Älskad och fruktad lupin

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och “sommar på landet”. Lupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör nektarförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Lupiner sprider sig snabbt på näringsfattiga marker.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

Lupinerna finns i många olika färgkombinationer.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupiner är giftiga för djur.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Lupiner är giftiga för betande djur, men de lämnar dem oftast orörda.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Färgrikedomen är stor bland lupiner.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Lupinen innehåller mycket nektar och mat till humlor och bin.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Lupinerna förökar sig ohämmat och är svåra att bekämpa.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Längtans blå blommor

Bergklinten blommar snabbt över men har en klar blå färg.

Under romantiken var blomman som hemlighetsfullt öppnar vägen till dolda skatter blå. Den blå blomman är också en symbol för oändlighetslängtan och evigheten. Det stämmer ganska väl ihop med hur färgen blå uppfattas i en trädgård. Blått är en kortvågig färg som skapar djup och gör att trädgården känns större om du placerar de blå blommorna längst bort. Ögat luras och man är inte riktigt säker på hur långt avståndet är. Blått är svårt att positionsbestämma.

Aklejan har traditionsenligt blå blommor.

Blå färg söker ljus, men inte skarpt solljus. I full sol blir blå blommor lite grådaskiga och bleka. Faktum är att många blåblommiga växter trivs i halvskugga. Dessvärre finns det ganska få rent blåblommande växter. Det beror delvis på att blå blommor inte upptäcks så bra av insekter.

Bergvallmo har en lysande ljusblå färg.

Bergvallmo (ovan) är väl en av de största längtans blå blommor jag känner till. Många suktar efter den, men få kan få den att trivas. Det är en växt för torvpartiet eller surjordsrabatten, vilket du vill. Växtplatsen ska vara vindskyddad med hög luftfuktighet och jorden näringsrik och lätt fuktig. Men vintertid tål den ingen väta, så därför måste många arter vintertäckas. Trots det dör oftast plantan efter ett-två år. Har man tur har den hunnit sätta frö och kan då återkomma på samma plats.

Veronikor härstammar från bergstrakter eller ängsmarker.

Då är veronikorna betydligt lättare. Ståndorts- och skötselkraven hänger ihop med de växtplatser de hör hemma från. Det finns både alpina arter från måttligt näringsrika marker i full sol till arter som trivs i den vilda trädgården i mer prärieliknande förhållanden. Överhuvudtaget ganska tacksamma trädgårdsväxter som skulle kunna användas betydligt mer i rabatter.

Man kan bli tokig av kamelia

Kamelian kan gärna vinterförvaras i uterum eller växthus med viss värme.

Jag är inte där ännu, men vet att det finns folk i nordliga trakter som blivit besatta av kamelior. Den som blir samlare av kamelia lär få hålla på, för det finns minst 2000 hybrider av vanlig prydnadskamelia, Camellia japonica. Kamelian kräver rätt miljö, men den är inte omöjlig. Man selekterar dessutom fram nya, härdiga sorter som ska klara att stå på friland.

Kamelia blommar från februari till april.

Det som är svårt med kamelian är bara vinterperioden. Svalt och torrt vill den stå. En sval källare eller uterum med växtbelysning funkar bra. Temperaturen ska hålla sig kring +10 grader. Kamelian kommer i blom i februari och håller på in i april månad. En efter en spricker knopparna ut. För varm placering gör att knopparna trillar av redan under början av vintern.

Kamelian kan flytta ut så snart frostrisken är över.

Har du växthus kan kamelian gärna flytta ut dit så fort de kallaste nätterna är över och bara enstaka milda frostnätter kan väntas. Då får busken gott om ljus och en jämn luftfuktighet. Det är faktiskt en stor fördel med att odla kamelior inomhus jämfört med t ex Brittiska öarna, där man kan se enorma kameliabuskar på friland, men där blommorna ofta är brunkantade av frost och regn.

Kamelian vill ha en sval, torr vinterperiod.

