Älskad och fruktad lupin

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och “sommar på landet”. Lupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör nektarförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Lupiner sprider sig snabbt på näringsfattiga marker.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

Lupinerna finns i många olika färgkombinationer.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupiner är giftiga för djur.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Lupiner är giftiga för betande djur, men de lämnar dem oftast orörda.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Färgrikedomen är stor bland lupiner.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Lupinen innehåller mycket nektar och mat till humlor och bin.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Lupinerna förökar sig ohämmat och är svåra att bekämpa.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Marktäckande och mattbildande perenner

Plantera marktäckande växter istället för gräs på skuggiga ställen.

Marktäckare är ett behändigt namn på växter som växer krypande och brer ut sig över jordytan med sina blad förstås, men också genom klängen, skott, rankor eller utlöpare som de fortplantar sig med. De här växterna har ofta en god förmåga att stå emot ogräs, och faktiskt ofta också vanligt gräsmattegräs. Alltså är de många gånger utmärkta ersättare för just gräsmatta.

Ormöga är en bra marktäckare under buskar och träd i woodlandmiljö.
Frodig underplantering av ormöga.

I naturen finns det sällan så ensartade bestånd av en och samma art som vi talar om i trädgårdssammanhang. Oftast är det flera arter som växer tillsammans, där var och en har en topp under någon tid på säsongen, för att sedan gå tillbaka på bekostnad av en annan art med senare utveckling. Vitsippan är en sådan växt. Den har ganska höga ljuskrav under sin blomningstid, men är inte så konkurrenskraftig i växtsättet. Under lövträden är under våren ännu ljust, medan det längre fram på sommaren är färre konkurrenter på grund av ljusbristen. Men då har årets tillväxt redan vissnat ner och växten sparar sin kraft i roten till nästa vår.

Silverbladiga perenner föredrar sol.
Silvriga marktäckare runt den berömda dammen i Ulla Molins trädgård i Höganäs.

De mattbildande trädgårdsväxterna är beroende av hjälp med ogräsrensning och vattning, framför allt i början, för att kunna hävda sig mot konkurrerande arter. Det är mycket viktigt att ha en ogräsfri jord från början om man ska plantera marktäckare, annars kommer de få svårt att etablera sig.

Hasselört vill ha en jämt fuktig jord.
Hasselörten passar bra som marktäckare under t ex bambu.

Den fantastiskt skuggtåliga hasselörten är ett sådant exempel. Den är långsamväxande i början och tar flera år på sig att riktigt komma igång. Har man då ogräs som konkurrerar om ljus, näring och vatten runt plantorna är risken stor att hasselörten går ut. Annars är hasselört ett bra alternativ i de riktigt skuggiga lägena med lätt fuktig jord. Den självsår sig gärna om den trivs och bidrar därmed till sin egen marktäckning.

Vintergröna täcker marken och sprider sig villigt.
Småbladig vintergröna kan bli ett ogräs i trädgården. Fast det kan nästan också höstanemonen ovanför.

Den spridningsvilliga vintergrönan måste jag varna för, samtidigt som den kan vara mycket bra på rätt plats. Vintergröna ska helst växa för sig själv, eftersom den är mycket expansiv och snor sina långa rankor kring allt annat som växer i samma rabatt. Håll den under träd och högre buskar där du kan frisera rankorna efter hand och rycka upp enstaka ogräs mellan plantorna. Vincan passar på de flesta jordar, men utvecklas bäst i humusrik jord och halvskuggigt läge. Vill du njuta av den lilablå blomningen kräver den mer ljus.

Ormöga blommar i blått om våren.
Ormöga invävt av myskmadra.

En annan blåblommare är ormögat, Omphalodes verna. Den är en vårens marktäckare som passar i lätt fuktig jord i woodland och under träd och buskar. Ormögat sprider sig med krypande jordstammar och får förgätmigejliknande blommor i maj. Här tillsammans med myskmadra, som föredrar liknande växtbetingelser. Myskmadran kan lätt utkonkurreras, men växer där den trivs bra i täta, ljusgröna mattor. Faktiskt så har jag lyckats få in den min gräsmatta i skuggsidan av trädgården och där har den till och med tryckt bort mossan!

