Bärodlarna hukar mot ny skadeinsekt

Skadeinsekten angriper växande frukt och bär.
De röda ögonen och två mörka fläckarna är kännetecken på en Drosophila suzukii. Foto: Sanja Manduric, Jordbruksverket
Feromonfällor och lockfällor kan användas för att bekämpa olika skadeinsekter.
Färdig fälla för bekämpning av Drosophila suzuki. Foto: Biobest

Skötsel av julrosor i trädgården

Julrosor är tacksamma kalkälskande växter.

Julrosor är generellt lätta växter att odla. Men man ska inte flytta runt på dem i onödan. Om du har planterat dem på lämplig plats med lucker och väldränerad trädgårdsjord i halvskuggigt läge, så brukar de klara sig bra. Tänk woodland för att få till en bra ståndort. Julrosorna gillar fet jord, så gödsla gärna med kompostjord eller ett organiskt gödsel som brunnen stallgödsel eller Chrysan. En giva på våren är tillräckligt. Se till så jorden är kalkhaltig, absolut inte sur. Att smula ner äggskal är mitt eget bästa tips för att få en kalkrik jord.

Julrosorna blommar under lång tid och vissa arter börjar redan i december.

Julrosor är torktåliga när de väl är etablerade. Jordstammarna växer bäst på hösten så efter en vårplantering får man hålla ett extra öga på julrosorna under sommaren så de inte torkar ut. Men det är viktigt att jorden inte är ständigt fuktig, för det gillar inte de tjocka rötterna. Riktigt torra somrar är det lämpligt att vattna även etablerade julrosor för att de ska bilda rikligt med blommor nästa år.

Julrosor trivs i woodlandlandskap.

Julrosor kan angripas av olika svampsjukdomar. Svartfläcksjuka är vanligt och ger mörka fläckar på blad, bladskaft och blommor. Är det ett kraftigt angrepp tidigt om året kan det sätta ned plantans växtkraft mycket. Man kan därför vattna med svampmedel i preventivt syfte. Plocka och klipp bort angripna blad och blomstänglar. Se till att plantorna har gott om näring och vatten. Du kan också klippa bort en del friska blad för att få bättre luftväxling. Alla svampar gynnas nämligen av en fuktig miljö. Så att hålla rent och torrt omkring plantan kan hjälpa till att hålla svampproblemen borta.

Vita och mörkröda julrosor är vanligast att odla i trädgården.

Svampsjukdomar brer ut sig i våra växter

En sjukdomsangripen allé som inte har många år kvar.

Efter en lång, varm och fuktig höst har det varit sällsynt goda tillfällen för svampobservation i park- och skogsträd. Har en relativt nyplanterad allé nära mig som jag observerat i 10 års tid. Hästkastanjerna planterades för ca 15 år sedan, men vad man inte visst då var att just hästkastanj skulle bli ett hårt drabbat trädslag av olika sjukdomar och skadegörare.

Syrenbakterios slår hårt mot hästkastanjer och ger först blödande svarta fläckar.
Syrenbakterios drabbar även hästkastanjer med allvarliga följder.

Träden i den äldre delen av allén hade haft problem med bladbränna och kastanjemal. Läs mer om det här. Vilket även spillde av sig på de nyare kastanjerna. Eventuellt försvagade av det kom nästa slag: syrenbakterios. Det är en bakteriesjukdom som på hästkastanjen syns som svarta fläckar på barken som småningom spricker upp och blöder. Hösten och vintern har varit mycket gynnsam för sjukdomen och den sprider sig nu vidare till fler exemplar.

Långa längsgående sprickor i barken följer.

Kort därefter börjar barken spricka upp, längs med stammen och upp i grenklykorna. Sjukdomen upptäcktes först i Nederländerna och Belgien och senare har den spritt sig till större delar av Europa. Man misstänker att stress orsakad av andra skadegörare gynnar bakterieangreppet. Sjukdomen leder vanligen till att träden dör helt eller delvis. För det är fler gäster som vill flytta in i den försvagade vävnaden.