Kamelian är en surjordsväxt, så rhododendronjord är utmärkt. Tillväxtperioden startar efter blomningen och då passar det bra att plantera om sin kamelia. Krukan behöver inte vara jättestor – tänk på att du ska orka flytta runt på din växt. Man kan ha den i en plastkruka som sedan ställs i en snygg lerkruka med lite barkflis eller annan grov mulch på toppen. Under försommaren gödslar du med rhododendrongödsel.

Kamelian kan även trivas på friland i skyddat läge.

Ett vindskyddat läge i halvskugga är en bra placering under sommaren. Kamelian härstammar från tempererade skogar i Kina, Korea och Japan där den gärna växer under en skärm av t ex tall. Kamelian gillar att stå i värme, men behöver mängder av vatten under växtperioden. En genomsläpplig jord är viktigt och passa upp så det inte blir vatten stående i ev ytterkruka eller fat!

Rådjuren äter upp mina växter!

Rådjur äter tydligen gärna vaktelbär.
En kruka vaktelbär efter rådjurens avätning.

Har gott om vilt i skogen och även springande tvärs över gräsmattan ibland, men tycker mig ha mindre viltskador i trädgården numera. Förr rök både tulpaner och benved snabbt och lätt, så fort de kom i knopp. Är det vaktkissens förtjänst?

Katt som jagar rådjur i trädgården, not.
Fåglar och möss jagar hon gärna, men människor och större vilt – knappast.

Ha ha, skulle inte tro det nej! Det är en ganska värdelös katt på att gå ut när det är kallt. Ligga vid spisen och dela frukoststol med matte – ja tack.

Så då fick dörrblommorna bli rådjursmat!

Vaktelbäret är släkt med lingon.
Tuvvaktelbär, Gaultheria procumbens, är en vacker höstväxt.

Vaktelbären kommer nog inte igen denna vinter i alla fall. Tänker dock försöka övervintra plantorna som de är och plantera ut dem i den sura rabatten i vår. Tuvvaktelbären är på alla sätt större än lingon, men annars mycket snarlika i växtsättet. Bladen är tunnare, mycket tunt vaxöverdragna, och betydligt större än lingon. Blommorna är ljust ljusrosa och mycket lika lingonblomman. Bären är stora, ceriseröda till klarröda, och sitter kvar på plantan länge.

Tuvvaktelbäret växter isur jord med torvinnehåll.
Planterade flera krukor och korgar med vackra tuvvaktelbär i höstas.

 

Vaktelbär är släkt med ljungväxterna och härstammar från nordöstra Nordamerikas ljunghedar. Lågt pH och god fuktighet är en förutsättning för att växten ska trivas. Då sprider den sig med rhizomer i det översta jordlagret.

Bären är ätliga även för människor och av blad och kvistar kan man enligt uppgift göra ett fint örtte. Men p g a bladens stora innehåll av oljor behöver de fermenteras minst tre dagar innan man kan brygga te av dem. Om det inte slutar så här vill säga.

Förut en vacker korg med tre stora vaktelbärsplantor.
Förut en vacker korg med tre stora vaktelbärsplantor.

 

 

Sydboken är ett spännande litet träd för fuktiga miljöer

Sydboken tillhör släktet Nothofagus som omfattar ett stort antal arter med hemvist på södra halvklotet i havsnära miljöer. Det finns både vintergröna och lövfällande sydboksarter, men gemensamt för dem alla är att de kräver ett fuktigt klimat och gott om ljus. Västkusten i Norge och på Irland har det bästa klimatet för sydbokarna i Europa, med svala och fuktiga somrar och inte alltför kalla vintrar.

Sydboken härstammar från fuktiga och tempererade miljöer.
Sydbokens blad är glansiga och buckligt äggrunda. Knopparna runda och svarta. Vita lenticeller på grenarna.

Den enda sydbok som trivs i Sverige är Nothofagus antharctica, och den är härdig i zon 1-2. Den härstammar från södra Chiles och Argentinas tempererade regnskogar i Anderna, med stora årliga regnmängder. Där antar den olika former, allt från marktäckande buskar till upp emot 20 meter höga, flerstammiga träd. Flerstammigheten har den med sig även i våra trädgårdar. Ett annat kännetecken är de lågt sittande grenarna med skott av fiskbensstruktur.

