Älskad och fruktad lupin

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och “sommar på landet”. Lupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör nektarförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Lupiner sprider sig snabbt på näringsfattiga marker.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

Lupinerna finns i många olika färgkombinationer.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupiner är giftiga för djur.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Lupiner är giftiga för betande djur, men de lämnar dem oftast orörda.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Färgrikedomen är stor bland lupiner.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Lupinen innehåller mycket nektar och mat till humlor och bin.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Lupinerna förökar sig ohämmat och är svåra att bekämpa.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Vintervila, eller hur gick det?

Knopparna tål frost när växten invintrat rätt.
Invintrad toppknopp av hästkastanj med tydliga bladärr.

Det mesta som rör en växts vinterhärdighet och avmogning om hösten styrs av generna. Innan löven fälls på hösten transporteras alla lättrörliga näringsämnen ur bladen och lagras i stammen och roten på växterna. Deras kolhydratförråd förändras, näringssalter och socker löses upp i vatten så att fryspunkten sänks i grenar och skott. Cellväggarna förtjockas och det bildas också särskilda frostproteiner. Sammantaget gör alla dessa processer att växternas celler klarar av minusgrader utan att sprängas. Visst är det helt fantastiskt utformat!

Rimfrost i grenarna skadar inte växten.

När växterna är klara med sina vinterförberedelser går växten in i vila. Vissa växter har en äkta vintervila, andra säger man att har falsk vintervila. Äkta vila finns hos växter som härstammar från kustnära områden med havsklimat. Deras knoppar slår inte ut även om temperaturen tillfälligt skulle stiga. Det krävs en viss mängd kyla innan vilan är passerad. Därför är det ingen idé att plocka in grenar av t ex äpple eller körsbär under tidig vinter. De kommer inte att slå ut, eftersom deras vilostadium inte är fullbordat.

Vinterkänsliga växter ska ha en varm växtplats.

Vintervilan hos växter från ett inlandsklimat kallas falsk vila. Hos dem förblir knopparna i vila enbart på grund av avsaknad av värme. Placerar man en sådan växt i ett havsnära läge med ständigt fluktuerande vintertemperaturer kan knoppsprickningen sättas igång av tillfälliga värmeperioder. Och de nya knopparna riskerar att frysa bort av en sträng köldknäpp som följer på t ex varma dagstemperaturer.

Avmognade grenar känns styva.
Bokens löv sitter ofta kvar över vintern trots att växten avmognat.

Genom placeringen och skötseln av känsliga växter kan man ge dem en så god chans till överlevnad som möjligt. Det är faktiskt så att en varm och utdragen höst snabbar på invintringsprocessen  i växten. Plantera därför de känsliga växterna på en så varm växtplats som möjligt. Då ökar deras chans att hinna avsluta vinterförberedelserna i tid innan vinterkylan slår till. Ju torrare och magrare jorden är, desto tidigare invintrar växterna. Så var därför noga med att inte kvävegödsla jorden kring dessa växter efter midsommartid.

Trots att snön faller innan löven trillat av klarar sig skotten.

Tänk också på när du köper frostkänsliga arter att större exemplar är tåligare än mindre. I unga år satsar plantorna på skottillväxt ännu långt in på hösten. När de blir äldre kommer de att ha kortare (och tåligare) årsskott. Dessa skott stannar tidigare i tillväxten och börjar förbereda sig på invintring redan tidigt. Därför är det lättare att få t ex en magnolia i större format att överleva än en mindre planta. Det går också att försena knoppbrytningen och tillväxtstarten hos känsliga växter genom att täcka dem med säckväv när vårsolen börjar värma.

Trollhasselns blommor slår ut mitt i vintern.
Trollhasseln blommar bland de allra första, mitt i vintern.

En plantas ursprung, eller proviniens, spelar också roll för dess vinterhärdighet. Där är det främst nattlängden som styr. När nätterna är tillräckligt korta får plantan en hormonell signal att sätta knopp och förbereda sig för invintring. Träd från nordliga provenienser sätter knopp vid kort nattlängd, medan träd från sydligare breddgrader fortsätter växa tills nätterna blivit ännu längre. Därmed ökar risken för skador av tidig höstfrost.