Kattfoten tillhör de riktigt låga perennerna.
Nyss omplanterad bädd av kattfot.

Marktäckare på solsidan av trädgården är ettdera fetbladiga eller silverfärgade. Bland de silverfärgade vill jag visa två stycken som är välkända från Ulla Molins trädgård, som jag besökte för ett par veckor sedan. Kattfoten, Antennaria dioica, är en tålig, krypande mattbildande perenn med filthåriga blad. Den ska ha full sol och sandig/stenig jord. Har ett väldigt lågt växtsätt – bladen blir inte mer än 5 cm höga – och måste därför ogräsrensas noga. Annars finns det risk för att ogräsen tar över.

Malörten är en väldoftande brännvinskrydda.
Malörtsmatta med inslag av stor blåklocka.

Vitmalörten är en annan framträdande silverbladig perenn hos Ulla Molin. Den har ett aggressivt växtsätt. Vitmalörten sprider sig snabbt med underjordiska utlöpare och väver in sig i rabattens andra växter. Det är en växt som knappast odlas för sin blomnings skull, utan för att de smala, silvriga bladen ska skapa kontrast bland blå- och rosablommande växter. En solälskande perenn som vill ha sandblandad och gärna kalkrik jord. Lyser hela sommarnatten med ett svagt skimmer.

Nya färgstarka silkesnävor

Nya silkesnävor i explosiva färger.
Sorten ‘Raspberry’ ur den nya serien silkesnävor. Foto: perenner.se

Till de allra lägsta och mest soltörstande nävorna hör Geranium cinereum, silkesnävorna. Många av arterna härstammar från Pyrenéerna, Alperna eller forna Jugoslavien. De gamla sorterna kräver ganska mycket specialvård såsom de alpina växter de är. En väldränerad och luftig jord, gärna i upphöjd, till och med stenig rabatt så överskottsvatten rinner bort. Under mycket regniga höst- och vinterperioder kan de alpina arterna behöva täckas mot regn.

Nya nävor Jolly Jewel med starka färger.
Färgskalan ger starka rosa och röda blomfärger. Foto: perenner.se

Geranium Jolly Jewel® är en ny serie silkesnävor som lanserats av holländska odlaren Marco van Noort. Jolly Jewel®-serien har blommor i starka, varma färger i skalan från rosa till rött. Blomningen startar redan i april, är kraftigast i början av säsongen men fortsätter sedan ända till september.

Blommorna hos Jolly Jewel har ådrade kronblad och starka färger.
De nätådrade blommorna hos Jolly Jewel ‘Lilac’ är sirligt vackra. Foto: perenner.se

De blir inte mer än ca 10 cm höga och med sitt ursprung från bergstrakter är dessa nya silkesnävor lämpliga i stenpartier, slänter och rabattkanter. Det blir allra mest effektfullt att plantera många tillsammans. De passar även fint att plantera i kruka. Sorterna i Jolly Jewel®-serien vill ha en solig växtplats med måttligt näringsrik och väldränerad, lätt fuktig jord. De växer relativt snabbt och bildar låga kuddar.

Soligt och väldränerat läge är ett måste för att silkesnävorna ska trivas.
Magnus Wändel med sina nya silkesnävor. Foto: perenner.se

Wändels Trädgård var först i Sverige att prova sorterna i liten skala redan förra året. “I år odlar vi alla tio sorter i Jolly Jewel®-serien”, säger Magnus Wändel i ett pressmeddelande.

Tacksamma snödroppar bildar stora tuvor

Snödropparna växer i fuktiga och näringsrika jordar.

Snödroppar är kalkgynnade växter som kräver en jämn fuktighet i jorden, framför allt under våren. Fram emot sommaren är det möjligt att jorden kan torka upp lite, men det här är inga växter för solstekta slänter på södersidan! I naturen växer snödropparna på kalkrik berggrund i glesa woodland och skogar, eller på andra skuggiga platser där de får gott om vatten. Lerjord verkar funka perfekt, att döma av den rikliga utbredningen i min egen trädgård.

