Att förvandla sin jord

Sparrisodlingar ligger på sandiga marker.
Sparrisen gillar en varm och sandig jord.

Många klagar på jorden och att det inte växer. Eller så blir morötterna krumma och potatisen skorvig. Jord är inte bara jord, utan det finns många slags jordar. Alla jordar behöver inte vara dåliga, men många kan bli bättre. Det är i alla fall inte lönt att gräva bort allt och ersätta med ny, utan ta det i etapper och tänk långsiktigt. Hösten är en bra tid att börja jobba med sin jord. Nu är växtsäsongen slut och det är inte så mycket annat att göra i trädgården.

Jorden behöver vara både porös och vattenhållande.
A är en finkornig sandjord med små porer, medan B är en luftig aggregatjord av lertyp som innehåller mängder av små vattenporer inuti aggregaten och stora luftporer mellan aggregaten.

Oberoende av om du har en seg lera eller en kornig sandjord så tycker jag du ska ägna den lite omsorg. Själva grundjordarten kan du inte förändra, men genom att jordförbättra kan du öka förutsättningarna för att få en fin skörd nästa år. Den sandiga jorden har sina fördelar (snabbt varm om våren, lätt att gräva i, väldränerad), men den är också begränsad i sitt närings- och vatteninnehåll. Vilket leder till att den måste passas ofta för att växterna inte ska torka ut. Sandjord är extra bra för odling av morötter och potatis. Vill du satsa på kål och purjolök så passar de bättre i en fet lerjord.

En fet och lerhaltig jord håller mycket näring.

Hur gör man för att förvandla någon av ytterligheterna till en prima odlingsjord? Det mesta handlar om att öka mullhalten. En mullrik jord håller näring, den är väldränerad och fluffig med mycket luft. Mullämnen eller humus finns det gott om i nedbrutna växtdelar som kompost, löv, torvmull och stallgödsel. Mullen innehåller näringsämnen som frigörs i lagom doser i takt med att växterna förbrukar näring. Mullämnena är maskarnas mat. För att få in mycket mask i sin jord kan man täcka med löv eller halm nu till hösten. Vintertäckning hindrar också näringsämnen att urlakas från jorden. Man behöver inte ens gräva ner det i jorden, utan till våren har det mesta redan brutits ner och då räfsar du bara bort det torra på ytan och lägger det ett varv i komposten.

Genom att täcka odlingarna med löv över vintern ökar du mullhalten till nästa säsong.

Släng inte dina löv på tippen!

Hästkastanjens löv är stora och tunga när de blir blöta.

Löv finns det gott om så här års. Och det är prima råvara som vi ska ta hand om. Visst, det kan vara ett drygt arbete att räfsa ihop dem, men det blir betydligt enklare om du först maler ner dem med gräsklipparen. Fast man ska helst göra det allt eftersom under en period så det inte formas drivor av löv. Det orkar inte klipparen ta sig igenom. Så var det här på bilderna där hästkastanjen hade släppt alla sina stora löv på en gång och de hade blåst ihop till tjocka sjok. Då var jag tvungen att ta bort drivorna först. Efter malning kan du räfsa bort överskottet och låta maskarna dra ner det fina ner i gräsrötterna.

Samla upp lövet och lägg under buskar eller i komposten.

Utan den biologiska aktiviteten hos maskar, jordlöpare, bakterier och svampar skulle vi inte ha en fungerande jord att plantera och odla i. Därför måste vi ge den lite tillbaka ibland. Mikroorganismerna kan bara leva om de har tillgång på luft. Daggmaskarna jobbar hårt med att ta hand om vissna blad och löv samtidigt som de gräver gångar och rör om i matjordslagret så att det skapas små luftfickor. Alltså måste vi ta hand om daggmaskarna så att de trivs och förökar sig.

Ta vara på höstlöven och kör inte bort dem till tippen.

En levande jord doftar lite sött och mjukt. Så härligt som vårens kompostmylla doftar när man gräver och lägger om sin fjolårskompost! Den skapas av nedbrytande bakterier och svampar som bryter ner det organiska materialet som består av döda löv och gräs, men också grönsaksrester, blomstjälkar och döda små djur. Först blir det humus och så småningom frigörs näring till växterna från denna humus. Därför blir det en super effekt om du kan lägga in löven bland buskarna i rabatten. Tycker du det ser skräpigt ut eller vill du skynda på nedbrytningsprocessen så är det bara att gräva ner dem lite ytligt i det översta jordlagret så har de försvunnit när våren kommer.

