Släktet backsippor består av ett 30-tal arter som härstammar från norra halvklotet, både på den amerikanska och eurasiatiska sidan. De växer vilt på torra hedar och ängar. De första svenska beläggen härrör sig från 1600-talet då Olof Rudbäck d ä har antecknat att backsippan är vildväxande i hela landet och kallas vid namn som koskälla, gökeklocka och oxöron, namn som går tillbaka på växtens utseende.
Det här är en hårig perenna växt med en kraftig pålrot och djupt flikiga, fjäderaktiga blad. Tänk på rotens djup om du försöker gräva upp och flytta backsippor, så du inte skadar den. Den vildväxande backsippan är förresten fridlyst, så den får man inte ta. Blomman är också hårig och har beroende på art olika färg, allt från vit, gul, ljuslila, röd till violett. Den har en stor ståndarsamling i granngul färg. Efter blomningen utvecklas den vackra fröställningen som liknar en klematis lurviga ”fröboll”.
Backsippor trivs i sandiga, steniga marker med god dränering. Den föredrar att stå i full sol i sällskap med olika vivor och ormöga som blommar samtidigt. Har du snigelproblem bör du passa upp eftersom sniglarna glatt tar för sig av de unga bladen. Den vanligast förekommande arten i handeln är Pulsatilla vulgaris, backsippa. Den blir inte mer än 20 cm hög och lika bred, så vill man ha ett större bestånd får man skaffa en del plantor till att börja med. Här visar jag bilder på den vita ’Alba’ och den röda ’Röde Klokke’, båda lätta att få tag i.
Det finns trädgårdar som är öde som en parkeringsplats vid köpcentret. Inte en växt så långt ögat når, eller på sin höjd någon enstaka sälg på stam. Hu, det är så man får rysningar. Inte får man någon trädgårdskänsla i alla fall. Vad gör man då? Plantera häck tar många år, om man inte väljer en färdighäck. En bra lösning för att avdela trädgårdsrum om man har bråttom och dessutom gott om pengar. Plantera träd måste man göra, men träd tar också tid. Om man inte väljer riktigt storvuxna exemplar från en trädplantskola. Funkar om du har gott om pengar.
Finnslide är en snabbväxande perenn som blir uppemot 2 meter hög på en säsong.
Men något som fungerar hyfsat snabbt och ger stor effekt, i alla fall sommartid, är att plantera ett gäng storvuxna perenner. De blir närmare två meter höga och täta så att grannarna inte ser in. Finnslide, Aconogonon x fennicum, är en tacksam täckande växt som växer fort och blommar under många månader. Dessvärre sprider den sig med utlöpare, men det går att hålla i schack med spaden. Till hösten får den en vackert gul höstfärg. Trivs i fukthållande jord i sol till halvskugga.
Den perenna växten septembersolros är lättodlad och härdig, men hinner inte slå ut i norra delen av landet.
Septembersolrosen Helianthus ’Lemon Queen’ är en senblommande släkting till de ettåriga solrosorna vi odlar från frö. Den älskar sol och värme och behöver en lång säsong för att hinna blomma. Ingen växt för de nordliga delarna av landet alltså. Den lämpar sig väl för blommande häck och är dessutom en bra biväxt då den bjuder på sen höstnektar för våra bin och humlor.
Fläckflockel Eupatorium maculatum ’Atropurpureum’ får purpurrosa blomklasar i augusti-oktober.
Fläckflockeln är en prärieväxt från Nordamerika som även växer i sumpmarksområden. Den vill gärna ha en fukthållande jord och gott om näring. En verkligt ståtlig sensommarblommande perenn som även den samlar insekter som bin och fjärilar. Räkna med att den behöver rejält med utrymme att bre ut sig. Fläckflockeln trivs i sol-halvskugga och samsas väl med prydnadsgräs och höstrudbeckia.
Torr sandmark är älsklingsplatsen för vresrosen i naturen.
Naturen visar oss vilka arter som trivs var och eftersom växterna själva väljer den mest optimala växtplatsen så kan vi lära oss mycket som går att överföra till trädgårdsmiljö. Gå ut och registrera vad som växer vilt – träd, buskar, perenna örter och andra växter. Även ogräsen ger oss goda indikationer på vilken typ av jord du har att göra med. I dikesrenarna växer hägg, ask, al och pilar. Vattenkrävande träd alltså. I skogsbrynet trivs buskar som hassel, skogsolvon, hagtorn, slån, nyponros och fläder. Halvskuggigt och lite vindskyddat kan man förmoda att de föredrar. På den torra ängen finner vi perennerna gulmåra, johannesört, brudbröd och sandnejlika liksom vresrosen som binder ihop sanddyner på stranden. Då kan man dra slutsatsen att deras odlade släktingar med god säkerhet trivs på liknande platser.
