Blir det rosornas år i år?

Gallicarosor får endast lätta svampangrepp.
Tätt fyllda ‘Charles de Mills’ är en karaktäristisk gallicaros med god doft.

Finns det någon som kan motstå rosor i trädgården? Det finns både pråliga och anspråkslöst dekorativa rossorter. Rosor som sköter sig själva och rosor som kräver sin trädgårdsmästare för att inte ätas upp av skadedjur och blöta. Rosor som doftar gott föredrar jag naturligtvis framför dem som inte har någon doft. Sjukdomsresistenta ska de helst vara, för hur kul är det att plocka gulnade blad som drabbats av någon svampsjukdom.

Rosa Tuscany är en mörkt sammetsröd ros med platta blommor.
Sammetsrosen ‘Tuscany’ tillhör de äldsta gallicarosorna och är lätt att föröka då den skjuter talrika rotskott.

Och dessutom är det en fördel om de är sortäkta, d v s växer på egen rot. Då kan du gräva upp sticklingar och dela på buskarna till vänner och bekanta eller placera dem på nya ställen i trädgården. Gallicarosor tillhör de mest tåliga och lättskötta buskrosorna. Det finns sorter som formar täta buskar och dem kan du utan vidare plantera som friväxande häck. De blommar en knapp månad från slutet av juni, men oftast mycket rikligt.

Gallicarosor har en gul mitt.
Rosa ‘Adèle Prévost’ med sina jättestora, tätt fyllda blommor.

Andra fördelar bland gallicarosorna är härdigheten, som oftast sträcker sig till zon 5 och 6. De kräver inte heller någon särskilt förberedd jord, utan håller till godo med det du har. Bra nybörjarrosor med andra ord!

‘Adèle Prévost’ är en mörkt karminröd ros som blir lätt blåskiftande i slutet av blomningen. Den är en tätväxande, bred buskros med ett mörkgrönt bladverk som till hösten får en vacker höstfärg. Doften är stark och söt i de stora blommorna.

Gallicarosor är härdiga och anspråkslösa.
‘Aimable Amie’ är en härlig ros med pionlika knoppar som bryter ut i tätt packade, breda blommor.

‘Aimable Amie’ är älskansvärd på alla sätt och vis! Den har tätt fyllda blommor i stora mängder som doftar starkt och gott. Blommorna skiftar i färg från mörkt rosa kronblad i mitten till ljusare ute i periferin. En riktig stjärna, som brukar vara lätt att hitta i handeln.

Gallicarosor passar väl i parker och trädgårdar.
‘Alain Blanchard’ har blommor i olika färgschattering beroende på ålder.

Vill du ha en något mörkare gallicaros kan du leta fram ‘Alain Blanchard’, som tillhör de halvfyllda rosorna med sammetsskimrande mörkt karminröda blommor med guldgula ståndarknappar. Doften är inte så stark, men sorten får gott om nypon som höjer prydnadsvärdet ytterligare. Även denna ros får en vacker höstfärg.

Det finns gott om lättskötta gallicarosor.
‘Complicata’ är en mycket rikblommande sort som även ger gott om nypon.

Rosa gallica ‘Complicata’ måste sägas vara en av de allra vackraste rosorna med enkla blommor. Den blir en stor buske, ofta över två meter hög och lika bred, så reservera gott om plats. Blommorna är stora, flata och sitter i talrika klasar. Ståndarna och ståndarknappen är vackert guldgula. Det här är en skuggtålig och mycket anspråkslös ros som växer lika bra på sandig och mager jord. Doften är inte jättestark, men rosen vinner ändå på sin anspråkslöshet och rikliga blomning.

Randiga rosor härstammar från 'Rosa Mundi'.
Polkagrisrosen Mundi har mer eller mindre strimmiga blommor.

‘Rosa Mundi’ tillhör de allra äldsta gallicarosorna, och då talar vi om ett ursprung från 1500-talet, men förmodligen har den förts till Europa från Persien redan på 1200-talet. ‘Rosa Mundi’ är en strimmig variant av ‘Officinalis’. Ibland är blommorna mest karminröda med bara få ljusa strimmor och ibland nästan mest ljusrosa med mörka strimmor. Doften är stark och bevaras väl även i torkat skick.