Växelbruk och jordföljd i grönsakslandet

Pumpor kräver mycket gödning under säsongen.
Pumpa och squash har stort näringsbehov och ingår i växtföljdens skifte nr 1.

I jorden finns ett förråd av näringsämnen som växterna tar upp när de växer och producerar frön, knölar, baljor och naturligtvis bladmassa. När vi skördar av deras produktion tar vi bort näringen som härstammar ur jorden. Ett grönsaksland kräver därför mycket mera näring än en perennrabatt där växterna står kvar år från år och där växtdelar förmultnar varje höst. Växelbruk är en odlingsmetod med urgamla rötter som är grunden till en lyckad odling, oavsett om du odlar grönsaker till husbehov eller om det är bonden som driver stråsädsproduktion på fältet intill. Det betyder att man inte sår samma gröda på samma plats i grönsakslandet år efter år. Även om din odling inte är större än ett par kvadratmeter så bör du skifta plats på växterna. Det enda undantaget är odling i krukor där man byter ut all jord varje år.

Potatis kräver bara lite gödsel.
Potatis är en gröda som lätt får skorv och dålig smak om den gödslas för kraftigt. Den är nr 3 i växtföljden.

Vinsten med växelbruk är att jorden inte riskerar jordtrötthet. Med jordtrötthet menas två saker: 1) att bli utarmad näringsmässigt, eftersom samma växt utnyttjar samma näringsämnen år för år tills de helt enkelt tar slut. 2) Det blir även fler och fler sjukdomsalstrare i jorden om samma värdgröda återkommer år för år. Det kan vara skadeinsekter som lökfluga, morotsfluga eller kålfluga. Eller svampsjukdomen bönfläcksjuka som övervintrar i jorden och förökar sig där så att angreppet blir ännu värre nästa år.

Kålväxter kräver mycket gödsel.
Kålväxterna har stort näringsbehov under hela säsongen och ligger jämte pumporna som nr 1 i växtföljden.

Hur gör man då för att organisera en växtföljd? Det är inte så svårt, men kräver någon form av minnesanteckning eller liten skylt för att du ska komma ihåg. Antalet fält som ingår i ett växelbruk kan variera, men minst fyra är att rekommendera. Det betyder att det dröjer fyra år innan samma växttyp återkommer till samma ruta.

Gör så här: Dela in din odlingsyta i fyra olika kvarter. Rita upp odlingen med de olika kvarteren på ett papper. Har du fyra odlingslådor eller -bäddar är det enkelt. Skifte nr 1 tillhör växterna med stort näringsbehov, t ex kålväxter, purjolök, vitlök, selleri, gurka och squash. Jorden i skifte 1 fylls årligen på med mycket näring och gödsel (gräsklipp, kompostjord, stallgödsel). Skifte 2 är för växter med måttligt näringsbehov: dill, persilja, sallat, vanlig lök och rotfrukter. Jorden gödslas måttligt med t ex kompostjord. Skifte 3 är växter med litet näringsbehov, som potatis. Här behöver du inte tillföra så mycket gödsel. Skifte 4 är till för växterna som skaffar sin näring själva och “laddar jorden”, dvs bönor, ärter och andra baljväxter och olika gröngödslingsväxter.

Rödbetor och rotfrukter är måttligt näringskrävande växter.
Rödbetor och andra rotfrukter är måttligt näringskrävande och passar som nr 2 i växtföljden.

Vill du vara extra försiktig och odlar många olika grödor kan du välja en sexårig växtföljd. Då är det smart att ha gröngödsling som permanent inslag i ett av fältena. Till gröngödslingsväxterna hör olika klöverarter, honungsfacelia, åkerböna, solros och ringblomma. Stjälkar, blommor och rötter ger både näring och mullämnen till jorden. Dessutom är många gröngödslingsväxter suveräna djupluckrare på tunga jordar. De bildar ett kraftigt rotsystem som när det förmultnar skapar luftporer i jorden. Gröngödslingsväxter slås för det mesta ner på hösten och myllas ner i jorden med hela bladmassan.

