Vivan hör våren till

Gullvivan föredrar en mullrik och fuktig jord med vandrande skugga.

Gullvivan känns som en väldigt helyllesvensk blomma. Den trivs bra i en lätt fuktig gräsmatta och sprider sig villigt i både sol och skugga. Sprider sig genom frö och med småplantor ur bladrosetten. Humusrik, fuktig jord och placering i brynzonen i den naturpräglade trädgården är vad gullvivan väljer själv. Tänk en hassellund eller askhage – så har du hittat rätt ståndort. Växer den i gräsmattan så behöver du lämna stjälkarna ifred så de sätter frö innan du klipper gräset första gången.

Den japanska vivan blommar länge med blommor i flera våningar.
Japansk viva, som älskar vatten. Foto: Impecta

Det finns mängder av vackra vivor i släktet. De flesta blommar tidigt, under april-maj, men den vattenälskande hyacintvivan ligger bland de sista under högsommaren. Primula japonica, den japanska vivan, ligger på önskelistan, men då måste jag få till ännu mer fuktiga förhållanden, för att klara växtens krav. Likadant är det med Primula bulleyana, den gula kandelabervivan, som sätter kransar av orange blommor på flera våningar längs den 50-70 cm höga stängeln. Det hade varit absolut häftigt, om bäcken låg lite bättre till och inte en bit nere i lunden.

Gullvivan har rödorange prickar i svalget.

Vivor blir vackrast om man sätter många tillsammans. Så därför har jag bättrat på med att köpa in ett gäng nya plantor, som jag hoppas kommer att sprida sig vidare. Sätter dem i framkant av den kurviga woodlandrabatten som hyser både azalea och magnolia i ena halvan, samt kalkälskande julrosor i den andra änden. Gullvivorna är ju lite både och. Här finns också mängder av gula påskliljor som tar upp den gula färgen. Det kommer att bli jättefint!

Klosterliljans milda klockspel

Vårblommande bestånd av klosterliljor ute i lundmiljö.

En glänta i lunden med ett lysande, skimrande golv av klosterliljor – det ger mig rysningar av våryrsel! Tiden står still när jag landar mitt ute i det rika beståndet där vårvinden klämtar i klockorna. Där i solljuset är doften av torrt gräs och milda snöklockor fullständigt bedövande.

Snöklockans blomma har små limegröna prickar på kalkbladen.

Klosterlilja, eller snöklocka som den också kallas, är nära släkt med snödroppen, men betydligt större och något senare i blomning. Den har limegröna prickar längst ner på kalkbladen. Leucojum vernum är det vetenskapliga namnet för den tidigblommande arten som blommar i mars-april. Den blir ungefär 20 cm hög och trivs i mullrik jord i lundmiljö och förvildad i skogar i södra Sverige. Ursprungligen hör den hemma i Centraleuropa. Det finns även en sommarsnöklocka som blir högre, upp mot 30-60 cm.

Snöklocka i mängder i ett naturligt bestånd i woodland.

Det går att köpa lökar för höstplantering. Se till att få dem snabbt i jorden, för de har tunna skal och torkar lätt ut. Klosterliljan väljer noga sin ståndort efter markfukt. Den vill ha en fuktig jord med djup, mullrik struktur. Den kan gärna växa i halvskuggig woodlandmiljö tillsammans med julrosor, treblad, funkia och silverax. Den sprider sig lätt i sin miljö, men kan behöva delas på ibland om klungorna blir för täta.

Snöklockans blomning infaller strax efter snödroppens.

Solälskande sömntuta

Sömntutan kräver mycket sol och värme för att trivas.

Sömntutan med det svårstavade vetenskapliga namnet Eschscholzia californica är en riktigt värmekrävande växt. Det kan man nästan gissa av det grönsilvriga bladverket. Den härstammar från torra trakter i Mexico och Kalifornien. Det finns faktiskt ett naturreservat, Antelope Valley Poppy Reserve i Kalifornien, där denna blomma brer ut sig hejdlöst. Det skulle vara en svårslagen upplevelse att under vårmånaderna se Mojaveöknens vidsträckta ökenängar stå i full blom.

Insekter lockas till sömntutan.

Där är det den guldgula varianten som växer vild, men det finns även gräddvita, rosa och ljuslila färgvarianter i handeln. Växten blir 25-30 cm hög och kan gärna kombineras med andra stenpartiväxter. Sömntutan kräver sol för att öppna sin blomma. Till kvällen snurrar den ihop kronbladen och vecklar ut dem igen på förmiddagen när temperaturen stiger.