Vintergröna är en marktäckande växt för halvskuggiga-skuggiga planteringar som sprider sig aggressivt.
En annan sak vi kan se ute i naturen är att det förekommer ingen bar jord. Minsta fläck av öppen jord växer snabbt igen genom att omkringliggande växter kryper in med sina rötter och fröar av sig. Precis på samma sätt fungerar det i rabatterna. Det är alltså ett krig mot naturens villkor att rensa rent för jämnan. Utnyttja hellre någon marktäckande växt som skuggar jorden och hindrar ogräs från att konkurrera sig in. Det är ren självbevarelsedrift, men ett tips som många hajar till för, för det är så enkelt.
Tulpansäsongen är härlig! När julblommorna är bortstädade är det alltid tulpaner jag längtar efter. Nyskördade har de en alldeles speciell doft, när de slår ut blir den lite tjock och unken.
Tulpaner är lätta att sköta och de håller gott och väl en vecka. När förfallet börjar ska du inte slänga dem i komposten, utan fortsätta att iaktta hur de utvecklar sig. När man tror att de är slut håller de ännu ett par dagar. Men tulpanerna ändrar helt karaktär under sin mognad. Från spända och krispiga till svulstiga och lite vulgära.
Foto: Blomsterfrämjandet
Tulpaner finns i många olika skepnader och former. Jag gillar allt från kompakta buketter med kortstjälkiga tulpaner till smala vaser med en ensam blomma i varje. Liljetulpanerna är nog mina absoluta favoriter. Eleganta och formstarka tar de plats och skapar sitt eget utrymme. Glas och pastelliga färger är vackert till.
Skaparna av landskapsparker på 1700-talet använde sig av denna designprincip om och om igen i samma park. Knepet är enkelt, men det är inte alla som ser det. Att rama in en vy för att framhäva motivet gör man vid inramning av ett konstverk. Man använder en pompös ram eller anspråkslös ram + passepartout för att leda in blicken i konstverket. Har du en trädgård framför dig och inte en tavla, kan du göra precis detsamma.
Genom att arrangera föremål och växter på ett strategiskt sätt leds blicken rätt in mot bänken i bildens och trädgårdens bakgrund. Foto: Rebecca Sweet
Fundera ut vilken eller vilka vyer du vill rama in. Titta ut genom fönstret eller dörren. Vart går blicken? Här är din axel som du kan utnyttja för att skapa en mer spännande trädgård. Du behöver inte ha ett grönområde av parkformat, det duger lika bra med en mindre trädgård. När du bygger upp scenen med infångare på sidorna så kommer känslan att bli en mycket större trädgård än vad du egentligen har. Fokuseringen länger nämligen avståndet från punkten där du står och punkten dit blicken ska hamna. Bilden ovan är ett extremt bra exempel på detta. Först är det öppningen i muren, de rejäla krukorna med sparris. Sedan perspektivet som skapas av de grönmålade tornspaljéerna, de båda mursidorna med spaljérade fruktträd, den plattlagda gången och sist portalen av pergolan som ramar in bänken.
Statyer, vattenspel, andra konstverk eller en speciell växt är tacksamma fokuspunkter i en trädgård. En möbelgrupp kan också vara en fokuspunkt. Behöver du röja bort buskar och träd för att få en rak axel eller behöver du snarare fylla på med inramande växtlighet i sidorna? I de stora landskapsparkerna planterades trädklungor, s k clumps för att rama in utsikten och skapa skuggor. I den mindre trädgården räcker det med buskgrupper och kanske ett mindre träd som leder blicken rätt.
Tänk också på vilka punkter i trädgården som du vill kamouflera. Det vanligaste är kanske en värmepump, soptunna eller ett elskåp. Försök göra en trevligare fokuspunkt en bit ifrån och led bort blicken från det tråkiga som du vill dölja. Vintergröna växter är av naturliga skäl bra att använda i sidorna eftersom de behåller sin struktur hela året. Lövfällande buskar och träd fungerar även bra ihop med någon lägre vintergrön växt. Perenner är mindre lyckade eftersom de vissnar ner varje höst.
Det händer, tack och lov allt mer sällan, att man ser nybyggen där den nya tomtägaren bestämt sig för att skövla rent och plana ut marken till en jämn nivå. För här ska det anläggas gräsmatta! Träden skräpar ner med sina löv och ger skugga, säger man. En jämn, smaragdgrön gräsmatta är status. Och den ska vara lätt att klippa med den nyinskaffade åkgräsklipparen. Bruum bruum liksom. Okunskap skyller jag på, för jag tror egentligen inte att man tänkt på vad träden ger oss alla.