Ostronskivling är en matsvamp som lever på döende ved.
Ostronskivlingen har spritt sig kolossalt väl i de sjuka hästkastanjerna.

Ostronskivlingen är en delikat matsvamp som även växer i dessa träd. Den räknas inte till de mest aggressiva skadegörarna, då den föredrar varma temperaturer kring +25 grader för optimal spridning. Men det intressanta med den är att den kan utnyttja nematoder som näring. Ostronskivlingen utsöndrar ett toxin (gift) som förlamar nematoden, varefter svampen växer in genom munöppningen och bryter ner den. Sofistikerat! Gott om ostronskivling i olika mognadsstadier finns det nu i dessa träd.

Olika typer av svampar har etablerat sig i den försvagade veden.

Liksom olika slags mindre svampar som jag inte vet namnen på. Vackra som virkade spetsar växer de tätt, tätt spiralformigt runt stammarna.

Vinterskivling är en ätlig svamp som lever på döende ved.
Vinterskivlingen sträcker sina vackra fruktkroppar ut ur sprickan i ljuset.

Och den dekorativa vinterskivlingen har en sammetssvart lång fot och vaxartad, glänsande hatt i gulorange. En annan ätlig svamp som odlas i stora mängder i Asien och kallas för Golden Mushroom. Man kan linda in den i bacon och steka den och den lär ha en mycket tilltalande konsistens. Med tiden leder den till vitröta i träden, precis som ostronskivlingen, men tillväxten på rötan är ganska långsam. Men ett efter ett faller nu träden, eller deras toppas bryts av i stormarna, så snart lär nog Trafikverket få ta sig en funderare på vilket trädslag de ska ersätta sin allé med.

Röta försvagar veden så att stammen bryts av.

Fyra nya svenska äpplesorter

När klimatet förändras måste förädlingsarbetet med nya fruktsorter hänga med i utvecklingen. Vi får in nya svampar och insekter till landet, men det är inte så enkelt som att flytta över internationella äpplesorter, för de är ofta gjorda för att besprutas. Dessutom måste äppleträden vara vinterhärdiga och ha en snabb utveckling från blomma till frukt under vår korta växtperiod. Det är inte gjort i en handvändning att introducera en ny äpplesort. I praktiken tar det ca 20 år från att den första korsningen görs till att man har en saluduglig sort. Normalt kommer det en eller ett par nya äpplesorter under en tioårsperiod. I år presenterades fyra nya på ett bräde! Två av dem skulle jag vilja plantera med en gång. Tur att jag har gott om plats!

Nya äpplesorter introduceras på marknaden. Agnes är en mycket lovande sort.
Agnes- vacker som sin förälder Discovery! Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Agnes är ett sommaräpple som framför allt utmärker sig genom den goda smaken. Släkting till välkända Discovery, men mindre sjukdomsdrabbad och sägs ha en ännu friskare smak. Det måste vara något alldeles i särklass fint äpple, för jag tycker Discovery har en underbar frukt. Agnes mognar något tidigare än sin förälder.  Den formar ett ganska litet träd, ibland ganska upprättväxande och med korta grenar samt mycket sporrar. Agnes blommar tidigt och därför rekommenderas andra tidiga eller medeltidiga sorter som pollineringssorter, exempelvis Birgit Bonnier, Gyllenkroks astrakan, James Grieve, Mio och Oranie. Medelgod–god fruktsättning. Frukten är medelstor till stor, rundat–något konformat äpple. Skalet har en gul bottenfärg med rosaröd täckfärg över större delen; ett mycket vackert äpple, enligt elitplantstationen Balsgård. Fruktköttet är saftigt och vitt med rosa inslag. Skördas kring 15–30/8 och kan lagras i 3–4 veckor.
Agnes är ganska motståndskraftig mot fruktmögel (monilia), skorv och päronpest. Den har avsevärt mindre problem med fruktträdskräfta jämfört med Discovery. Rekommenderas för zon 1–3.

