Sydboken tillhör släktet Nothofagus som omfattar ett stort antal arter med hemvist på södra halvklotet i havsnära miljöer. Det finns både vintergröna och lövfällande sydboksarter, men gemensamt för dem alla är att de kräver ett fuktigt klimat och gott om ljus. Västkusten i Norge och på Irland har det bästa klimatet för sydbokarna i Europa, med svala och fuktiga somrar och inte alltför kalla vintrar.
Sydbokens blad är glansiga och buckligt äggrunda. Knopparna runda och svarta. Vita lenticeller på grenarna.
Den enda sydbok som trivs i Sverige är Nothofagus antharctica, och den är härdig i zon 1-2. Den härstammar från södra Chiles och Argentinas tempererade regnskogar i Anderna, med stora årliga regnmängder. Där antar den olika former, allt från marktäckande buskar till upp emot 20 meter höga, flerstammiga träd. Flerstammigheten har den med sig även i våra trädgårdar. Ett annat kännetecken är de lågt sittande grenarna med skott av fiskbensstruktur.
Här ser man tydligt det spärrgreniga växtsättet. Foto: Baumschule Horstmann
Bladen är också mycket typiska: små och lite buckliga sittande på något utspärrade skott. Jag tycker de ser ut som blad hos låga oxbärsarter. Prova att stryka de nyutvecklade bladen med handen om våren. De doftar lätt av kanel. Om hösten färgas bladen gula.
Bladen är inte stora. Mitt lillfinger trots allt ännu mindre.
Stammen är hos det unga trädet slät och lite glansigt gråbrun, men som äldre spricker den upp och visar vita lenticeller, ungefär som körsbärssläktet. Stammarna blir lätt vridna och knotiga. Överlag är det här ett ganska långsamväxande träd som blir nästan lika brett som högt. Hos oss ofta inte över 5 meter.
Flerstammigheten är typisk för sydboken.
Välj en vindskyddad och fuktig ståndort med svagt sur jordmån i soligt läge. Och plantera helst lite större exemplar från början. Annars får du vänta från far till son innan den blir manshög.
Trädgårdens enda träd är olivträd med gräsmatta under.
Nyss hemkommen från en resa till Italien ser jag fortfarande för mig det silverskimrande ljuset från en olivlund. Skördetiden har nyss startat och odlarna jobbar nu för fullt med att samla in och ta hand om oliverna.
Direkt från träden, gröna och svarta oliver om vartannat.
Oliver som ska bli olja tillhör en lite mindre storleksklass än de som slutligen kommer att hamna i saltlag och konserverande olivolja för att ätas hela. Fruktköttet har en högre oljehalt än hos de köttiga ätoliverna.
Beroende på odlingens storlek tillämpar man lite olika teknik vid skörden. Den manuella metoden innebär en slags stångkratta som man ”räfsar” med i trädkronorna. Krattan fungerar ungefär som en blåbärsplockare när man drar den genom riset. De stora olivgårdarna med tusentals träd kan t ex använda en traktor med ett kraftigt vibrerande frontagreggat som kramar stammen och skakar loss oliverna.
Det skakande frontagreggatet läggs om stammen och ryster loss oliverna från grenarna.
Oliverna trillar ner på stora nät som man lagt ut på marken under träden. Det går betydligt snabbare än att t ex behöva räfsa upp dem från marken. Oliverna hälls upp i stora kar och bärs sedan bort till trälådor för att köras in till pressen.
Oliverna samlas raskt upp i stora nät.
Det var torrt och fint på marken och de flesta olivodlingar var pedantiskt välskötta med kortklippt gräs eller harvad jord under träden.
Längs de mjukt ondulerade sluttningarna formade planteringarna ett rutnät där varje träd bildar en punkt. Det är oerhört vackert och lättöverskådligt när inga höga träd skymmer sikten, utan man kan följa markens linjer i hela landskapet. Jag tror faktiskt att olivträdet är mitt käraste träd. Det är nog ljuset som gör det. Eller snarare skimret från de silvriga bladen. Hade jag kunnat skulle jag plantera mig en liten olivlund här hemma. Det får kanske bli silverpilar istället.