Alla rosbilder ovan är fotograferade i Fredriksdals rosarium i Helsingborg. Ett härligt ställe att besöka i månadsskiftet juni-juli.

Visst kan du börja så redan!

Vintergäcken blommar redan för fullt under buskagen.

Längtan efter vår blir allt starkare. Och samtidigt läser jag med ångest om den köldknäpp som är utlovad till nästa vecka. Ska inte vintergäcken och snödropparna få blomma vidare, utan bromsas upp av en sen vinter? Hade hoppats det var över för i år.

Snödropparna är tidigt ute och väntar otåligt in våren.

Men ingen fara – du kan alltid tjuvstarta säsongen med att fröså kommande plantor av blommor och grönsaker. Chilipeppar tillhör de växter som kan sås tidigt för att du ska hinna njuta av frukterna redan under sommaren. Det är helt okej att så frö redan nu och hålla plantorna inomhus som krukväxter innan de sätts ut i ett svalt växthus under varma dagar i mars. Chili är inte redo för utplantering innan nattemperaturen ligger över +8 grader, men har du värmefläkt i växthuset så ger du plantorna extra skydd den första tiden.

Försådd av chili i tomma gräddfilsburkar med näringsfattig såjord.

Det krävs ingen avancerad utrustning för att så chili. Jag använder gamla gräddfilsburkar och trär en plastpåse över varje såkruka till en början. Då håller sig jorden fuktig i det miniväxthus som varje kruka utgör. Använd en näringsfattig såjord/kaktusjord för sådd och fukta jorden innan du petar ner fröna. Fröna myllas ner på ett djup motsvarande ca 5 gånger fröets egen diameter. Ganska grunt alltså på dessa platta frön. Tryck till jorden så fröna får kontakt med jord och luftfickor jämnas ut.

När chiliplantorna är ett par centimeter höga är det dags att skola om dem i enskilda krukor.

När fröna gror ställer du krukorna i ett soligt fönster. Här kan de stå till att de vuxit till ett par centimeters höjd. Ta då en kvadratisk plastkruka (för att kunna ställa dem tätt och platssparande till en början) och fyll den med god plant- eller blomjord. Ställ krukorna i ett brätte för att underlätta hanteringen. Vattna när jorden torkar upp, men vänta med näringslösning tills att plantorna börjar sätta frukt. När dina chiliplantor växer sig större, och inför utflytt i växthus, krukar du om dem till större krukor. Nu ska jorden vara riktigt näringsrik och god.

Chilifrukterna kan skördas redan som gröna.

Det allra första fruktämnet ska alltid nypas bort på varje planta, hur hårt det än verkar. Annars stannar chiliplantan i växten och koncentrerar sig på att bilda frö i denna första och enda frukt.

Chli är en lättodlad växt som sätter mängder av frukt.

I år har jag sått fyra olika sorters chili. Två röda köpesorter, en gul som jag tagit frön ifrån en Hvilanchili och en röd sort som jag odlat tidigare år. Fröna håller sin grobarhet ganska många år, så man kan ta frö från torkade frukter som man odlat fram tidigare. Däremot är det inte alltid garanterat samma sort som moderplantan, eftersom F1-hybrider inte är stabila. De kan alltså korsa sig och forma helt nya sorter.

 

Längtan efter julrosen

Julrosor blommar innan de flesta andra växter tittar upp ur jorden.

Nu dröjer det väl inte så länge till? Innan julrosorna blommar. Nej, de tidigaste av de vanliga vita är på gång under de tunna snötäcket. De röda eller prickiga hybriderna däremot får vi vänta på till april i alla fall.

Julrosen trivs i djupgrävd och lucker jord.

Julrosor är något utöver det vanliga. Jag gillar en naturlig trädgård som tar hand om sig själv. Här är de vårens speciella blomma som försynt vänder upp sitt parasoll mot ljuset. De tar lite tid på sig att etablera sig och förökar sig småningom på en plats där de trivs.

Rhododendron är en surjordsväxt och julrosen vill ha kalkhaltig jord.
Egentligen en helt omöjlig kombination med rhododendron som gillar sur jord och julrosor som vill ha kalkhaltig jord.

Gärna lundlika förhållanden, lite fuktigare jord och vandrande skugga. Absolut en kalkrik jord, men ingen stående fukt, speciellt inte över vintern.

