Blogg

Än blommar det i trädgården

De allra sista blommorna är minst lika eftertraktade som de första för säsongen.  Se här så många exempel på höstfint som du kan leta efter i växtbutiken. Felet man ofta gör är att man köper massor av vårblommande växter och glömmer bort de sent blommande arterna. Men planera in även några höstblommare i rabatten så får du långvarig blomsterglädje.

Anisisop har milt blå blommor.
Anisisopen ger volym och håller ute länge i rabatten.

Anisisop är en stadig och upprätt perenn med långvarig blomning som ger ett välkommet färgtillskott ännu i oktober och början av november. En utmärkt biväxt som har mängder av höstfjärilar på besök soliga dagar.

Tidlösan har 6 ståndare i blomman.
Tidlösan sprider sig lätt på egen hand.

Genom att sätta lökar av tidlösa i gräsmattan får man ett välkommet sista flor innan snön kommer. Tidlösan ser ut som en krokus, men de är inte ens släkt. Du skiljer dem lätt åt genom att räkna antalet ståndare i blomman. Tidlösan har 6, medan krokusen har 3 stycken. Tidlösa, eller det andra namnet nakna jungfrun, som syftar på bladfriheten, får sina bladförst efter blomning. Hos sent blommande arter kan de komma först till våren. Passa på så du låter dem vissna ner innan du klipper gräsmattan, annars blir de kortlivade.

Astrar ger färg i höstrabatten.
Luktastern är en art av alla höstastrar.

Höstastrar är pigga i rabatten, men något utsatta för mjöldagg. Fuktiga höstar kan det bli dåligt med blomningen och bladen faller tidigt, på grund av svampangrepp. Men om man planterar sina höstastrar luftigt och glest och undviker torka tidigare under säsongen kan de bli en riktigt fin färgklick i höstens plantering.

Dahlior ger färg i rabatten.
Det finns oändligt många sorter av dahlia som ger en långvarig blomning och färgglädje.

Dahlior hör till sensommarens och höstens allra mest frodiga och färgrika växter. Det finns mängder av blomformer och färger och man har beräknat antalet sorter till många tusen. Dahliorna håller ut ända tills frosten kommer. Låt dem få en liten köldknäpp och gräv sedan upp knölarna för att vinterförvara dem svalt, men frostfritt. Låt bladen vissna ner ordentligt så att kraften återgår till knölarna. Sedan klipper du av stänglarna.

Hortensior vill gärna ha svagt sur jord.
Höstblommande vipphortensia som skiftar färg från vitt till mjukt rosa.

Hortensior finns också i mängder av arter och sorter. Vipphortensior har pyramidformade blomkäglor med sterila blommor. Ofta står blomningen länge och blommorna antar en mer rosa färgton ju längre hösten framskrider. Sätt dem i vindskyddat läge så har du en lång period av skönhet att se fram emot.

Höstvackert i trädgården

Sommaren som aldrig kom är slut och växterna i trädgården håller på att samla ihop sina sista energidepåer för att klara vintern. Jag gick en liten runda för att stämma av hur långt processen kommit i min eftersatta trädgård.

Klängrosor som remonterar i höst. Penny Lane är en avkomma till New Dawn.
Helt perfekt i formen och med en ljuvligt mjuk doft. ‘Penny Lane’ är en fin klängros!

Rosorna har ännu inte gett upp. Klängrosen ‘Penny Lane’, som har ‘New Dawn’ som ena föräldern, blommar oförskräckt vidare. Det är årsskotten som producerar knoppar och blommor nu. Ljuvligt doftande och milt hudfärgat pastellrosa i tonen ser den ut som en liten puderdosa. En härlig ros som har visat sig vara ganska frisk dessutom. Ännu ingen mjöldagg som ‘New Dawn’ lätt drabbas av.

Höstfärgen i blåbärsplantorna är stark.
Amerikanska blåbär är synnerligen dekorativa om hösten.

Rödfärgade blad har både katsura, japanska lönnar och blåbär. Det var en ganska bra blåbärssommar trots allt, och delvis beror det nog på allt regnande. Blåbären vill ju ha gott om vatten.

