Blogg

Träffar ibland på folk som sitter inne och häckar under den varmare årstiden fast det är jättefint väder ute. Varför då, undrar jag, ska vi inte sätta oss utomhus? Men nej, ”det blåser så kallt”, säger de. ”Det blåser alltid här”. ”Du förstår väl att på vår gård kan man inte sitta ute!” Men nej, det förstår jag inte. Det är ganska naturligt att det blåser på den skånska landsbygden, och även inne i stan, för det finns inte tillräckligt mycket skog som skyddar. Men det är också ett problem som går lätt att komma runt. Genom att plantera ett läskydd av vindtåliga växter.

På många äldre gårdar har almen utgjort en betydande del av vegetationen i grannskapet. Efter att almarna föll offer för almsplintborre med flera åtföljande sjukdomar har vinden haft fritt blås om ingen nyplantering skett. De traditionella skånska pilevallarna härstammar från ca 1600-talets mitt då pilar planterades uppe på torv- eller jordvallar som lagts upp för att skydda grödorna från kreatur. Pilarna stabiliserade jordmassorna och försåg bönderna med bränsle. Samtidigt erbjöd de ett visst skydd mot erosion från vind. Men under 1800-talets slut började man ta bort pilevallarna för att återvinna åkermark.

Numera kan markägare ansöka om bidrag för skötsel av läplanteringar via Länsstyrelserna. Lähäckar nyplanteras igen till glädje för både djurliv, lantbrukare och boende. Uppbyggnaden av dessa vindskydd beror på många faktorer, såsom allmän vindriktning, terrängens topografi, övrig vegetation och bebyggelse samt markförhållanden. För ett vindutsatt, låglänt land som Danmark har vindhastigheten bedömts vara 25-30% större utan det tätt utbyggda nätverk av läplanteringar. Där är det framför allt de många parallella häckarna som ger effekt.

Körsbärskornellen, Cornus mas, är en vindfast högre buske med vacker vårblomning som gläder även pollinatörerna.

Profilen på lähäckarna, såväl som deras höjd, täthet, bredd och struktur påverkar effekten av planteringen. Ett ojämnt krontak ger en högre vindreduktion än ett jämnt. Det är dessutom en fördel om framkanten är utdragen, eftersom det minskar turbulensen. Därför är bryn med buskskikt att föredra längst i framkant av en lähäck bestående av träd. Ju högre planteringen som vinden ska ta sig över är, desto större läeffekt både på vindsidan och läsidan av hindret i fråga.

Glesa vindplanteringar ger mindre, men jämnare lä över en längre strecka, medan täta häckar producerar kraftig lä på ett kortare område. Det är alltså silningseffekten som är själva grejen. Ett tips är att man ska kunna se markens färg på andra sidan vindridån, men inte vad det är för gröda. Då är vegetationsskiktet lagom tätt. Genom att blanda häckväxter med olika trädarter uppnår man både ett lagom tätt underskikt som stoppar ”golvdrag” samtidigt som man får en böljande profil på toppen.

Förutom att skydda mot vind ska man komma ihåg att läplanteringar också har stor påverkan på luftföroreningar och buller. Detta är egenskaper som gör att läplanteringar har en utvidgad funktion i staden. Där man dessutom kan skärma av trafiken eller den täta bebyggelsen och ge en känsla av oexploaterad frizon. Genom att man skapar delvis genomsläppliga växtridåer uppstår inte heller någon känsla av otrygghet för dem som vistas i området.

Exempel på trädarter som är vindtåliga: naverlönn, gråal, björk, avenbok, ask, tall, asp och poppel, parklind och olika ekar. Bland busksortimentet kan jag nämna körsbärskornell, hagtorn, videarter, slån och silverbuske. Naturligtvis är det markförhållandena som ska styra vilka växter som väljs ut till läplanteringen, men jag anser också att det är viktigt att se till viltets och insekternas behov av skydd och mat.