Sydboken får gul höstfärg.
Här ser man tydligt det spärrgreniga växtsättet. Foto: Baumschule Horstmann

Bladen är också mycket typiska: små och lite buckliga sittande på något utspärrade skott. Jag tycker de ser ut som blad hos låga oxbärsarter. Prova att stryka de nyutvecklade bladen med handen om våren. De doftar lätt av kanel. Om hösten färgas bladen gula.

Sydboken har små och buckliga blad.
Bladen är inte stora. Mitt lillfinger trots allt ännu mindre.

Stammen är hos det unga trädet slät och lite glansigt gråbrun, men som äldre spricker den upp och visar vita lenticeller, ungefär som körsbärssläktet. Stammarna blir lätt vridna och knotiga. Överlag är det här ett ganska långsamväxande träd som blir nästan lika brett som högt. Hos oss ofta inte över 5 meter.

Sydboken blir ofta ett flerstammigt buskträd.
Flerstammigheten är typisk för sydboken.

Välj en vindskyddad och fuktig ståndort med svagt sur jordmån i soligt läge. Och plantera helst lite större exemplar från början. Annars får du vänta från far till son innan den blir manshög.

 

Rhododendronprakt hos Gert och Lennart

Halvskugga och fuktig jord är bra för rhododendron.
I en halvskuggad glänta växer azaleorna halvvilt.

Lite osannolikt placerat i den sandiga tallskogen ligger de två grannarnas rhododendronsamlingar. Den ena aktiv medlem i Sydsvenska Rhododendronsällskapet och den andra nyfiken trädgårdsentusiast med välfyllda torvbäddar i hela färgpaletten. Att få rhododendron och azalea att trivas i skogsmiljö är inte helt otippat, men att omvandla torr sandjord till ett surjordsparadis kräver mer arbete. Och ständigt kämpande mot hungriga rådjur som hoppar över alla staket för att ta sig in i samlingarna.

Rhododendron vill ha sur jord och luftig, torvrik jord.
Gert är stolt ägare till många fina rhododendron.

För att få fina rhododendron som trivs och växer till sig krävs en kemiskt sur jord som är porös och fuktig, samt skydd mot kalla vindar. Murar, staket och skyddande överståndare silar vind och ljus och ger ett jämnare klimat. I torra perioder måste man stödvattna om inte naturliga vattendrag eller dammar ger ett ständigt vattentillskott. Annars börjar man med att preparera jorden.

Azaleor är lövfällande rhododendron som klarar soliga lägen.
Krypande azaleor trivs i det exponerade läget i Gerts japanrabatt.

Avgränsa gärna planteringsbädden med en kant av torvblock. Torvblocken grävs ner en bit i marken och sedan fyller du på med torvmull bakom. Plantgropen skall vara ungefär dubbelt så stor som rotklumpen. Plantera i grov och fuktig spagnumtorv som har ett pH på max 5. Växten sätts inte djupare än den stod i sin kruka eller klump i bädden hos plantskolan. Syret till rötterna är mycket viktigt, så därför ska du inte trampa till jorden för hårt. Fyll istället på med mer torv när jorden sätter sig. Gå inte på rotzonen utan plantera in en marktäckare eller täck med bark eller löv.

Rhododendron finns i nästan vilka färger som helst.

Gödsling av rhododendron är inget man behöver göra varje år. De trivs med enklare förhållanden och kan lätt överdriva skott- och bladtillväxten på bekostnad av knoppbildning om man ger för mycket näring. Det finns speciell rhododendrongödsel med anpassat kväveförhållande (innehåller surt ammoniumkväve), men inte heller den ska man överdriva. Gödsla senast före första juni. Rötterna är mycket saltkänsliga och kan reagera på kranvatten som innehåller höga halter av klorider. Något du ska tänka på om du tvingas ta bevattningsvatten från det kommunala dricksvattennätet.

Azaleor och pioner trivs tillsammans.
I övre högra hörnet har azaleorna fått sällskap av en buskpion (trädpion) med stora, karminröda blommor.