Honungsfacelia producerar näring och luckrar jorden.
Honungsfacelia kan användas som dekorativ gröngödslingsväxt i skifte nr 4.

Nästa år flyttar du plats på skiftena så att efter skifte 1 kommer skifte 2, skifte 3 där skifte 2 stod året innan osv. De mindre näringskrävande följer på varandra och efter potatisen bygger man upp näring i jorden igen med hjälp av näringsfixerande växter. Och året därpå är jorden åter fullmatad så att de näringskrävande växterna kan ta plats.

Kom ihåg att det är bättre att gödsla lite och ofta är en gång för mycket. Det minskar näringsläckage och ger bättre smak på grödorna. En potatis som fått för mycket näring blir besk och bladgrönsaker som sallat och spenat får ökad halt giftig nitrit i bladen om de gödslas för kraftigt. Att gödsla i proportion till skörden är en bra tumregel. Ju mer man tar bort, desto mer näring ska det ha. Fast det gäller då inte potatis.

Nässelvatten är ett kraftigt gödselmedel som måste spädas ut.
Här tillverkas det nässelvatten som är ett bra gödselmedel att tillföra under sommaren.

Torka kan leda till kartfall

Kartfall hos körsbär kan bero på t ex kyla eller torka.
Kartfall på ett körsbärsträd som såg så fint ut en vecka tidigare.

Det är många som bekymrar sig för att körsbär och bigarråer släpper kart mitt på sommaren innan de riktigt börjat få färg. Orsakerna kan vara flera, men ofta hänger det ihop med en period av långvarig torka. Knappt en droppe regn under hela maj var nog lite för bra. Jag hann glädja mig åt en superlyckad blomning och pollinering på körsbäret ‘Heidi‘, men dessvärre tog sig inte all kart. Trots att jag försökt mota Olle genom att vattna träden några gånger under försommaren. Nu ligger en stor del av dem på backen.

Genom att vattna träden vid torka förebygger du kartfall.
Vattning på allra enklaste sätt direkt från slang. Låt rinna minst en timme per träd åt gången.

Andra orsaker till kartfall förutom torka och kyla kan vara ofullständig pollinering, och då ser man det rätt så snart efter att frukterna börjat bildas. Snabbt förändrade näringsförhållanden i jorden (pga kraftig gödsling) eller näringsbrist kan också orsaka att trädet släpper frukten.

Plommonträdet tillbakabildar frukt som inte pollinerats ordentligt.
Plommonet har inte pollinerats ordentligt och en del frukter skrumpnar bort.

Kalium är ett näringsämne som är viktigt för fruktbildningen. Kalium finns bl a i träaska eller sk höstgödsel, PK-gödsel. Nu börjar det vara hög tid för gödsling till körsbär och plommon  om du inte hunnit med det ännu i år. Konstgödsel med bara lite kväve och större andel kalium och fosfor är vad du kan ge dina stenfruktsträd. Börja tidigt nästa vår så du hinner med ett par, tre givor innan midsommar. Står träden i gräsmattan är det bäst att spetta hål i marken där du fyller i med gödsel. Annars lär det mesta komma gräsmattan till godo. Du skulle kanske också fundera på att ta bort gräset på den närmaste halvmetern intill trädstammen och lägga ut mulch istället. Det kan vara lövkompost, gräsklipp eller annat luftigt material. Bark är inte så bra för den drar istället näring bort från marken när den förmultnar. Mulchen håller jorden fuktig och bidrar med en långsam gödseleffekt.

Körsbärskarten börjar snart växla färg.
 

Måste rosorna gödslas?

Rosor är näringskrävande växter som gillar stallgödsel.

Rosor är vedartade växter som binder stora mängder näringsämnen i sin ved. Eftersom rosorna ofta planteras i ensartade, välstädade rabatter utan andra växter som marktäckning eller spaljeras mot torra husväggar uppstår ofta näringsbrist. Det finns helt enkelt inget naturligt tillskott av förmultnande växtdelar. Har du en lätt, sandig jord är det ännu viktigare att tillföra ny näring under första halvan av sommaren. Dessutom får du tänka på att remonterande rosor kräver mycket näring för att orka utveckla flera omgångar knoppar under säsongen. Så svaret är ja, de allra flesta moderna rossorter kräver extra näring för att orka blomma.

Therese Bugnet är en rugosahybrid med svag och god doft.

