Blåsipporna tar verkligen för sig där de trivs! Har bara helt nyligen planterat in blåsippor i min egen naturträdgård, och egentligen så förundras jag lite att de inte funnits där tidigare. Skuggad lundmiljö med lätt fuktig och kalkrik jord med gott humusinnehåll är blåsippans eget val. Lätt skugga kan vara närmast total skugga också. Men de fylldblommiga sorterna trivs allra bäst i soliga lägen.
Blåsippan är fridlyst i naturen så man får inte gräva upp den och flytta hem den till sin trädgård. Det kan vara lite knivigt att hitta blåsippor i handeln, men välsorterade plantskolor har både vita, rosa och lilablommande blåsippor.
Den ungerska blåsippan, Hepatica transsylvanica, har en lite större blomma än den nordiska vildväxande sorten. Det finns även blåsippor med prickiga blad som kan vara trevliga som marktäckare i en woodlandmiljö. Japanerna är speciellt förtjusta i prickbladiga blåsippor och andra samlarsorter.
Fast för mig duger det gott med helt vanliga blå och vita blåsippor. Jag tycker de är helt underbara som efterträdare till snödropparnas överdådiga blomning. Man får ju leta fram dem lite mer bland grenar och löv som inte brukar bli bortstädade från buskarna. Tänk på att hela växten är giftig, även de köttiga fröna.
Många av våra träd och buskar får vackert höstfärgade löv innan de fälls inför vintern. De granna färgerna är ett sätt för växterna att återvinna nödvändiga byggstenar till nästa generation löv.
Vad är orsaken till höstfärgerna?
Ännu vet man inte helt säkert varför dessa vackra och starka färger bildas. Det kan bero på flera samverkande orsaker som är viktiga för olika processer i växten. Till exempel återanvändning av näringsämnena kväve och fosfor. En annan tänkbar orsak är att färgen är ett resultat av ett samspel av utvecklingen mellan insekter och växter, men det är inte ännu helt bekräftat.
Vad man känner till idag är att fotosyntesen och det gröna klorofyllet är inblandade i denna färgväxling, liksom de orangeröda karotenoiderna i bladen. Karotenoiderna förekommer alltid tillsammans med klorofyll i bladen, men deras färg blir synlig först när klorofyllproduktionen uteblir eller när klorofyllet bryts ner på hösten eller transporteras in till stammen. När det gröna pigmentet är borta framträder de övriga färgpigmenten som finns i bladet.
Den röda höstfärgen kommer även från antocyaniner, som skapats via fotosyntesen i bladcellernas vakuoler (hålrum). Normalt bildas det dagtid socker i de här hålrummen, men under kalla nätter omvandlas sockret till antocyaniner. Den mängd antocyanin som bildas varierar mellan åren och det beror troligen främst på temperaturen.
Ett vanligt förekommande undantag från det här med höstfärgning är al. Alens blad är gröna när de faller av på hösten. Orsaken kan vara att alens blad innehåller mycket kväve. Hos andra träd är kväve en bristvara, men alen har sin egen kvävetillverkning via kvävefixerande svampar på rotspetsarna. De behöver därför inte spara på kväve. Det får till följd att det naturliga humusskiktet under alar är extra näringsrikt.
Varför faller bladen av?
Trädens bladfällning beror på kylan. Eftersom blad är breda och platta och saknar barrens tjocka skyddande cellväggar riskerar cellerna att frysa sönder vid frost. Då skulle vävnaderna sprängas och bladen förstörs. Träden och buskarna sparar istället mycket energi på att själva avgöra när bladen ska falla av och förbereda sig för vintervilan.
De mekanismer i växten som sätter i gång bladfällningen styrs av hormoner. Det finns flera växthormoner som spelar olika roller i den har processen. Ett av de viktigaste är etylen, som är ett mognadshormon och som även ser till att frukter och bär mognar. När växten känner att vädret blir kallare ökar produktionen av etylen.