Synen på ett träd beror lite på vem du frågar. Ur ett hälsoperspektiv är trädens förmåga att filtrera luftföroreningar och dämpa buller från ex trafik uppenbar. Träden bidrar till ett utbyte mellan koldioxid-syre, de dämpar vinden och reglerar temperaturen. På blöta eller översvämningsdrabbade platser står träden för en naturlig dränering av markvatten. Ornitologen drar fram fåglarnas möjlighet att söka skydd för sina bon och mat i form av larver och fullvuxna insekter. Kulturmiljönissen och miljömuppen värnar om träden för den biologiska mångfaldens bevarande i landskapet och de historiska parkanläggningarna. För landskapsarkitekten formar träden siktlinjer och stoppunkter för både blick och rörelse.
Artrikedomen i ett gammalt träd kan vara avsevärt större än i 100 unga, nyplanterade träd. I håligheterna finns det plats för fladdermöss och hålhäckande fåglar. Under den skrovliga barken lever miljontals små kryp och i finrötternas samspel med jorden finns en lika stor artrikedom dolt under förnan i markytan. Och det här gäller inte bara längst inne i en urskog, utan lika väl i parkmiljö mitt inne i stan. Det är helt fantastiskt!
Utan minsta träd hade golfbanan varit en ödslig upplevelse.
Trädens sociala värden gäller inte bara hälsoaspekten med luftrening, utan även kopplat till sammanhang som rekreation, motion, meditativa upplevelser, lek, sorgearbete och avkoppling. Själv är jag uppvuxen i en skogsrik bygd, där naturen och skogen var våra enda ”lekplatser”. Jag känner ett väldigt lugn och en otrolig avkoppling av att vistas i trädens närhet. I skogen är jag aldrig rädd. Inte ens för att gå vilse, eller för att bli anfallen av vilda djur. När jag kommer in bland träden sjunker pulsfrekvensen och blodtrycket och jag blir alldeles stilla inombords. Oberoende om jag jobbar fysiskt med att ta rätt på ved, plockar svamp och bär eller bara sätter mig ner med en fika.
Det är lite konstigt egentligen att många buskar och träd nästan blir förstörda av okunnigt folk som ändå tycker att de har rätt att våldföra sig på växterna. Jag tycker det är väldigt ledsamt, för många gånger så förkortas livstiden betydligt hos de här plantorna. Orsaken till att man ger sig på och beskär buskar och träd är ofta att de är för stora för den plats där de växer. Det är inte för att man anser att grenverket behöver föryngras. Friväxande buskar blir med åren tunga och oformliga och de gamla grenarna mottagliga för sjukdomsangrepp. Därför bör de föryngras med jämna mellanrum.
Massplantering av måbär som beskurits så att varje enskild buske formats som en glödlampa. Ger omfattande ogräsproblem som kostar pengar.
Föryngringsbeskärning kan i bästa fall göras radikalt genom att skära ner alla grenar till 10-20 cm över marken. För lättföryngrade arter som aronia, syren, korneller, weigela, spirea, vresros, liguster och paradisbuske är det här en bra metod som dessutom sparar tid. Har man stora buskage av samma art i offentliga planteringar brukar jag rekommendera att man skär ner en rad åt gången och sedan fortsätter med nästa rad följande år, så blir det inte någon kalhyggeseffekt, utan man har ett visst skydd kvar och får uppleva en blomning. Passar inte det kan man istället välja att ta bort var annan eller var tredje buske och på ett par års sikt föryngra hela buskaget. Total nedskärning ska alltid kompletteras med gödsling och jordförbättring med kompostjord eller annan näring eftersom buskarna förlorar mycket energi vid denna åtgärd.
Korneller som hade behövt en total nedskärning 10 cm ovan mark för att komma igen med friska grenar.
Det bästa beskärningssättet är beroende på vilken art vi talar om. Vissa buskar har svårt att föryngra sig om man skär i äldre ved. Till dem hör bl a magnolia, rönnsumak, ginst, trollhassel och gullregn. Utseendet blir helt förstört av de framväxande vattenskotten, så här ska man hellre låta bli att gå på med sekatören. I värsta fall blir man tvungen att gräva upp hela växten och sätta en ny, mer passande art. Det finns också buskar som är svårföryngrade och där man bäst delar upp beskärningen på flera år och istället satsar på en grengallring istället för en total nedskärning.
Häckklippta forsythia med massor av gamla grenar som hade behövt gallras ur ända ner till marken.
