigt snarlik för buxbom, så har du tidigare lyckats med sticklingsförökning av buxbom lär du göra det med rosmarin också.
Här ser du vad jag menar med klack – att det sitter kvar en bit bark från grenen längst ner på skottet.
Så här gör du: riv försiktigt av en 10-15 cm lång kvist från en huvudgren med äldre ved. Bäst resultat blir det om sommaren när årsskotten hunnit växa till sig en bit. När du river av skottet får du med dig en liten klack, barkflisa, där skottet suttit fast i grenen. Plocka bort de lägst ner sittande bladen, som annars skulle hamna under jorden i krukan. Stick ner kvisten i en kruka med såjord eller annan sandblandad, porös jord. Har du små lecakulor kan du gärna ha det med i jorden för att den ska bli riktigt luftig. Tryck inte till jorden, utan duscha den bara och håll den sedan lätt fuktig tills skottet slagit rot. Du kan gärna sätta flera skott i samma kruka och dela på dem när de tagit fart.
Rosmarin passar till allt slags kött, men framför allt till lamm. Dessutom kan du använda sparsamma mängder i äppelrätter, i marmelad, till ugnsstekta grönsaker och i bröd. Jag ska faktiskt passa på att lägga några kvistar rosmarin i dagens foccacia och på de ugnsrostade grönsakerna som jag ska bjuda på till pannbiffen. Smaklig spis!
En låg häck av rosmarin hittade jag utanför hotellet i Italien.
Har nyss kommit hem från en semester i Italien. Underbart skönt och milt väder som en god svensk sommar. Det var fantastiska vyer där vi färdades i hjärtat av Umbrien, upp och nerför vindlande serpentinvägar. Rätt vad det var växte små tuvor av vild cyklamen i vägkanten. Såg också naturligt spridda eldtorn (Pyracantha coccinea), alpmartorn (Eryngium alpinum) i vägslänterna och fina små plantor av granatäpple i kruka. Fruktträd av olika slag fanns det gott om, och även den exotiska mispeln.
Mispel (Mespilus germanica) är ett litet fruktträd eller större buske som härstammar från Persien. Redan under medeltiden var mispeln en eftertraktad frukt i Medelhavsområdet, och så småningom spred den sig norrut. Den är inte speciellt vinterkänslig och kan med framgång odlas i Storbritannien. Dock hinner frukterna sällan mogna på busken. Eftersom de plockas i november-december i Italien så kan man tänka vilken lång mognadstid frukten har. I Sverige är mispeln härdig upp till zon 2-3 (4) och i Norge längs större delen av kusten.
Trädet är litet och knotigt, med vridna grenar. Det är långsamväxande, och behöver sällan beskäras. De stora vita blommorna är självfertila och påminner lite om något mitt emellan äppleblom och nyponrosor. Frukten är rund och brun med flikar i toppen. De äts som övermogna, när den framträdande garvsyran brutits ned och fruktens lite syrliga, äpplemosliknande smak (och konsistens) framträder. Frukterna skördas helst efter den första frosten. Sedan lagras de svalt och ljust under några veckor tills de fått den rätta övermogna, lite halvruttna konsistensen. Mispelfrukter kan användas till sylt och gelé. I Danmark serveras mispelfrukter ofta på julbordet.
De är magnifika träd båda två, eken och den äkta kastanjen, med stabbiga stammar och blir gärna lite bredare än höga. Det ska man ha i åtanke vid plantering och ge kastanjeträdet gott om plats runt om. Det är definitivt inget träd för mindre villaträdgårdar. Barken på äldre träd är djupt fårad och vriden som om man hade vridit ur en blöt trasa Den äkta kastanjen växer i landets varmaste delar och fordrar mycket värme för att utvecklas fullt ut. Ståndortsmässigt är den inte så krävande, förutom att den vill ha en varm placering och inte tål blöta lägen.
Bladen är livligt gröna, upp till 20 cm långa, smalt lancettformade och tätt tandade. Det finns inte mycket man kan missta sig på när man ser bladen. Hanblommorna är de som syns i maj, med sina långa, smala hängen. Vid blommans skaft finns oansenliga honblommor som är de som utvecklar frukter så småningom. Man bör plantera minst två träd om det är frukter man vill åt eftersom blommorna korspollineras.
Om hösten blir bladen vackert gula och kastanjerna trillar ur sina svepeskålar. I en skål kan det finnas 2-5 kastanjer. De trillar ofta ner på marken så fort de är mogna och då flockas plockare kring frukterna, både människor och djur. I Sydeuropa är det vanligt att man äter kastanjer och innan potatisen introducerades till Europa var kastanjer den vanligaste födan. De innehåller mycket lite fett, men istället mycket kolhydrater och vatten. Kastanjerna kan rostas och ätas med smör eller malas till kastanjemjöl. Kastanjen kan även njutas på många andra sätt. Den passar bra i soppor, gryträtter, wok, som fyllning i ugnsstekt fågel, till desserter och kakor.