Tar vi en fröplanta från en vanlig björk från de nordliga delarna av landet och planterar den i söder blir den lätt skadad av tidiga vårfroster. Tar man å andra sidan en björkplanta från Skåne och planterar den i norr kommer den att riskera skottfrysning innan den hunnit ställa om för vinter, eftersom den är programmerad av invintra sent om hösten.

Lönn med tidig frost i grenarna.

Hur kan vi avgöra om skotten på lönnen här ovan hunnit invintra innan snön kom? Löven sitter ju fortfarande kvar och är gröna. När årsskotten känns styva och stadiga ända fram till ändknopparna har växten klarat av sina vinterförberedelser. Blir köldperioden väldigt intensiv kan det ändå finnas en viss risk att cellombyggnaden inte var helt färdig. Men ser man tillbaka på vår varma höst, så borde det inte vara någon större fara, trots att löven inte hunnit fällas innan snön kom. Det blir intressant att följa upp i vår!

Höstfärgen ingår i trädens och buskarnas retursystem

Boken får vackert kopparfärgade löv om hösten.
Bokens blad kan bli både gula och kopparbruna.

Många av våra träd och buskar får vackert höstfärgade löv innan de fälls inför vintern. De granna färgerna är ett sätt för växterna att återvinna nödvändiga byggstenar till nästa generation löv.

Vad är orsaken till höstfärgerna?
Ännu vet man inte helt säkert varför dessa vackra och starka färger bildas. Det kan bero på flera samverkande orsaker som är viktiga för olika processer i växten. Till exempel återanvändning av näringsämnena kväve och fosfor. En annan tänkbar orsak är att färgen är ett resultat av ett samspel av utvecklingen mellan insekter och växter, men det är inte ännu helt bekräftat.

Höstfärgen är stark på amerikanska blåbär.
Amerikanska jätteblåbär får ofta mycket kraftig höstfärg.

Vad man känner till idag är att fotosyntesen och det gröna klorofyllet är inblandade i denna färgväxling, liksom de orangeröda karotenoiderna i bladen. Karotenoiderna förekommer alltid tillsammans med klorofyll i bladen, men deras färg blir synlig först när klorofyllproduktionen uteblir eller när klorofyllet bryts ner på hösten eller transporteras in till stammen. När det gröna pigmentet är borta framträder de övriga färgpigmenten som finns i bladet.

Katsuran har en intensiv höstfärg.
Cercidiphyllum varierar sig i nyanser från gult till den rosaröda färgskalan.

Den röda höstfärgen kommer även från antocyaniner, som skapats via fotosyntesen i bladcellernas vakuoler (hålrum). Normalt bildas det dagtid socker i de här hålrummen, men under kalla nätter omvandlas sockret till antocyaniner. Den mängd antocyanin som bildas varierar mellan åren och det beror troligen främst på temperaturen.

Lönnar har ofta kraftig höstfärg.

Ett vanligt förekommande undantag från det här med höstfärgning är al. Alens blad är gröna när de faller av på hösten. Orsaken kan vara att alens blad innehåller mycket kväve. Hos andra träd är kväve en bristvara, men alen har sin egen kvävetillverkning via kvävefixerande svampar på rotspetsarna. De behöver därför inte spara på kväve. Det får till följd att det naturliga humusskiktet under alar är extra näringsrikt.

Höstfärgerna på träd och buskar handlar om att spara energi.

Varför faller bladen av?
Trädens bladfällning beror på kylan. Eftersom blad är breda och platta och saknar barrens tjocka skyddande cellväggar riskerar cellerna att frysa sönder vid frost. Då skulle vävnaderna sprängas och bladen förstörs. Träden och buskarna sparar istället mycket energi på att själva avgöra när bladen ska falla av och förbereda sig för vintervilan.

Asken fäller sina löv först.
Asken fäller sina blad mycket tidigt och de blir ofta gula eller lätt gröngula i färgen.

De mekanismer i växten som sätter i gång bladfällningen styrs av hormoner. Det finns flera växthormoner som spelar olika roller i den har processen. Ett av de viktigaste är etylen, som är ett mognadshormon och som även ser till att frukter och bär mognar. När växten känner att vädret blir kallare ökar produktionen av etylen.

Benveden får fin höstfärg.
Benvedens höstfärg går i scharlakansrött.