Doftolvon är växter med fin höstfärg och dekorativa bär.
Doftolvonet producerar små äggrunda, röda bär.

Andra höstfärger jag väntar på är azalea och olvon. Ännu är azaleorna helt gröna, men jag hoppas de får behålla både blad och knoppar i höst. Ifjol var hjortarna/rådjuren framme och plockade de flesta knopparna, så det blev en sparsam blomning i våras.

Julrosen har fått för sig att det är vår nu.
En julros som är helt full av knoppar.

Några som däremot fått spel är julrosorna. Balearjulrosen Helleborus lividus är på gång och utvecklade knoppar redan i augusti. Den verkar tycka att vintern redan passerat och det kan man ju förvisso tycka idag, när temperaturen närmat sig +18 grader, men få se om den förmår att ställa om för ytterligare en blomning i vår.

Höstanemonen står sent i blom under hösten.

Höstanemonerna ger lite färgklickar, men har blivit bedrövligt långa och slängiga i år. Den sena vita floxen, däremot håller formen bra och doftar så där härligt kryddigt som bara floxen kan. Floxdoften är helt speciell! Jag måste satsa på fler sorter till nästa år! gärna ‘Ingeborg från Nybro’ som är en gammal sort som kommit fram i Grönt Kulturarvs inventering av lokala perenner.

Flox som doftar är ett måste i varje trädgård med en fuktigare rabatt.

Jag gläds också åt färgskalan i alunrotens palett. Ny för i höst i krukplanteringarna är Heuchera ‘Marmalade’ som egentligen är osannolikt konstgjord i sin färgskala. Men tillsammans med lite mörkgröna och mörkröda blad så blir den en stilig kombo. Hade jag inte trott om mig själv att jag skulle dra till med en sådan färg. Men man ska bara hitta rätt grannar, så kan de flesta växter bli fina!

Alunrot finns i mängder av färgställningar. Har inte varit överdrivet förtjust i de sorterna som går mot orange. Men 'Marmalade' har sakta gått mer mot lime och är riktigt läcker.
Alunrot finns i mängder av färgställningar. Har inte varit överdrivet förtjust i de sorterna som går mot orange. Men ‘Marmalade’ har sakta gått mer mot lime och är riktigt läcker.

Tips för sommarblomsplantering

Kål och tagetes är en spännande kombination.
Bladväxter som kål är tacksamt att blanda in i sommarblomsplanteringen för en solid färgbas och spännande bladkontrast.

Nu är det lite väl sent att plantera sommarblommor för det här året, men jag vill ändå bjuda på några vackra bilder och tips för komposition och plantering inför nästa års plantering. Sommarblommor eller annueller är växter som i vårt klimat räknas som ettåriga. De tål inte kyla och frost och hanteras därför som slit-och-slängblommor i våra krukor och rabatter. Många av de här växterna är fleråriga i sina ursprungsländer i Sydafrika, Sydamerika eller östra Asien. Ett mäktigt slöseri med resurser kan tyckas, men ack så underbart med den häftiga blomsterprakten! Och att kunna byta tema varje säsong är också en del av charmen.

Hängande växter placeras intill krukkanten.
Växter som vit strandkrassing och gul nemesia väller ut över krukornas kant.

Frodigheten och artrikedomen brukar vara det som skiljer proffsens rabatter från hemmaodlaren. Plus att den väl tilltagna krukstorleken och näringstillgången ger bättre utvecklingsmöjligheter för annueller i offentliga planteringar. En metod som man kan använda vid planeringen är att binda en provbukett med lämpliga växter. Tänk att du utöver de huvudsakliga “primadonnorna” ska ha något lågt som väller över kanten, något högt i mitten och något luftigt som väver ihop de utvalda huvudblommorna i planteringen.

Harmonin behöver kontrast för att bli fulländad.
Gul knölbegonia bildar bas i den här gulharmonin med lila verbena som kontrasterande växt.