Sömntutan har ett grönsilvrigt bladverk.

Du kan odla sömntutan i Norden också, men är lite kräsen angående ståndort. Välj den soligaste, torraste och sandigaste växtplatsen du har. Fröså nu på våren eller direkt på växtplatsen när jorden varmnar. Den blommar rikligt, men är som andra vallmoväxter inte hållbar som snittblomma. Den övervintrar knappast hos oss, utan odlas som ettårig. Frö till sömntuta hittar du bl a hos Lindbloms eller andra fröfirmor.

Njutning i woodlandmiljö

En blommande rhododendron passar i utkanten av woodlandet där den får lite sol.

Det är inte storleken på tomten som är avgörande. Ett stycke woodland kan införlivas även i den minsta trädgård. Kanske återstår det rester av en förvuxen barrträdsplantering som känns hopplöst trist och utdaterad. Det barrpartiet kan ge fantastiska möjligheter att bilda stomme för ett surjordswoodland. Så vänta med att lägga på motorsågen och grävskopan!

Gillenian växer naturligt i glesa skogar i Nordamerika.

Känslan du får i ett woodland handlar om att känna dofter, fuktmättad luft och ofta komma ner på knähöjd för att betrakta växterna ner på rotzonsnivå. Många gånger är de marktäckande växterna låga och lite oansenliga på avstånd, men desto mer dekorativa när du närmar dig dem på nära håll. Många av växterna förökar sig med utlöpare och med lite delningshjälp kan de täcka stora markytor över tid.

Underbara svarta julrosor mixas med blå pärlhyacinter.

Här i bottenskiktet finner vi olika lök- och knölväxter, perenner med en god spridningsförmåga och krypande klängväxter. Nunneört, vitsippa, blåsippa, snödroppar, trillium och städsegröna ormbunksväxter samt murgrönor. Och den verkliga lyxfaktorn adderar du genom julrosor och olika låga liljor. Växtvalet beror givetvis också på den fukthalt och skuggning som finns på platsen.

Blåsipporna har vintergröna blad som lätt bränns av stark sol.

Mellanskiktet i woodlandet kan gärna bestå av buskar – både städsegröna och lövfällande. Ett inslag av brokbladiga, gulbladiga och rödbladiga arter piggar upp och skapar variation. Många örter och lökväxter behöver den skyddande skärm som buskskiktet erbjuder mot vind och stark sol. Vinden kan bli en skadlig och begränsande faktor för många känsliga växter, så därför måste vinden spjälkas upp av buskar och träd.

En grön trädgård behöver inte vara tråkig.

Trädkronorna får inte sluta sig för tätt, utan ska släppa igenom en del ljus till skiktet därunder. Träd som redan står på platsen kanske behöver gallras och kronor glesas. Ibland räcker det med att stamma upp en högre växt för att det ska komma in lagom mycket ljus. Här kan äldre barrväxter skapa spännande effekter genom att glesa grenar avlägsnas och deras dekorativa stammar får spela en större roll.

Gulblommande clematis är en raritet.

Klängväxter längs trädstammar och i kronskiktet bidrar också till den säregna lugna stämning som man känner när man går in i ett woodland. Väggarna blir uppbrutna som pelare istället för kompakta väggar. Klätterhortensia, kaprifol, kameleontbuske, japansk träddödare och murgröna, spetsat med någon blommande clematis är exempel på lämpliga växter.

Älskad och fruktad lupin

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och “sommar på landet”. Lupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör nektarförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Lupiner sprider sig snabbt på näringsfattiga marker.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

Lupinerna finns i många olika färgkombinationer.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupiner är giftiga för djur.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Lupiner är giftiga för betande djur, men de lämnar dem oftast orörda.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Färgrikedomen är stor bland lupiner.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Lupinen innehåller mycket nektar och mat till humlor och bin.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Lupinerna förökar sig ohämmat och är svåra att bekämpa.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Marktäckande och mattbildande perenner

Plantera marktäckande växter istället för gräs på skuggiga ställen.

Marktäckare är ett behändigt namn på växter som växer krypande och brer ut sig över jordytan med sina blad förstås, men också genom klängen, skott, rankor eller utlöpare som de fortplantar sig med. De här växterna har ofta en god förmåga att stå emot ogräs, och faktiskt ofta också vanligt gräsmattegräs. Alltså är de många gånger utmärkta ersättare för just gräsmatta.