Storbladiga rhododendron kräver lä och skugga eftersom deras blad har förhållandevis stora klyvöppningar. Det leder till kraftig avdunstning i blåsigt och soligt läge. Man kan se fina rhododendronbuskar som växer mitt ute i en golfbana, men det kräver ständig tillgång till vatten så att växten inte torkar ut. Inrullade blad är ett tidigt symtom på torkskada. Småbladiga varianter tål mer sol och kan till och med vantrivas i ett ständigt skuggläge.

En rhododendronträdgård är ganska lättskött när man väl fått den på plats.
En vy över Lennarts trädgård med sittplatser.

I Lennarts trädgård råder det en behaglig halvskugga från alla omgivande träd och planterade magnolior, japanska lönnar, häxalar, korneller och andra vackert blommande buskar och träd. Man kryssar sig fram på smala stigar och hukar under lågväxande grenar. Det är omöjligt att föreställa sig vilket paradis som tar plats bakom det enkla staketet ut mot vägen. Jag ger mig inte in i några sortbeskrivningar, men kan bara råda dig som är specialintresserad av just rhododendron att kontakta Rhododendronsällskapet för att träffa likasinnade som sitter inne med otroliga kunskaper.

Knoppiga azaleor trivs gärna i lite soligare läge i trädgården.

Jag nöjer mig än så länge med att beundra blomprakten hos de lite enklare sorterna. Speciellt azaleorna med sina sirliga blommor är mina favoriter. Ska nog fylla på med någon mer sort framöver, men jag har ju den sega lerjorden med högt pH att kämpa med. Fast gör man rejäla bäddar och fyller på varje år med ny torvmull/rhododendronjord så ska det gå att odla rhododendron även i lerjord.

Azaleor och rhododendron trivs i en sur och porös jord med god fukt.

Vårljungen blommar redan på soliga växtplatser

Släktet Erica är stort runt om i världen, men i Skandinavien känner vi enbart till ett halvdussin arter som är vinterhärdiga nog att klara barmarksvintrar. Dessa vårblommande ljungväxter är låga, städsegröna buskar med en god marktäckande förmåga. Det trevliga med den vårblommande ljungen är dess tidiga blomningstid, som piggar upp när allting annat fortfarande är gräsbrunt, men också den långa blomingen som kan vara i 1-2 månader.

Vårljungen har en tidig vinterblomning, men skadas lätt av barmarksfrost.

Erica är en surjordsväxt som kräver en växtjord med lågt pH-tal. Ett pH på 4,5-5,5 är oftast lagom. För att komma ner så lågt i pH måste man använda rikligt med okalkad, grov torv i planteringsjorden och helst bo i en jordmån som inte är alltför kalkrik för övrigt heller. Med tiden jämnar ju sådana surhetsskillnader ut sig i naturen, så växterna behöver årligen tillföras ny torvjord. Det går också att blanda i och jordförbättra med sk färdig rhododendronjord som passar alla typer att surjordsväxter.

Ljungväxter trivs i sur jord med lågt pH.

Ljungväxterna gillar solbelysta växtplatser med en lucker och genomsläpplig jordmån. Plantera dem gärna i grupper med andra surjordsväxter som små bergtallar, enar, kalmia, pieris, trollhassel eller rhododendron. Ljungväxter kräver inte mycket skötsel alls, men en lätt beskärning med häcksax strax efter blomningen kan vara positivt för att forma täta, buskiga exemplar. Annars tenderar ljung lätt att på sikt bli långa och rangliga.

Vinterblommande ljung piggar upp med tidig blomning.

Erica carnea är den vanligaste arten hos oss, hemmahörande i de östra och mellersta delarna av Alperna. Den finns i många namnsorter, där de flesta håller sig gott och väl under 30 cm i höjd. För att de nyaste skotten inte ska torka av barmarksfrost på vintern och våren kan det vara bra att vattna plantorna lite extra under dagar med plusgrader. Alla städsegröna växter förlorar mycket vatten under blåsiga vinter- och vårdagar eftersom de inte kan stänga sina klyvöppningar helt och hållet. Vatten läcker då ut till luften och roten kan ha svårt att få upp nytt vatten från den frusna marken. Lagerhägg är exempel på en annan typisk växt som lätt får stora torkskador från kalla vindar.