Känn på nyanserna och tänk dig gärna en färgharmoni, kanske avbruten av någon kontrasterande färg som ger djup och spänning. De närbesläktade färgerna kan kombineras i det oändliga, men kan bli väl mesigt om det inte finns någon kontrast som bryter av.

Tänk också på om man kan se planteringen från alla sidor eller bara framifrån. Kan du ha flera planteringskärl intill varandra så kan du ha samma basblommor, men kanske avvika lite i någon detalj från kruka till kruka. Undvik att byta färgtema helt för krukor som står intill varandra. Då blir det plottrigt och svårt att koncentrera blicken.

Upprepa kompositionen i flera kärl som står tillsammans.
Flera kärl med samma plantering skapar lugn och olivträdet ger höjd åt kompositionen. Notera även samstämmigheten med belysningsarmaturen.

Färgcirkeln är indelad i varma och kalla färger. Håll dig till endera i basväxterna och inflika ev den andra skalan som kontrast. Kontrasterande färger är de som ligger mitt för varandra i färgcirkeln. Sådana kombinationer ger klarare och starkare färgförnimmelse. Grå, gröna och vita nyanser kan användas i både kalla och varma kombinationer. En harmoni uppnår du genom att använda färger som ligger intill varandra i färgcirkeln.

Orangeröda färgharmonier kan vara effektfulla.
En mer ovanlig harmoni mellan den ljusröda alunroten och orange stjärnöga, Osteospermum. Limefärgad kontrast lyfter kompositionen.

Ju större planteringen är, desto fler exemplar av varje växt står tillsammans i varje fält. Det är en smart metod att tänka på en mönstrad tapet eller gardin och se till så fälten upprepas med jämna mellanrum, ungefär som mönsterrapporterna i tyget eller tapeten.

Vita planteringar kan bli mycket effektfulla.
Vita högväxta blommor som paradisblomster och rosenskära är mer platskrävande. Blå inslag av rabattlobelia ger den kontrasterande klicken.

Olika arter har olika växtsätt och storlek och detta måste du beakta när du sätter samman mönstret. Det brukar bli bäst att plantera relativt tätt. Ett plantavstånd på ca 20 cm funkar för många växter. Hit räknas t ex silverek, petunia och sommarbegonia. 5 plantor på en meter och 25 plantor på en kvadratmeter blir det således. Större avstånd, 25-30 cm, behövs för mer storväxande eller bredväxande plantor som blomstertobak eller stor tagetes.  Narcisstobak, ricin och paradisblomster är höga växter som kräver rejält med plats. Ett c/c på 40-50 cm är då lagom. c/c är förkortningen för centrumavstånd, dvs avståndet från den ena plantans mittpunkt till den andra plantans mittpunkt.

Hängande växtsätt är ett måste för ampelplanteringar.
Limefärgad rabatteternell väller ut och väver ihop sig med den rosa sommarbegonian, den vinröda och ljusgula petunian.

I krukor är det fint med en blomsterbård som väller ut över kanten. I en sk hanging basket eller ampel är just detta extra viktigt. Medan en plantering på mark gärna kan avslutas med en stramare växt som tillåter att man klipper gräset intill. Det kan vara en låg och kompakt blomma som t ex silverek, tagetes eller ageratum. Den här kanten blir då helt rak och jämn.

Bilderna i detta inlägg kommer från Helsingborgs stads blomsterprogram för i år.

Odla fikonträd i kruka

Fikonplantor trivs på varmt och vindskyddad växtplats.

Fikon är en mycket populär växt för både uterum och utplantering i kruka sommartid. Endast om du bor i de allra mest gynnsamma klimatzonerna i Sverige ska du plantera dem på friland. Fikon är en mycket värmekrävande växt som vill ha en solig och varm växtplats, skyddat från stark vind. Det bästa är att hitta ett skyddat hörn i sydvästläge. Detta gäller oavsett om du tänker dig plantera ut fikonet permanent eller hålla det som krukväxt.

Fikon i kruka behöver bara sparsam vattning och gödsling.