Ormöga är en bra marktäckare under buskar och träd i woodlandmiljö.
Frodig underplantering av ormöga.

I naturen finns det sällan så ensartade bestånd av en och samma art som vi talar om i trädgårdssammanhang. Oftast är det flera arter som växer tillsammans, där var och en har en topp under någon tid på säsongen, för att sedan gå tillbaka på bekostnad av en annan art med senare utveckling. Vitsippan är en sådan växt. Den har ganska höga ljuskrav under sin blomningstid, men är inte så konkurrenskraftig i växtsättet. Under lövträden är under våren ännu ljust, medan det längre fram på sommaren är färre konkurrenter på grund av ljusbristen. Men då har årets tillväxt redan vissnat ner och växten sparar sin kraft i roten till nästa vår.

Silverbladiga perenner föredrar sol.
Silvriga marktäckare runt den berömda dammen i Ulla Molins trädgård i Höganäs.

De mattbildande trädgårdsväxterna är beroende av hjälp med ogräsrensning och vattning, framför allt i början, för att kunna hävda sig mot konkurrerande arter. Det är mycket viktigt att ha en ogräsfri jord från början om man ska plantera marktäckare, annars kommer de få svårt att etablera sig.

Hasselört vill ha en jämt fuktig jord.
Hasselörten passar bra som marktäckare under t ex bambu.

Den fantastiskt skuggtåliga hasselörten är ett sådant exempel. Den är långsamväxande i början och tar flera år på sig att riktigt komma igång. Har man då ogräs som konkurrerar om ljus, näring och vatten runt plantorna är risken stor att hasselörten går ut. Annars är hasselört ett bra alternativ i de riktigt skuggiga lägena med lätt fuktig jord. Den självsår sig gärna om den trivs och bidrar därmed till sin egen marktäckning.

Vintergröna täcker marken och sprider sig villigt.
Småbladig vintergröna kan bli ett ogräs i trädgården. Fast det kan nästan också höstanemonen ovanför.

Den spridningsvilliga vintergrönan måste jag varna för, samtidigt som den kan vara mycket bra på rätt plats. Vintergröna ska helst växa för sig själv, eftersom den är mycket expansiv och snor sina långa rankor kring allt annat som växer i samma rabatt. Håll den under träd och högre buskar där du kan frisera rankorna efter hand och rycka upp enstaka ogräs mellan plantorna. Vincan passar på de flesta jordar, men utvecklas bäst i humusrik jord och halvskuggigt läge. Vill du njuta av den lilablå blomningen kräver den mer ljus.

Ormöga blommar i blått om våren.
Ormöga invävt av myskmadra.

En annan blåblommare är ormögat, Omphalodes verna. Den är en vårens marktäckare som passar i lätt fuktig jord i woodland och under träd och buskar. Ormögat sprider sig med krypande jordstammar och får förgätmigejliknande blommor i maj. Här tillsammans med myskmadra, som föredrar liknande växtbetingelser. Myskmadran kan lätt utkonkurreras, men växer där den trivs bra i täta, ljusgröna mattor. Faktiskt så har jag lyckats få in den min gräsmatta i skuggsidan av trädgården och där har den till och med tryckt bort mossan!

Kattfoten tillhör de riktigt låga perennerna.
Nyss omplanterad bädd av kattfot.

Marktäckare på solsidan av trädgården är ettdera fetbladiga eller silverfärgade. Bland de silverfärgade vill jag visa två stycken som är välkända från Ulla Molins trädgård, som jag besökte för ett par veckor sedan. Kattfoten, Antennaria dioica, är en tålig, krypande mattbildande perenn med filthåriga blad. Den ska ha full sol och sandig/stenig jord. Har ett väldigt lågt växtsätt – bladen blir inte mer än 5 cm höga – och måste därför ogräsrensas noga. Annars finns det risk för att ogräsen tar över.

Malörten är en väldoftande brännvinskrydda.
Malörtsmatta med inslag av stor blåklocka.

Vitmalörten är en annan framträdande silverbladig perenn hos Ulla Molin. Den har ett aggressivt växtsätt. Vitmalörten sprider sig snabbt med underjordiska utlöpare och väver in sig i rabattens andra växter. Det är en växt som knappast odlas för sin blomnings skull, utan för att de smala, silvriga bladen ska skapa kontrast bland blå- och rosablommande växter. En solälskande perenn som vill ha sandblandad och gärna kalkrik jord. Lyser hela sommarnatten med ett svagt skimmer.