Äpplet Folke mognar sent och tål lång lagring.
Folke är en sen sort. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Folke spås bli den andra vinnarsorten. Den är framkorsad utgående från Aroma och ingår i samma syskonskara som sorterna Fredrik och Frida. Folke blir ett stort och grovt träd med bra fruktsättning. Folke är triploid och kan inte ge pollen till andra sorter, men kan ta emot pollen av andra medelsena till sent blommande sorter som exempelvis Filippa, Fredrik, James Grieve, Ingrid Marie, Mio och Signe Tillisch. Frukten blir mycket stor och plattrund. Den är gulgrön med varmt orangeröd täckfärg som kan bli nästan helröd om den får gott om sol. Fruktköttet är fast, vitt och krasigt. Smaken är sötsyrlig, först ganska sur men smaken blir god och aromatisk efter 1–2 månaders lagring. Den passar då både som bordsfrukt och hushållsfrukt. Plockmogen ca 1–15/10, ätmogen 1–2 månader senare. Mycket god lagringsförmåga då den håller till april–maj.

Äpplet Trulsa har en söt och god smak, men kort hållbarhet.
Trulsa spås bli en barnfavorit med sin söta smak. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Trulsa är en tidig höstsort med söta aromatiska frukter som härstammar från sorten Eva-Lotta. Den blir ett ganska litet träd med god fruktsättning. Trulsa pollineras av exempelvis Discovery, Filippa, Fredrik, Gyllenkroks astrakan, Lovisa, Mio, Oranie och Sylvia. Frukten är rundat konformig och medelstor. Den har en gul grundfärg med varmt tegelröda–orangeröda strimmor. Skalet är något segt. Fruktköttet är fast och krasigt och smaken synnerligen söt och aromatisk. Trulsa är ett tidigt äpple som skördas ca 25/8–5/9. Den ska helst ätas färsk, då den är hållbar bara ca 4 veckor i kyllager. Trulsa har visat sig ha en hygglig resistens mot fruktmögel och skorv. Den har även en resistensgen från Cox
Orange mot päronpest. Rekommenderas för zon 1–3.

Äpplet Lovisa passar den som får ont i magen av äpplesyra.
Lovisa har mörkröda äpplen med låg syrahalt. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Lovisa är framkorsad av föräldrarna Katja x Priscilla. Den formar ett ganska stort träd med långa grenar med bra grenbrytning. Frukterna hänger mycket väl fördelade i trädet och det fodras ingen gallring. Lovisa kan pollineras av andra medeltidigt blommande sorter som exempelvis Birgit Bonnier, Cox Pomona, Discovery, James Grieve, Katja, Mio och Sävstaholm. Frukten är mycket vacker. Den blir medelstor–stor, konformig och ganska lik Katja men betydligt större. Skalet har en gul grundfärg med mörkröd täckfärg. Lovisa är klar för skörd ca 10–20/9. Fruktköttet är i början ganska fast och krasigt, men mjuknar snabbt. Den håller dock i åtminstone 4–6 veckor i kyllager. Mild, söt och god smak.
Detta är en skorvresistent sort som rekommenderas för zon 1–3. Lovisa är en
’snäll’ äpplesort för magen och uppskattas även av dem som har svårt för äppelsyra!

Planera för vinterförvaring av olivträdet

Olivträdet trivs i en stenig jord med god dränering.

Olivträden är mina trädgårdsfavoriter på den torra, grusiga sidan av trädgården där solen tillåts steka under sommarmånaderna. Jag köpte ett större träd för några år sedan och lyfter varje höst upp det på vinden där det får övervintra i plusgrader intill ett fönster. Fast än är det ingen brådska då vi ännu i början av november har temperaturer på 10-13 grader om dagarna i Skåne. Olivträd klarar en del minusgrader, ner till ca -7 grader brukar man läsa i litteraturen. Så enstaka köldknäppar är ingen fara, men jordklumpen ska inte frysa.

Olivträden bildar frukt på årsskotten och blommar efter en liten köldperiod.