Vinbären hör till våra härdigaste frukt- och bärväxter och de odlas kommersiellt ända upp i Tornedalen. Den svarta vinbärssorten ’Öjebyn’ hör till de allra bästa och den härstammar från SLU:s försöksstation utanför Piteå. Svarta och röda vinbär ger den underbaraste saft, råpressad eller kokt i saft-Maja. I år blev det däremot inte så mycket vinbärssaft från mina buskar, då jag misstänker att det var något krångel med pollineringen. Bärklasarna var inte särskilt välfyllda, utan det saknades många bär på varje klase.
Svarta vinbär innehåller mycket C-vitamin samt ämnen som motverkar högt blodtryck och hjärt- och kärlsjukdomar.
Annars är vinbär ett lättodlat bär. Det enda du i princip behöver göra är att gallra ur buskarna varje vår. Om du funderar på att plantera vinbär så passar det bra att göra det nu i höst. Välj en solig plats med mullrik och fuktighetshållande jord. Rena sandjordar måste alltså förbättras med kompost och torvmull för att hålla vatten. Gödsla bara försiktigt. Har du lerjord kan du hoppa över gödslingen helt och bara ge några skopor vedaska ibland. För mycket gödsel, särskilt kväve, ökar risken för sjukdomsangrepp.
Vinbär passar även i bakverk och som dekoration.
I början sköter sig buskarna helt själva. Bind gärna upp de lägsta grenarna eller snickra ihop en kvadratisk ställning av fyra pålar och fyra korta lister. Det är bra att göra det med en gång medan busken är liten. Sedan kan den växa i lugn och ro i 4-5 år innan du börjar gallra bort de 4-5 äldsta grenarna varje vårvinter. Vinbär bär frukt på äldre skott, så du måste spara några grenar för att få bär. De nya skotten växer ofta kraftigt rätt upp i luften och har stora blad. Håll en balans mellan unga och gamla grenar så har du alltid nya skott på kommande, liksom fruktbärande kvistar.
Moderna vinbärssorter brukar vara rätt så friska. Men ibland ser man vinbärsgallkvalster på äldre buskar. Du kan se angreppet tidigt om våren när knopparna sväller. Då blir de gallkvalsterangripna knopparna alldeles runda. Kvalstren sitter inuti knopparna och kryper ut vid blomningstid och börjar äta på blad och blomanlag. Kvalstren sprider dessutom en virussjukdom som gör buskarna sterila efter hand. Det är en allvarlig sjukdom och därför ska man alltid gräva upp och bränna kvalsterdrabbade vinbärsbuskar. Mjöldagg förekommer ibland på äldre sorter, men det finns motståndskraftiga vinbär, så välj dem istället. Mjöldagg kan också triggas igång som ett resultat av för kraftig kvävegödsling.
Rosmarin är en växt som trivs på Medelhavets stränder. Den är en viktig beståndsdel i det som kallas macchia på italienska, dvs den torra, snåriga buskskogen som växer vid sidan om vägarna. Det är med andra ord en mycket anspråkslös växt vi talar om som klarar sig på lite. Och den största risken i vårt klimat, förutom vinterkylan, är väl att vi vattnar ihjäl våra rosmariner eller planterar dem i alldeles för bra jord. Rosmarin kan övervintra ute i skyddade lägen i de mildaste klimatzonerna. Men den måste täckas väl med löv och halm. Annars är det ett bra tips att ta in plantan i kruka och förvara den ljust, men svalt. När våren kommer exploderar den i ljuvliga små blommor i ljust lila eller blått.
Rosmarin har en mycket oljig doft av kamfer och barr. Den eteriska oljan som utvinns ur bladen innehåller mycket riktigt kamfer, borneol och cineol. Rosmarinkvistar och enbär brändes för att friska upp unken inomhusluft under medeltiden. Man trodde också att den höll pesten borta. Rosmarinoljor har använts i luktvatten av olika slag och den ingår faktiskt i receptet för doften 4711, som är den första kända eau de colognen.
Rosmarindoften är sedan länge förknippad med minne och trohet. I Hamlet finns en passage där Ofelia ber Hamlet minnas henne med orden: There’s Rosemary, that’s for remembrance; pray love, remember. Man har också använt rosmarin vid bröllop, i brudkronor samt vid begravningar, för hågkomstens skull. Under antiken bar eleverna en rosmarinkrans på huvudet för att minnas bättre när de skulle upp till tentamen!
Rosmarin är en härlig krydda i maten, men man ska bruka den med måtta. I lammstek är väl rosmarin en oumbärlig krydda och den gör sig också utmärkt till ugnsstekta grönsaker. Kyckling med rosmarinsås är en annan favorit. När Henrik VIII av England serverades vildsvinshuvud skulle det ha en rosmarinkvist i munnen. Han hade också en älsklingsdessert som kallades rosmarinsnö. Det är en äggtoddy med hårt vispade äggvitor och vispgrädde med tillsats av stötta rosmarinblad. Skulle man prova!