Julrosen har en nickande blomma.

Julrosens blad är vintergröna, tandade och lansettlika. Lite palmlika nästan med sin grova tandning. De skålformade blommorna sitter i knippen med flera knoppar och blommor samtidigt. Det ger en lång blomningstid och eftersom blomman egentligen aldrig vissnar, utan bara bleknar bort så har man olika stadier av skönhet över flera månaders tid.

Julrosorna utvecklas långsamt, men trivs i lundmiljö.

Plantera dina julrosor i kanten av den halvskuggiga rabatten, gärna under träd och buskar. Fast ändå så öppet att du kommer åt att krypa riktigt nära intill (och under) för att kunna se blommorna på nära håll. Tänk på att hela växten är giftig, så håll små barn borta.

De röda nyanserna av hybridjulrosor är extra läckra.

Vintervila, eller hur gick det?

Knopparna tål frost när växten invintrat rätt.
Invintrad toppknopp av hästkastanj med tydliga bladärr.

Det mesta som rör en växts vinterhärdighet och avmogning om hösten styrs av generna. Innan löven fälls på hösten transporteras alla lättrörliga näringsämnen ur bladen och lagras i stammen och roten på växterna. Deras kolhydratförråd förändras, näringssalter och socker löses upp i vatten så att fryspunkten sänks i grenar och skott. Cellväggarna förtjockas och det bildas också särskilda frostproteiner. Sammantaget gör alla dessa processer att växternas celler klarar av minusgrader utan att sprängas. Visst är det helt fantastiskt utformat!

Rimfrost i grenarna skadar inte växten.

När växterna är klara med sina vinterförberedelser går växten in i vila. Vissa växter har en äkta vintervila, andra säger man att har falsk vintervila. Äkta vila finns hos växter som härstammar från kustnära områden med havsklimat. Deras knoppar slår inte ut även om temperaturen tillfälligt skulle stiga. Det krävs en viss mängd kyla innan vilan är passerad. Därför är det ingen idé att plocka in grenar av t ex äpple eller körsbär under tidig vinter. De kommer inte att slå ut, eftersom deras vilostadium inte är fullbordat.

Vinterkänsliga växter ska ha en varm växtplats.

Vintervilan hos växter från ett inlandsklimat kallas falsk vila. Hos dem förblir knopparna i vila enbart på grund av avsaknad av värme. Placerar man en sådan växt i ett havsnära läge med ständigt fluktuerande vintertemperaturer kan knoppsprickningen sättas igång av tillfälliga värmeperioder. Och de nya knopparna riskerar att frysa bort av en sträng köldknäpp som följer på t ex varma dagstemperaturer.

Avmognade grenar känns styva.
Bokens löv sitter ofta kvar över vintern trots att växten avmognat.

Genom placeringen och skötseln av känsliga växter kan man ge dem en så god chans till överlevnad som möjligt. Det är faktiskt så att en varm och utdragen höst snabbar på invintringsprocessen  i växten. Plantera därför de känsliga växterna på en så varm växtplats som möjligt. Då ökar deras chans att hinna avsluta vinterförberedelserna i tid innan vinterkylan slår till. Ju torrare och magrare jorden är, desto tidigare invintrar växterna. Så var därför noga med att inte kvävegödsla jorden kring dessa växter efter midsommartid.

Trots att snön faller innan löven trillat av klarar sig skotten.

Tänk också på när du köper frostkänsliga arter att större exemplar är tåligare än mindre. I unga år satsar plantorna på skottillväxt ännu långt in på hösten. När de blir äldre kommer de att ha kortare (och tåligare) årsskott. Dessa skott stannar tidigare i tillväxten och börjar förbereda sig på invintring redan tidigt. Därför är det lättare att få t ex en magnolia i större format att överleva än en mindre planta. Det går också att försena knoppbrytningen och tillväxtstarten hos känsliga växter genom att täcka dem med säckväv när vårsolen börjar värma.

Trollhasselns blommor slår ut mitt i vintern.
Trollhasseln blommar bland de allra första, mitt i vintern.