Mitt olivträd står i kruka, för att vara lätt flyttbart, men det går bra att plantera ut det i en väldränerad rabatt under sommaren. Jorden måste vara grusig så överskott av vatten rinner undan, för olivträd gillar inte att stå med fötterna i blötan. Annars är de rätt toleranta mot såväl kalkrik eller sur jord. Olivträden du ser här på bilderna kommer från Italien och jordmånen växlade från stenrik kalkstens”jord” till en mer lerskifferliknande grusjord.

Olivträden trivs i en solig slänt i stenrik jord.

Har ditt olivträd växt till sig rejält i sommar så försök få plats med det inomhus ändå. Vid själva flytten kan man vira in trädet i ett påslakan och binda om så att grenarna skyddas. Väl framme i vinterförvaret tar du av påslakanet, för olivträdet är en vintergrön växt som behöver ljus under vintern. Så ett garage eller källare utan fönster duger inte. Det bästa är om du kan ha en temperatur kring eller strax under +10 grader. Blir det varmare än så finns det risk att skadedjur som trips, ullöss och sköldlöss som angriper trädet. Håll jorden bara nätt och jämt fuktig och se till så eventuellt överskottsvatten kan rinna av.

Olivträdet blommar rikligt under sommaren om det fått sig en liten köldknäpp under vintern.

Beskärning får vänta till våren när det är dags att plocka ut plantan. Man kan korta in långa, slängiga grenar och glesa ut tätt sittande skott. Olivträdet behöver en liten köldknäpp om vintern/våren för att sätta knoppar och blommorna kommer på de ettåriga skotten. Så klipp inte för hårt. Hade du tur i somras och fick blommor som blev pollinerade så har du kanske några frukter på trädet just nu som håller på att mogna. Det är en kul kuriosa grej med egna oliver, men man kan inte äta dem rätt från trädet. De smakar vedervärdigt bittert och behöver ligga i saltlake i minst 1½ månad, för att bli ätliga. Och det är kanske lite väl omständligt om man fått fram några enstaka frukter.

Olivträdets frukter måste ligga i saltlake innan de kan ätas.

Päronrost och enar, hur hänger det ihop?

Päronrosten värdväxlar mellan en och päronträd.

Päron i snart hela landet drabbas av en värdväxlande rostsvamp, päronrost, Gymnosporangium fuscum, som i södra Sverige gjort det nästan omöjligt att ha friska päronträd. På sina håll är det tveksamt om det är lönt att plantera päronträd överhuvud taget. Du ser det på ditt päronträd genom att bladen får orangegula fläckar och taggiga, kuddliknande utskott på undersidan. Många träd blir kraftigt försvagade och med åren blir frukterna mindre och hårdare och till slut helt oätliga.

Rostfläckar på päronens blad ger taggliknande utskott på bladens undersidor.

Det kluriga med svampsjukdomen är just att den värdväxlar med vissa trädgårdsenar som sävenbom (Juniperus sabina), blyertsen (Juniperus virginiana), trädgårdsen (Juniperus x pfitzeriana), himalayaen (Juniperus squamata) och kinesisk en (Juniperus chinensis). Den vanliga enen, Juniperus communis är inte värd för svampen, inte heller tuja, cypress eller andra barrväxter.

På våren och försommaren kan man se det som gulbruna geléklumpar med päronrostens vintersporer på enarna. Svampen sprider sitt mycel inne i enens ved. Vid fuktig väderlek sprids sporerna från geléklumparna med vinden till de omkringliggande päronträden och startar ett nytt ettårigt angrepp. It takes two to tango, utan enarna klarat inte päronrosten av att överleva. Ny smitta måste alltid komma från enarna.

Päronen blir efter hand hårda och osmakliga när päronrosten härjar.

Det är svårt att skydda sig mot päronrost eftersom det nästan alltid finns mottagliga enar inom säkerhetsavståndet, som man räknar till ca 500 m. Finns det några enar av arter jag nämnde innan i grannskapet, gäller det att tala vackert med dina grannar. För att ta bort och bränna enarna är den enda bot som kan hålla rosten borta. De angripna päronbladen kan man kompostera med sitt övriga löv utan problem. Smittan är bara ettårig. Tyvärr har man inte lyckats få fram några resistenta päronsorter än så länge.

