Älskad och fruktad lupin

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och “sommar på landet”. Lupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör nektarförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Lupiner sprider sig snabbt på näringsfattiga marker.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

Lupinerna finns i många olika färgkombinationer.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupiner är giftiga för djur.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Lupiner är giftiga för betande djur, men de lämnar dem oftast orörda.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Färgrikedomen är stor bland lupiner.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Lupinen innehåller mycket nektar och mat till humlor och bin.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Lupinerna förökar sig ohämmat och är svåra att bekämpa.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Små flytande trädgårdar på liten yta

Vattenbad kan vara med eller utan springvatten.

På en balkong eller uteplats kan man enkelt få en liten vattenträdgård med hjälp av ett vattenfat eller -kar. Se bara till så kärlet är helt vattentätt, om du bor med balkong, så det inte börjar sippra ner till grannen!

Vattenhyacint blommar med ljuslila blommor en varm sommar.
Vattenhyacintens uppsvällda bladverk ger den ett skojigt utseende.

Vattenhyacinter är roliga små gynnare! De har en uppsvälld kropp (bladstjälkar) som håller dem flytande ovanpå vattenytan. Du kan hitta dem i välsorterade växtbutiker under namnet Eichhornia crassipes. Vattenhyacinten förökar sig själv med små kluster av miniplantor som släpper och flyter runt av sig själva småningom. Har man tur och varmt väder så kan hyacinterna börja blomma med en vacker blålila blomma. Men det händer inte varje år i vårt klimat. Vattenhyacinter fryser bort om vintern, men du kan förvara plantorna inomhus flytande i ett akvarium eller vattenskål. Se till så de får gott om ljus bara.

Vattenhyacinten sprider sig starkt och kan bli ett ogräs.
Snyggt med en skål vattenhyacinter i fönstret.

Vattenhyacinter förekommer naturligt i tropiska vattendrag i Amerika. Den är ett fasligt ogräs på sina håll och kan vara besvärlig i fiskodlingar då den täcker vattenytan helt, minskar ljusinfallet och tar upp allt syre ur vattnet.

Simbräken är en vattenväxt med små, avlånga blad.
Simbräken är den småbladiga växten i vattenfaten.

Simbräken, Salvinia natans, är en annan flytande växt med ett dekorativt bladverk. Det är en ormbunksväxt lever i vatten. Bladen sitter tätt och den förgrenar sig ut över vattenytan. Bladen ser ut som om de var vikta på mitten och bildas i kransar om tre blad. Det finns två typer av blad, och de förekommer ettdera ovan eller under vattenytan. De gröna bladen du ser på vattenytan fotosyntetiserar samtidigt som de håller växten flytande med hjälp av inbyggda luftkamrar. Ovan- och undersidan av bladen är dessutom håriga för att stöta bort vatten. De andra bladen, som är nedsänkta i vattnet, saknar klorofyll. De är finflikiga som ett rotsystem och har sina sporgömmen fästade i små blåsor. I naturen förekommer simbräken i stillastående vattendrag i soliga, varma lägen i Mellaneuropa samt i Indien och Japan.

Musselblad är en fritt flytande vattenväxt med dekorativa blad.
Musselbladet (uppe i högra hörnet) har karaktäristiska veckade blad.

Musselblomman, Pistia stratiotes, är en annan klassiker i vattenbaden. Den ser ut som flytande sallad ungefär och heter faktiskt water lettuce på engelska. Svagt ljusgrön-blågrön i bladen som är lite veckade och bildar en rosett. “Vattensallaten” är en fritt drivande flytväxt som man kan ha både i dammar och öppna akvarier. I tropiska vatten betraktas den som ett ogräs för sin goda spridningsförmåga. Musselblomman förökar sig genom att skicka talrika utlöpare från sidoskott.

Vinodling på skånsk mark

Hade nöjet att få besöka den otroligt inspirerande och hängivna vinodlaren Murat Sofrakis på Vingården i Klagshamn i veckan. Murre har hållit på med kommersiell vinodling i Skåne i 14 år nu och han lär sig fortfarande, säger han. Jag kan tyvärr inget om vinodling, så jag refererar till vad han berättade under sin engagerade vingårdsvandring.