Skötsel av fikon sommartid är ganska enkelt. Ge busken vatten när jorden torkar ut och svag näringslösning ett par gånger per månad under växtperioden. För att hålla blad- och skottproduktionen nere för krukplanterade fikon gäller sparsam vattning och liten kruka, för annars lär du få ett bry när växten ska övervintras.

Fikonträdets rötter har nu helt fyllt krukan och det är dags att plantera om.
Dags att plantera om när fikonets rötter fyller krukan helt.

Plantera om när rötterna fyller krukan, men välj bara en storlek större kruka åt gången. Ger du fikonet för goda förhållanden så sätter den mest blad på bekostnad av frukten. Fikon föredrar en lucker och porös jord. Man kan blanda i lite kompost, utan extra gödsel vid plantering.

Fikonet sätter frukt på sensommaren och de mognar under tidiga hösten.

Fikonträd kan behöva beskäras ibland för att hålla en lagom storlek. Den bästa tidpunkten för beskärning är när växten är i vila och är utan blad. Våren innan utplacering t ex. Annars händer det att såren blöder av en vit, klibbig vätska. Absolut lättast är att klippa in grenarna och ställa ut plantan innan den satt nya blad, för då slipper du avhärda den. Annars måste de nya bladen vänjas vid stark sol gradvis.

Fikonen mognar under sensommaren.

Övervintring av krukodlade fikonträd ska ske frostfritt men svalt. Eftersom plantan tappar alla sina blad på hösten krävs ingen ljus övervintringsplats, utan den kan stå t ex i ett mörkt garage. Temperaturen ska helst inte gå över +10 grader, för då finns det risk för att bladen utvecklas för tidigt. En övervintring i rumstemperatur är inte att rekommendera, för fikon drabbas lätt av spinn och andra sjukdomar om de står gröna över vintern.

Härliga marktäckande rosor från danska Poulsen Roser

Marktäckande rosor brer ut sig längs marken.
Den höga marktäckande rosen ‘Linnaeus’ har flerfärgade bärnstensgula blommor.

Gjorde ett besök i Gerlevparken i Danmark, strax utanför Frederikssund och Roskilde. Gerlev är ett arboretum och en samling rosor; med en hel avdelning avsatt för rosor förädlade av Poulsen Roser.

Gerlevparkens avdelning för historiska rosor.
Gerlevparkens avdelning för historiska rosor.

Tyvärr ligger rosenparken, och speciellt de historiska rosorna, ganska lågt i terrängen i förhållande till den omgivande skogen. Vilket innebär svalare klimat och senare vår än högre upp på höjden. Häckarna som omsluter de olika avdelningarna är hårt nedskurna för att öppna upp lite mer för vinden och få marken att torka upp. Många rosor verkar drabbas hårt av svartfläcksjuka och andra svampsjukdomar. Å andra sidan är det ett bra provområde där man kan jämföra olika sorters motståndskraft mot just svampsjukdomar.

Linnaeus är en hög marktäckande ros i gula färger.
‘Linnaeus’ är en låg buskros på 1 x 1,2 meter som gärna kan användas som marktäckare. Den har vackert mörkgröna och glansiga blad. Blommorna är ganska små, inte mer än 5 cm breda, och enkla till halvfyllda. Knopparna är laxorange, sedan som utspruckna skiftar blommorna från aprikosfärgat, rosa och gult till nästan vitt med rosa kant. Doften är ganska svag. Efter blomningen ger ‘Linnaeus’ små, orangegula nypon.

Poulsen Roser har utvecklat många marktäckande rosor.
Den orangeröda färgen kan vara svårplacerad, men ‘Kirsch Cover’ är en trevlig marktäckande ros.

‘Kirsch Cover’ är en förtjusande rödorange ros med blommor som blir mer rosa när de blir äldre. Plantan blir ca 0,8 x 1 meter. Blommorna har ingen doft, men blommar hela säsongen och har ett tätt grenverk som täcker en slänt på ett effektivt sätt.

Marktäckande rosor är tåliga och rikblommande över hela säsongen.