En plantas ursprung, eller proviniens, spelar också roll för dess vinterhärdighet. Där är det främst nattlängden som styr. När nätterna är tillräckligt korta får plantan en hormonell signal att sätta knopp och förbereda sig för invintring. Träd från nordliga provenienser sätter knopp vid kort nattlängd, medan träd från sydligare breddgrader fortsätter växa tills nätterna blivit ännu längre. Därmed ökar risken för skador av tidig höstfrost.

Tar vi en fröplanta från en vanlig björk från de nordliga delarna av landet och planterar den i söder blir den lätt skadad av tidiga vårfroster. Tar man å andra sidan en björkplanta från Skåne och planterar den i norr kommer den att riskera skottfrysning innan den hunnit ställa om för vinter, eftersom den är programmerad av invintra sent om hösten.

Lönn med tidig frost i grenarna.

Hur kan vi avgöra om skotten på lönnen här ovan hunnit invintra innan snön kom? Löven sitter ju fortfarande kvar och är gröna. När årsskotten känns styva och stadiga ända fram till ändknopparna har växten klarat av sina vinterförberedelser. Blir köldperioden väldigt intensiv kan det ändå finnas en viss risk att cellombyggnaden inte var helt färdig. Men ser man tillbaka på vår varma höst, så borde det inte vara någon större fara, trots att löven inte hunnit fällas innan snön kom. Det blir intressant att följa upp i vår!

Sydboken är ett spännande litet träd för fuktiga miljöer

Sydboken tillhör släktet Nothofagus som omfattar ett stort antal arter med hemvist på södra halvklotet i havsnära miljöer. Det finns både vintergröna och lövfällande sydboksarter, men gemensamt för dem alla är att de kräver ett fuktigt klimat och gott om ljus. Västkusten i Norge och på Irland har det bästa klimatet för sydbokarna i Europa, med svala och fuktiga somrar och inte alltför kalla vintrar.

Sydboken härstammar från fuktiga och tempererade miljöer.
Sydbokens blad är glansiga och buckligt äggrunda. Knopparna runda och svarta. Vita lenticeller på grenarna.

Den enda sydbok som trivs i Sverige är Nothofagus antharctica, och den är härdig i zon 1-2. Den härstammar från södra Chiles och Argentinas tempererade regnskogar i Anderna, med stora årliga regnmängder. Där antar den olika former, allt från marktäckande buskar till upp emot 20 meter höga, flerstammiga träd. Flerstammigheten har den med sig även i våra trädgårdar. Ett annat kännetecken är de lågt sittande grenarna med skott av fiskbensstruktur.

Sydboken får gul höstfärg.
Här ser man tydligt det spärrgreniga växtsättet. Foto: Baumschule Horstmann

Bladen är också mycket typiska: små och lite buckliga sittande på något utspärrade skott. Jag tycker de ser ut som blad hos låga oxbärsarter. Prova att stryka de nyutvecklade bladen med handen om våren. De doftar lätt av kanel. Om hösten färgas bladen gula.

Sydboken har små och buckliga blad.
Bladen är inte stora. Mitt lillfinger trots allt ännu mindre.

Stammen är hos det unga trädet slät och lite glansigt gråbrun, men som äldre spricker den upp och visar vita lenticeller, ungefär som körsbärssläktet. Stammarna blir lätt vridna och knotiga. Överlag är det här ett ganska långsamväxande träd som blir nästan lika brett som högt. Hos oss ofta inte över 5 meter.

Sydboken blir ofta ett flerstammigt buskträd.
Flerstammigheten är typisk för sydboken.

Välj en vindskyddad och fuktig ståndort med svagt sur jordmån i soligt läge. Och plantera helst lite större exemplar från början. Annars får du vänta från far till son innan den blir manshög.

 

Behovet av vindskydd på slättlandet

Träffar ibland på folk som sitter inne och häckar under den varmare årstiden fast det är jättefint väder ute. Varför då, undrar jag, ska vi inte sätta oss utomhus? Men nej, “det blåser så kallt”, säger de. “Det blåser alltid här”. “Du förstår väl att på vår gård kan man inte sitta ute!” Men nej, det förstår jag inte. Det är ganska naturligt att det blåser på den skånska landsbygden, och även inne i stan, för det finns inte tillräckligt mycket skog som skyddar. Men det är också ett problem som går lätt att komma runt. Genom att plantera ett läskydd av vindtåliga växter.