Vindruvorna mognar längst ner på vinstocken.
Murre och hans fru odlar för närvarande ca 1,5 ha vin på mark som tidigare hyste hans fars trädgårdsmästeri. Han odlar en handfull olika sorter, men merparten av vinstockarna är den tidiga druvan Solaris. Det är en vit druva som passar bra i det nordiska klimatet. Vinodlare räknar klimat i graddagar, dvs dygn per år då medeltemperaturen överstiger +10 grader. Det är samtidigt den tid då vinplantan är aktiv.

Druvklasarna hänger från taket på växthuset.

Det finns några andra druvsorter förutom Solaris på Klagshamns vingård, men ingen annan som är så sjukdomsresistent och lättodlad. I växthusen där han drar upp nya plantor hänger en och annan blåröd druvsort, men mest vita druvor. Svavel och bakpulver är de bekämpningsmedel som används vid behov, och man har heller ingen konstgödsel, så i praktiken är det en helt ekologisk odling vi står i. Vinhäckarna är höga och välbladade än så länge. Murre påpekar att bladhöjden är dubbla måttet jämfört med i Europa. Ju mer blad man har kvar, desto mer socker produceras i druvorna. Fotosyntesprocessen i praktiken, alltså. Det är därför vi kan odla vin på våra breddgrader.

Vinrankorna är välbladade och höga, men frukten sitter längst ner.

Men överskott av blad och fruktklasar måste bort innan slutet på växtsäsongen, för att bevara kvaliteten på de bästa druvorna. 70 % av druvorna gallras bort och kasseras i Klagshamn. En del tidigt som blomklasar, sedan fortsätter gallringen hela sommaren uppifrån toppen. De klasar som sedan skördas sitter längst ner på plantan. Sidoskott tas också bort och blad som skuggas likaså. Alla blad som blir kvar ska få ljus. Så det blir ett evigt plockande.

Nysatta vinstockar växer än så länge glest.

Vad gäller jordmån som lämpar sig för vinodling säger Murre att det inte spelar så stor roll. Jorden slår igenom i vinet förstås, men det är också hela charmen. Ett högt pH ger en frisk vinsmak. Allt utom ren myrmark eller vattensjuk jord duger att odla vin i. En lerjord ger bättre smak och kvalitet på druvorna, men bidrar till mycket ogräs. Sandjord är lättarbetad och värms upp tidigare på våren, men måste tillföras humus. Denna vingård har till största delen lerjord med iblandad flinta, men med några sandfickor i den övre delen av odlingen. Murre gödslar med tång, stallgödsel och poppelflis.

Ljusgröna blad indikerar kvävebrist i slutet av raderna.

Ogräset är viktigt att hålla efter, då det drar mycket näring och kan skugga plantorna. Även gräsmattan måste man hålla efter och helst ha en rejäl spalt bar jord fram till första plantan i varje rad. Murre visar på att bladverket på den yttersta plantan lätt blir lite ljusgrönt av kvävebrist (se bilden ovan) då gräset tar mycket.

Klagshamns Vinodling planerar att skörda årets druvor i slutet av september, då medeltemperaturen ligger på 8-10 grader. Man strävar efter att plocka alla 6500 plantor på en dag. Därefter körs frukten till en annan vingård där pressningen och vinmakeriet tar vid. Och ett par år senare kan man slutligen bedöma arbetet i form av färdigt, buteljerat vin.

Vackra himmelsblå vårogräs

Majveronikan blommar som allra finast i maj månad.
Trådveronikan har förtjusande små, ljusblå blommor och är nära släkt med den mörkare teveronikan.