Men innan dess ser växten till att tömma bladet på dess matnyttiga innehåll innan det faller av. Det gör den genom att bladsaften med näringsämnen dras in i stammen. Etylen strömmar till och sätter igång en nedbrytningsprocess, där enzymer bryter ned innehållet i växtcellerna. När nedbrytningen av cellerna pågått tillräckligt länge, blir infästningen av bladet till stjälken allt svagare och snart behövs det bara en vindpust för att löven ska lossna och singla ner till marken. 

 

Julstjärnan trivs inne i värmen

Julstjärnan gillar inte drag och ska vattnas försiktigt.

I varma Etiopien och Kenya växer föräldrarna till de julstjärnor som odlas här i Norden. Där bildar de stora buskar varifrån man skördar sticklingar från unga skott. Sticklingarna flygs sedan till Europa och rotas hos plantproducenterna innan de säljs vidare till växthusodlare. Sedan vidtar ett konstgjort klimatarbete för att få dem i blom till advent och jul.

Julstjärnorna finns i många färger och även brokigt.

Julstjärnan är en kortdagsväxt med en kritisk dagslängd på ca 12,5 timmar. Generellt brukar man säga att dagarna är naturligt tillräckligt korta runt den 5 oktober, men vissa sorter av julstjärna klarar av att börja blombilda redan tidigare. Den kritiska dagslängden är temperaturberoende och blombildningen kan tidigareläggas om nattemperaturen sänks till 16-17 grader under de två sista veckorna i september. Täckning med kortdagsplast används därför för att simulera en kortare dagslängd. Men det är viktigt att hålla en låg temperatur i växthuset vid denna tid, annars kan det till och med ge en försening av blomningen. Tyvärr är julstjärnorna ganska mottagliga för både sjukdomar och skadedjur, så de är inga speciellt miljövänliga julblommor precis.

Julstjärnans blommor sitter mitt inne bland de färggranna högbladen.
De egentliga blommorna sitter här. Oansenliga små knappar.
Julstjärnor finns även i pudriga färger.
Foto: Blomsterfrämjandet, Anna Skoog

 

 

Julstjärnans färgade högblad finns i vitt, limefärgat, rosa, fläckigt, tomatrött, tomterött och mängder av flammiga varianter däremellan. Man försökte även lansera gula julstjärnor till påsk för många år sedan, men det var ingen hit. Julstjärnan hör ihop med julen. Själv är jag väldigt förtjust i de limefärgade stjärnorna som inte känns så hopplöst daterade till just julveckan, utan dem kan man glädjas åt både före som efter julhelgerna.

 

Planera för vinterförvaring av olivträdet

Olivträdet trivs i en stenig jord med god dränering.

Olivträden är mina trädgårdsfavoriter på den torra, grusiga sidan av trädgården där solen tillåts steka under sommarmånaderna. Jag köpte ett större träd för några år sedan och lyfter varje höst upp det på vinden där det får övervintra i plusgrader intill ett fönster. Fast än är det ingen brådska då vi ännu i början av november har temperaturer på 10-13 grader om dagarna i Skåne. Olivträd klarar en del minusgrader, ner till ca -7 grader brukar man läsa i litteraturen. Så enstaka köldknäppar är ingen fara, men jordklumpen ska inte frysa.

Olivträden bildar frukt på årsskotten och blommar efter en liten köldperiod.

Mitt olivträd står i kruka, för att vara lätt flyttbart, men det går bra att plantera ut det i en väldränerad rabatt under sommaren. Jorden måste vara grusig så överskott av vatten rinner undan, för olivträd gillar inte att stå med fötterna i blötan. Annars är de rätt toleranta mot såväl kalkrik eller sur jord. Olivträden du ser här på bilderna kommer från Italien och jordmånen växlade från stenrik kalkstens”jord” till en mer lerskifferliknande grusjord.

Olivträden trivs i en solig slänt i stenrik jord.

Har ditt olivträd växt till sig rejält i sommar så försök få plats med det inomhus ändå. Vid själva flytten kan man vira in trädet i ett påslakan och binda om så att grenarna skyddas. Väl framme i vinterförvaret tar du av påslakanet, för olivträdet är en vintergrön växt som behöver ljus under vintern. Så ett garage eller källare utan fönster duger inte. Det bästa är om du kan ha en temperatur kring eller strax under +10 grader. Blir det varmare än så finns det risk att skadedjur som trips, ullöss och sköldlöss som angriper trädet. Håll jorden bara nätt och jämt fuktig och se till så eventuellt överskottsvatten kan rinna av.

