Gillenia är den blyga kusinen från landet

Gillenian kan ha vita eller ljust rosa blommor.

Det finns växter som tränger sig på och så finns det växter som knappt märks. Om man inte tittar efter lite extra. Gillenian är definitivt en sådan. En perenn med luftig och skir framtoning som smälter in och ger volym åt rabatten.

Gillenian växer naturligt i glesa skogar i Nordamerika.

Blommorna är vita eller ljust rosa och bladen treflikiga med en lätt dragning åt det bronsgröna. Det är en växt som hör hemma i glesa skogar i Nordamerika. Plantera den i mullrik och lätt fuktig jord. Den klarar både sol och skugga, och ser man bara till att hålla jorden fuktig så kan den t o m stå planterad i kruka.

Rosa gillenia planterade i krukor på terrassen.

Gillenian är en liten favorit som påminner en del om Gaura. Samma fjäderlätta utseende och skira växtsätt. Gillenian är betydligt vinterhärdigare, även om jag faktiskt lyckats övervintra en och annan Gaura ibland. Det här är en perenna växt som nästan ser ut som en liten buske. Blir 50-80 cm hög och lika bred när den tillåts att stå ifred och breda på sig. Hitta rätt växtplats med en gång, för den har känsliga rötter och gillar inte att flyttas fram och tillbaka.

Gillenian skimrar i månskenet och i skuggan.

Älskad och fruktad lupin

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och “sommar på landet”. Lupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör nektarförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Lupiner sprider sig snabbt på näringsfattiga marker.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

Lupinerna finns i många olika färgkombinationer.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupiner är giftiga för djur.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Lupiner är giftiga för betande djur, men de lämnar dem oftast orörda.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Färgrikedomen är stor bland lupiner.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Lupinen innehåller mycket nektar och mat till humlor och bin.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Lupinerna förökar sig ohämmat och är svåra att bekämpa.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Lavendelblå stjärnhyacinter Camassia

Stjärnhyacinten har ätliga lökar.

Camassian är en gräslik lökväxt som härstammar från Nordamerika där den växer naturligt. Det vetenskapliga namnet Camassia är en latinisering av indianernas namn på växten, som lyder Kamas. För dem har löken varit en viktig näringskälla och kokta lökar lär smaka ungefär som sötpotatis. Stjärnhyacinterna är släkt med agaveväxterna.

Camassian växer upprätt med höga ax.

Det finns sex olika arter, men den vanligast förekommande i trädgårdar torde vara Camassia leichtlinii, den mörka stjärnhyacinten. Den äggrunda löken planteras tidigt på hösten för att hinna rota sig före vintern. Stjärnhyacinterna vill gärna stå i fred i många år, så leta upp en bra plats från början.

Stjärnhyacinten blommar i maj-juni.

Camassia leichtlinii vill ha en fuktig, men väldränerad humusrik jord i soligt eller halvskuggigt läge. Det kan vara i rabatt eller gräsmatta. Viktigast är att det inte blir vatten stående över vintern. Sluttande plan eller grusig bädd är en lösning, eller så kan man täcka över växtplatsen vid risk för vinterblöta.

Fuktrika rabatter som är torra under vintern passar stjärnhyacinten.

Bilderna visar den mörka stjärnhyacinten vid namn ‘Caerulea’. Den blir 60-80 cm hög och blommar från slutet av maj. Den har god härdighet och kan gärna planteras ihop med t ex funkia, som ger en fin kontrast i bladverk.

 

Sista sucken för julrosorna

Julros med enkla röda blommor döljer sig bakom gröna blad.

Lite beroende på växtplats så börjar julrosorna packa ihop för denna säsongen. De hybrider som står lite skuggigare och i en högre växtzon har ännu en del färg kvar, men de vanliga vita Helleborus niger har redan antagit den limegröna blomfärg de får när de börjar vissna.

Julrosen vill ha en kalkhaltig och mullrik jord.