Rosornas viktigaste näringsämnen är de tre stora: NPK, dvs kväve, fosfor och kalium. Kvävet behövs för all tillväxt, men i lagom mängd. Överdoserar du blir det mest frodig bladmassa och inte så mycket blomknoppar. Kväve hittar du i kompostjord, benmjöl, blodmjöl och hönsgödsel. Kvävegödslingen är extra viktig om våren, men inte senare än midsommar. Får rosen kvävet senare än så har den svårt att avsluta skottillväxten i tid för avmogning och grenarna fryser då lätt in på vintern.

För kraftig gödsling leder till sämre motsåndskraft mot många sjukdomar.
En klängros vid klostret i Ystad som tyvärr har angrepp av svartfläcksjuka.

Fosfor är ett näringsämne som behövs för rottillväxt och blombildning under hela växtsäsongen. Det finns naturligt i stallgödsel och benmjöl. Kalium är ett näringsämne som växten använder sig av framför allt på hösten när grenarna förvedas och förbereder sig för vintervila. Kalium förbättrar också motståndskraften mot torka och sjukdomar. Du hittar kalium bland annat i träaska och stallgödsel.

Klätterrosor som växer mot en torr vägg behöver extra näring för att blomma.

Av ovanstående kan du lätt dra slutsatsen att stallgödsel, särskilt ko-, svin- och hästgödsel, samt benmjöl är prima rosnäring. De frigör näringsämnena över lång tid utan att orsaka någon chockartad tillväxt. Du kan gärna täcka upp med lite utspädd hönsgödsel och algomin som innehåller värdefulla mineraler och kalk. Kompostjord som innehåller rester av löv och gräsklipp är prima jordförbättringsmedel för alla rosor. Det kan användas under hela växtsäsongen och med sin porösa struktur är kompostjord extra bra på senhösten som vintertäckningsmedel.

Jag är ingen större förespråkare för konstgödselmedel eller oorganiska gödselmedel som de också heter. Det är väldigt lätt att överdosera eftersom näringen är mycket kompakt sammansatt i de små kornen. Konstgödsel är bättre lämpad för yrkesodling där man har full koll på jordens näringssammansättning och kan utnyttja de olika gödselmedlens effekter fullt ut. För rosornas del är det bättre med ingen konstgödsel alls än att de får för mycket. Så ta det nätt med konstgödseln!

Lupiner – ogräs eller prydnadsväxt?

Lupiner är ärtväxter som tar upp kväve ur luften och lagrar det i rötterna.

Det beror lite på hur man ser på saken. Hemma hos mig är aklejan definitivt ett ogräs eftersom den sprider sig hejvilt och rikligt. Men jag skyfflar bort den där jag inte vill ha den. Med lupinen är det precis likadant där den trivs. Namnet lupin härrör sig för övrigt från latinets lupus = varg, och syftar till växtens förmåga att ta sig fram med våld. Har man lyckan att få fram fina färgkombinationer som passar in så är den ju en underbar försommarblomma.

Lupinen har blommor i många olika färgkombinationer från blått, vitt till rött och rosa.

Lupinen är en ärtväxt som fixerar kväve i rotknölarna och fröna hos vissa arter är faktiskt ätliga. I medelhavsområdet och Nordafrika lägger man in dem i saltlag och serverar dem ofta som aptitretare, både med och utan baljor. Medan andra arter däremot innehåller  svaga halter av giftiga alkaloider.

Lupinerna är tacksamma att blanda in i den soliga, torra rabatten med växter i den silvriga färgskalan.
Lupinerna är tacksamma att blanda in i den soliga, torra rabatten med växter i den silvriga färgskalan.

Eftersom lupinen kan ordna fram sin egen näring från luften växer den gärna på karga platser som torra dikesrenar, men också i glesa woodland och vid vatten. Blomningen är relativt kortlivad, men den utvecklar nya, mindre blomställningar efter hand och ger på så vis ett lite längre prydnadsvärde. Lupiner är också vackra som snitt, att ta in i vas, men står sig tyvärr inte så många dagar.

Lupinen är en ståtlig snittblomma, men håller sig inte så många dagar.

Bädda surt till rhododendron

Skogsgläntan passar utmärkt för rhododendron med den sura jord som bildas under barrträd eller bok och ek.