Skogen skyddar mot vind.
Bor man som jag med skogen som närmaste granne märker man knappt av de hårda vindarna.

På många äldre gårdar har almen utgjort en betydande del av vegetationen i grannskapet. Efter att almarna föll offer för almsplintborre med flera åtföljande sjukdomar har vinden haft fritt blås om ingen nyplantering skett. De traditionella skånska pilevallarna härstammar från ca 1600-talets mitt då pilar planterades uppe på torv- eller jordvallar som lagts upp för att skydda grödorna från kreatur. Pilarna stabiliserade jordmassorna och försåg bönderna med bränsle. Samtidigt erbjöd de ett visst skydd mot erosion från vind. Men under 1800-talets slut började man ta bort pilevallarna för att återvinna åkermark.

Numera kan markägare ansöka om bidrag för skötsel av läplanteringar via Länsstyrelserna. Lähäckar nyplanteras igen till glädje för både djurliv, lantbrukare och boende. Uppbyggnaden av dessa vindskydd beror på många faktorer, såsom allmän vindriktning, terrängens topografi, övrig vegetation och bebyggelse samt markförhållanden. För ett vindutsatt, låglänt land som Danmark har vindhastigheten bedömts vara 25-30% större utan det tätt utbyggda nätverk av läplanteringar. Där är det framför allt de många parallella häckarna som ger effekt.

Vresrosen är ett bra alternativ till läplanteringar.
Vresrosen Rosa rugosa är ett bra buskalternativ för läplanteringar. Den tål vind och erosion bra och ger dessutom mat åt vilda djur.

Profilen på lähäckarna, såväl som deras höjd, täthet, bredd och struktur påverkar effekten av planteringen. Ett ojämnt krontak ger en högre vindreduktion än ett jämnt. Det är dessutom en fördel om framkanten är utdragen, eftersom det minskar turbulensen. Därför är bryn med buskskikt att föredra längst i framkant av en lähäck bestående av träd. Ju högre planteringen som vinden ska ta sig över är, desto större läeffekt både på vindsidan och läsidan av hindret i fråga.

Asken är ett träd som tål vind väl.
Asken är ett vindtåligt och traditionsrikt läträd som tyvärr drabbas hårt av sjukdomar numera.

Glesa vindplanteringar ger mindre, men jämnare lä över en längre strecka, medan täta häckar producerar kraftig lä på ett kortare område. Det är alltså silningseffekten som är själva grejen. Ett tips är att man ska kunna se markens färg på andra sidan vindridån, men inte vad det är för gröda. Då är vegetationsskiktet lagom tätt. Genom att blanda häckväxter med olika trädarter uppnår man både ett lagom tätt underskikt som stoppar “golvdrag” samtidigt som man får en böljande profil på toppen.

Förutom att skydda mot vind ska man komma ihåg att läplanteringar också har stor påverkan på luftföroreningar och buller. Detta är egenskaper som gör att läplanteringar har en utvidgad funktion i staden. Där man dessutom kan skärma av trafiken eller den täta bebyggelsen och ge en känsla av oexploaterad frizon. Genom att man skapar delvis genomsläppliga växtridåer uppstår inte heller någon känsla av otrygghet för dem som vistas i området.

Klippta häckar kan vara bra vindskydd där det är ont om plats.
Genom att kombinera klippt häck med allé får man ett effektivare vindskydd än om man bara valt ett alternativ.

Exempel på trädarter som är vindtåliga: naverlönn, gråal, björk, avenbok, ask, tall, asp och poppel, parklind och olika ekar. Bland busksortimentet kan jag nämna körsbärskornell, hagtorn, videarter, slån, vresros och silverbuske. Naturligtvis är det markförhållandena som ska styra vilka växter som väljs ut till läplanteringen, men jag anser också att det är viktigt att se till viltets och insekternas behov av skydd och mat.

En dröm i silver

Silvriga blad signalerar stillhet och fridfullhet i trädgården. Silverfärgen påminner om Medelhavet och den dallrande värmen i en olivlund. Silver fungerar naturligtvis inte ensamt för sig, men tillsammans med en grön bas blir grått och vitt hänförande stiligt.

Silvriga toner får trädgården att vibrera av spänning.