Rosen ‘Bay’ ingår i kollektionen Cottage-rosor från Poulsen. Den är låg och tätväxande – blir inte över 40 cm hög. De mörkrosa blommorna är ca 5 cm breda, men då de står sig länge och knopparna sitter tätt upplever man att blomsterprakten är överväldigande. En mycket frisk ros med ett glansigt, grönt bladverk som passar speciellt väl i torra, soliga slänter. Såsom andra marktäckande rosor är den lätt att beskära om våren. Det är bara att ta fram häcksaxen! Så våga satsa på en marktäckande ros istället för någon vanlig “kommunalbuske”!

Gillenia är den blyga kusinen från landet

Gillenian kan ha vita eller ljust rosa blommor.

Det finns växter som tränger sig på och så finns det växter som knappt märks. Om man inte tittar efter lite extra. Gillenian är definitivt en sådan. En perenn med luftig och skir framtoning som smälter in och ger volym åt rabatten.

Gillenian växer naturligt i glesa skogar i Nordamerika.

Blommorna är vita eller ljust rosa och bladen treflikiga med en lätt dragning åt det bronsgröna. Det är en växt som hör hemma i glesa skogar i Nordamerika. Plantera den i mullrik och lätt fuktig jord. Den klarar både sol och skugga, och ser man bara till att hålla jorden fuktig så kan den t o m stå planterad i kruka.

Rosa gillenia planterade i krukor på terrassen.

Gillenian är en liten favorit som påminner en del om Gaura. Samma fjäderlätta utseende och skira växtsätt. Gillenian är betydligt vinterhärdigare, även om jag faktiskt lyckats övervintra en och annan Gaura ibland. Det här är en perenna växt som nästan ser ut som en liten buske. Blir 50-80 cm hög och lika bred när den tillåts att stå ifred och breda på sig. Hitta rätt växtplats med en gång, för den har känsliga rötter och gillar inte att flyttas fram och tillbaka.

Gillenian skimrar i månskenet och i skuggan.

Älskad och fruktad lupin

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och “sommar på landet”. Lupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör nektarförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Lupiner sprider sig snabbt på näringsfattiga marker.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

Lupinerna finns i många olika färgkombinationer.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupiner är giftiga för djur.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Lupiner är giftiga för betande djur, men de lämnar dem oftast orörda.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Färgrikedomen är stor bland lupiner.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Lupinen innehåller mycket nektar och mat till humlor och bin.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Lupinerna förökar sig ohämmat och är svåra att bekämpa.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Lavendelblå stjärnhyacinter Camassia

Stjärnhyacinten har ätliga lökar.

Camassian är en gräslik lökväxt som härstammar från Nordamerika där den växer naturligt. Det vetenskapliga namnet Camassia är en latinisering av indianernas namn på växten, som lyder Kamas. För dem har löken varit en viktig näringskälla och kokta lökar lär smaka ungefär som sötpotatis. Stjärnhyacinterna är släkt med agaveväxterna.

Camassian växer upprätt med höga ax.

Det finns sex olika arter, men den vanligast förekommande i trädgårdar torde vara Camassia leichtlinii, den mörka stjärnhyacinten. Den äggrunda löken planteras tidigt på hösten för att hinna rota sig före vintern. Stjärnhyacinterna vill gärna stå i fred i många år, så leta upp en bra plats från början.

Stjärnhyacinten blommar i maj-juni.

Camassia leichtlinii vill ha en fuktig, men väldränerad humusrik jord i soligt eller halvskuggigt läge. Det kan vara i rabatt eller gräsmatta. Viktigast är att det inte blir vatten stående över vintern. Sluttande plan eller grusig bädd är en lösning, eller så kan man täcka över växtplatsen vid risk för vinterblöta.

Fuktrika rabatter som är torra under vintern passar stjärnhyacinten.

Bilderna visar den mörka stjärnhyacinten vid namn ‘Caerulea’. Den blir 60-80 cm hög och blommar från slutet av maj. Den har god härdighet och kan gärna planteras ihop med t ex funkia, som ger en fin kontrast i bladverk.