Julrosorna är härliga blommor på det viset att de blir aldrig skräpigt bruna, utan blomman bleknar bara sakta bort. Och sedan är grannarna i rabatten framme och tar över uppmärksamheten. Så man märker aldrig riktigt att de tar slut.

Julrosor är tacksamma trädgårdsväxter i kalkrik och fuktig jord.

Julrosens bladverk är oftast vintergrönt, och bildar en bra bakgrund till andra växter. Låt gärna bladen sitta kvar så länge de är snygga. Angrips de av någon sjukdom, oftast svamp, blir de prickiga och torra. Då kan man gärna klippa ner bladen.

Julrosor självsår sig gärna där de trivs.

Julrosen är en tacksam perenn och förökar sig själv där den trivs. Den självsår då nya plantor i nära omgivning kring moderplantan. Men avkomman är inte sortäkta, utan kan få lite olika färgsättning beroende på vilka tänkbara föräldrar som finns i rabatten.

Vita julrosor är läckra i rabatten.

Se till att du har en lucker och välmyllad jord där dina julrosor står. Jorden får inte torka ut helt på sommaren, men det får inte heller vara stående fukt vintertid. En svag slänt är att föredra om den naturliga jordmånen är lera. När du väl planterat dina julrosor ska de helst stå kvar i många år utan att flyttas. Undantaget är förstås om du kommer på att växtplatsen är helt fel.   Julrosor kräver gott om tid att etablera sig.

Julrosens blomfärg går från vitt till mörkkrött nästan svart.

Det finns mängder av vackra namnsorter av hybridjulrosor. Oftast ligger de på ca 40 cm i höjd och du kan gärna plantera dem lite slumpmässigt i flera “rader” i rabatten så det ser naturligt ut. Ställ de små vanliga julrosorna främst, för de börjar blomma tidigast och blir bara hälften så höga.

Allra vackraste blåsippor

Blåsippor trivs i humusrik och fuktig jord under vandrande skugga.
Blåsippor finns även med vita blommor.

Blåsipporna tar verkligen för sig där de trivs! Har bara helt nyligen planterat in blåsippor i min egen naturträdgård, och egentligen så förundras jag lite att de inte funnits där tidigare. Skuggad lundmiljö med lätt fuktig och kalkrik jord med gott humusinnehåll är blåsippans eget val. Lätt skugga kan vara närmast total skugga också. Men de fylldblommiga sorterna trivs allra bäst i soliga lägen.

Lätt skugga är bästa miljö för blåsipporna.

Blåsippan är fridlyst i naturen så man får inte gräva upp den och flytta hem den till sin trädgård. Det kan vara lite knivigt att hitta blåsippor i handeln, men välsorterade plantskolor har både vita, rosa och lilablommande blåsippor.

Blåsippan är en näpen vårperenn.

Den ungerska blåsippan, Hepatica transsylvanica, har en lite större blomma än den nordiska vildväxande sorten. Det finns även blåsippor med prickiga blad som kan vara trevliga som marktäckare i en woodlandmiljö. Japanerna är speciellt förtjusta i prickbladiga blåsippor och andra samlarsorter.

Blåsipporna har vintergröna blad som lätt bränns av stark sol.

Fast för mig duger det gott med helt vanliga blå och vita blåsippor. Jag tycker de är helt underbara som efterträdare till snödropparnas överdådiga blomning. Man får ju leta fram dem lite mer bland grenar och löv som inte brukar bli bortstädade från buskarna. Tänk på att hela växten är giftig, även de köttiga fröna.

Den vita blåsippan är lika vacker som den blå.

Ljuvaste snödroppar

Har du någon gång försökt göra listor på de mest älskade växterna? Javisst, det gör jag ofta, men det blir alltid trångt i toppen och listan tenderar att flyta ut i en halv bok innan jag är klar. Vilka som ska vara med beror lite på vilken årstid och månad. För det som är på tapeten just då är ju det man tycker allra mest om och har längtat så länge efter.