Till silver lägger man gärna behärskade toner av rosa eller blått. Den engelska trädgårdsdesignern Gertrude Jekyll var en expert på färgkombinationer och i synnerhet grå toner. Silver var nog den färg hon blivit mest känd för. Och ändå kallas hennes silvervita del av Sissinghurst för the White Garden. Men det var lika mycket samspelet mellan det gröna och gråa som lyfte de vita blommorna.

Martorn passar i den torra och silvriga rabatten.
Den ryska martornen har blåskiftande silvriga blad och blommor.

Metalliskt blågrått som i de grå Hosta tardiana ‘Halcyon’ och gräset blåsvingel Festuca glauca ‘Elijah Blue’ eller varmgrått som i lammört och silvermalört. Den japanska krypmalörten Artemisia schmidtiana ‘Nana’ är en starkt silvrig planta som håller sig på låg höjd, nästan marktäckande.

Kronärtskockan har silvriga blad.
Vit sommarmalva i kombination med resliga kronärtskockor.

Har man plats att peta in den kraftiga kronärtskockan så får man en nästan djungelliknande tät plantering med både struktur och höjd. Lammörat Stachys byzantina ger en bra marktäckande effekt samtidigt som blomstänglarna strävar uppåt och gifter sig fint med blåskimrande toner. Dessvärre brukar plantorna vara kortlivade om man låter dem gå upp i blom, men det kan ändå vara värt att ha en ettårig rabatt där lammöron bildar bas.

Lammöron är en torktålig perenn.

Sommarbeskärning av äpple för fruktens skull

Tätt med årsskott på ett vinterbeskuret träd.
Före beskärning.

Efter vårvinterns beskärning utvecklar fruktträden oftast en tät återväxt av nya vattenskott. Låter man det bara vara formar trädet i princip en ännu värre form än det hade innan beskärningen. Därför är det så viktigt att återkomma till trädet under sommaren och korrigera skottillväxten. För den nybildade fruktens och framtida frukters skull.

Sommarbeskärningens syfte är att begränsa skottillväxten och ge frukten utvecklingsmöjligheter.
Och efter beskärning.

Äppleträdet påverkas mycket av den grundstam det en gång ympades på. Det som nu är trädets rot. Grundstammar har olika växtkraft, blir olika höga träd, helt enkelt. Och denna växtkraft överförs till ympsorten, även om det även hos ympsorter finns både svagväxande och kraftigare sorter. I skottbildningen avslöjas detta. För att hålla ett kraftigväxande träd i rätt form är sommarbeskärningen i juli ett måste.

Pincering betyder inkortning av årsskott.
Pincering av årsskott över fjärde bladet.

Det är samma princip som råder här, jämfört med vinterbeskärning – gallring och förkortning av skott. Man kan välja metod 1: en lättare pincering av skotten efter midsommar-början av juli, och då enbart nypa toppen av dem med fingrarna eller med en vass kniv. Toppen betyder att man sparar 4-5 blad per skott. Oftast kommer det nya skott efter några veckor från någon av de översta knopparna och då knipsar man av dem också över tre blad. Den andra omgången pincering ska vara avslutad i augusti, eftersom ev nyutvecklade skott måste hinna avmogna innan vintern.

Gallring av årsskott för att ge frukten mer ljus.
Gallrade årsskott släpper in ljus och luft i kronan.

Metod 2, som jag själv brukar använda mig av innebär en sporrbeskärning och avlägsning av illa placerade nya vattenskott. Juli-augusti är bästa tid för detta. Vänta inte för länge, för trädets och fruktens skull.

Gallring av årsskott ger bättre frukt och jämnare tillväxt.
Gallring av frukt och skott pågår.

Årsskotten använder du helt enkelt till att stimulera fram ny sporrtillväxt. Sporren är det feta kortskott som ger blomknoppar. Jag skär av årsskotten vid 2-3 knoppars höjd från basen räknat. Dåligt placerade skott som sitter för tätt eller ligger strax intill en större snittyta rycker eller klipper jag bort helt. De nya sporrarna måste ha lite luft emellan så det finns plats för frukten att utvecklas. Därför väljer man redan här var sporrarna ska utvecklas på grenarna. Till vintern fortsätter du att korta in den nytillväxt som uppkommit från din nytillverkade sporre.