Rhododendron, azalea och andra surjordsväxter är inte anpassade för att bo i var mans trädgård utan att vi anstränger oss lite extra. Hade buskarna fått välja själva så hade de letat upp en skogsmiljö med djup och porös jord med lagom skuggande och vindskyddande träd som släpper massor av löv, gärna bok eller ek, och gott om vatten för rötterna att sträcka sig mot. En toppenfin ståndort för flertalet surjordsväxter. Har du varit i Sofiero slottspark någon gång så vet du vad du ska sträva efter. En djup ravin alldeles vid kusten med djup mylla som bildats av naturen själv under århundraden.

Sura jordar är den bästa växtmiljön för rhododendron.
Foto: alpandino.org

För oss andra som inte har en Sofiero-liknande växtmiljö, men som ändå vill ha en bit rhododendronprakt så gäller det att ställa om så gott det går. Har du ingen vindskyddad plats med god markfukt så får du börja med att skapa lä. Ett glest staket, en häck eller ett tätt buskage som står emot den kalla vintervinden är bra att ha. Rhododendron, som andra vintergröna växter förlorar en massa vatten genom avdunstning under vintern. Ju mer det blåser, desto mer avdunstning. När marken är frusen finns det inget nytt vatten för rötterna att ta upp. Då börjar den med att krulla ihop bladen. Får den fortfarande inget vattentillskott så tappar den bladen. Gula blad är ett annat bristtecken som du kan hålla koll på. Blir bladen gulaktiga på rhododendron (sk kloros) så har du med all sannolikhet ett för högt pH-värde som gör att plantan drabbats av järnbrist. Läs mer här i ett äldre inlägg.

Färdigblandad rhododendronjord finns att köpa som är anpassad för surjordsväxter.Och sen var det jorden. Det porösa jordtäcket med lågt pH kan man köpa. Det finns speciell rhododendronjord som innehåller fukthållande, låghumifierad torv och barkkompost uppgödslad med viktiga näringsämnen och extra spårämnen som järn. Vill du inte satsa på färdigblandad jord så duger det att blanda in mängder av gödslad, okalkad torv i din befintliga jord. Det låga pH:t är nyckeln till trivsel för rhododendron och andra surjordsväxter. Markfukten den andra nyckeln. Sedan kan de gärna stå i full sol, om de bara får tillräckligt med vatten.

Rhododendronjord är en torvblandning med lucker struktur som håller vatten.Rhododendronjord kan också användas till azalea, blå hortensia, magnolia, kalmia, buskrosling (Pieris), trollhassel (Hamamelis), ljung, konvaljbuske, till krukväxterna kamelia och gardenia samt till bärväxterna blåbär och staketdruvor. Utöver den årliga givan av rhododendronjord kan du gärna ge en giva rhododendrongödsel på våren så får dina surjordsväxter en bra start på det nya växtåret. Men kalk, nej, kalken skippar du. För kalk är rena motsatsen till surjord. Och därför blandar du inte heller kalkälskande växter som t ex julrosor i samma rabatt som surjordsväxterna.

Härligt att böka i kompostjorden!

Hann med några timmars grävande och rensande i helgen. Det är faktiskt det bästa jag vet med trädgårdsodling, att få greja med jorden. Jag bara älskar mylla! Mina lärarkolleger på skolan brukar höja lite på ögonbrynet när jag säger det och jag fattar väl att det inte anses så sexigt, men det ger mig en enorm tillfredsställelse att lyckas med sin jord. Det spelar ingen roll hur dyra och fina växter man köper om inte jorden är bra så blir det ändå bara pannkaka av alltihop. Viktigt att tänka på även för den nyväckta trädgårdsentusiasten som börjat med stadsodling.

Den tidigare styva leran är nu smulig och fin med hög mullhalt.
Så här smulig och fin är min fd styva lera numera.

Grunden till en bra odlingsjord är givetvis den matjord du har på platsen. Den kan vara sandig eller lerig, gulbrun eller svart eller något obestämt mitt emellan. Men den är sällan så perfekt att det inte lönar sig att göra den ännu bättre. Sandjorden är den snabba jorden som fort blir varm och odlingsklar på våren. Den är porös och väldränerad, men torkar lätt ut och du måste gödsla ofta, eftersom det bara rinner rätt igenom den. Lerjorden är den feta och näringsrika. Den håller vatten bra, men är svår att gräva i förutom när jorden har exakt rätt vattenmängd. Och dessutom värms den upp väldigt sakta på våren, så man får vänta med sådden.