Päronrosten försvagar päronträdet så hårt att det kan dö.

Biologisk bekämpning av svartfläcksjuka på ros

Svartfläcksjukan angriper rosor under fuktiga somrar.
Angripna rosor minskar i tillväxt, tappar bladen och ser allmänt tråkiga ut.

På hösten kan man ibland se kraftiga angrepp av svartfläcksjuka på rosor. Orsaken är en svamp som heter Marssonina rosae. Svampsjukdomen orsakar gulsvarta, oregelbundna  fläckar på bladen. Efterhand gulnar bladen och faller till marken. Vid kraftiga angrepp återstår bara blommorna i toppen på en kal stjälk. När rosorna är så hårt angripna bildar de ofta nya, kraftiga skott redan under hösten. De nya skotten hinner sällan avmogna och får då lätt frostskador. Svampen gynnas av hög luftfuktighet och mulet väder med stillastående luft. Typ höstdimma som inte orkar lyfta förrän mot eftermiddagen. Denna höst är det mycket olika slags svampsjukdomar på olika växtslag och jag ser också mycket svartfläcksjuka.

Svartfläcksjuka på ros leder till tidigt bladfall.

Det finns sorter som har bättre motståndskraft mot svartfläcksjuka än andra, och har du återkommande angrepp kan det vara en idé att byta ut rosorna mot bättre sorter. ’Flammentanz’ anses vara en motståndskraftig sort, men även där har jag sett svampangrepp i höst. Ett år som detta kan det vara god idé att bekämpa sjukdomen,för att minska risken för ännu kraftigare angrepp nästa år. Vill man spruta mot svamp måste man göra det återkommande, en gång i veckan under en längre period. Bäst är att börja så fort man ser de första tecknen på sjukdom och sedan hålla på till sena hösten då bladen fallit.

Växtskyddsmedlet Binab är helt naturligt och ekologiskt.

Nu i höst har jag provat Binabs Trichoderma-svampar på svartfläcksjuka. Binab TF WP heter medlet som kan köpas via nätet. Det är ett helt ekologiskt alternativ och består av levande svampsporer från Trichoderma. Man blandar en halv tesked av pulvret i 5 liter vatten och sprutar rikligt på blad, stjälkar och nedfallna löv på marken. Luckra ner fallna löv i jorden så att de förmultnar och lägg ev ut ett lager jord ovanpå för att påskynda processen.  Förvara pulvret i kylskåp eller frys mellan behandlingarna, så håller det längre. På lång sikt är det vettigt att inte överdriva kvävegödslingen, då den visat sig vara gynnsam för svartfläcksjukan.

Trichodermasvampar används som biologisk bekämpning mot svartfläcksjuka på ros.

Monilia är en tråkig svampsjukdom på äpple och päron

Svampsjukdomar är vanliga vid varm och fuktig väderlek.

Gul monilia kallas fruktmögel på svenska, men man hör också mumiesjuka som benämning. Den orsakas av en svamp, Monilia fructigena, som infekterar frukten genom sår som kan ha orsakats av fåglar, getingar, hagel eller äppleskorv. Det bildas bruna rötpartier på frukterna och på de här ytorna sprids sedan ljusgula mögelkuddar ringformigt runt frukten.

Skrumpna frukter får ringformiga mögelkuddar runt om frukten.

Angripna äpplen och päron skrumpnar ihop och fruktköttet blir en brun gegga. De här prickiga frukterna kan sedan hänga kvar i trädet som mumiefrukter hela vintern, men ibland faller de ner redan på sensommaren. Det är viktigt att plocka bort de angripna frukterna och slänga dem i brännbara sopor, absolut inte på komposten, eftersom smittan övervintrar i mumierna och därefter sprids vidare till nya fruktämnen om våren.

Plocka bort frukter som angripits av monilia för att stoppa smittspridningen.
En hel kasse med moniliaangripna äpplen och päron.