Fruktgallring ger större och smakligare frukter.
Här blir det ingen stor och smaklig frukt utan bara knotiga och hårda små äpplen. Gallra hårt!

Det andra syftet med sommarbeskärning förutom sporrutveckling är att ge ljus, luft och utrymme för äpplena på grenen. Det betyder att man även gallrar frukten.

Kartgallring ger större och sötare äpplen.
Här tar jag bort åtminstone det översta, minsta äpplet, men vill jag få riktigt stor frukt sparar jag bara ett.

På samma sporre ska man inte spara mer än 1-2 äpplen. Sitter de för tätt blir de små och riskerar svampsjukdomar och röta. Det kan kännas hårt att ta bort hälften av äpplena på en gren, men de som blir kvar kommer att bli desto större och sötare. Du tar givetvis bort de minsta och klenaste äpplena och sparar de stora karten. Redan nu har trädet självt prioriterat vissa kart och eftersatt andra i tillväxten. Kanske håller de minsta på att aborteras (tillbakabildas och tappas).

Solljus behövs för att frukten ska mogna och bli söt och god.
Gallring av skott och frukter är nu klar. Varje äpple får solljus.

När du är klar och gått igenom hela trädet med skott- och kartgallring har du fått ett luftigt träd med infallande ljus på alla äpplen och en kommande sporrtillväxt som ger dig än mer frukt om något år. Äppleodling är långsiktig verksamhet, men mycket belönande! Man lär av trädet och ser vilka beskärningar som varit lyckade, för det visar trädet genom sin fortsatta tillväxt. Efter några år har du lärt dig hur just detta trädet växer, hur mycket vattenskott det sätter och kan behandla det därefter. Olika sorter växer olika, det är det som är så fascinerande. Inte minst ser man detta på sk familjeträd med flera fruktsorter ympade på samma träd. Men det får bli en annan historia.

Sommarbeskärning ger luft och ljus till kronan.
Här var det klart!

Hjälp våra humlor att överleva!

Humlorna behöver artrika marker för sin överlevnad.

Humlor gör stor nytta i våra trädgårdar och i odlingslandskapet. I sitt arbete med att samla nektar och pollen från blommande växter passar de på att pollinera blommorna de besöker. Humlorna är lite klumpiga och i deras virrande runt blommorna fastnar det mycket pollen i deras päls. Det gör humlorna till utmärkta pollinerare och passar särskilt trädgårdsväxter som blommar tidigt på våren, som t ex vinbär, blåbär, lingon, men också äpplen, körsbär och hallon. Utan humlor blir skördarna av våra bärväxter samt klöver och raps mindre.

Humlor letar nektar och pollen i både vilda och trädgårdsodlade växter.
Jordhumlor på salvia.

Det finns 37 arter av humlor i Sverige, men ett tiotal är vanliga i trädgårdssammanhang. De allra vanligaste humlearterna har minskat kraftigt under de senaste 50 åren. En stor orsak till det är antagligen att många blomrika bryn och betesmarker har försvunnit. Kvävenedfallet och “ogräs”bekämpningen har orsakat en mer ensartad flora samtidigt som minskad nedbetning av gräsmarkerna gjort att örtartade växter minskat kraftigt. Så vi har helt enkelt gynnat fel slags växter i vår strävan efter högre avkastning.

Blåbär, lingon och hallon är vanliga bärväxter som pollineras av humlor.
Utan humlor inga blåbär!

Humlornas livscykel är ganska enkel. På sensommaren söker hanarna efter parningsvilliga honor under sina patrulleringsuppdrag. De flyger längs en fast bana i terrängen i höjd med trädens nedersta grenar och letar brudar. Efter parningen dör hanarna och honorna, som nu kan kallas drottningar, letar upp en lämplig hålighet i marken för att övervintra som gravida humlor. På våren vaknar drottninghumlorna och letar upp en bra boplats, t ex ett övergivet musbo i en murken stubbe eller i en stenmur. De kan också lägga äggen i en håla i marken eller under en grästuva.

Haghumlor är små humlor som rör sig snabbt.
Troligtvis en haghumla som landat på den röda solhatten.