Snödropparna vill ha fuktig jord under våren och sommaren.

Den naturliga utbredningen är sydöstra Europa, Polen, Ukraina och Turkiet. Gemensamt för de naturliga härstamningsområdena är ett tydligt årstidsklimat med ofta mycket kalla vintrar och svala vårar, men med varma somrar. I våra trädgårdar passar de bäst som heltäckande mattor i glesa woodland-skogar, i gräsmattor och under buskar. Bladverket vissnar ganska fort och går sedan att klippa med gräsklippare.

Snödropparna är den första vårblomman på många ställen.
Söt som en fågelmun, eller hur? De sex gula ståndarna sitter tätt tillsammans.

Det finns en mängd olika arter av snödroppe, Galanthus. Och utöver det räknas till ett 1000-tal sorter. Man hittar skillnader i bladens placering och färg i utspringet. Dessutom skvallrar den gröna fläcken, sinusmärket, på det inre av kalkbladen, om vilken art som snödroppen tillhör. För mig är det helt okej att kunna skilja på den vanliga snödroppen och den dubbelblommande, lite större Galanthus nivalis ‘Flore Pleno’. Denna fylldblommiga form av vanlig snödroppe ger större volym och längre blomning.

Ge snödropparna en mullrik och fuktighetshållande jord.

Snödroppslökar planteras helst på försommaren efter blomning, in the green, d v s medan både stänglar och blad sitter kvar vid löken. Lökarna har väldigt tunna skal och är därför mycket känsliga för uttorkning. Får man tag i gröna plantor är det absolut den bästa planteringsmetoden. Annars måste man se till att vara tidigt ute på hösten då lökarna kommer i handeln. Lägg dem helst i blöt över natten i ljummet vatten och plantera strax ut dem på ca 8-10 cm djup. Snödroppen förökar sig villigt med sidolökar, så lämna lite utrymme mellan varje lök.

Snödropparna kan skiljas från varandra med hjälp av det gröna sinusmärket.
Här syns den gröna fläcken, “sinusmärket”, tydligt på de inre kalkbladen.

 

Härliga vårlökar som förvildar sig

Våririsen blommar samtidigt med snödroppar och vintergäck.

Vårblommande irisar är ett lite lyxigare alternativ till vanliga snödroppar eller vintergäck. Men de blommar lika tidigt och ger en härlig vårkänsla när de tittar fram. Våriris, Iris reticulata, är bland de allra första vårblommorna. Den har blå blommor och finns i en mängd namnsorter och hybrider.

Våririsen härstammar från bergiga trakter i Turkiet, norra Irak och Iran med genomsläpplig sten- och grus”jord”. Det är inga dyra knölar att köpa, men man måste förstås tajma in det med planteringstiden, som infaller i september, oktober. Och så dags har man oftast börjat lägga trädgårdssäsongen bakom sig och orkar inte riktigt engagera sig.

Iris är en lökväxt som blommar mycket tidigt om våren.

Men så fel man kan ha det! Iris är absolut värd en liten ansträngning. Det är också värt att hitta en bra plats för de små knölarna. På vanliga trädgårdsjordar blir det ingen långlivad historia, utan man ska försöka hitta en växtplats med mycket god dränering, kalkrik jord och varm och torr sommarplacering. Det finns exempel på irisar som sprider sig villigt i fuktigare gräsmattor, men i det fallet är det gräsmattor som blir snustorra under sommaren. För det är den typen av ståndort i Mellan-österns bergstrakter som den känner sig hemma i.

Irisar vill ha en solstekt och helt torr växtplats om sommaren.

Ett stenparti är alltså inte alls fel växtplats. Den lilla löken har ett nätliknande skal som skyddar mot uttorkning. Så fort du får tag i lökar om hösten sätter du dem ca 7-8 cm djupt. Det är bra om löken hinner bilda rötter innan marken fryser. Sprid gärna ut dem med ca 10 cm mellanrum, för trivs de bra kommer de att föröka sig rikligt.