Snödroppar härstammar från bergstrakter i mindre Asien.
Till snödroppens närmaste släktingar hör amaryllis, narcisser och krukväxten clivia.

Snödropparna kommer självklart med på min lista. De är de första riktiga vårväxterna som väcker trädgårdsaptiten åter en gång. Visst kommer det ibland någon snöskur och frost efter att snödropparna börjat blomma, men på det stora hela har vi våren här när de börjar blomma.

Snödropparnas lökar kan planteras när jorden är fuktig för att inte torka ut.

I Storbritannien, som har ett stort antal växtsamlare och trädgårdsnördar, är snödroppar stort. Det finns snödroppsfestivaler och snödroppsvandringar med guidade visningar på flera stora gods. Några sådana platser som hade varit kul att besök i februari är bl a Howick Hall Gardens, Hodsock Priory och Welford Park. Här finns enorma mattor av snödroppar som spridit sig i woodlandvegetationen.

Svagt doftande snödroppar förebådar vårens ankomst.

I min trädgård blommar snödropparna i det oskötta woodlandet ner mot bäcken. Jorden är lerig och väl fuktad så här års och tuvorna av snödroppar växer även här ihop till en stor matta. Lökarna har förvildat sig på egen hand och sprider sig hela tiden vidare utåt.

Den vanliga snödroppen är förvildad i Sverige och växer ibland ute i skogen.

Snödroppen har en härlig lågmäld doft, men också ett medicinskt värde. Man har hittat en verksam substans, galantamin, som ingår i många bromsmediciner mot alzheimers sjukdom. Högst koncentration av ämnet finns i den gröna snödroppen, Galanthus woronowii. Grön snödroppe är det svenska namnet på denna helvita blomma. Namnet syftar däremot på bladen, som är klart gröna, glänsande och mycket bredare än de grådaggiga bladen på den vanliga snödroppen Galanthus nivalis.

Snödropparnas lökar kan förökas strax efter blomning då man delar klungorna och planterar ut dem på nya platser.
I samband med eller efter blomningen kan snödroppklungorna delas och förökas till nya växtplatser.

Att känna igen växter vintertid

Katsurans knoppar är röda och inåtböjda.
Katsuran har spetsiga och lite inåtböjda knoppar som liknar kräftklor.

Vinterkvist kallas det på proffsslang – konsten att identifiera lövfällande växter under viloperioden då de saknar blad, på bar kvist. En liten konst att lära sig, men inte alls särskilt märkvärdigt egentligen. Det bygger på samma iakttagelser av karaktäristiska drag och kännetecken som man använder under växtperioden. Sådant som man ser med blotta ögat på en kvist eller knopp, men också på avstånd när man iakttar växten som helhet.

Druvfläder har ofta horisontella grenar.
Druvflädern har ett karaktäristiskt växtsätt när man ser till förgreningen. Märk också den gråbeige, fåriga barken.

Kronformen och grenarnas grovlek och vinklar på träd är tydligare synlig efter löven fallit på hösten. Det kallas deras habitus. Går man lite närmare kan barkens färg och struktur vara nästa värdefulla kännetecken. Barken ändrar sig oftast med ökande ålder. En slät och lite svagt skrynklig bark som elefanthud på en fullfuxen bok är ett typiskt kännetecken. Längsgående lenticeller, barkens andningshål, är horisontella streck i barken hos olika körsbärsarter i släktet Prunus.

Hästkastanjens knoppar är klibbiga.
Hästkastanjen har kastanjebruna och klibbiga knoppfjäll samt tydliga bladärr med många spår.

De tydligaste kännetecknen står ändå skotten och knopparna för. Och då pratar vi om de ettåriga skotten, som vanligen används vid artbestämning vintertid. Under knoppen ligger mer eller mindre tydliga bladärr, som är fästpunkt för det blad som har släppt. Bladärren har olika antal spår, eller prickar, beroende på art.