Olivträdet blommar rikligt under sommaren om det fått sig en liten köldknäpp under vintern.

Beskärning får vänta till våren när det är dags att plocka ut plantan. Man kan korta in långa, slängiga grenar och glesa ut tätt sittande skott. Olivträdet behöver en liten köldknäpp om vintern/våren för att sätta knoppar och blommorna kommer på de ettåriga skotten. Så klipp inte för hårt. Hade du tur i somras och fick blommor som blev pollinerade så har du kanske några frukter på trädet just nu som håller på att mogna. Det är en kul kuriosa grej med egna oliver, men man kan inte äta dem rätt från trädet. De smakar vedervärdigt bittert och behöver ligga i saltlake i minst 1½ månad, för att bli ätliga. Och det är kanske lite väl omständligt om man fått fram några enstaka frukter.

Olivträdets frukter måste ligga i saltlake innan de kan ätas.

Rosmarin betyder havsdagg

 

Rosmarin och lammstek eller ugnsrostade grönsaker.Rosmarin är en växt som trivs på Medelhavets stränder. Den är en viktig beståndsdel i det som kallas macchia på italienska, dvs den torra, snåriga buskskogen som växer vid sidan om vägarna. Det är med andra ord en mycket anspråkslös växt vi talar om som klarar sig på lite. Och den största risken i vårt klimat, förutom vinterkylan, är väl att vi vattnar ihjäl våra rosmariner eller planterar dem i alldeles för bra jord. Rosmarin kan övervintra ute i skyddade lägen i de mildaste klimatzonerna. Men den måste täckas väl med löv och halm. Annars är det ett bra tips att ta in plantan i kruka och förvara den ljust, men svalt. När våren kommer exploderar den i ljuvliga små blommor i ljust lila eller blått.

Rosmarinen är en starkt doftande kryddväxt med skarp smak.

Rosmarin har en mycket oljig doft av kamfer och barr. Den eteriska oljan som utvinns ur bladen innehåller mycket riktigt kamfer, borneol och cineol. Rosmarinkvistar och enbär brändes för att friska upp unken inomhusluft under medeltiden. Man trodde också att den höll pesten borta. Rosmarinoljor har använts i luktvatten av olika slag och den ingår faktiskt i receptet för doften 4711, som är den första kända eau de colognen.

Rosmarindoften är sedan länge förknippad med minne och trohet. I Hamlet finns en passage där Ofelia ber Hamlet minnas henne med orden: There’s Rosemary, that’s for remembrance; pray love, remember. Man har också använt rosmarin vid bröllop, i brudkronor samt vid begravningar, för hågkomstens skull. Under antiken bar eleverna en rosmarinkrans på huvudet för att minnas bättre när de skulle upp till tentamen!

Rosmarinen är en växt som förknippas med minne och hågkomst.

Rosmarin är en härlig krydda i maten, men man ska bruka den med måtta. I lammstek är väl rosmarin en oumbärlig krydda och den gör sig också utmärkt till ugnsstekta grönsaker. Kyckling med rosmarinsås är en annan favorit. När Henrik VIII av England serverades vildsvinshuvud skulle det ha en rosmarinkvist i munnen. Han hade också en älsklingsdessert som kallades rosmarinsnö. Det är en äggtoddy med hårt vispade äggvitor och vispgrädde med tillsats av stötta rosmarinblad. Skulle man prova!

Växterna trappar ner inför vintern

 

Höstfärgerna uppkommer när klorofyllet i bladen bryts ner och gula och röda färgämnen tar över.
Japansk lönn i höstskrud i Lunds botan.

På hösten färgas löven gula och röda innan de faller till marken. Lättrörliga näringsämnen från bladen skickas in till stam och knoppar. I växtens celler finns kloroplaster som innehåller det gröna färgämnet klorofyll. Klorofyllet bryts ner i samband med att energin flyttas från bladen in i växten. Fotosyntesen upphör ändå vid några plusgrader och därför behövs inte klorofyllet längre. Det sker det heller ingen tillväxt under vintern. När det gröna klorofyllet monteras ner syns de andra färgämnena i bladet istället, t ex de röda antocyaninerna och de gula karotenoiderna. Dessa ger höstlöven deras eldiga orangeröda färg.