På hösten gräver du ner löv i jorden som får multna över vintern.
På hösten gräver jag ner löv i landen som får förmultna över vintern.

 Vad lär vi oss av detta? Jo att man helst ska blanda lite av varje för att få den bästa odlingsjorden. Jag som har en naturligt styv lera öser på med grus, torv, hästgödsel och kompostjord varje vår. Om jag hinner med så till hösten vänder jag ner löv och kanske lite halm som får förmultna över vintern. Efter 7 år kan jag säga att jag har fått en fin jord. Det ger sig alltså inte gratis. Men det är ju just därför som det är så underbart att peta i den.

Pallkragar är ypperliga som kompostbehållare för trädgårdsavfall.Vad gör man då kompost av? Jag har två komposter. En sluten behållare (tunna med lock) för köksavfall som teblad, kaffesump, potatisskal, blomkålsblast, äppelskruttar och sånt där. Sen en öppen (pallkragar) med trädgårdsavfall där jag samlar och varvar löv, gräsklipp, slängda blommor, salladsblad och så vidare. Båda tömmer jag nu till våren. Det går fort och lätt att flytta komposten med hjälp av pallkragarna. Tar först och sprider ut det sista av fjolårets jord. Sedan på med några pallkragar och så börjar jag fylla dem med innehållet i kökskomposten och därefter den fulla trädgårdskompostlådan. Det färskaste och grövsta som ligger överst hamnar underst i den nya högen. An efter som den stora högen minskar lyfter du över pallkragar till den nya högen så det får plats. När allt grovt material bytt låda har du en hög färdig jord kvar i botten på den gamla lådan. Vill du vara riktigt noga så kan du sålla den genom ett finmaskigt nät för att få bort grövre pinnar. Annars blir allt detta prima jordförbättring med sin lite grova struktur. Fortsätt nu att mata den nya kompostlådan med nytt material hela sommaren och hösten. Öka på med fler pallkragar när avfallet når ända upp till kanten. Det sjunker ihop så sakta medan det förmultnar. Och nästa vår gör du om proceduren med materialförflyttningen igen. Kretsloppet är fullbordat.

Mullrik mörk jord som innehåller mycket torv.
Torvblandad mörk jord som är lätt att gräva i.

Kloros vanligt på kalkrika jordar

Gulaktiga blad med grönt vid bladnerverna tyder på kloros.Jag hade ett uppdrag en gång på en golfbana att komplettera deras planteringar. Och när vi gick runt på banan stannade vi till vid en större plantering med rhododendron. Banchefen är lite bekymrad och undrar vad som är fel med deras rhododendronbuskar när de är så gula. Kloros, på grund av för högt pH, sannolikt av fel jord var min diagnos. Det går oftast att avhjälpa ganska snabbt med rätt åtgärd.

En annan gång skötte jag en trädgård som hade nyplanterats med en stor mängd stjärnmagnolia, Magnolia stellata. Dessa hade nu efter några månader börjat anta en ljust grön, mot gul bladton. För att inte satsningen skulle gå åt pipan krävdes en snabb åtgärd.

Gulaktiga blad uppkommer lätt på surjordsväxter som står i jord med för högt pH.

Vad gör man då åt kloros? Näringsämnet järn styr bildningen av klorofyll. Är det brist på järn i växten minskar klorofyllbildningen. Man ser det speciellt på de unga bladen i skottspetsarna. Järnbrist är den vanligaste orsaken till kloros. Men det är trots det sällan brist på järn i jorden. Istället är järnet så hårt bundet i marken att växterna inte kommer åt det. Det kan orsakas av t ex kraftig kalkning som höjt pH-värdet över det normala. Klorotiska, gulaktiga blad, syns speciellt ofta på växter som trivs i en jord med lägre pH. Det har alltså också med kalkhalten att göra.