Jag är en mjukis-trädgårdsmästare. Alltså vad gäller ogräs. Ogräs är ju växter de också och definitionen blomma-ogräs är olika beroende på vem som yttrar sig. Eller beroende på var plantan växer. En allmän förklaring på vad som är ett ogräs är helt enkelt en växt som växer på fel ställe. Så jag har svårt att rycka bort sådant som råkar vara vackert, om det inte stör där det hamnat. Min gräsmatta är inte känd för att vara någon golfgreen, utan närmast en blomsteräng. Antalet ingående arter skulle vara kul att räkna. Om man hade lagt ut en ruta på 1×1 meter och plockat ut alla ingående växter. Det måste jag bara göra. En dag när jag har tid.

Majveronikan bildar täta mattor på öppen jord.

Det som blommar just nu är bland andra den ljust blå trådveronikan. Den finns både i gräsmattan, fast så nära öppen jord som möjligt. Antagligen lätt att konkurrera ut. Men den växer också på rena leran i kantzonen av trädgårdslandet. Det är en vanlig växt på frisk, öppen och mager mark, skriver Mossberg. Förekommer på skogsvägar, stigar, betesmarker och stränder. Stjälken kryper fram och slår lätt rot på vägen. De blå blommorna är rikliga på plantan och blommar från maj-juli. Jättefin!

Jordrevan är ett ogräs som sprider sig med revor och utlöpare.
Jordrevans blad skiftar snyggt i bronsfärg.

Jordrevan drar lite mer åt det violetta hållet. Bladen är vackert bronsaktiga och lyser så vackert i motljus. Jag har stora bestånd i hästhagen och de är tydligen inte smakliga för hästarna låter dem stå kvar. Jordrevan växer också krypande längs marken med långa revor. De slår rot med jämna mellanrum och så sprider sig växten vidare. Jordrevan började blomma redan för några veckor sedan men den är lika fin ännu. Har också lite småplantor i grönsakslandet, men där plockar jag faktiskt bort dem. Annars är det en vanligt förekommande växt lövskogar, hagmarker, bryn och skräpmark, konstaterar floran. Mycket dekorativ, säger jag.

Jordrevans blommor är blålila och mycket vackra.

Att starta sin första köksträdgård

Några jordgubbsplantor borde absolut få plats i odlingen.
Jordgubbar är roliga att odla och lätta att sköta.

Att odla sina egna grönsaker och frukter är både roligt och ett billigt sätt att få fram sin egen mat i hushållet. Men det kan kännas som ett jätteprojekt om man inte vet var man ska börja någonstans. Ta dig inte vatten över huvudet med att göra en för ambitiös satsning första gången, utan håll dig på en mindre yta till en början. Och planera lite först.

Titta på din tomt och fundera ut var du har de bästa förutsättningarna för att något ska växa och trivas. Under stora träd är sällan en bra idé, för träden både skuggar och suger åt sig en massa näring och vatten ur jorden. Det är inte så noga med jordkvalitén på platsen, för har du bara en begränsad odling så kan du lätt förbättra jorden genom att tillsätta kompostjord, dressjord eller barkmull. Den billiga planteringsjorden 4 säckar för 100 kr är inte mycket att odla i. På sin höjd kan du blanda i lite i befintlig jord, men du behöver mer näring och vattenhållande material än så.

Rödbetor är lätta att odla och bladen kan även ätas i salladen.

Fundera också på vad du vill odla. Vad gillar du att äta? Rotsaker, sallad, potatis, lök, kryddväxter eller bär? Allt kommer kanske inte att få plats, så du får välja ut det viktigaste. Fundera på om du kan dela fröer och utsäde med en granne eller god vän. Ofta är portionerna rätt stora och det blir mycket över. Tänk också på att växter som potatis, squash, majs och rabarber tar mycket plats. Kanske ska du odla potatis i spannar vid sidan om? Nästa steg är att ta sig till ett gardencenter eller trädgårdsbutik för att köpa fröer och plantor. Läs på påsens baksida när det är bäst tid att så respektive grönsak. Vissa sorter som ruccola, asiatiska bladgrönsaker, spenat, rotsaker, dill och persilja kan sås tidigt. Vänta lite med ärter och bönor eftersom de vill ha en varm jord för att gro. Paprika blir bäst i växthus och tomat finns både för frilandsodling och växthus. Kryddväxter och olika kålsorter är bäst att köpa som färdiga småplantor som man planterar ut.