Kejsarträdet, Paulownia tomentosa, hör till de vackrast blommande träden. Få växter har rent blå färg och här är blommorna närmast syrenlila mot blått. Men det är inte alla år man får se blommor över huvud taget. Det är ett känsligt träd som kräver exakta förhållanden på växtplatsen och därtill en perfekt sommar vid knoppbildning och därefter en gynnsam vinter för att knopparna ska bevaras utan att frysa. Så även i Skåne är det inte vart år man får se kejsarträden blomma.
Knopparna brister ut i blom innan bladutspringet. Det ser nästan lite sjukligt ut med alla dessa blå blomster på kala grenar. Fast det där med blomning på bar kvist är lite individuellt. I Kungsparken i Malmö finns ett kejsarträd av större storlek som inte hade ett blad när blommorna slog ut. Ett par 100 meter bort inne i Slottsparken står ett annat, mindre träd som samtidigt visar både blad och blommor. Och många är det som beundrar detta underverk!
Trädet fäller löven efter första frosten och det som sedan återstår som vintrig prynad är de brunlurviga blomknopparna och de stora frökapslarna från föregående sommars blomning. Kejsarträdet är en kinesisk växt som kan trivas på skyddade växtplatser i landets varmaste delar. Det kräver en djupmullig växtplats med god markfukt i full sol.
Snart är den över för den här gången i de sydligaste delarna av landet och man undrar hur det gick så fort. Äppleblomningen är en romantisk tidpunkt som jag väntar lika mycket på som på själva fruktmognaden. I år har våren varit en långdragen historia och det kalla vädret kanske får konsekvenser för pollineringen. Det vet vi inte ännu, men det visar sig inom några veckor ifall blombottnarna börjar svälla eller inte.
Flygande insekter behövs för att göra befruktningen fullständig. Är vädret kallt med hårda vindar och nypande hagelskurar så sitter insekterna och kurar under något tak. De varmt soliga och vindstilla dagarna behöver vara några stycken. Är det alltför kallt medan blommorna är utslagna kan de förstöras utan att det syns på själva blomman. Knoppar klarar kyla bättre och kan slå ut nästa dag och bli pollinerade om vädret blir bättre.
Det är också viktigt att komma ihåg att det behöver vara två olika äpplesorter som passar ihop för att fruktsättningen ska bli så bra som möjligt. Det finns särskilda pollineringsscheman som berättar vilka sorter som trivs ihop och befruktar varandra. Bor du ensligt bör du se till att ha åtminstone en partner till varje sort. I tätbebyggda villaområden brukar det finnas så många träd inom en biflygradie (ca 500 meter) så det ordnar sig ändå. Grannarna hjälps åt genom att ha många olika sorter av äpple och på det sättet kan du välja dina egna favoritsorter utan att behöva lägga in speciella pollineringssorter i din trädgård. Cox Orange, James Grieve och Transparente Blanche är tre kända pollinerare. På sk familjeträd är samstämmigheten inräknad så att befruktningen ska bli så bra som möjligt med ingående sorter.
Våren är tiden för boknyheter. De senaste åren har särskilt odlingsböcker för nybörjande odlare varit flest. För trädgårdsproffsen har det varit betydligt glesare mellan utgivningarna av riktig topplitteratur. Men nu har den stora trädboken äntligen kommit som vi väntat på så länge. ”Träd i urbana landskap” har alldeles nyss utkommit på Studentlitteratur och redaktörer är mina kolleger landskapsingenjörerna Henrik Sjöman och Johan Slagstedt.
Boken ”Träd i urbana landskap” av redaktörerna Sjöman & Slagstedt
Det är en diger kunskapsbok som är helt i linje med hur jag arbetar med träd i min profession. Man utgår från naturen som förebild för olika planteringstyper och offrar en väsentlig del av de drygt 600 sidorna på att reda ut vilka växtplatskrav olika arter har och hur de kan matchas till stadens olika typväxtplatser. Antalet tabeller med lämpliga växter är många och har en bred artrikedom som framför allt kommer att glädja den projektör som arbetar i de lägre växtzonerna. Ett exempel på intressant tabell är växtlistan för val av arter för skelettjordsplanteringar i full sol. Det är alltså rejält detaljerat!