 

Sista sucken för julrosorna

Julros med enkla röda blommor döljer sig bakom gröna blad.

Lite beroende på växtplats så börjar julrosorna packa ihop för denna säsongen. De hybrider som står lite skuggigare och i en högre växtzon har ännu en del färg kvar, men de vanliga vita Helleborus niger har redan antagit den limegröna blomfärg de får när de börjar vissna.

Julrosen vill ha en kalkhaltig och mullrik jord.

Julrosorna är härliga blommor på det viset att de blir aldrig skräpigt bruna, utan blomman bleknar bara sakta bort. Och sedan är grannarna i rabatten framme och tar över uppmärksamheten. Så man märker aldrig riktigt att de tar slut.

Julrosor är tacksamma trädgårdsväxter i kalkrik och fuktig jord.

Julrosens bladverk är oftast vintergrönt, och bildar en bra bakgrund till andra växter. Låt gärna bladen sitta kvar så länge de är snygga. Angrips de av någon sjukdom, oftast svamp, blir de prickiga och torra. Då kan man gärna klippa ner bladen.

Julrosor självsår sig gärna där de trivs.

Julrosen är en tacksam perenn och förökar sig själv där den trivs. Den självsår då nya plantor i nära omgivning kring moderplantan. Men avkomman är inte sortäkta, utan kan få lite olika färgsättning beroende på vilka tänkbara föräldrar som finns i rabatten.

Vita julrosor är läckra i rabatten.

Se till att du har en lucker och välmyllad jord där dina julrosor står. Jorden får inte torka ut helt på sommaren, men det får inte heller vara stående fukt vintertid. En svag slänt är att föredra om den naturliga jordmånen är lera. När du väl planterat dina julrosor ska de helst stå kvar i många år utan att flyttas. Undantaget är förstås om du kommer på att växtplatsen är helt fel.   Julrosor kräver gott om tid att etablera sig.

Julrosens blomfärg går från vitt till mörkkrött nästan svart.

Det finns mängder av vackra namnsorter av hybridjulrosor. Oftast ligger de på ca 40 cm i höjd och du kan gärna plantera dem lite slumpmässigt i flera “rader” i rabatten så det ser naturligt ut. Ställ de små vanliga julrosorna främst, för de börjar blomma tidigast och blir bara hälften så höga.

Allra vackraste blåsippor

Blåsippor trivs i humusrik och fuktig jord under vandrande skugga.
Blåsippor finns även med vita blommor.

Blåsipporna tar verkligen för sig där de trivs! Har bara helt nyligen planterat in blåsippor i min egen naturträdgård, och egentligen så förundras jag lite att de inte funnits där tidigare. Skuggad lundmiljö med lätt fuktig och kalkrik jord med gott humusinnehåll är blåsippans eget val. Lätt skugga kan vara närmast total skugga också. Men de fylldblommiga sorterna trivs allra bäst i soliga lägen.

Lätt skugga är bästa miljö för blåsipporna.

Blåsippan är fridlyst i naturen så man får inte gräva upp den och flytta hem den till sin trädgård. Det kan vara lite knivigt att hitta blåsippor i handeln, men välsorterade plantskolor har både vita, rosa och lilablommande blåsippor.

Blåsippan är en näpen vårperenn.

Den ungerska blåsippan, Hepatica transsylvanica, har en lite större blomma än den nordiska vildväxande sorten. Det finns även blåsippor med prickiga blad som kan vara trevliga som marktäckare i en woodlandmiljö. Japanerna är speciellt förtjusta i prickbladiga blåsippor och andra samlarsorter.

Blåsipporna har vintergröna blad som lätt bränns av stark sol.

Fast för mig duger det gott med helt vanliga blå och vita blåsippor. Jag tycker de är helt underbara som efterträdare till snödropparnas överdådiga blomning. Man får ju leta fram dem lite mer bland grenar och löv som inte brukar bli bortstädade från buskarna. Tänk på att hela växten är giftig, även de köttiga fröna.

Den vita blåsippan är lika vacker som den blå.