 

 

 

Man kan bli tokig av kamelia

Kamelian kan gärna vinterförvaras i uterum eller växthus med viss värme.

Jag är inte där ännu, men vet att det finns folk i nordliga trakter som blivit besatta av kamelior. Den som blir samlare av kamelia lär få hålla på, för det finns minst 2000 hybrider av vanlig prydnadskamelia, Camellia japonica. Kamelian kräver rätt miljö, men den är inte omöjlig. Man selekterar dessutom fram nya, härdiga sorter som ska klara att stå på friland.

Kamelia blommar från februari till april.

Det som är svårt med kamelian är bara vinterperioden. Svalt och torrt vill den stå. En sval källare eller uterum med växtbelysning funkar bra. Temperaturen ska hålla sig kring +10 grader. Kamelian kommer i blom i februari och håller på in i april månad. En efter en spricker knopparna ut. För varm placering gör att knopparna trillar av redan under början av vintern.

Kamelian kan flytta ut så snart frostrisken är över.

Har du växthus kan kamelian gärna flytta ut dit så fort de kallaste nätterna är över och bara enstaka milda frostnätter kan väntas. Då får busken gott om ljus och en jämn luftfuktighet. Det är faktiskt en stor fördel med att odla kamelior inomhus jämfört med t ex Brittiska öarna, där man kan se enorma kameliabuskar på friland, men där blommorna ofta är brunkantade av frost och regn.

Kamelian vill ha en sval, torr vinterperiod.

Kamelian är en surjordsväxt, så rhododendronjord är utmärkt. Tillväxtperioden startar efter blomningen och då passar det bra att plantera om sin kamelia. Krukan behöver inte vara jättestor – tänk på att du ska orka flytta runt på din växt. Man kan ha den i en plastkruka som sedan ställs i en snygg lerkruka med lite barkflis eller annan grov mulch på toppen. Under försommaren gödslar du med rhododendrongödsel.

Kamelian kan även trivas på friland i skyddat läge.

Ett vindskyddat läge i halvskugga är en bra placering under sommaren. Kamelian härstammar från tempererade skogar i Kina, Korea och Japan där den gärna växer under en skärm av t ex tall. Kamelian gillar att stå i värme, men behöver mängder av vatten under växtperioden. En genomsläpplig jord är viktigt och passa upp så det inte blir vatten stående i ev ytterkruka eller fat!

Magiska Muscari

Pärlhyacinter härstammar från Medelhavsområdet.
Pärlhyacinten har bedårande små blommor som ska beundras på nära håll.

Muscari betyder myskdoftande blommor, och fastän det inte är så mycket för doftens skull som jag håller pärlhyacinter, så är det ett härligt namn! Pärlhyacintsläktet härstammar från trakterna kring Medelhavet, och det är faktiskt så att de växer vilda runt precis hela Medelhavet och dessutom en bit upp i Alperna. I första hand väljer de soliga stäpper, ängar och glesa skogsområden. De gillar marker med vårfukt där lökarna kan stå upp till anklarna i rinnande smältvatten från bergen. Men under sommaren är klimatet torrt och hett. Då bakas lökarna i solen.

Torr och genomsläpplig jord gillar pärlhyacinter.
En solig till halvskuggig växtplats med ganska torr jord blir bäst för pärlhyacinten.

Ska du välja en lämplig ståndort för pärlhyacinter i trädgården så är kraven inte jättehöga. Tvärtom är det en växt som villigt förökar och sprider sig vidare med både frö och lök. Den anpassar sig vanligen till de flesta växtplatser, bara det inte är alltför blött och näringsrikt under sommaren och vintern.

Pärlhyacinter kan stå inomhus.

Jag köper gärna på mig mängder av drivna pärlhyacinter nu på vårkanten och njuter av dem både inomhus i arrangemang och utomhus i kruka. De är gudomligt näpna, men man måste se dem på nära håll, annars missar man poängen. Det är ju inga storväxta eller grälla växter, utan de flesta arter blir inte mer än 10-20 cm höga.

