Har precis avslutat gräsklippningen för detta året. Nu får det vara slutväxt! Jag är faktiskt ganska trött på det. Det har ju inte varit någon hejd på tillväxten i år. Denna sista klippning handlade lika mycket om att korta ner grässtråna en bit så man slipper bli så blöt om skorna när man går genom gräset, som att de löv som redan fallit blir nermalda till maskföda. Lövsmulet går snabbt ner i marken genom alla jordarbetare och frigör den lilla näring de innehåller samtidigt som de tillför viktig humus till jordens yttersta skikt. Jordförbättring behövs ständigt på de flesta jordar och även gräsmattan behöver sitt. De nermalda löven kanske inte ser så prydliga ut om du kört genom väldiga högar med löv, men då är det bara att sprida ut klippet på lite större yta. Eller bära in överskottet i planteringar eller odlingsbäddar. Så kommer det till nytta i alla fall. Det är snudd på kriminellt att packa ner sina löv i plastsäckar och köra iväg med det till en tipp när man har egna växter som kan dra nytta av tillskottet. Till våren har nämligen det mesta förmultnat och bidragit till en fluffigare jord som binder både mer vatten och näring.
- Det återstår ännu en del jobb innan jag kan kalla min lerjord för lucker, men det går åt rätt håll!
I mina nygrävda odlingsbäddar (som ursprungligen består av styv, seg lera) har jag varvat grus, barkmull, hästgödsel och torv med lite lövklipp och vänt upp och ner på allting med en grep. Det är väldigt blött och jorden känns faktiskt lerigare än på många år, trots att det rimligen borde vara tvärtom med tanke på hur mycket luftigt material jag tillför både vår och höst. En styv lera tar lång tid att förändra och kräver massor av arbete, men är också väldigt tacksam för sitt höga näringsinnehåll. Mina studenter som fått göra rullprovsövningar med denna lera är väldigt imponerade av den höga lerhalten och de bästa rullarna kommer snabbt ner till ca 1 mm tunna strängar.
Jag vill också passa på att tacka studentgruppen NP20 från Hvilan Utbildning som jag jobbade med i våras – här är den vackra magnolia som jag valde att använda presentkortet till. Tack så jättemycket! Hoppas det ska bli en fin blomning på den småningom. Busken är en Magnolia stellata ’Centennial’. Den ska få rätt så ’lösa’, vita blommor med rosa anstrykning i kronbladen. Rikblommande på bar kvist och väldoftande, vilket jag ser fram emot. Klarar kalla vintrar. Dessvärre brukar ju inte magnoliorna få någon speciell höstfärg, men den står intill både olvon och azalea som sprakar på i knalliga höstfärger, så det gör inte så mycket. Stjärnmagnolior är ganska långsamt växande och vill gärna ha lite kemiskt sur jord som är väldränerad men fuktig, så jag fick grunda planteringsgropen med både torv och sand för att få till så bra tillväxtbetingelser som möjligt. Fukt finns det nog i slänten mot skogen, så den borde klara sig bra där. Skogen skyddar samtidigt även mot gassande vårsol och kalla vindar.
Det enda som finns kvar av blommande växter just nu är några enstaka höstanemoner, spretiga jätteverbenor som jag inte nänns klippa ner och så två tuvor med oktoberastrar. Jag får kalla dem höstens trädgårdströst, för de lyser verkligen upp. Kanske inte min favoritfärg bland perenner, men det finns som sagt inget kvar av det andra, så det kan inte bli så mycket fel. Oktoberastrarna är väldigt sena i blomningen och jag befarade nästan att de inte skulle komma igång alls i år, men trots vätan så har det ju ändå varit ganska varmt i sommar och då har de hunnit utveckla sina knoppar. Det har inte heller blivit några mjöldaggsangrepp i år, just pga fukten. Annars kan jag klassa dem som rätt tåliga och lättskötta växter. Bara man ser till så de har bra med näring och markfukt. Placeras soligt för att de ska hinna med att blomma innan vintern kommer.
Kan inte låta bli att dela med mig av ett ovanligt trädgårdsfenomen, d v s kattstigar i gräsmattan. I mossiga gräsmattor (som min) blir det extra tydligt att katten väljer samma väg varje gång den går mellan punkt A och punkt B i jaktreviret. På bilden här till höger kan du se en diagonal linje som går mellan husväggen och brunnslocket i hästhagen. Där brukar min gosiga adoptivkatt sitta och spana på nästa byte. För att inte bli blöt om magen i det fuktiga gräset (matte klipper inte gräset alltför ofta!) så har hon tagit ut kortaste spåret och trampat sig en liten stig.