Kapitlet ”Rätt träd på rätt plats” handlar om ståndortsanpassad växtanvändning. Man begränsar sig inte bara till växtbädden, ljusförhållandena och vindutsatthet/temperatur på växtplatsen utan betänker också ev slitage och föroreningar samt planteringens framtida funktion när växterna ska väljas. Att redan vid växtvalet tänka på vilka skötselinsatser som kommer att krävas handlar om ekonomisk planering lika väl som ekologisk! Det är härligt att författarna i denna bok gått hela vägen med att ge sådan tyngd åt landskapsingenjörskonstens alla aspekter på växtvalet. Jag gläds åt att läsa den! Det enda som stör mig ganska kraftigt är de rikligt förekommande korrekturfel i texten som hade kunnat rättas till vid en sista noggrann genomläsning. De stoppar upp läsrytmen. Bildurvalet däremot stödjer texten och ger en djupare dimension av det som sägs i ord.
En helt annan typ av nyhet i bokfloran är Paula Modigs bok ”Inspirerande medelhavsträdgårdar – stilarna – växterna – stämningen”. Ett litet urval av franska, italienska, marockanska, grekiska och spanska trädgårdar beskrivs som en reseberättelse och trädgårdsvandring i var sitt kapitel. Det förekommer ingen detaljerad reseplanering, men läsaren kan via listan till trädgårdarnas egna hemsidor få aktuell information kring hur man hittar hit, öppettider mm.
Författaren beskriver i ord och bild sina favoriter bland medelhavsväxterna. Det är t ex fruktträd som fikon, citrus och banan, men också rena prydnadsväxter som iris, eldkrona, ros och pelargon. Man ges inte några planteringstips eller skötselråd, som jag gärna hade velat ha, utan beskrivningarna inriktar sig främst på växternas härkomst och nomenklatur. Boken fungerar främst som en inspirationsbok för snabb genomläsning. Den är rikt illustrerad med vackra helsidesbilder tagna av författaren själv. Bilderna andas sol och värme och är en underbar väckare av den frusna vintersjälen hos trädgårdsälskare som bara går omkring och hoppas på en snar vår!
Boken ”Inspirerande medelhavsträdgårdar” kan köpas via Limone Media.
Vinterbeskärning av äppleträd är ett spännande jobb, för inte två träd ser likadana ut! Jag träffar många olika former av äppleträd varje år och det kan ibland vara en liten utmaning att se genom det täta grenverket och bilda sig en snabb uppfattning om hur lång tid det kommer att ta att beskära det. Vissa träd är extremt höga och andra otroligt täta. Oftast är det minst 5 år sedan någon gjorde en beskärningsinsats senast. Det vill säga de efterföljande vattenskotten har vuxit till sig rejält och frukten är så gott som obefintlig.
Samma träd som på första bilden, efter beskärning.
Har man äppleträd i en villaträdgård så fyller träden fler syften än bara fruktproduktion. Oftast är det inte så många andra fullvuxna träd i trädgården och då fyller det en skuggande funktion samtidigt som det ska vara vackert att se på. Kronträd är den allra vanligaste formen hemma hos folk. Vad man normalt behöver göra då för att forma om trädet är först och främst en grov grengallring. Välj ut vilka grenar som bygger upp stommen och låt dem vara orörda tills vidare. Rikta in dig på de felväxta och skymmande grenarna som skjuter upp rakt i luften, ofta i mitten av trädet. Detta är ofta gamla vattenskott. Tänk gallring i första hand, aldrig stympning.
Ett gammalt äppleträd, förmodligen Ingrid Marie, med en god grenstruktur, men alldeles för tät och hög krona.
Se framför dig de horisontella linjerna som du ska spara. Grenarna ska gå ut från mitten åt sidorna, inte från en sida genom mitten till den andra sidan. Det blir sällan bra om man kapar grenar rätt av. Minska istället kronans höjd och omfång genom att skära i förgreningspunkter och eftersträva horisontella och nedåtgående grenriktningar. Gå runt trädet och titta från olika vinklar på trädet. Det är lätt att bli närsynt om man står uppe i trädet på en hög stege. Man måste ner på marken emellanåt för att ta ut kursen.
Detta Aromaträd har en i grunden bra grenuppbyggnad, men det står lite skuggigt och vattenskotten har vuxit rätt upp i luften.