Men innan dess ser växten till att tömma bladet på dess matnyttiga innehåll innan det faller av. Det gör den genom att bladsaften med näringsämnen dras in i stammen. Etylen strömmar till och sätter igång en nedbrytningsprocess, där enzymer bryter ned innehållet i växtcellerna. När nedbrytningen av cellerna pågått tillräckligt länge, blir infästningen av bladet till stjälken allt svagare och snart behövs det bara en vindpust för att löven ska lossna och singla ner till marken.
Under romantiken var blomman som hemlighetsfullt öppnar vägen till dolda skatter blå. Den blå blomman är också en symbol för oändlighetslängtan och evigheten. Det stämmer ganska väl ihop med hur färgen blå uppfattas i en trädgård. Blått är en kortvågig färg som skapar djup och gör att trädgården känns större om du placerar de blå blommorna längst bort. Ögat luras och man är inte riktigt säker på hur långt avståndet är. Blått är svårt att positionsbestämma.
Blå färg söker ljus, men inte skarpt solljus. I full sol blir blå blommor lite grådaskiga och bleka. Faktum är att många blåblommiga växter trivs i halvskugga. Dessvärre finns det ganska få rent blåblommande växter. Det beror delvis på att blå blommor inte upptäcks så bra av insekter.
Bergvallmo (ovan) är väl en av de största längtans blå blommor jag känner till. Många suktar efter den, men få kan få den att trivas. Det är en växt för torvpartiet eller surjordsrabatten, vilket du vill. Växtplatsen ska vara vindskyddad med hög luftfuktighet och jorden näringsrik och lätt fuktig. Men vintertid tål den ingen väta, så därför måste många arter vintertäckas. Trots det dör oftast plantan efter ett-två år. Har man tur har den hunnit sätta frö och kan då återkomma på samma plats.
Då är veronikorna betydligt lättare. Ståndorts- och skötselkraven hänger ihop med de växtplatser de hör hemma från. Det finns både alpina arter från måttligt näringsrika marker i full sol till arter som trivs i den vilda trädgården i mer prärieliknande förhållanden. Överhuvudtaget ganska tacksamma trädgårdsväxter som skulle kunna användas betydligt mer i rabatter.
Har gott om vilt i skogen och även springande tvärs över gräsmattan ibland, men tycker mig ha mindre viltskador i trädgården numera. Förr rök både tulpaner och benved snabbt och lätt, så fort de kom i knopp. Är det vaktkissens förtjänst?
Ha ha, skulle inte tro det nej! Det är en ganska värdelös katt på att gå ut när det är kallt. Ligga vid spisen och dela frukoststol med matte – ja tack.
Så då fick dörrblommorna bli rådjursmat!
Vaktelbären kommer nog inte igen denna vinter i alla fall. Tänker dock försöka övervintra plantorna som de är och plantera ut dem i den sura rabatten i vår. Tuvvaktelbären är på alla sätt större än lingon, men annars mycket snarlika i växtsättet. Bladen är tunnare, mycket tunt vaxöverdragna, och betydligt större än lingon. Blommorna är ljust ljusrosa och mycket lika lingonblomman. Bären är stora, ceriseröda till klarröda, och sitter kvar på plantan länge.
Vaktelbär är släkt med ljungväxterna och härstammar från nordöstra Nordamerikas ljunghedar. Lågt pH och god fuktighet är en förutsättning för att växten ska trivas. Då sprider den sig med rhizomer i det översta jordlagret.
Bären är ätliga även för människor och av blad och kvistar kan man enligt uppgift göra ett fint örtte. Men p g a bladens stora innehåll av oljor behöver de fermenteras minst tre dagar innan man kan brygga te av dem. Om det inte slutar så här vill säga.
Benved är kanske en av de mest undervärderade växterna som växer helt naturligt, men som gärna hade fått ta plats i trädgården. Den vanliga benveden, Euonymus europaeus, sprider sig lätt med frö i de södra delarna av landet. Den formar med tiden en bred (2-4 meter) och medelhög (3-5 meter) buske om inte viltet decimerar tillväxten årligen. Den verkar nämligen ha en ytterst smaklig ved för både harar, kaniner och rådjur.