Att sköta citrusträd i kruka

Citrusplantor ska förvaras svalt inne om vintern.

Snart börjar det finnas blommande citrusträd i handeln igen. Citrusträd i kruka kan vara många olika arter, men vanliga citroner och små kumquats är kanske vanligast. Gemensamt för alla citrusträd är att de vill ha en sval, men ljus vinterförvaring och jämn vattning och gödsling hela året. Jag får mängder av frågor om citrusträd och andra medelhavsväxter och börjar snart tro jag är någon slags citrusexpert. Har en kommande citrusartikel på gång i en trädgårdstidning i vår, men mer om det när den kommer ut! Ska istället passa på att ge dig som precis har köpt eller funderar på att skaffa ett citrusträd lite praktiska råd om vattning och gödsel.

Citronens blommor doftar underbart gott och friskt.

Bevattningen är något av en nyckel till krukodlade citrusträd. Eftersom de här växterna producerar frukt över hela året så kräver de en jämn fuktighet oberoende av om det är sval vinterperiod eller solig och varm sommar. Låt ytjorden torka upp något mellan vattningarna, men se till så rötterna längre ner i krukan inte torkar ut. Får bladen torkskador brukar de ha svårt att återhämta sig. Blombildningen brukar starta när man bryter vintervilan. Jag förvarar mina citrusträd på vinden över vintern, för där blir det sällan kallare än +5 grader och det är idealiskt för dem. Ger extra ljus under den mörkaste vinterperioden och även därefter för att se till så de orkar jobba med sin fotosyntes och sparka igång knoppbildningen.

Citrusväxterna startar sin blomning tidig vår.

Genom att vattna med svag näringslösning året om ger man citrusväxterna bästa förutsättningar för tillväxt och blomning. Frukterna hänger ju kvar minst ett år innan de är mogna, så det åtgår en del näring till den processen. Det finns speciell citrusnäring att köpa som innehåller minst dubbelt så mycket kväve som fosfor och kalium. Citrusnäringen ska också innehålla järn, zink och koppar, som är viktiga spårämnen för dessa växter. Citrusväxter gillar en något sur jord (lågt pH) och kan få svårt att ta upp järn om pH:t blir för högt. Där spelar även kvävet roll, då sk ammoniumkväve är försurande på jorden. Detta tillgodoses av citrusnäringen. Följ doseringen på flaskan och överdriv inte gödslingen. Bästa resultat får du med en jämn, men inte för hög näringsdos. Ha gärna en egen vattenkanna för citrusväxterna för då kan du ha färdigblandad gödsel redo hela tiden.

Citronplantan kräver mycket ljus och näring hela året.

Hur ofta ska man vattna citrusplantor? En gång i veckan kan du ha som måttstock att vattna ditt citrusträd vintertid. På sommaren kräver träden mer vatten då de står utomhus i solen. Har du en fuktmätare kan du gärna använda den för att få ett exakt mått på fukthalten i jorden. Tryck ner givaren till ca 3/4 av krukans djup för att avläsa fuktvärdet. Om olyckan är framme och ditt träd torkar ut alltför mycket kommer det att tappa en massa blad nästa gång du vattnar. Ser plantan alltför skabbig ut kan du beskära in grenarna något, men släng inte trädet, utan ge det en chans att bilda nya blad.

Lycka till med ditt citrusträd!

Höstfärgerna i park och trädgård

Lönnar har ofta kraftiga höstfärger.
Lönnarna är ett släkte med ovanligt klara och fina höstfärger.

Träd och buskar förbereder sig för den kommande vintern och kastar sina blad till marken för att vi ska få räfsa upp dem och lägga på komposten. Alternativt smula ner dem med gräsklipparen så att maskarna i gräsmattan har lite att jobba med. Löv är utmärkt råmaterial till humus som lättar upp jorden och ger den till på köpet lite lagom med näring.

Japanska lönnar får ofta mörkröda höstfärger.
De japanska lönnarna har ofta mycket starka höstfärger.