Spenat och sallad är lättodlade grönsaker för nybörjaren.
Spenat, morot och sallad i en upphöjd odlingsbädd ger gott om grönsaker för hela sommaren.

Sen ska jorden beredas. Finns det ingen rabatt eller uppgrävd bit mark får du börja med att gräva bort det översta jordlagret som normalt innehåller både gräsmatta och ogräs. Väljer du att odla i pallkrage kan du täcka befintlig jord med tidningar och fylla på jord uppe på. Men då behöver du i de flesta fall ha två lager pallkragar för ett tillräckligt tjockt jordtäcke. Så tänk på att det går åt mer jord då, eftersom du inte blandar in den befintliga jorden på platsen. Du behöver verktyg som: grävspade, kratta, liten planteringsspade, rensjärn och vattenkanna. För att så och sätta dina fröer och plantor i raka rader är det bra med ett långt kvastskaft eller ett snöre med två pinnar.

Ärter sås i varm och lucker jord.

Läs på fröpåsen vilket plantavstånd som rekommenderas. Rotsaker som morötter och rödbeta kan gärna sås lite tätare från början och så gallrar du bort de svagaste plantorna allt eftersom. Vattna i såfåran och tryck till jorden med krattan så att fröerna kommer i ordentlig kontakt med jorden. Hänger de bara i luften klarar de inte av att gro. Vattnet är viktigt under hela tillväxtperioden. De unga plantorna har ännu svaga rötter och får inte torka ut, för då dör de. Ska du åka bort under en längre period skall du helst ha pratat med någon som kommer och vattnar till dig. Hur fort jorden torkar ut beror förstås på temperaturen, mängden naturligt regn och hur vattenkrävande växterna är.

Lycka till med din odling!

 

Gödsling av trädgårdens växter

Växter har olika utseende, behov av näring, ljus och markfukt. En del växer helst i karga bergsskrevor, andra trivs bäst intill en gödselstack. Det är den mångtusenåriga anpassningen till rådande villkor som gett dem deras unika växtsätt och tillväxtfaktorer. Det som de flesta växter har gemensamt är att de behöver samma näringsämnen i ungefär samma proportioner. Den vanliga grundregeln är att förhållandet mellan de viktiga kväve, fosfor och kalium ska vara ungefär 5:1:4.

Nässlan växer frodigt hos hallonen eftersom hallon får mycket gödsel.
Nässlan trivs bra hos hallonen eftersom hallonen ges mycket gödsel.

Solrosor, nässlor och pil är tre helt olika växter som är anpassade till höga näringsnivåer. De växer fort, för att kunna hävda sig i konkurrensen om ljus som uppstår när många växter med rik bladmassa trängs på samma ställe. De nedre bladen skrumpnar fort eftersom de snabbt skuggas ut medan toppen strävar vidare mot ljuset. Bladen behöver inte ha något skyddande vaxskikt som skydd mot torka eftersom tillväxten är explosionssnabb och det hela tiden kommer till nya försörjande blad.

Att tillföra en svag gödseldos i varje vattning ger bäst effekt för de flesta växter.De näringskrävande växterna gör av med framför allt mängder av kväve. Tillförs dessa växter ingen ny näring kommer det snart att bli ont om växtnäring i marken och högnäringsväxterna får sämre villkor att hävda sig i konkurrensen med andra odlade växter. Då behöver vi tillföra näring i lagom mängd och sammansättning. Det optimala är att ge en svag dos gödsel varje gång man vattnar. Då undviks näringsläckage och tillväxten blir jämn. Flytande gödsel är lätt att dosera och passar bra för krukodling. Det kan räcka med så lite som 1 ml gödselmedel till en liter vatten för att ge frodiga och kompakta växter.  För bladgrönsaker är det bättre att tillföra näring på eller i jorden. Gräsklipp är ett alldeles utmärkt gröngödslingsmedel som dessutom är gratis. Genom att täcka grödorna med gräsklipp frigörs lagom mängd näring under lång tid och gräsklippet hämmar dessutom avdunstningen så man slipper vattna så ofta.