Pärlhyacinter är inga krävande växter.
Genomsläpplig jord i soligt till halvskuggigt läge och ingen markfukt är receptet för att lyckas med pärlhyacinter.

När blomningen för de krukodlade exemplaren är avklarad kan du gärna förvara lökarna torrt i sin kruka. Småningom vissnar bladen ner och då kan du bara gömma undan krukan i en papperspåse i förrådet tills det blir höst och dags att plantera ut dem. Lökarna behåller spänsten bra och har inga krav på att hinna rota sig innan frosten kommer, så det brukar inte vara någon fara även om du planterar ut dem i rabatten ganska sent.

Ljust blå eller vita pärlhyacinter gör sig fint i vårrabatten.

Plantera tulpanlökar nu

Bästa tid för plantering av blomsterlök är nu.
Här ska det bli tulpaner och lite nya narcisser.

Hade tur med tulpanerna ifjol då de fick vara ifred för hjortar och rådjur som gärna går in och mumsar på diverse dyra skott i min trädgård. Fick en helt underbar blomning av den väldoftande liljeblommande ‘Ballerina’ under päronträdet. Så nu i höst vågade jag mig på ett nytt inköp av tulpanlök. Går det så går det – jag chansar gärna. För det är väl värt pengarna när blommorna väl står där. En kall och utdragen vår som i år kändes det som att blomningen aldrig tog slut. De bara höll sig fina hur många veckor som helst!

Tulpaner kan blomma fint i gräsmattan.
Tulpanen ‘Ballerina’ i en vit sky av lundbräsma och blålila klematis.

Nu vågar jag inte hoppas på att desamma lökarna skulle orka med att komma upp en gång till, eftersom jorden är starkt lerig och det begränsar lökarnas förmåga att sätta sidolökar. Så jag köpte en ny omgång ‘Ballerina’. Fastän färgen är udda – starkt varmorange – så är den bara helt underbar i sin uppenbarelse.

Tulpanen Ballerina har en stark orange färg och god doft.

Som sällskap kommer den att få den sena fylldblommande ‘Black Hero’. Bild nedan. Får se om de hinner matcha varandra och den underbara vita ängsbräsman i tid. Det är bland det allra svåraste när man ska designa stora planteringar med lökväxter – kommer de att blomma samtidigt. Man kan läsa sig till ungefärliga blomningstider, men i slutändan är det både klimatet och växtplatsen som styr.

Fylldblommiga tulpaner blommar sent.
‘Black Hero’ är en senblommande fylld tulpan i mörkt mörkt lila. Foto: tastygardener.com

En torr rabatt kommer att få kombinationen av mörklila ‘Ronaldo’ och rödstrimmiga ‘Carnaval de Nice’. Den klassiska tulpanen ‘Carnaval de Nice’ har jag längtat efter länge. Här har vi en fransyska som verkligen sticker ut från mängden. Den har stora blommor med mörkröda strimmor på vit botten och grågröna blad med en vit kant runt om. Det är en gammal goding som registrerades i början av 1950-talet som en sport av den gul-rödstrimmiga ‘Nizza’.

Carnaval de Nice är en spektakulär tulpan som blommar sent på våren.
Den härliga rödstrimmiga tulpanen ‘Carnaval de Nice’. Foto: gardenia.net

En sport är en muterad växtform som uppträder spontant i en mängd helt normala plantor. Vanligt är sporter på rosor. T ex den vita rosen ‘Iceberg’ har en klättrande sport som kallas ‘Climbing Iceberg’. Sporter kan ofta vara avvikande i färg. På så sätt uppkom de brokbladiga benvedarna Euonymus fortunei ‘Emerald Gaiety’ och ‘Emerald ‘n Gold’. Som trädgårdsägare eller förädlare gäller det att vara på hugget när en sport uppkommer och föröka den vidare för att utröna om det är en bra sport eller en dålig sport. Goda sporter för sortutvecklingen vidare och kan som i fallet med benvedarna bli en riktigt bra affär.