Höstfärgerna varierar stort mellan olika arter och mellan olika sorter av samma art. Vissa träd får ingen höstfärg alls utan tappar löven i grönt skick. Gissa vilket vanligt trädslag som gör så! Jo alen. Man vet inte riktigt säkert vad det beror på, men allövens stora innehåll av kväve bekymrar inte alen som är självförsörjande på kväve genom små kväveproducerande knutor på rötterna. Därför behöver den inte hushålla med näringsämnen i bladen som de flesta andra lövfällande arter måste göra.

Rönnsumaken har vacker höstfärg i gulorange.
Rönnsumak är ett mindre träd med dekorativt växtsätt och fin höstfärg.

Annars är det de gula karotenoiderna och de röda antocyaninerna som står för färgspelet. Dessa är färgämnen som finns i bladen jämte det gröna klorofyllet. Men klorofyllet maskerar de andra färgerna under den varma årstiden och de blir synliga först när det värdefulla klorofyllet dras tillbaka om hösten för att återanvändas nästa år.

De amerikanska blåbären har fina höstfärger.
Amerikanska jätteblåbär är surjordsväxter som får en fin höstfärg.

Klorofyllet kan liknas vid blodets hemoglobin som transporterar syre till cellerna. Både klorofyll och hemoglobin är beroende av järn för sin tillblivelse. Har växten dålig tillgång till näringsämnet järn kommer dess blad redan under växtsäsongen att bli gulaktiga, klorotiska, detta eftersom mängden klorofyll minskar. Det är något man ser ofta och vanligt ett tecken på att en surjordsväxt står i jord som har alltför högt pH eller kalkhalt.  Tillsätt okalkad torv och eventuellt rhododendrongödsel så jämnar pH ut sig och bladen tar upp mer järn och återfår snart sin gröna färg.

Dodongrönn är ett vacert litet träd med fin höstfärg.
Den storbladiga rönnen ‘Dodong’ får kraftig höstfärg.

Hortensior, höstens blommande buskar

Hortensior trivs i en fuktig och näringsrik jord.

Släktet hortensiaväxter innehåller både buskar, små träd och klängande växter. De har ett gemensamt och det är kravet på fuktig, näringsrik jord. Visst ser man hortensior i sämre förhållanden också, men kombinationen soligt och torr, sandig jord ger tyvärr små blomhuvuden som snabbt blommar över. De brittiska förhållandena är något vi måste försöka efterlikna. Tänk mycket stallgödsel och plenty of fuktighet, så blir det bra. Det vetenskapliga namnet Hydrangea är hämtat från grekiskan. Hydor betyder vatten och angeion = skål (och det syftar på fruktens form).

Ju surare jord, desto blåare hortensia.

Hortensior finns naturligt i det tempererade klimatområdet i Sydostasien, sydöstra USA och Sydamerika. Många av de hortensiaarter som sedan kommit till Europa har hämtats från Japan och Kina på 1700-talet.

Blå blommor hänger ihop med lågt pH-värde.

Hortensiornas blommor bildas normalt på årsskotten och är oftast av två slag. Ettdera är samtliga blommor tvåkönade fertila, eller så är de yttersta sterila med stora segelformade kronblad och de innersta fertila, men utan kronblad. Blomfärgen hos hortensior i macrophylla-gruppen styrs vanligen av jordens pH-värde. Är jorden sur blir blommorna blåtonade och är den mer basisk blir färgen rosa-röd-vit. Vill man uppnå en starkare blå blomning kan man mylla ner eller vattna ut ca 1 gram aluminiumsulfat (alun) per kvadratmeter jord under hösten och våren. De allra klaraste färgerna framkommer vid ett pH på 4,5-5,5.

Blå hortensiablommor kräver sur jord.

Använd gärna ren torv vid jordförbättring för hortensior. Torven ska vara okalkad, men får gärna vara grundgödslad. Du kan också köpa sk rhododendronjord som har motsvarande egenskaper. Det är bra att fylla på med ny torvmull varje vår eftersom den multnar med tiden och sjunker ihop. Och glöm inte vattna ofta under torra perioder om dina hortensior står i torrare och soligare läge.

Rosafärgade blir hortensiorna vid högt eller neutralt pH.