Att föryngra ett gammalt fruktträd är ett flerårigt projekt. Man kan inte göra allt på ett år. En tät skog av vattenskott blir istället följden av en för hård beskärning. Försök skapa en åldersbalans genom att spara grenar av olika ålder i trädet. De äldre grenarna har mångårig fruktved och de unga skotten skapar på sikt nya fruktbärande grenar. Tänk också på att olika äpplesorter växer på olika sätt. Alla gamla sorter går inte att hålla låga i plockvänlig höjd. De är ofta ympade på starkväxande grundstammar och då har de en inneboende kraft som är svår att tämja. Försök också alltid spara grenar med fruktsporrar och blomknoppar för att det ska bli frukt även inkommande höst.
Här har jag varit ovanligt hårdhänt. Men stommen är kvar och det finns grenar av olika ålder.
Efter en lång, varm och fuktig höst har det varit sällsynt goda tillfällen för svampobservation i park- och skogsträd. Har en relativt nyplanterad allé nära mig som jag observerat i 10 års tid. Hästkastanjerna planterades för ca 15 år sedan, men vad man inte visst då var att just hästkastanj skulle bli ett hårt drabbat trädslag av olika sjukdomar och skadegörare.
Syrenbakterios drabbar även hästkastanjer med allvarliga följder.
Träden i den äldre delen av allén hade haft problem med bladbränna och kastanjemal. Läs mer om det här. Vilket även spillde av sig på de nyare kastanjerna. Eventuellt försvagade av det kom nästa slag: syrenbakterios. Det är en bakteriesjukdom som på hästkastanjen syns som svarta fläckar på barken som småningom spricker upp och blöder. Hösten och vintern har varit mycket gynnsam för sjukdomen och den sprider sig nu vidare till fler exemplar.
Kort därefter börjar barken spricka upp, längs med stammen och upp i grenklykorna. Sjukdomen upptäcktes först i Nederländerna och Belgien och senare har den spritt sig till större delar av Europa. Man misstänker att stress orsakad av andra skadegörare gynnar bakterieangreppet. Sjukdomen leder vanligen till att träden dör helt eller delvis. För det är fler gäster som vill flytta in i den försvagade vävnaden.
Ostronskivlingen har spritt sig kolossalt väl i de sjuka hästkastanjerna.
Ostronskivlingen är en delikat matsvamp som även växer i dessa träd. Den räknas inte till de mest aggressiva skadegörarna, då den föredrar varma temperaturer kring +25 grader för optimal spridning. Men det intressanta med den är att den kan utnyttja nematoder som näring. Ostronskivlingen utsöndrar ett toxin (gift) som förlamar nematoden, varefter svampen växer in genom munöppningen och bryter ner den. Sofistikerat! Gott om ostronskivling i olika mognadsstadier finns det nu i dessa träd.
Liksom olika slags mindre svampar som jag inte vet namnen på. Vackra som virkade spetsar växer de tätt, tätt spiralformigt runt stammarna.
Vinterskivlingen sträcker sina vackra fruktkroppar ut ur sprickan i ljuset.
Och den dekorativa vinterskivlingen har en sammetssvart lång fot och vaxartad, glänsande hatt i gulorange. En annan ätlig svamp som odlas i stora mängder i Asien och kallas för Golden Mushroom. Man kan linda in den i bacon och steka den och den lär ha en mycket tilltalande konsistens. Med tiden leder den till vitröta i träden, precis som ostronskivlingen, men tillväxten på rötan är ganska långsam. Men ett efter ett faller nu träden, eller deras toppas bryts av i stormarna, så snart lär nog Trafikverket få ta sig en funderare på vilket trädslag de ska ersätta sin allé med.
När klimatet förändras måste förädlingsarbetet med nya fruktsorter hänga med i utvecklingen. Vi får in nya svampar och insekter till landet, men det är inte så enkelt som att flytta över internationella äpplesorter, för de är ofta gjorda för att besprutas. Dessutom måste äppleträden vara vinterhärdiga och ha en snabb utveckling från blomma till frukt under vår korta växtperiod. Det är inte gjort i en handvändning att introducera en ny äpplesort. I praktiken tar det ca 20 år från att den första korsningen görs till att man har en saluduglig sort. Normalt kommer det en eller ett par nya äpplesorter under en tioårsperiod. I år presenterades fyra nya på ett bräde! Två av dem skulle jag vilja plantera med en gång. Tur att jag har gott om plats!