Tulpaner trivs inte i lerjord utan vill ha det torrt om somrarna.
Vid plantering i gräsmatta i tung lerjord försöker jag lätta upp jorden med småsmå lecakulor.

Men så tillbaka till lökplanteringen. Hitta gärna en lämplig ståndort för ett långvarigt resultat. Den idealiska jorden för tulpaner är torr och lätt, men samtidigt humusrik. Helst ska det vara en solig växtplats där jorden kommer åt att torka upp på sommaren. Så de passar inte i samband med perenner som vattnas extra under sommarmånaderna. Välj istället ett torrare hörn där du har mer torktoleranta växter. I gräsmattan kan de stå på en lätt upphöjd plats, i mitt fall under ett träd som dränerar marken lite extra. Fruktträden har djupa rötter och då finns det plats för tulpanerna i ytskiktet.

Plantera blomsterlök i lucker jord.
Här blir det narcisser på samma sätt i lucker jord. Svindyra ‘Albo Pleno Odorato’ för 15 kr stycket!

Jag gräver gärna upp cirklar av grässvål ca 40 cm i diameter där jag jordförbättrar med minsta sortens lecakulor, lite kogödselkompost och benmjöl. Ner med lökarna på lämpligt djup i den luckra blandningen, ca 8-10 cm, och så på med gräsmattan igen. Sen trampar du till gräsmattan. Klart! Detsamma passar utmärkt för påskliljor i gräsmatta.

Lyckas med Afrikas blå lilja

Afrikas blå lilja är en lättskött växt om man klarar vinterförvaringen.

Agapanthus, Afrikas blå lilja, är en både lättskött och krävande växt. Krävande så till vida att de flesta arter måste vinterförvaras inomhus eller åtminstone väl skyddat mot minusgrader. Man måste ha koll på temperatur och vattning under vintern. Helst ska det inte vara över +10 grader, för att knoppbildningen ska bli så bra som möjligt. Eftersom växten behåller bladen vill den ha en viss mängd ljus också. Sommaren utomhus brukar inte innebära några större problem, så länge det blir lite sol emellanåt.

Afrikas blå lilja finns i många olika arter.

Växten kommer från Sydafrika och växer vilt längs vattendrag och i flodområden. Tidvis svämmar dessa över och då får liljorna en rejäl rotblöta. Däremellan blir det torrare och hetare väder och då torkar rötterna upp och krymper. Men eftersom de lagrat en del vatten klarar de perioder av torka. Tänk likadant om du har liljan på terrassen eller i uterummet. Vattna rejält, men låt den sedan torka upp innan nästa vattning.

Agapanthus finns i blått, ljusblått och vitt.

Under vintern är det lätt att ta livet av sin blålilja om man missar detaljen med vattnet. Den ska knappt vattnas alls, utan det räcker med en liten skvätt per månad. När våren kommer och risken för frost är över städar du bort alla torra blad och vattnar lätt igenom rotklumpen. Alla år behöver du inte plantera om, utan låt växten bo lite trångt. I våras vände jag upp och ner på mina gamla liljor för att kolla rotläget. Och då såg det ut såhär.

Rotsystemet blir tätt genomväxt och behöver då och då planteras om i större kruka.

Köpte nya krukor alltså och fyllde på med ny jord. Och det satte tydligen fart på liljorna för jag har inte sett maken till blomning. Juniorerna som inköptes ifjol ser minst sagt spinkiga ut i jämförelse. Men det är bara en fråga om tid innan de är uppe i samma nivå.

Medelhavsväxter vill ha varma somrar och svala vintrar.

 

Rhododendronprakt hos Gert och Lennart

Halvskugga och fuktig jord är bra för rhododendron.
I en halvskuggad glänta växer azaleorna halvvilt.

Lite osannolikt placerat i den sandiga tallskogen ligger de två grannarnas rhododendronsamlingar. Den ena aktiv medlem i Sydsvenska Rhododendronsällskapet och den andra nyfiken trädgårdsentusiast med välfyllda torvbäddar i hela färgpaletten. Att få rhododendron och azalea att trivas i skogsmiljö är inte helt otippat, men att omvandla torr sandjord till ett surjordsparadis kräver mer arbete. Och ständigt kämpande mot hungriga rådjur som hoppar över alla staket för att ta sig in i samlingarna.