Rhododendron utvecklar knoppar för nästa vårs blomning.

På hösten fäller också de städsegröna (sk vintergröna) växterna som rhododendron sina äldsta blad. På det sättet minskar de avdunstningen under den tid marken är frusen och inget vatten kan tas upp av rötterna. Innan bladen fälls tas de viktiga näringsämnena om hand in i växten och bladen blir gulbruna till färgen. Samtidigt sväller knopparna och blomanlag utvecklas inför nästa års blomning. Därför kan det vara bra att stödbevattna sina rhododendron om hösten är torr. För det är nu som omfattningen av vårens blomning avgörs. Är det mycket torrt i marken blir knoppsättningen sparsammare.

Under vintern och sena våren kan torkskador uppkomma på vintergröna växter.
Lagerhägg som skadats hårt av den sena vårfrosten i kombination med hård vind.

Genom att lägga in löv under de städsegröna växterna kan man förhindra att tjälen går djupt ner i marken. Därmed ökar också växtens möjlighet att ta upp vatten med rötterna och man minskar risken för torkskador. Lavendelbuskar och -häckar som också är ganska köldkänsliga mår också bra av ett skyddande lövtäcke. Det kunde jag tydligt se på gamla lavendel som hade frusit ner till lövtäcket, men som klarade av att återhämta sig efter beskärning. Tyvärr gick det inte så bra för de skånska blåbären (se bild nedan) som frös bort helt, med ris och allt i och med den sena vårfrosten vi hade i våras.

Blåbärsriset frös bort på många platser vid den sena vårfrosten.

Dodong är ett riktigt höstträd

Ullungrönnen Dodong har en särskilt grann höstfärg i sina glansiga blad.

Ett av de vackraste höstträden och bland de allra intressantaste rönnarna är ullungrönnen Sorbus ‘Dodong’. Sorten är selekterad från frö som den svenska botanisten Tor Nitzelius samlade in på ön Ullung i Syd-Korea 1976. Nitzelius skriver själv så här i sin bok “Träd i när och fjärran” från 1983:

Ullungrönnen sätter rikligt med stora, päronformade bär.

“Högst upp på Seonginbong, 900 meter över havet, observerade jag en rönn, som i första hand föll i ögonen genom sina stora blad. Den hade börjat visa höstfärger i karmin. Några fruktklasar som insamlades den 29 september 1976 avvek från genomsnittstypen av Sorbus commixta genom sin lysande orange färg. De enskilda frukterna var mycket större och dessutom päronformade.

Bären hos ullungrönnen är stora och päronformade.

Som buske eller träd för parker och trädgårdar förefaller ullungrönnen vara en värdefull nyhet genom sitt eleganta växtsätt. Den har under de senaste tre vintrarna (1980-82) inte fått några som helst skador. Bladsprickningen sker jämförelsevis tidigt, i april, men även i halvlövat tillstånd har den uthärdat nattemperaturer på -9 grader veckovis.

Höstfärgen hos rönnen Dodong är lysande orangeröd.

Jag vågar ännu inte uttala mig om ullungrönnen är en ny art eller varietet eller en utpräglad lokalform av Sorbus commixta. Det får blomning, fruktsättning och rikligt beläggmaterial från växtlokalerna på ön visa.” Så skrev alltså Tor Nitzelius och ännu så länge har man inte kunnat påvisa med säkerhet till vilken art rönnen ‘Dodong’ hör. Därför heter den till sitt vetenskapliga namn bara Sorbus ‘Dodong’. Dessa träd blir ca 10 meter höga och passar därför bra i mindre trädgårdar och som gatuträd. Men precis som Tor Nitzelius noterade så har ullungrönnen en kontinental prägel och drabbas tidiga vårar lätt av frostskador eftersom den slår ut så tidigt. Man ska därför inte plantera den på de allra varmaste växtplatserna, utan gärna låta den vänta lite på vårens inträdande.

Aklejans tid är nu

Det sägs att Nora Barlow som gett namn till den här vackra aklejan var barnbarn till Charles Darwin.
Det sägs att Nora Barlow som gett namn till den här vackra aklejan var barnbarn till Charles Darwin.