Agnes- vacker som sin förälder Discovery! Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård
Agnes är ett sommaräpple som framför allt utmärker sig genom den goda smaken. Släkting till välkända Discovery, men mindre sjukdomsdrabbad och sägs ha en ännu friskare smak. Det måste vara något alldeles i särklass fint äpple, för jag tycker Discovery har en underbar frukt. Agnes mognar något tidigare än sin förälder. Den formar ett ganska litet träd, ibland ganska upprättväxande och med korta grenar samt mycket sporrar. Agnes blommar tidigt och därför rekommenderas andra tidiga eller medeltidiga sorter som pollineringssorter, exempelvis Birgit Bonnier, Gyllenkroks astrakan, James Grieve, Mio och Oranie. Medelgod–god fruktsättning. Frukten är medelstor till stor, rundat–något konformat äpple. Skalet har en gul bottenfärg med rosaröd täckfärg över större delen; ett mycket vackert äpple, enligt elitplantstationen Balsgård. Fruktköttet är saftigt och vitt med rosa inslag. Skördas kring 15–30/8 och kan lagras i 3–4 veckor.
Agnes är ganska motståndskraftig mot fruktmögel (monilia), skorv och päronpest. Den har avsevärt mindre problem med fruktträdskräfta jämfört med Discovery. Rekommenderas för zon 1–3.
Folke är en sen sort. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård
Folke spås bli den andra vinnarsorten. Den är framkorsad utgående från Aroma och ingår i samma syskonskara som sorterna Fredrik och Frida. Folke blir ett stort och grovt träd med bra fruktsättning. Folke är triploid och kan inte ge pollen till andra sorter, men kan ta emot pollen av andra medelsena till sent blommande sorter som exempelvis Filippa, Fredrik, James Grieve, Ingrid Marie, Mio och Signe Tillisch. Frukten blir mycket stor och plattrund. Den är gulgrön med varmt orangeröd täckfärg som kan bli nästan helröd om den får gott om sol. Fruktköttet är fast, vitt och krasigt. Smaken är sötsyrlig, först ganska sur men smaken blir god och aromatisk efter 1–2 månaders lagring. Den passar då både som bordsfrukt och hushållsfrukt. Plockmogen ca 1–15/10, ätmogen 1–2 månader senare. Mycket god lagringsförmåga då den håller till april–maj.
Trulsa spås bli en barnfavorit med sin söta smak. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård
Trulsa är en tidig höstsort med söta aromatiska frukter som härstammar från sorten Eva-Lotta. Den blir ett ganska litet träd med god fruktsättning. Trulsa pollineras av exempelvis Discovery, Filippa, Fredrik, Gyllenkroks astrakan, Lovisa, Mio, Oranie och Sylvia. Frukten är rundat konformig och medelstor. Den har en gul grundfärg med varmt tegelröda–orangeröda strimmor. Skalet är något segt. Fruktköttet är fast och krasigt och smaken synnerligen söt och aromatisk. Trulsa är ett tidigt äpple som skördas ca 25/8–5/9. Den ska helst ätas färsk, då den är hållbar bara ca 4 veckor i kyllager. Trulsa har visat sig ha en hygglig resistens mot fruktmögel och skorv. Den har även en resistensgen från Cox
Orange mot päronpest. Rekommenderas för zon 1–3.
Lovisa har mörkröda äpplen med låg syrahalt. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård
Lovisa är framkorsad av föräldrarna Katja x Priscilla. Den formar ett ganska stort träd med långa grenar med bra grenbrytning. Frukterna hänger mycket väl fördelade i trädet och det fodras ingen gallring. Lovisa kan pollineras av andra medeltidigt blommande sorter som exempelvis Birgit Bonnier, Cox Pomona, Discovery, James Grieve, Katja, Mio och Sävstaholm. Frukten är mycket vacker. Den blir medelstor–stor, konformig och ganska lik Katja men betydligt större. Skalet har en gul grundfärg med mörkröd täckfärg. Lovisa är klar för skörd ca 10–20/9. Fruktköttet är i början ganska fast och krasigt, men mjuknar snabbt. Den håller dock i åtminstone 4–6 veckor i kyllager. Mild, söt och god smak.
Detta är en skorvresistent sort som rekommenderas för zon 1–3. Lovisa är en
’snäll’ äpplesort för magen och uppskattas även av dem som har svårt för äppelsyra!