Nya färgstarka silkesnävor

Nya silkesnävor i explosiva färger.
Sorten ‘Raspberry’ ur den nya serien silkesnävor. Foto: perenner.se

Till de allra lägsta och mest soltörstande nävorna hör Geranium cinereum, silkesnävorna. Många av arterna härstammar från Pyrenéerna, Alperna eller forna Jugoslavien. De gamla sorterna kräver ganska mycket specialvård såsom de alpina växter de är. En väldränerad och luftig jord, gärna i upphöjd, till och med stenig rabatt så överskottsvatten rinner bort. Under mycket regniga höst- och vinterperioder kan de alpina arterna behöva täckas mot regn.

Nya nävor Jolly Jewel med starka färger.
Färgskalan ger starka rosa och röda blomfärger. Foto: perenner.se

Geranium Jolly Jewel® är en ny serie silkesnävor som lanserats av holländska odlaren Marco van Noort. Jolly Jewel®-serien har blommor i starka, varma färger i skalan från rosa till rött. Blomningen startar redan i april, är kraftigast i början av säsongen men fortsätter sedan ända till september.

Blommorna hos Jolly Jewel har ådrade kronblad och starka färger.
De nätådrade blommorna hos Jolly Jewel ‘Lilac’ är sirligt vackra. Foto: perenner.se

De blir inte mer än ca 10 cm höga och med sitt ursprung från bergstrakter är dessa nya silkesnävor lämpliga i stenpartier, slänter och rabattkanter. Det blir allra mest effektfullt att plantera många tillsammans. De passar även fint att plantera i kruka. Sorterna i Jolly Jewel®-serien vill ha en solig växtplats med måttligt näringsrik och väldränerad, lätt fuktig jord. De växer relativt snabbt och bildar låga kuddar.

Soligt och väldränerat läge är ett måste för att silkesnävorna ska trivas.
Magnus Wändel med sina nya silkesnävor. Foto: perenner.se

Wändels Trädgård var först i Sverige att prova sorterna i liten skala redan förra året. “I år odlar vi alla tio sorter i Jolly Jewel®-serien”, säger Magnus Wändel i ett pressmeddelande.

Tacksamma snödroppar bildar stora tuvor

Snödropparna växer i fuktiga och näringsrika jordar.

Snödroppar är kalkgynnade växter som kräver en jämn fuktighet i jorden, framför allt under våren. Fram emot sommaren är det möjligt att jorden kan torka upp lite, men det här är inga växter för solstekta slänter på södersidan! I naturen växer snödropparna på kalkrik berggrund i glesa woodland och skogar, eller på andra skuggiga platser där de får gott om vatten. Lerjord verkar funka perfekt, att döma av den rikliga utbredningen i min egen trädgård.

Snödropparna vill ha fuktig jord under våren och sommaren.

Den naturliga utbredningen är sydöstra Europa, Polen, Ukraina och Turkiet. Gemensamt för de naturliga härstamningsområdena är ett tydligt årstidsklimat med ofta mycket kalla vintrar och svala vårar, men med varma somrar. I våra trädgårdar passar de bäst som heltäckande mattor i glesa woodland-skogar, i gräsmattor och under buskar. Bladverket vissnar ganska fort och går sedan att klippa med gräsklippare.

Snödropparna är den första vårblomman på många ställen.
Söt som en fågelmun, eller hur? De sex gula ståndarna sitter tätt tillsammans.

Det finns en mängd olika arter av snödroppe, Galanthus. Och utöver det räknas till ett 1000-tal sorter. Man hittar skillnader i bladens placering och färg i utspringet. Dessutom skvallrar den gröna fläcken, sinusmärket, på det inre av kalkbladen, om vilken art som snödroppen tillhör. För mig är det helt okej att kunna skilja på den vanliga snödroppen och den dubbelblommande, lite större Galanthus nivalis ‘Flore Pleno’. Denna fylldblommiga form av vanlig snödroppe ger större volym och längre blomning.

Ge snödropparna en mullrik och fuktighetshållande jord.

Snödroppslökar planteras helst på försommaren efter blomning, in the green, d v s medan både stänglar och blad sitter kvar vid löken. Lökarna har väldigt tunna skal och är därför mycket känsliga för uttorkning. Får man tag i gröna plantor är det absolut den bästa planteringsmetoden. Annars måste man se till att vara tidigt ute på hösten då lökarna kommer i handeln. Lägg dem helst i blöt över natten i ljummet vatten och plantera strax ut dem på ca 8-10 cm djup. Snödroppen förökar sig villigt med sidolökar, så lämna lite utrymme mellan varje lök.