Gräsklipp är ett bra, långsamverkande gödselmedel som passar de flesta växter.

Andra metoder för att tillföra jorden långsam näring är att gräva ner löv och skörderester om hösten. Har man ont om tid kan man bara lägga det uppe på jorden så förmultnar det mesta innan våren kommer. Täckning med gräsklipp eller annan grönmassa fungerar bäst om man klipper relativt ofta så inte fröer från gräsmattan följer med ut i odlingarna. Jag hade själv en riktig invasion av tusensköna/bellis ett år då jag täckte med gräsklipp som innehöll bellisstänglar i frö. Detsamma kan gälla t ex maskros och andra ogräs som är vanliga i gräsmattan.

Tusensköna kan snabbt komma in i odlingen via gräsklipp i täckodlingen.
Tusenskönan sprider sig snabbt från frö via gröngödsling, så pass upp!

Sasabambun är egentligen ett jättegräs

Sasabambun är en aggressiv växt som sprider sig ohämmat med rotskott.

Vill du lära dig lite japanska? Växtens namn Sasa betyder “ännu smalare”. Bladen är ju ovanligt breda, så det kan namnet inte syfta på och även buskens utseende är ganska brett, snarare än smalt. Det som är smalt däremot är rören, dvs bladstänglarna. Sasabambun är ett gräs, släkt med gröearterna som växer i gräsmattan. Men de olika sasa-arterna blir närmare 2 meter höga, så släktskapet kan kännas lite osannolikt.

Kurilerbambun har palmbladsliknande hopfästning vid bladskaftet.

Sasabambun är ett ogräs om man ser till dess spridningsförmåga. Det är en effektiv marktäckare som sprider sig med rotskott. Så tänk på var du placerar den, den kommer inte att behålla sin plats i ledet. Det är ett stort släkte, men de vanligaste arterna passar utmärkt som höga marktäckare under träd i skog av woodlandkaraktär. Skuggan är inget problem, men de kräver en hel del fukt. Så bästa placering är intill en damm eller annat vattendrag. I sina hemtrakter i sydöstra Asien växer sasabambun i fuktiga dalgångar och skogar.

Bambuarterna är många, men alla är inte lika härdiga.

 

Jag kan inte tillräckligt om släktet för att kunna artbestämma den växt du ser på bilderna. En gissning är Sasa kurilensis eller kurilerbambu. Den är härdig till minst -20 grader och den mest hårdföra av arterna. Kurilerbambun är känd som en aggressiv art, men man kan ju försöka råda bot på spridningen genom att äta upp den! Javisst, hemma i Japan är de unga skotten en riktig delikatess inlagda i salt. Det skulle vara något att prova!

Palmbladsliknande blad och smala rör är kännetecken för kurilerbambun.

Lilla stjärnan våtarv är en riktig odåga

Den är ett av våra mest hatade ogräs, men för några få som vet bättre en vitamin- och mineralspäckad delikatess. Våtarv, nate, fågelgräs, vannare, fettagg, vassarv och på engelska chickweed. En enorm uppsättning namn har den i folkmun, men heter Stellaria media på latin. Våtarv är Carl von Linnés favoritnamn på denna krypande växt som sprider sig som elden.

Våtarven är en enormt spridningsvillig växt.

Våtarven finns över hela världen där det över huvud taget växer någonting. Det är en ettårig växt som mycket väl hinner producera frö två-tre gånger per säsong. Utöver fröspridning så slår den lätt nya rötter när den kryper längs marken. Bryts en tunn stjälk av slår den lätt rot, så det är ett besvärligt ogräs att rensa. Men den vill ha fuktig och näringsrik jord för att utvecklas riktigt väl. Men vill det sig illa så tar den på ett par veckor över helt i trädgårdens skuggigare partier. Bladmassa och rotsystem bildar då en sammanhängande, tät matta som lätt konkurrerar ut svagare grödor. Och ja, jag har varit med om det, fast jag glömde att fota jätteplantan.