Benved är en växt som tål de flesta jordar, förutom ren sandjord. Den vill gärna ha gott om näring och relativt god fuktighet i marken. Sol eller skugga spelar mindre roll. I naturen förekommer benved främst i brynzonen mellan skog och åker och den har god tålighet mot vind. Därför brukar jag även blanda in benved i läplanteringar för att täta till det nedre skiktet. Fåglarna älskar den, för att den blir så tät och för de rikliga frukternas skull. Och den tål beskärning väl ifall man vill hålla en jämn sida utåt.
Vanlig benved under sommartid är en ganska intetsägande buske. De unga skotten är gröna och även några år äldre ved behåller ofta den gröna färgen. Ett speciellt kännetecken är korklisterna på äldre skott, men även den allmänna kantigheten på skottet är typisk. Släktingen vingad benved, Euonymus alatus, får ännu mer framträdande korklister. Knopparna är spetsiga och ofta ljust gröna. De påminner mig om blåbärsris. När bladen spricker ut blir de avlångt elliptiska och tätt tandade. De är motsatt placerade runt skottet.
På hösten framkommer så det verkliga attraktionsvärdet hos benved – den sprakande höstfärgen, som oftast drar mot starkt rosa-cerise. Både blad och fruktkapslar får samma färg. När den fyrrummade fruktkapseln spricker upp tittar de granna, orangefärgade frukterna ut. De hänger ofta kvar i många veckor sedan bladen fallit.
Ramsväxterna hör till den skuggiga och fuktiga trädgårdens allra vackraste växter. De är perenner med tjocka rotstockar, vilket också det grekiska släktnamnet Polygonatum syftar till. Polys betyder många och gonatus = knä. Knutiga, knotiga rötter alltså. Stjälkarna är långa och böjer sig bågformigt an efter som de växer till sig i längd.
Bladen ser ut som fjärilsvingar och ur bladvecken hänger de grönvita klockorna som doftar sött och gott. Jätteramsen, Polygonatum x hybridum, är en reslig växt på 50-70 cm och den blommar i slutet av maj. Efter blomningen bildas blåsvarta bär som är giftiga.
Det finns både vilda och odlade ramsarter, och de passar alla i trädgårdar av woodlandkaraktär. Jorden ska vara fuktig men väldränerad. En humusrik, lätt jord är bäst. Inte soligare än halvskugga, för att fuktigheten ska räcka till. Har du tur och får en god tillväxt på ramsarna kan du dela dem på hösten. Se till att få med så stor rotbit som möjligt. Tyvärr är rams liksom Hosta en bladrik växt som lätt angrips av sniglar.
Humlor gör stor nytta i våra trädgårdar och i odlingslandskapet. I sitt arbete med att samla nektar och pollen från blommande växter passar de på att pollinera blommorna de besöker. Humlorna är lite klumpiga och i deras virrande runt blommorna fastnar det mycket pollen i deras päls. Det gör humlorna till utmärkta pollinerare och passar särskilt trädgårdsväxter som blommar tidigt på våren, som t ex vinbär, blåbär, lingon, men också äpplen, körsbär och hallon. Utan humlor blir skördarna av våra bärväxter samt klöver och raps mindre.
Det finns 37 arter av humlor i Sverige, men ett tiotal är vanliga i trädgårdssammanhang. De allra vanligaste humlearterna har minskat kraftigt under de senaste 50 åren. En stor orsak till det är antagligen att många blomrika bryn och betesmarker har försvunnit. Kvävenedfallet och ”ogräs”bekämpningen har orsakat en mer ensartad flora samtidigt som minskad nedbetning av gräsmarkerna gjort att örtartade växter minskat kraftigt. Så vi har helt enkelt gynnat fel slags växter i vår strävan efter högre avkastning.