Snödropparna kan skiljas från varandra med hjälp av det gröna sinusmärket.
Här syns den gröna fläcken, “sinusmärket”, tydligt på de inre kalkbladen.

 

Härliga vårlökar som förvildar sig

Våririsen blommar samtidigt med snödroppar och vintergäck.

Vårblommande irisar är ett lite lyxigare alternativ till vanliga snödroppar eller vintergäck. Men de blommar lika tidigt och ger en härlig vårkänsla när de tittar fram. Våriris, Iris reticulata, är bland de allra första vårblommorna. Den har blå blommor och finns i en mängd namnsorter och hybrider.

Våririsen härstammar från bergiga trakter i Turkiet, norra Irak och Iran med genomsläpplig sten- och grus”jord”. Det är inga dyra knölar att köpa, men man måste förstås tajma in det med planteringstiden, som infaller i september, oktober. Och så dags har man oftast börjat lägga trädgårdssäsongen bakom sig och orkar inte riktigt engagera sig.

Iris är en lökväxt som blommar mycket tidigt om våren.

Men så fel man kan ha det! Iris är absolut värd en liten ansträngning. Det är också värt att hitta en bra plats för de små knölarna. På vanliga trädgårdsjordar blir det ingen långlivad historia, utan man ska försöka hitta en växtplats med mycket god dränering, kalkrik jord och varm och torr sommarplacering. Det finns exempel på irisar som sprider sig villigt i fuktigare gräsmattor, men i det fallet är det gräsmattor som blir snustorra under sommaren. För det är den typen av ståndort i Mellan-österns bergstrakter som den känner sig hemma i.

Irisar vill ha en solstekt och helt torr växtplats om sommaren.

Ett stenparti är alltså inte alls fel växtplats. Den lilla löken har ett nätliknande skal som skyddar mot uttorkning. Så fort du får tag i lökar om hösten sätter du dem ca 7-8 cm djupt. Det är bra om löken hinner bilda rötter innan marken fryser. Sprid gärna ut dem med ca 10 cm mellanrum, för trivs de bra kommer de att föröka sig rikligt.

 

 

 

Man kan bli tokig av kamelia

Kamelian kan gärna vinterförvaras i uterum eller växthus med viss värme.

Jag är inte där ännu, men vet att det finns folk i nordliga trakter som blivit besatta av kamelior. Den som blir samlare av kamelia lär få hålla på, för det finns minst 2000 hybrider av vanlig prydnadskamelia, Camellia japonica. Kamelian kräver rätt miljö, men den är inte omöjlig. Man selekterar dessutom fram nya, härdiga sorter som ska klara att stå på friland.

Kamelia blommar från februari till april.

Det som är svårt med kamelian är bara vinterperioden. Svalt och torrt vill den stå. En sval källare eller uterum med växtbelysning funkar bra. Temperaturen ska hålla sig kring +10 grader. Kamelian kommer i blom i februari och håller på in i april månad. En efter en spricker knopparna ut. För varm placering gör att knopparna trillar av redan under början av vintern.

Kamelian kan flytta ut så snart frostrisken är över.

Har du växthus kan kamelian gärna flytta ut dit så fort de kallaste nätterna är över och bara enstaka milda frostnätter kan väntas. Då får busken gott om ljus och en jämn luftfuktighet. Det är faktiskt en stor fördel med att odla kamelior inomhus jämfört med t ex Brittiska öarna, där man kan se enorma kameliabuskar på friland, men där blommorna ofta är brunkantade av frost och regn.

Kamelian vill ha en sval, torr vinterperiod.

Kamelian är en surjordsväxt, så rhododendronjord är utmärkt. Tillväxtperioden startar efter blomningen och då passar det bra att plantera om sin kamelia. Krukan behöver inte vara jättestor – tänk på att du ska orka flytta runt på din växt. Man kan ha den i en plastkruka som sedan ställs i en snygg lerkruka med lite barkflis eller annan grov mulch på toppen. Under försommaren gödslar du med rhododendrongödsel.

Kamelian kan även trivas på friland i skyddat läge.

Ett vindskyddat läge i halvskugga är en bra placering under sommaren. Kamelian härstammar från tempererade skogar i Kina, Korea och Japan där den gärna växer under en skärm av t ex tall. Kamelian gillar att stå i värme, men behöver mängder av vatten under växtperioden. En genomsläpplig jord är viktigt och passa upp så det inte blir vatten stående i ev ytterkruka eller fat!