Våtarven är dessutom en intelligent växt som utnyttjar växtrörelser, sk tropismer. När det blir sen kväll viker den ihop bladen mot stjälken. På så sätt sparas bladens värme, istället för att stråla ut i natten. En annan rörelse som förekommer hos våtarven är då den viker ner bladskaftet till en befruktad blomma. Det ger större chans till befruktning för de andra blommorna i samma knippe. När fröna mognat vinklas skaftet uppåt igen. Är vädret soligt och torrt öppnar sig fröhuset så att fröna exponeras för omvärlden. Men vid minsta fuktpust slår fröhuset igen sina flikar för att skydda fröna. Jätteintressant, och detta lärde jag mig nyligen i tidskriften Natur & Trädgård.

Våtarven sprider sig villigt som frö eller rotbit, stickling.

Den saftiga stjälken gör våtarven krispig och god i sallader. Det är välkänt, även om jag själv inte provat ännu.  Ju spädare skotten är, desto godare är de. Men jag minns också hur farmors höns kastade sig över tuvorna man slängde in i hönsgården som barn. Man kan gärna mortla våtarven till pesto eller smörfräsa den och smaksätta med citronsaft och salt. Smaken ska vara lik spenat. Och näringsmässigt ligger den inte alls efter. Hör bara – 15 procent av växtens vikt är rena proteiner. Innehållet av kolhydrater och mineraler och spårämnen är också väldigt högt för en grön växt. Dessutom innehåller späda blad mängder av C-vitamin, antioxidanter och betakaroten. Så jag får nog omvärdera våtarven och spara några plantor i landet för att äta upp dem!

Våtarven har en vacker, stjärnformig blomma.

Vanlig gul lök är en lättodlad basgrönsak

När jag var barn stod inte löken högt i kurs. Allmänt kinkig med maten så var det kanske inte alldeles oväntat, men löken var verkligen en detalj som förlängde mattiderna. Det är ju ganska arbetsdrygt att plocka ut minsta spår av en lökbit ur köttfärssåsen eller köttbullarna, kåldolmarna eller vad som nu råkade serveras. Och när väl löken var utplockad och föst längst ut på tallrikskanten då hade maten redan hunnit kallna och lockade inte ett dugg längre. Ja, ja, maten var sannerligen ett litet trauma på den tiden. Jag åt inte mycket mer än vitt bröd med senap(!) och Mariekex. Fantastiskt att jag överhuvudtaget blivit nånting!

Lök är en utmärkt krydda i all matlagning.

Löken var det jag skulle berätta om. Lök odlade vi redan på den tiden jag var barn i  många olika sorter. Har beskrivit våra odlingar tidigare, t ex här. Men lök är verkligen en lätt grönsak att börja med om du är ny inom stadsodling. Den går så bra att lagra, att man kan odla för hela sitt årsbehov. Det enda kritiska momentet är tidpunkten när löken ska torkas, efter skörd. Den måste vara helt torr, i både lök och blast för att inte mögla.

Låt sättlöken dra en stund i vatten innan du planterar den så sätter tillväxten igång direkt.
Sättlöken kan dra en stund i vatten innan plantering. Foto: Biolan

Alla typer av lök vill ha en lätt, porös jord som inte kletar fast kring själva löken och dess rötter. Och ett soligt läge. Sandig jord uppblandat med kompost är det allra bästa du kan ge din lök. Lerjorden måste förbättras, annars kan du få röta i löken. Men du behöver inte gräva om hela landet, eftersom löken har ett grunt rotsystem. Det räcker med att förbättra de översta 15 centimetrarna. Sättlöken kan du gärna dra en stund i vatten innan plantering. Maj är en bra tid, när jorden har rett sig. Sätt dem sedan ganska grunt, så att spetsen sticker upp ovanför jordytan med ca 10 cm mellanrum och minst dubbelt avstånd mellan raderna.