Humlornas livscykel är ganska enkel. På sensommaren söker hanarna efter parningsvilliga honor under sina patrulleringsuppdrag. De flyger längs en fast bana i terrängen i höjd med trädens nedersta grenar och letar brudar. Efter parningen dör hanarna och honorna, som nu kan kallas drottningar, letar upp en lämplig hålighet i marken för att övervintra som gravida humlor. På våren vaknar drottninghumlorna och letar upp en bra boplats, t ex ett övergivet musbo i en murken stubbe eller i en stenmur. De kan också lägga äggen i en håla i marken eller under en grästuva.
Drottningen samlar sedan in nektar och pollen till sin första barnakull. De första avkommorna blir arbetare, som därefter sköter utejobbet, att samla in mat. Drottningen stannar hemma i boet. På sensommaren kläcks nya honor och hanar som parar sig och leder förökningen vidare. För att de ska trivas behöver de örtrika torrbackar med blandad flora som blommar över hela säsongen. En rikt blommande trädgård är inte heller fel. Genom att gynna vilda blommor och växter med både tidig och sen blomning kan humlorna få mat från vår till höst. Slå inte ner alla sk ogräs som tar sig in i kanterna. Det kan vara sälg och fågelbär bland träden, vallört, plister, klöver och blåeld av örtartade växter. Och ta inte kål på humlorna genom att använda växtskyddsmedel.
Det är blomningstid för sippor nu. Backsipporna, Pulsatilla, är bara i början, men blåsippor, gulsippor och vitsippor finns det gott om på naturmark. Min trädgård är för enkelhetens skull en naturtomt och här växer tre av dem. Ni vet ju den där om skomakarens barn. En trädgårdsmästare orkar inte nödvändigtvis ägna sin egen trädgård så mycket omsorg som man gör om sina kunders trädgårdar, så därför är det bra att bygga på det som naturen har gett och inte krångla till det för mycket.
Så sipporna är jag glad för, trots att de tar plats i gräs(eg. moss)mattan. Blåsippan är faktiskt inplanterad. Jag fick gräva upp en planta hos en trogen kund och den har fått en specialplats. Blåsipporna är inte lika fuktälskande som sina släktingar, utan den föredrar en väldränerad jord. Alltså fick den ta plats där en gammal grushög låg för utfyllning av bilplatsen. Gruset kan bli lite torrt fram emot sommaren, men då går jag med en vattenkanna. Det är lite mindre än halvskugga på platsen, dvs bara några timmar direkt sol per dag. Eftersom marken är mycket kalkrik så har den en ypperlig plats och jag planerar att dela på blåsipporna nu efter blomningen för att sprida på dem ytterligare. Hoppas också få hjälp av myror, som brukar gilla blåsippans köttiga frukter och gärna bär runt på fröerna till nya platser. Rötterna kan bli över hundra år gamla där plantan trivs, så man ska inte skära i dem i onödan.
Blåsippor är väldigt ”fina” trädgårdsväxter i Japan och odlas där ofta i kruka, ungefär som aurikler här i västvärlden. Krukblåsipporna, som finns i mängder av varianter med fyllda, halvfyllda och enkla blommor i olika färger, ställs ut på vårutställningar. Klicka på denna länk till en artikel i tidskriften Pacific Horticulture som berättar om utställningssippor.
Vitsippan är en lundväxt som blommar rikligt så här års. Någon vår har det varit så varmt i mitten av april att vitsipporna blommade över på ett smack, och man hann knappt njuta av dem alls. För det är en njutbar liten växt med en god doft, så det lönar sig att böja knä och dofta på den. Vitsippan har en kortvarig grön period och vissnar oftast ner helt inom någon månad efter blomningen. Till skillnad från blåsippan som har vintergröna blad.
Gulsipporna kommer en vecka efter vitsipporna i blomning. De gillar en lätt fuktig jord och något mer sol än vitsipporna. De växer närmast i öppna bryn och friska gräsmarker och inte så mycket inne i själva skogen. Det sitter ofta två blommor per bladstjälk hos gulsippan. Gul- och vitsippan växer med krypande jordstammar och sprider sig lätt genom rotsticklingar. Annars har jag sett att man kan köpa frö från gulsippa hos t ex Impecta. De bör kallstratifieras efter sådd för att efterlikna en normal vinter.