Min försommarfavoritväxt aklejan står i blom. Det måste vara en av de mest anspråkslösa växterna, för den trivs verkligen överallt. I sol, i halvskugga, i fukthållande eller torr jord, högt eller lågt pH. Inget verkar spela någon roll. Och så sprider den sig generöst, så du blir aldrig utan plantor.

Purpurfärgade hylleblad och vita inre kronblad har denna akleja.
Jag kan inte riktigt säga vilken variant som är min favorit, för det finns så många olika. Ca 70-80 arter och en massa namnsorter till dem. Helvita är läckra, men även de vanliga rosa. Tvåfärgade kan bli lite mycket tivoli, men den purpur-vita ‘William Guiness’ ovan är ju ändå rätt fin.

Aklejorna frösår sig lätt, men avkomman är inte sortäkta.

Vad många inte vet är att aklejan är giftig. Fröna innehåller blåsyra och växtsaften i blommor och stjälkar kan också ge förgiftningssymtom. Så lockas inte att smaka på de särpräglade blommorna. “Acklejans örtstånd är snarare något beskt än skarpt, men fröen lära vara drastiska; de ha brukats mot skabb och onda sår hos barn” står det i Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C.F. Nyman från 1867.

White Barlow heter den dubbla vita aklejan med små blommor.

 

Bädda surt till rhododendron

Skogsgläntan passar utmärkt för rhododendron med den sura jord som bildas under barrträd eller bok och ek.

Rhododendron, azalea och andra surjordsväxter är inte anpassade för att bo i var mans trädgård utan att vi anstränger oss lite extra. Hade buskarna fått välja själva så hade de letat upp en skogsmiljö med djup och porös jord med lagom skuggande och vindskyddande träd som släpper massor av löv, gärna bok eller ek, och gott om vatten för rötterna att sträcka sig mot. En toppenfin ståndort för flertalet surjordsväxter. Har du varit i Sofiero slottspark någon gång så vet du vad du ska sträva efter. En djup ravin alldeles vid kusten med djup mylla som bildats av naturen själv under århundraden.

Sura jordar är den bästa växtmiljön för rhododendron.
Foto: alpandino.org

För oss andra som inte har en Sofiero-liknande växtmiljö, men som ändå vill ha en bit rhododendronprakt så gäller det att ställa om så gott det går. Har du ingen vindskyddad plats med god markfukt så får du börja med att skapa lä. Ett glest staket, en häck eller ett tätt buskage som står emot den kalla vintervinden är bra att ha. Rhododendron, som andra vintergröna växter förlorar en massa vatten genom avdunstning under vintern. Ju mer det blåser, desto mer avdunstning. När marken är frusen finns det inget nytt vatten för rötterna att ta upp. Då börjar den med att krulla ihop bladen. Får den fortfarande inget vattentillskott så tappar den bladen. Gula blad är ett annat bristtecken som du kan hålla koll på. Blir bladen gulaktiga på rhododendron (sk kloros) så har du med all sannolikhet ett för högt pH-värde som gör att plantan drabbats av järnbrist. Läs mer här i ett äldre inlägg.

Färdigblandad rhododendronjord finns att köpa som är anpassad för surjordsväxter.Och sen var det jorden. Det porösa jordtäcket med lågt pH kan man köpa. Det finns speciell rhododendronjord som innehåller fukthållande, låghumifierad torv och barkkompost uppgödslad med viktiga näringsämnen och extra spårämnen som järn. Vill du inte satsa på färdigblandad jord så duger det att blanda in mängder av gödslad, okalkad torv i din befintliga jord. Det låga pH:t är nyckeln till trivsel för rhododendron och andra surjordsväxter. Markfukten den andra nyckeln. Sedan kan de gärna stå i full sol, om de bara får tillräckligt med vatten.

Rhododendronjord är en torvblandning med lucker struktur som håller vatten.Rhododendronjord kan också användas till azalea, blå hortensia, magnolia, kalmia, buskrosling (Pieris), trollhassel (Hamamelis), ljung, konvaljbuske, till krukväxterna kamelia och gardenia samt till bärväxterna blåbär och staketdruvor. Utöver den årliga givan av rhododendronjord kan du gärna ge en giva rhododendrongödsel på våren så får dina surjordsväxter en bra start på det nya växtåret. Men kalk, nej, kalken skippar du. För kalk är rena motsatsen till surjord. Och därför blandar du inte heller kalkälskande växter som t ex julrosor i samma rabatt som surjordsväxterna.