Vad kan man göra förutom att plocka mumier för att hindra sjukdomens spridning? Gallra kart är det enklaste sättet att minska angreppen. Eftersom sjukdomen vandrar från ett äpple till nästa är det bra med luft och sol som når alla frukter. Getingarna som förekommer i stor mängd så här års är inte mycket att göra åt, men man kan plocka bort de äpplen som getingarna börjat gnaga på och lägga dem på marken som lockbete. Kanske stannar de där då och tuggar vidare istället för att ge sig på nya, felfria äpplen. Men så fort du ser att de halvätna lockfrukterna drabbats av monilia är det bättre att slänga dem i soporna.

Monilia sprids genom svampsporer som flyttar från frukt till frukt.
Plocka bort ruttnade frukter från trädet och gräset för att stoppa smittspridningen.

Jag har berättat om monilia tidigare också. Läs gärna detta äldre inlägg från 2012.

Vilken sommar för mördarsniglar i år!

Ja det är sannerligen mördarsniglarnas sommar i år. Så många har jag inte varit med om tidigare. På sina ställen säger det klatsch-klatsch under bilen när man kör på vägen. Jätteäckligt! Och jag kan inte låta bli att se dem när jag går fram, utan trampar och cyklar över dem för att om möjligt stoppa invasionen. Det ser nog kul ut när jag vinglar fram längs vägen, men det är alltså sniglarna jag går åt.

Mördarsnigeln är glupsk och snabbförökad.

Kanske är slaget redan förlorat, men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att varje snigel kan ge upphov till 400 nya. Om var och en av de 400 lägger 400 nya ägg är vi redan uppe i 160 000 sniglar på tre generationer. Fjärde generationen ger svindlande 64 miljoner sniglar! Så each of them counts, kan man säga. Det är visst lönt att ta bort den snigel du ser. Mördarsnigeln, eller den spanska skogssnigeln, Arion vulgaris, är mördande effektiv både i konsumtion och i fortplantning.

Sniglarnas fortplantning
Det här med befruktningen brukar folk undra över. Sniglarna är hermafroditer, dvs alla individer är samtidigt både hona och hanne. Snigeln producerar både ägg och spermier samtidigt i en hermafroditkörtel. Därifrån går det två separata ledningar ut till en mynning strax nedanför huvudet på högersidan. Det finns också en speciell liten behållare för sperma innanför framkroppen. Parningen är ömsesidig, så att båda sniglarna blir befruktade, men det finns också många snigelarter som befruktar sig själva, helt på egen hand.

Mördarsnigeln förökar sig snabbt och effektivt.

Hur hittar sniglarna maten?
Sniglarna har en mycket dålig syn och orienterar sig nästan enbart med luktsinnets hjälp. Slemmet har delvis en förklaring i orienteringen, då snigeln kan hitta tillbaks till var den kom ifrån genom att följa sitt eget slemspår. Den kan också hjälpa till att hitta andra sniglar. Annars är slemmet ett skydd mot fiender och uttorkning. Och slemmet underlättar även vid förflyttning. Sniglarna glider smidigt fram på sitt slemspår som fäster på underlaget.

Hur ser livscykeln ut hos en mördarsnigel?
Den lever i ungefär ett år. En vuxen snigel som fortplantat sig under året dör i början av oktober. De som övervintrar är unga sniglar som gräver ner sig i marken 10-20 cm djupt. Ägg övervintrar troligtvis inte i Sverige. Kalla vintrar med djup tjäle kan gå hårt åt de övervintrande sniglarna, men annars börjar de krypa upp till jordytan vid några plusgrader. De äter upp sig och parningen och äggläggningen börjar sedan från juni månad. Äggen läggs i grupper om 10-30 st i  gropar i jorden eller under löv och kompost. Till kläckning tar det ungefär fyra veckor, eventuellt något snabbare vid varmt och gynnsamt (=fuktigt) väder. Efter ytterligare fyra veckor är de unga sniglarna könsmogna och så tar det hela fart igen!

Mördarsniglarna trivs i fuktiga miljöer och högt gräs.