Lönnarna är ett släkte med ovanligt klara och fina höstfärger.
Träd och buskar förbereder sig för den kommande vintern och kastar sina blad till marken för att vi ska få räfsa upp dem och lägga på komposten. Alternativt smula ner dem med gräsklipparen så att maskarna i gräsmattan har lite att jobba med. Löv är utmärkt råmaterial till humus som lättar upp jorden och ger den till på köpet lite lagom med näring.
De japanska lönnarna har ofta mycket starka höstfärger.
Höstfärgerna varierar stort mellan olika arter och mellan olika sorter av samma art. Vissa träd får ingen höstfärg alls utan tappar löven i grönt skick. Gissa vilket vanligt trädslag som gör så! Jo alen. Man vet inte riktigt säkert vad det beror på, men allövens stora innehåll av kväve bekymrar inte alen som är självförsörjande på kväve genom små kväveproducerande knutor på rötterna. Därför behöver den inte hushålla med näringsämnen i bladen som de flesta andra lövfällande arter måste göra.
Rönnsumak är ett mindre träd med dekorativt växtsätt och fin höstfärg.
Annars är det de gula karotenoiderna och de röda antocyaninerna som står för färgspelet. Dessa är färgämnen som finns i bladen jämte det gröna klorofyllet. Men klorofyllet maskerar de andra färgerna under den varma årstiden och de blir synliga först när det värdefulla klorofyllet dras tillbaka om hösten för att återanvändas nästa år.
Amerikanska jätteblåbär är surjordsväxter som får en fin höstfärg.
Klorofyllet kan liknas vid blodets hemoglobin som transporterar syre till cellerna. Både klorofyll och hemoglobin är beroende av järn för sin tillblivelse. Har växten dålig tillgång till näringsämnet järn kommer dess blad redan under växtsäsongen att bli gulaktiga, klorotiska, detta eftersom mängden klorofyll minskar. Det är något man ser ofta och vanligt ett tecken på att en surjordsväxt står i jord som har alltför högt pH eller kalkhalt. Tillsätt okalkad torv och eventuellt rhododendrongödsel så jämnar pH ut sig och bladen tar upp mer järn och återfår snart sin gröna färg.
Den storbladiga rönnen ’Dodong’ får kraftig höstfärg.
Katsuran är ett törstigt träd som kräver en solig växtplats i vindskyddat läge. Där växer den sig snabbt både yvigt bred och lagom hög för de flesta trädgårdar. Det som kan vara svårare att tillgodose är behovet av markfukt. Får katsuran inte tillräckligt med vatten under varma sommardagar skrumpnar bladen ihop och får bruna kanter. Det är synd, för just bladverket är otroligt dekorativt under alla säsonger.
Man kan ha sin katsura som flerstammig stor buske eller som stamträd, beroende på vilken form plantan har fått under sin uppväxt i plantskolan. Men det finns även en hängande form, Cercidiphyllum japonicum f. pendulum, om man attraheras av hängande trädformer. Den vanliga katsuran finns även som E-planta under namnet fk Göteborg, där frökällan är Göteborgs botaniska trädgård. Katsuran blir 10-20 meter hög och hälften så bred. Som flerstammig buske känns den många gånger bredare än så.
Vid bladutspringet på våren har bladen en kopparfärgad-gammalrosa färgton och till sommaren blir de ljust klargröna i färgen. Bladen är brett hjärtformade med naggade bladkanter. När dagarna blir kortare och svalare börjar katsuran skifta i matt gult. Ju bättre fuktförhållanden och svalare nätter, desto finare höstfärger mot rosa-scharlakansrött och till och med violett. I år tycker jag höstfärgen har varit sparsammare än ifjol, då träden var riktigt granna. Under lövfällningsperioden känns den söta doften av spunnet socker eller jordgubbssylt i en vid radie kring träden. Doften verkar vara extra stark så länge daggen ligger kvar under sena kvällar och tidiga morgnar.
Katsuran är en tvåbyggare och har alltså hon- och hanblommor på olika plantor. Blomningen är vacker hos båda könen, men på hanplantan bildas det inga frukter. Frösådd är det enda sättet att föröka katsura. I växtens hemland Japan växer den vild i bergstrakter och dess virke används som möbelträ.