Buskar som du ska gallra ur genom en flerårig process är t ex pärlbuske, rhododendron, rosenkvitten, cotoneaster, try och bukettaplar. Jag brukar också föredra att gallra ur forsythia, schersmin och syren eftersom man då kan njuta av blomningen redan inkommande sommar trots gallring. Nedskärning av buskar som blommar på flerårsskott medför ju utebliven blomning just det året. Och det är ju lite synd.
Ligusterplantor som formats som glödlampor gör ingen glad.
Den sk vaktmästarbeskärningen är väl ändå den typ av beskärning som man ser allra mest av ute i grönområdena, trots att denna återkommande toppningsmetod inte förekommer i några böcker. Återkommande toppning är något man praktiserar på häckar, men på andra buskar borde det vara förbjudet. Det blir inget annat än risbuskar efter en sådan klippning. Ofta får man in svampsjukdomar i buskagen eftersom växterna blir försvagade av den ständiga inkortningen. Formen blir förskräcklig och på köpet blir det en massa ogräs som ska rensas. Och någon blomning lär man inte uppleva, eftersom de blommande skotten tas bort varje år. Så snälla, gör inte så, det skär i mitt hjärta varje gång jag får se det.
För de flesta villaträdgårdar med ordinär storlek är det en fördel att kombinera perenner och vedartade växter (buskar, klängväxter, små träd) i blandade rabatter. På så sätt får man både blomning, intressanta bladverk och en viss utfyllnad och struktur även vintertid. Placera rabatten där du ser den mest, där du vistas eller går förbi ofta. Det kan vara utanför köksfönstret, vid terrassen eller längs uppfarten.
Att anlägga rabatter längs husväggarna har flera nackdelar. För det första är det vanligen alldeles för torrt intill husgrunden. Regnet kommer inte in och det blir ettdera mycket solstek eller riktigt skuggigt intill väggen. Så flytta ut rabatten en bra bit från huset och gräv där du kan se den från många håll samtidigt. Har du möjlighet så välj en lugn bakgrund av häck eller staket bakom. Du får skydd och en enhetlig fond som lyfter fram de enskilda växterna.
När det gäller storlek på rabatterna skulle jag föredra en stor framför flera små. Gör dem inte för små och smala, för det blir mindre plats för visuellt djup, något som är en effektskapare i rabattdesign. Det blir också mycket mera lättskött att hålla ihop planteringarna. Genom att plantera i olika nivåer håller du ihop volymen och utnyttjar markytan på bästa sätt. Plantering i olika skikt tidsmässigt ger variation. Under en större lövfällande buske planterar du tidiga vårlökar och runt dem skuggtåliga perenner. Allra först på våren blommar lökarna och snart börjar bladen spricka ut på busken och skapa ett levande skuggspel. Sedan när lökblomningen är över tar perennerna över och täcker in de gulnande lökväxterna. På så sätt kan man få in många höjdpunkter under växtåret.
Ta inte till så du kräks med alla älsklingsväxter i samma rabatt. Begränsa antalet iögonfallande växter för att få ett harmoniskt intryck. Inte alla färger på en gång alltså, utan bara ett par åt gången. Blir det för många höjdpunkter samtidigt som konkurrerar vet blicken inte var den ska landa, utan det blir plottrigt och oroligt. Men fyll hela tiden på tidsmässigt med nya älsklingar så att när en sort falnar så är nästa på gång in. Det är detta som är konsten! Och det är här som bladväxterna kommer in som en harmonisk bas.
En trädgårdsdesigner jobbar gärna med grupper eller fält som man repeterar. Samma växter eller färger kommer igen på flera ställen i rabatten. De ingående växterna smälter in i varandra och skapar rytm. Har man riktigt stora rabattytor att jobba med är det effektfullt att planera med samma växter i stora rektangulära block som ger tydliga och strikta kontraster i färg och form. Annars är det vanligare när det gäller mindre rabatter att man väver/flätar smalare växtfält så att de överlappar och nästan omärkligt glider in i varandra. Oavsett teknik så är det viktigt att färgerna stämmer överens med de grannar som blommar samtidigt.
Tiarella är en långsamväxande marktäckare som trivs tillsammans med t ex lungört, Pulmonaria.
Släktet Tiarella, spetsmössor är väl ingen storsäljare i gardencentret precis. Men det är en tacksam växt för varje trädgårdsdesigner som behöver undervegetation i en speciellt krävande ståndort som fuktiga, skuggigare lägen och woodland. Här har vi en marktäckare som trivs sida vid sida med ormbunkar, hostor, alunrot, fänrikshjärta och utvalda nävor. Den blir inte mer än 25-30 cm hög och blommar oftast i maj-juni med skira och fluffiga blomställningar. Fuktig, humusrik jord och absolut ingen brännande sol vill den ha. Det är receptet för denna tämligen lättodlade perenn. Om du inte plågas av sniglar förstås. För sniglarna går gärna på spetsmössan.