Vanlig gul lök behöver knappt vattnas om det inte är en väldigt torr sommar. Men den är känslig för konkurrens från ogräs, så plocka och rensa regelbundet. Har du en jord uppblandad med kompost och stenmjöl behövs inte mer gödsel än lite Algomin på våren. Du kan gärna täcka jorden med halm eller gräsklipp. Det behåller jordens porösa struktur och förhindrar ogräs.

Lökväxterna föredrar en porös och luftig jord utan lera.
Luftig och varm jord vill löken ha.

Löken visar själv när det är dags att skörda. Blasten gulnar och lägger sig ner. Då kan du knäcka nackarna på resten av lökarna som ännu inte kommit så långt. Bryt blasten, men låt den sitta kvar. Då stannar löken av i växten. Vänta sedan ett par veckor. Häng upp löken i knippen mot en varm vägg, t ex på en lina eller häng knippena i rutorna på en bit armeringsmatta som du fäst mot väggen. Eller om du har ett varmt pannrum så är det alldeles utmärkt det också. Viktigt är att löken är helt torr innan man putsar bort blast och torra ytterskal. Sedan håller den hela vintern om du förvarar den torrt och svalt. Och du kan njuta av den i alla slags maträtter, då lök ingår i de flesta av världens kök. Numera älskar jag den milda, guldgula löken som fått stå och mjukna riktigt länge brynt i smör!

Lök kan växa sig jättestor om den får rätt förutsättningar.
Britten Peter Glazebrook som 2011 odlade en lök på närmare 8 kg. Och hamnade i Guinness rekordbok. Foto:Getty Images

Nävan Rozanne blev århundradets växt på Chelsea

Nävan 'Rozanne' är korad till århundradets perenn för sina utmärkta egenskaper och stora blomvillighet.

Varje år koras “Årets växt” under Chelsea Flower Show, i London. Och det är som bekant ingen dussinutställning, utan världens mest prestigefyllda och trendiga trädgårdsutställning. Att synas här är en dröm för många trädgårdsdesigners, att vinna guldmedalj eller Best in Show, är få förunnat. Att få titeln Årets växt är en klar väg till framgång, och för denna självsådda korsning har framgången varit omedelbar.

Nävan Rozanne är en korsning mellan två arter från Himalaya och kombinerar stor blomrikedom med ett marktäckande växtsätt.

Historien bakom nävan ‘Rozanne’ börjar i en privat trädgård i Somerset, England. Pensionärsparet Rozanne och Donald Waterer hade upptäckt en självsådd näva med större blommor och kraftigare blad än deras andra nävor. Man har kommit fram till att den uppkom efter korsning av två nävor som härstammar från Himalaya, nämligen Geranium himalayense och Geranium wallichianum ‘Buxton’s Variety’. Sticklingar från denna planta kom i händerna på plantskolisten Adrian Bloom som äger den framgångsrika perennplantskolan Blooms of Bressingham. Han förökade upp fler exemplar och testade dem i olika miljöer, bl a i USA. Adrian Bloom visade ‘Rozanne’ första gången på Chelsea år 2000. Därefter har den kammat hem åtskilliga priser både i USA och i England.

Rikblommande, himmelsblå nävan Rozanne är en utmärkt marktäckande perenn som bildar blå blomhav.

Vilka egenskaper har då denna lilla blomma som gör den så åtråvärd? En av de främsta är givetvis den otroligt rikliga blomningen. I juni börjar de stora himmelsblå, uppåtriktade blommorna så ut. Och sen håller den på till slutet av september. Blommorna har ett vitt öga och mörka ränder som strålar ut från mitten. Bladen som är mörkgröna, breda och täta bildar snabbt marktäckande mattor som stoppar ogräset. Det är en ypperlig, lättskött växt för slänttäckning i soliga-halvskuggiga lägen. Den trivs på både torrare och fuktigare mark, så länge som jorden är väldränerad. ‘Rozanne’ blir ca 40 cm hög och minst lika bred. Den är dessvärre inte helt lättförökad, men äldre plantor kan man försöka dela på, annars får man köpa fler, helt enkelt!