Rhododendron vill ha sur jord och luftig, torvrik jord.
Gert är stolt ägare till många fina rhododendron.

För att få fina rhododendron som trivs och växer till sig krävs en kemiskt sur jord som är porös och fuktig, samt skydd mot kalla vindar. Murar, staket och skyddande överståndare silar vind och ljus och ger ett jämnare klimat. I torra perioder måste man stödvattna om inte naturliga vattendrag eller dammar ger ett ständigt vattentillskott. Annars börjar man med att preparera jorden.

Azaleor är lövfällande rhododendron som klarar soliga lägen.
Krypande azaleor trivs i det exponerade läget i Gerts japanrabatt.

Avgränsa gärna planteringsbädden med en kant av torvblock. Torvblocken grävs ner en bit i marken och sedan fyller du på med torvmull bakom. Plantgropen skall vara ungefär dubbelt så stor som rotklumpen. Plantera i grov och fuktig spagnumtorv som har ett pH på max 5. Växten sätts inte djupare än den stod i sin kruka eller klump i bädden hos plantskolan. Syret till rötterna är mycket viktigt, så därför ska du inte trampa till jorden för hårt. Fyll istället på med mer torv när jorden sätter sig. Gå inte på rotzonen utan plantera in en marktäckare eller täck med bark eller löv.

Rhododendron finns i nästan vilka färger som helst.

Gödsling av rhododendron är inget man behöver göra varje år. De trivs med enklare förhållanden och kan lätt överdriva skott- och bladtillväxten på bekostnad av knoppbildning om man ger för mycket näring. Det finns speciell rhododendrongödsel med anpassat kväveförhållande (innehåller surt ammoniumkväve), men inte heller den ska man överdriva. Gödsla senast före första juni. Rötterna är mycket saltkänsliga och kan reagera på kranvatten som innehåller höga halter av klorider. Något du ska tänka på om du tvingas ta bevattningsvatten från det kommunala dricksvattennätet.

Azaleor och pioner trivs tillsammans.
I övre högra hörnet har azaleorna fått sällskap av en buskpion (trädpion) med stora, karminröda blommor.

Storbladiga rhododendron kräver lä och skugga eftersom deras blad har förhållandevis stora klyvöppningar. Det leder till kraftig avdunstning i blåsigt och soligt läge. Man kan se fina rhododendronbuskar som växer mitt ute i en golfbana, men det kräver ständig tillgång till vatten så att växten inte torkar ut. Inrullade blad är ett tidigt symtom på torkskada. Småbladiga varianter tål mer sol och kan till och med vantrivas i ett ständigt skuggläge.

En rhododendronträdgård är ganska lättskött när man väl fått den på plats.
En vy över Lennarts trädgård med sittplatser.

I Lennarts trädgård råder det en behaglig halvskugga från alla omgivande träd och planterade magnolior, japanska lönnar, häxalar, korneller och andra vackert blommande buskar och träd. Man kryssar sig fram på smala stigar och hukar under lågväxande grenar. Det är omöjligt att föreställa sig vilket paradis som tar plats bakom det enkla staketet ut mot vägen. Jag ger mig inte in i några sortbeskrivningar, men kan bara råda dig som är specialintresserad av just rhododendron att kontakta Rhododendronsällskapet för att träffa likasinnade som sitter inne med otroliga kunskaper.

Knoppiga azaleor trivs gärna i lite soligare läge i trädgården.

Jag nöjer mig än så länge med att beundra blomprakten hos de lite enklare sorterna. Speciellt azaleorna med sina sirliga blommor är mina favoriter. Ska nog fylla på med någon mer sort framöver, men jag har ju den sega lerjorden med högt pH att kämpa med. Fast gör man rejäla bäddar och fyller på varje år med ny torvmull/rhododendronjord så ska det gå att odla rhododendron även i lerjord.

Azaleor och rhododendron trivs i en sur och porös jord med god fukt.