Drottningen samlar sedan in nektar och pollen till sin första barnakull. De första avkommorna blir arbetare, som därefter sköter utejobbet, att samla in mat. Drottningen stannar hemma i boet. På sensommaren kläcks nya honor och hanar som parar sig och leder förökningen vidare. För att de ska trivas behöver de örtrika torrbackar med blandad flora som blommar över hela säsongen. En rikt blommande trädgård är inte heller fel. Genom att gynna vilda blommor och växter med både tidig och sen blomning kan humlorna få mat från vår till höst. Slå inte ner alla sk ogräs som tar sig in i kanterna. Det kan vara sälg och fågelbär bland träden, vallört, plister, klöver och blåeld av örtartade växter. Och ta inte kål på humlorna genom att använda växtskyddsmedel.

Vallört och klöver är viktiga nektarväxter.
Blommande vallört som fått stå kvar som insektsföda.

Jag storknar av pionlycka!

Pioner är vackra tillsammans i grupp eller blandade med andra perenner.
Visst ser man fjärilarna fladdra förbi med ‘Dancing Butterfly’ framför sig?

Pioner är de underbaraste perenner jag kan tänka mig. Här finns skönhet och doft i en perfekt kombination. Dessvärre inte de mest långblommande perenna växter, men kombinerar man sorter med olika blomningstid i samma rabatt och undviker att ha dem i stark sol, så kan man njuta ännu lite längre.

Pioner planteras grunt och rotsystemet får inte störas med grävning eller mulching.
‘Shirley Temple’ är en svalt puderrosa skönhet med stor sofistikation.

Var på Åbergs Plantskola i Ystad förra helgen och höll på att smälla av när jag såg deras demorabatt med bara pioner. Jag blir nästan lite tårögd – det är som att se en fin häst. Orden räcker inte till. Så jag gick där en god stund och inväntade perfekt ljus. Och det var inte så svårt, för det vara bara svaga slöjmoln framför solen. Bilderna här kommer från den dagen.

Pioner har tunga blomhuvuden som behöver stödjas för att inte välta.
‘Duchesse de Nemours’ har jag längtat efter länge.

Naturligtvis köpte jag med mig en darling hem. Det blev den undersköna och sorbetfriska ‘Duchesse de Nemours’ som doftar så ljuvligt. Några vänner till mig har den i sin trädgård, stående som solitär i gräsmattan. Och det är en helt bedårande pion som jag bara måste ha. Nu blir det inga blommor i år och det får jag väl stå ut med. Pionerna blir kraftigare och bättre med åren. Hos mig får de trängas lite med andra perenner i samma rabatt. Perenner som blommar under en längre tid, i vitt, blått och lila.

Pioner kan förökas genom delning på hösten.
Lite osäker på namnet. Kan vara ‘Coral Charm’.

Pioner är väldigt toleranta vad gäller jord, men de föredrar en väldränerad, humusrik, gärna kalk- och lerhaltig jord. Tänk på när du planterar dem att de ska ha rotknölarna väldigt grunt. Absolut inte djupare ner än de växer i krukan. Sätter man barrotssticklingar tidigt om våren så ska de ligga på max 5 cm djup. Och vad gäller jordförbättring och ev täckning så ska du inte lägga någon jord uppe på plantans rotzon. Runt omkring kan du fylla på med gödsel och kompostjord, men inte mitt på. Därför kan det vara bra att märka ut med pinnar var i rabatten som pionerna står så du minns när det blir dags för vårarbetet.

Pioner är vanliga i gamla och övergivna trädgårdar eftersom de har ett långt liv.
‘Bowl of Beauty’ är kanske inte den vackraste, men charmig på sitt sätt ändå.

Annars är det inte mycket jobb med pioner. Jag stödjer upp plantorna redan tidigt om sommaren för att de inte ska bli för yviga och välta vid regn. Putsar utblommade blomhuvuden och klipper kanske ner stänglarna en bit om hösten för att ge plats till de höstblommande perennerna. Men även då är pionerna ett bra stöd och grön utfyllning i rabatten. Helt perfekta växter, kan jag tycka. Så fram för fler pioner i våra trädgårdar alltså!

Alla pioner doftar inte, men doften är ett starkt kännetecken för arten.
‘Monsieur Jules Elie’ introducerades redan 1888 och är fortfarande en populär, väldoftande sort.