Skogslönnen har röda, glansiga knoppar.
Skogslönnen känner man igen på de dubbla slutknopparna på äldre grenar. Den har vinröda och glänsande knoppfjäll och ofta rester av fjolårets fröställningar.

Knopparna som avslutar en gren kallas slutknoppar. Under en slutknopp ligger sidoknoppar. Ibland saknas slutknopp och det är istället två välutvecklade sidoknoppar som står för längdtillväxten på det kommande skottet. Hos sidoknopparna kan man se olika knoppställning, eller inbördes position. Parvis motsatta knoppar sitter alltid på samma höjd mittemot varandra. Korsvis motsatta knoppar ligger i 90 graders vinkel under varandra. Tvåradiga knoppar har man då knopparna är placerade växelvis under varandra på motsatt sida av skottet.

Svarta knoppfjäll finns hos asken.
Asken har matt svarta knoppfjäll. Slutknoppen är pyramidformad och sidoknopparna små och runda.

Knoppfjällen är också intressanta att studera. Knoppfjällen kan vara svarta, röda, gröna, glänsande, ludna eller ibland nästan som flätade runt om knoppen. Det finns även träd och buskar vars knoppar saknar knoppfjäll. Då pratar man om nakna knoppar. Olvon är en typisk art som saknar knoppfjäll. Istället ligger bladanlagen prydligt hopvikta väntande på att få spricka ut.

Doftsinnet är också bra att använda vid kvistbestämning.
När du skrapar lätt på häggens bark så framträder den tydliga doften.

Skulle man gå bet på knopparna och barken så kan man alltid prova att skrapa lite på barken för att se om man känner igen doften. Häggen är karaktäristisk med sin bittermandeldoft, men även många andra växter doftar typiskt.

 

Orkar inte vänta längre på våren

Förgätmigej och svart pensé doftar gott.

När vintern borde vara som kallast och vackrast då är mitt tålamod definitivt slut. Vintern i Skåne bär med sig lite snö när det passar. Faller det 15 cm kan man oftast räkna med ett varierande snödjup på mellan 0 och 30 cm. Vill det sig illa är drivorna ännu högre än så. Den snön har varit och är nu nästan borta. Lera och slafs dröjer sig kvar.

De tidiga penseerna får sällskap av snödroppar.

Nu är det bara en månad kvar till penséerna. De första krukorna bär jag in och ut beroende på temperatur, men sena snöflingor brukar de inte bry sig om så mycket. De böjer på nacken, men rätar snart upp sig igen när solen vågar sig fram bakom molnens spetskanter.

Julens hyacinter får nytt liv i rabatten.

Julens hyacinter kommer igen i rabatten till våren. Glesblommiga och inte alls så påträngande pompösa som vid juletid. Men doften sitter kvar. Gräv ner hyacintlökarna djupt och ge dem en riklig grusbädd att stå på så ska du få se att de kommer igen när jorden börjar värmas upp.

De första penséerna kan bo både inne och ute.

Penséerna som kommer allra först, i början av mars, kan du plantera i små krukor, lagom för att orka flytta in och ut. Ta in krukan om kvällen när du kommer hem och njut av några timmar med den söta doften av vår. På morgonen får krukan bo ute när du lämnar hemmet. På så sätt överlever blommorna lite längre och blir inte så rangliga i växten som när de förgäves sträcker sig efter ljus på fönsterbrädan.

Pelargonen har fått sin första knopp.

Pelargonen får avsluta vårlängtan. Har du övervintrande pelargoner så plocka fram dem nu och ge dem en ny jord. Börja sakta väcka dem till liv igen med svag gödsel och vårljus. Snart tittar de första knopparna fram. Lyckan är stor när den första lilla blomman slår ut!

Rosa, lila och vinröda nyanser

Perenner i olika rosa nyanser passar bra ihop.
Mörklila grekvädd, rosa axveronika och mörkskaftade kärleksörten ‘Jose Aubergine’.