Körsbärskornell, Cornus mas, är en större buske eller ett litet träd som har en lysande gul blomning så här års. Det gör den till en trevlig trädgårdsväxt och förlänger den dekorativa säsongen ytterligare ett snäpp mot vårvinter. Ute i naturen växer körsbärskornellen gärna som brynväxt och den skapar ett gott skydd för småfåglar genom sin täta förgrening. Det täta grenverket och den tidiga blomningen gör även busken till en intressant häckväxt. Som särskilt lämplig på kalkrika lerjordar har jag själv ritat in den i flera besvärliga lägen på lerig mark.
Låter du däremot körsbärskornellen växa fritt kommer den efter en långsam start de första två-tre åren relativt snart upp i en höjd om 4-5 meter. Med åren breder busken ut sig så att den till slut är bredare än hög. De yngsta grenarna är gröna i barken och blommorna intensivt gröngula. Först efter blomningen är över spricker bladen ut. Bladen är motsatt placerade på grenen och har den speciella kornellkaraktären med sned, spetsig bladspets och djupt indragen ådring som ger bladen en lite bucklig yta. I augusti-september kommer sen stenfrukterna som är stora som körsbär och mörkt röda. Frukterna är fullt ätliga, men jag känner inte någon som brukar gå ut och plocka körsbärskorneller faktiskt. Borde kolla upp vad de har för näringsvärden.
Jag tycker absolut att Cornus mas är en växt man borde använda mer. Den passar bra som utfyllnadsväxt bakom lägre buskar, där den intar sin plats under tidig vår, men därefter har rollen som vindskyddande och avskärmande växt, utan att för den skull bli för tät. Ge gärna körsbärskornellen en solig till svagt skuggad växtplats. När hösten kommer färgas busken åter gul innan den fäller sina löv ganska tidigt. Skulle du behöva skära ner busken ibland är det inga problem, eftersom den villigt bryter nya skott även från äldre ved.
Det finns ett stort antal buskar som tillhör släktet ginstar i ärtväxtfamiljen, en del hemmahörande i norra Europa och andra endast förekommande södra Europa och mellersta Asien. Blomstringstiden är ofta relativt kort och däremellan ser buskarna rätt så risiga ut, så prydnadsvärdet är väl så där. Men lyckas man omge dem med trevliga grannar som fyller på med blomning vid andra delar av året, eller fina barrväxter, så kan det vara ett trevligt tillskott i den torra rabatten.
Genista tinctoria är en vildväxande art i södra Sverige som blommar under sensommaren, och ur den har en vanligt förekommande namnsort G.t ’Royal Gold’ tagits fram. Färgginstens granngula blommor sitter ute på skottspetsarna men de korta, smala bladen är tämligen oansenliga. Färgginst trivs bäst på solig och varm plats i väldränerad och torr jord. I det vilda hittar man ofta ginsten uppe på sandåsar, så det är vad man ska försöka efterlikna även i trädgårdssammanhang.
Förra hösten såg jag blommande ginstar i oktober i Italien (ovan), men jag skulle tro att det var en remonterande blomning. De här växte på stenig, kalkrik mark precis på kanten till en olivodling. Torrt och kargt så det förslår. Möjligt att det var samma art, men jag vågar inte gissa. En annan gulblommare, som dock tillhör en annan art, är ärttörnet Ulex europaeus (nedan). Ärttörne växer längs kusterna och på ljunghedar, oftast på sandjord. Alltså även här är ståndorten torr och mager. Den förekommer vild i Danmark, och sällsynt även i Sydsverige, men jag har framför allt upplevt den taggiga gorse, som den heter på engelska, längs kusterna i Skottland. Helt ogenomtränglig, som en taggtrådsrulle!