Skuggröna föredrar en lätt sur jord och skuggig växtplats. Den blir lätt gulfärgad i för högt pH.Surjordsväxter som rhododendron, citrusväxter, magnolia och även vissa perenner kan ibland visa symtom på järnbrist genom kloros. Sällan behöver man rusa till plantskolan för att köpa järnpreparat, istället kan en säck okalkad torv vara räddningen. Eller en giva rhododendrongödsel. Det var vad jag gjorde med stjärnmagnoliorna jag nämnde ovan. Och efter ett par-tre veckor såg de redan normalgröna ut. Tänk också på att vissa gödselmedel, som Algomin, innehåller mycket kalk. Dessa kan förändra pH så mycket i en snabb jord (=sandhaltig jord) att känsliga växter får symtom. Plantera alltid växter med samma pH-krav nära varandra i samma rabatt. Då är det lättare att ge dem specialvård ifall du inte har den optimala jordmånen för dessa växter. Och tänk på att surjordsväxter behöver ständig påfyllning av torvmull för att må bra.

Hur sköter man en azalea?

Har fått frågan vid några föredrag och kortkurser av engagerade hobbyträdgårdsägare som tycker azaleorna är lite kinkiga. Men ordnar man bara till en bra jord och lite skyddad växtplats så brukar det faktiskt ordna sig. Azalea är nära släkting med rhododendron, men den tappar bladen på hösten som vilken som helst lövfällande buske.

Azalean blommar i samband med lövsprickningen.

Rötterna är ofta väl sammanhängande i rotklumpen och växer mest ut åt sidorna. Därför är det bra att gräva en bred planteringsgrop när du ska plantera azalea och rhododendron. Gräv bort jorden och fyll en skottkärra och kör iväg till något annat ställe som du behöver fylla ut i trädgården. En ny jordblandning till azaleagropen gör du så här: 50% grov spagnumtorv som ska vara okalkad och ogödslad. 30% förmultnade granbarr eller barkmull. Resterande 20% ska vara en blandning av väl multnad kompost, fin skärv och sten, tunna kvistar av t ex granris, sand och välbrunnen stallgödsel.

Torven är näringsfattig och grov, men mycket vattenhålande och luftig.

Har du möjlighet att testa pH, dvs surhetsgraden, med mätstickor eller elektrisk pH-mätare så kan du justera in den i rätt intervall. Azaleor trivs i en jord med lågt pH, ca 4.5-5.0 är bra. Behöver pH sänkas så kan du använda t ex järnsulfat som används för att bekämpa mossa i gräsmattor. Rhododendrongödsel innehåller också järnsulfat. Sprid gödsel två gånger under våren, första gången vid snösmältningen och den andra gången strax efter blomningen. Torven i jordblandningen är också sur och hjälper till att på längre sikt hålla pH nere.

Vitmossan är mycket vattenhållande och näringsfattig till sin natur.
Så här ser den levande sphagnumtorven ut innan den blir torvmull. Vitmossa kallar vi det ofta i dagligt tal.

Om pH går så högt som upp emot 6.0 får buskarna klorotiska blad, gulfläckiga eller ljust gulgröna och tillväxten blir svag. Bladen blir ofta lite hängiga och plantan ser allmänt vissen ut. Så det är viktigt att hålla surhetsgraden nere för att plantorna ska trivas.

En rosablommande azalea som står på skyddad växtplats med god tillgång på vatten.

Sen är vattningen förstås viktig, framför allt under heta sommardagar. Jordblandningen som jag beskrivit ovan kanske har hunnit torka upp ordentligt och då måste man vattna med stora mängder tills all torv och barrmassa vattenmättats. För att inte dina azaleor ska vakna för tidigt om våren, brännas av solen och torka ut av blåsten är en placering under högre, skyddande träd en god idé. Ekar, tallar och tujor är bra grannar då de håller en sur miljö. Du ska dock se upp med några grannar som är direkt olämpliga: valnöten avger ett gift från både rötter och blad som inte är bra för rhododendronsläktingar. Lönnens stora blad förmultnar dåligt och bildar istället tjocka blaffor av täta lövskikt. Och björken tar alldeles för mycket vatten så de fuktkrävande azaleorna utarmas. Annars blir det ofta bra med barrträd i anslutning till de färggranna azaleorna. De bildar en lugn bakgrund och skapar ett bra mikroklimat som buskarna trivs i. Det här är mina bästa azaleatips, och som du kanske gissar så är det ofta den första punkten man stupat på om azalean inte trivs. Då brukar jag säga att tänk på miljön i Sofiero slottspark och hur enormt fina rhododendron och azalea som växer där. Det är den miljön som vi ska försöka återskapa.