De fläckiga bladen på sorten ’Heronswood Mist’ är onekligen speciella, men jag tänker mest på mjöldagg.
Tiarella härstammar från Nordamerika och Östra Asien där den växer i skogsmiljö och på flodbankar. I Sverige odlas mest former av T. cordifolia och T. wherryi. Det har blivit en betydligt populärare växt i USA, där man ständigt tar fram nya namnsorter. Lite samma boom som alunroten orsakat här hos oss. Härliga namn har de också, eller vad sägs om ’Crow Feather’, ’Heronswood Mist’, ’Pink Skyrocket’ eller ’Sea Foam’. Just det sista namnet är faktiskt något som stämmer rätt bra överens med den bild man får av ett blommande parti Tiarella. Det ser ut som fluffigt skum på en strand.
Ekbladsflikiga blad med mörka mittnerver har sorten ’Iron Butterfly’.
När jag var barn stod inte löken högt i kurs. Allmänt kinkig med maten så var det kanske inte alldeles oväntat, men löken var verkligen en detalj som förlängde mattiderna. Det är ju ganska arbetsdrygt att plocka ut minsta spår av en lökbit ur köttfärssåsen eller köttbullarna, kåldolmarna eller vad som nu råkade serveras. Och när väl löken var utplockad och föst längst ut på tallrikskanten då hade maten redan hunnit kallna och lockade inte ett dugg längre. Ja, ja, maten var sannerligen ett litet trauma på den tiden. Jag åt inte mycket mer än vitt bröd med senap(!) och Mariekex. Fantastiskt att jag överhuvudtaget blivit nånting!
Löken var det jag skulle berätta om. Lök odlade vi redan på den tiden jag var barn i många olika sorter. Har beskrivit våra odlingar tidigare, t ex här. Men lök är verkligen en lätt grönsak att börja med om du är ny inom stadsodling. Den går så bra att lagra, att man kan odla för hela sitt årsbehov. Det enda kritiska momentet är tidpunkten när löken ska torkas, efter skörd. Den måste vara helt torr, i både lök och blast för att inte mögla.
Sättlöken kan dra en stund i vatten innan plantering. Foto: Biolan
Alla typer av lök vill ha en lätt, porös jord som inte kletar fast kring själva löken och dess rötter. Och ett soligt läge. Sandig jord uppblandat med kompost är det allra bästa du kan ge din lök. Lerjorden måste förbättras, annars kan du få röta i löken. Men du behöver inte gräva om hela landet, eftersom löken har ett grunt rotsystem. Det räcker med att förbättra de översta 15 centimetrarna. Sättlöken kan du gärna dra en stund i vatten innan plantering. Maj är en bra tid, när jorden har rett sig. Sätt dem sedan ganska grunt, så att spetsen sticker upp ovanför jordytan med ca 10 cm mellanrum och minst dubbelt avstånd mellan raderna.
Vanlig gul lök behöver knappt vattnas om det inte är en väldigt torr sommar. Men den är känslig för konkurrens från ogräs, så plocka och rensa regelbundet. Har du en jord uppblandad med kompost och stenmjöl behövs inte mer gödsel än lite Algomin på våren. Du kan gärna täcka jorden med halm eller gräsklipp. Det behåller jordens porösa struktur och förhindrar ogräs.
Luftig och varm jord vill löken ha.
Löken visar själv när det är dags att skörda. Blasten gulnar och lägger sig ner. Då kan du knäcka nackarna på resten av lökarna som ännu inte kommit så långt. Bryt blasten, men låt den sitta kvar. Då stannar löken av i växten. Vänta sedan ett par veckor. Häng upp löken i knippen mot en varm vägg, t ex på en lina eller häng knippena i rutorna på en bit armeringsmatta som du fäst mot väggen. Eller om du har ett varmt pannrum så är det alldeles utmärkt det också. Viktigt är att löken är helt torr innan man putsar bort blast och torra ytterskal. Sedan håller den hela vintern om du förvarar den torrt och svalt. Och du kan njuta av den i alla slags maträtter, då lök ingår i de flesta av världens kök. Numera älskar jag den milda, guldgula löken som fått stå och mjukna riktigt länge brynt i smör!
Britten Peter Glazebrook som 2011 odlade en lök på närmare 8 kg. Och hamnade i Guinness rekordbok. Foto:Getty Images