Hur får man bort sniglarna från trädgården?
Har de redan hittat dit får du kämpa hårt. Sniglarna trivs där de har de bästa förhållandena, dvs där det är fuktigt, där det finns gott om mat och där det går lätt att gräva. Trädgårdsdammar, komposter, gränszoner med långt och frodigt (o)gräs, skuggiga partier, stenrösen och så vidare är fina gömställen för sniglar. Leta där och försök om möjligt röja upp och slå långgräs så att det torkar upp och blir solexponerat. Höj upp översta grenskiktet på buskar och träd så att det blir öppet ovan mark.  Ta bort svampar och fallfrukt, rensa maskrosor, kratta bort löv, ta bort vedstaplar och vattna på morgonen – det är några råd. Och sen återstår att plocka sniglar. Du kan locka fram dem med öl eller uppblött katt- eller hundpellets. Avlivningsmetoderna är många. Jag föredrar det enkla sättet, att hugga dem med spade. Då slipper man böja sig. Låt gärna resterna ligga kvar och gå andra rundan där om ett par timmar och plocka alla nyanlända sniglar som sitter och kalasar på de döda. Kokande vatten i spann, frysning i frysbox och salt är mer omständliga avlivningsmetoder. Sedan kan man gräva ner de döda resterna eller bränna upp dem. Ägg i döda sniglar utvecklas inte, utan de måste läggas på rätt sätt av snigelmamman/-pappan. Så du behöver inte vara rädd för att trampa ihjäl dem med klacken eller köra över den med cykeln!

Du kan läsa fler inlägg jag skrivit om spanska skogssnigeln här, här och här. Och glöm inte att plocka mördarsniglar ifall du har dem hemma hos dig!

Trendig chilipeppar lätt att odla

I och med att jag blev med växthus passar det numera perfekt att odla chili, som jag förut hållit i provisoriska glasbyggen av olika slag. Det funkade det också, men själva lådorna var rangliga och man visste aldrig riktigt när de skulle trilla ihop. Men nu finns det alltså några plantor på tillväxt, både paprika och chilipeppar.

Chili och paprika är växter som är lätta att odla i växthus.

De tillhör båda släktet Capsicum annuum, ett växtslag som kan variera mycket i utseende. Båda typerna måste fördrivas från frö, eller om du inte hann med så köper du färdiga plantor. Chili kan du så redan i januari-februari, eftersom den trivs bra i ett ljust fönster, eventuellt med tilläggsbelysning, tills det är dags att plantera den ut i växthuset. Välj en tillräckligt stor kruka, minst ca 5 liter per planta. Jorden ska vara lucker och näringsrik, så bara vanlig plantjord kommer du inte långt med.Satsa på jord av hög kvalitet när du odlar i kruka. Det lönar sig eftersom du slipper blanda gödselvatten i varje kanna.

Tabort den första frukten på chilipeppar så inte plantan stannar i växten.

Ett bra tips när man odlar paprika och chili är att ta bort den första frukten som bildas. Annars stannar tillväxten upp eftersom plantan känner av att den fortplantat sig och bara satsar sin energi på att utveckla denna första frukt. Du kan också grengallra om det blir en tät buske, för att se till så alla grenar och frukter får sol. I slutet av augusti kan du toppa plantan för att avsluta tillväxten på höjden och ge alla frukter möjlighet att utvecklas klart.

Chili finns i olika färger och former.

Paprika och chili är växter som lätt angrips av typisk växthusohyra som bladlöss, spinn och vita flygare. Håll koll under bladen och i spetsarna av de unga skotten och ställ ut krukan ett tag om du upptäcker löss. Innan frukterna utvecklats går det alltid att spruta, men upptäcker man bara angreppen i tid brukar det hjälpa att ställa krukan i friska luften några dagar. Predatorer (nyttodjur) eller såpvatten fungerar oftast också bra. ½ dl såpa till en liter vatten är normaldosen, men den kan ökas om lössen är mycket besvärliga. Spruta ofta och se till att träffa lössen på kroppen. Det är mycket viktigt eftersom såpan stänger till deras andningsvägar så att de kvävs. Predatorer kan du köpa hos t ex Svenska Predator eller Lindesro Gård via nätet.