Rosa färgtoner finns det många olika i blomvärlden. Rosa toner vandrar mellan den blå och orange färgskalan och som mörkare i ceriserött. De knalliga rosa nyanserna som finns i t ex axveronikan på bilden nedan är raffinerat elegant ihop med mörkt purpur och svart. Kallt rosa kräver sitt sällskap.

Malva och axveronika trivs fint tillsammans.

Den varmt skära tonen i rosenflockel kan gå bra ihop med rödbruna nyanser som går mot bronsfärgat. Det gäller att man “ser” möjligheterna som de mörka stjälkarna ger och lyfter in motsvarande färg som en granne. Det kan vara i form av purpurröd blodtopp eller den mörkbruna guldlysingen Lysimachia ciliata ‘Firecracker’.

Rosenflockel är en ståtlig perenn.

Lilarosa rudbeckian smälter in både bland de kalla tonerna och de varma, tack vare sina tydliga blomkorgar i gulbrunt. Den är en tacksam perenn med lång blomning och kan sparas som vissnad till och med. Tricket är att man försiktigt plockar bort de utblommade kronbladen så att bara fröställningen står kvar på sin strama stängel.

Röd rudbeckia ger kraftiga färgklickar i rabatten.

Röd rudbeckia ihop med kalla blå toner är ytterst läckert och nästan lite farligt. Solnedgången färgade blommorna i varma toner, men tog ändå inte udden ur det svala blå i perovskians blomstänglar.

Rudbeckian är en utmärkt biväxt.
Ljusblå perovskia ger kontrasteffekt ihop med den dominanta rudbeckian.

Iris – kortvarig men intensiv glädje

Sibirica-iris trivs i fuktig jord.
Iris sibirica ‘Silver Edge’

Irisar tillhör de riktigt gamla kulturväxterna, men det känns som om de på senare tid fått stå lite tillbaka när man letar efter långblommande och ständigt dekorativa växter till trädgårdar. Namnet Iris kommer från grekiskan och syftar till regnbågens gudinna. Jag tolkar namnvalet på två sätt: mångfalden i färgskiftningar och en snabbt förgänglig blomning.

Jordstammen växer ovan jord.
Jordstam eller rhizom hos bredbladiga iris.

Man kan dela in släktet iris i två huvudgrupper beroende på om de har roten under jord eller ett rhizom (jordstam) ovan jord. De med rhizom kan man dessutom dela in i skäggbärande (barbata-typ) eller skäggfria. De skäggfria irisarna och de med lökformig knöl under mark växer vanligen i fuktiga jordar, medan de andra vill ha en torr och solig växtplats.

Skäggbärande rirs doftar ofta väldigt sött och gott.
Gul skäggbärande iris med svag doft. Okänd namnsort.

Det lättaste sättet att föröka iris är genom att dela på växande bestånd. Vänta gärna till efter blomning innan du sätter spaden i klumpen. Där iris trivs breder den ut sig och att hitta en likartad växtplats är bästa spridning.

Iris är tåliga och lättskötta perenner.
Iris är långlivade perenner där de trivs.

Sibirica-typen av iris, dvs de som har smala blad och föredrar en fuktigare, lite skuggig växtplats, kan gärna samplanteras med julrosor, ormöga och förgätmigej. De uppstickande bladspjuten i ljust grön färg blir en fin kontrast på våren.

Irisen har en kortvarig men intensiv blomning i slutet av maj.

De skäggbärande trädgårdsirisarna doftar många gånger underbart gott. Blomningen är kort och intensiv i slutet av maj till början av juni. Därefter står de breda bladen kvar ända till frosten kommer. Välj en väldränerad, sandblandad jord och ett skyddat läge så inte blomstänglarna bryts av vinden. Trädgårdsiris blir ofta 70-80 cm höga. Efter blomningen klipper du bara ner blomstängeln.