Älskad och fruktad lupin

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och “sommar på landet”. Lupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör nektarförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Lupiner sprider sig snabbt på näringsfattiga marker.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

Lupinerna finns i många olika färgkombinationer.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupiner är giftiga för djur.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Lupiner är giftiga för betande djur, men de lämnar dem oftast orörda.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Färgrikedomen är stor bland lupiner.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Lupinen innehåller mycket nektar och mat till humlor och bin.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Lupinerna förökar sig ohämmat och är svåra att bekämpa.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Hjälp våra humlor att överleva!

Humlorna behöver artrika marker för sin överlevnad.

Humlor gör stor nytta i våra trädgårdar och i odlingslandskapet. I sitt arbete med att samla nektar och pollen från blommande växter passar de på att pollinera blommorna de besöker. Humlorna är lite klumpiga och i deras virrande runt blommorna fastnar det mycket pollen i deras päls. Det gör humlorna till utmärkta pollinerare och passar särskilt trädgårdsväxter som blommar tidigt på våren, som t ex vinbär, blåbär, lingon, men också äpplen, körsbär och hallon. Utan humlor blir skördarna av våra bärväxter samt klöver och raps mindre.

Humlor letar nektar och pollen i både vilda och trädgårdsodlade växter.
Jordhumlor på salvia.

Det finns 37 arter av humlor i Sverige, men ett tiotal är vanliga i trädgårdssammanhang. De allra vanligaste humlearterna har minskat kraftigt under de senaste 50 åren. En stor orsak till det är antagligen att många blomrika bryn och betesmarker har försvunnit. Kvävenedfallet och “ogräs”bekämpningen har orsakat en mer ensartad flora samtidigt som minskad nedbetning av gräsmarkerna gjort att örtartade växter minskat kraftigt. Så vi har helt enkelt gynnat fel slags växter i vår strävan efter högre avkastning.

Blåbär, lingon och hallon är vanliga bärväxter som pollineras av humlor.
Utan humlor inga blåbär!

Humlornas livscykel är ganska enkel. På sensommaren söker hanarna efter parningsvilliga honor under sina patrulleringsuppdrag. De flyger längs en fast bana i terrängen i höjd med trädens nedersta grenar och letar brudar. Efter parningen dör hanarna och honorna, som nu kan kallas drottningar, letar upp en lämplig hålighet i marken för att övervintra som gravida humlor. På våren vaknar drottninghumlorna och letar upp en bra boplats, t ex ett övergivet musbo i en murken stubbe eller i en stenmur. De kan också lägga äggen i en håla i marken eller under en grästuva.

Haghumlor är små humlor som rör sig snabbt.
Troligtvis en haghumla som landat på den röda solhatten.

Drottningen samlar sedan in nektar och pollen till sin första barnakull. De första avkommorna blir arbetare, som därefter sköter utejobbet, att samla in mat. Drottningen stannar hemma i boet. På sensommaren kläcks nya honor och hanar som parar sig och leder förökningen vidare. För att de ska trivas behöver de örtrika torrbackar med blandad flora som blommar över hela säsongen. En rikt blommande trädgård är inte heller fel. Genom att gynna vilda blommor och växter med både tidig och sen blomning kan humlorna få mat från vår till höst. Slå inte ner alla sk ogräs som tar sig in i kanterna. Det kan vara sälg och fågelbär bland träden, vallört, plister, klöver och blåeld av örtartade växter. Och ta inte kål på humlorna genom att använda växtskyddsmedel.

Vallört och klöver är viktiga nektarväxter.
Blommande vallört som fått stå kvar som insektsföda.

Så gynnar du nyttodjuret blomfluga i trädgården

Bladlöss är viktig föda för blomflugans larv.
Här hade vi definitivt behövt lite blomflugelarver!

Blomflugor är lätta att förväxla med getingar, då de har samma gulsvart-randiga bakkropp. Men blomflugorna flyger annorlunda. De kan stå stilla i luften långa stunder och sen plötsligt förflytta sig med ett tvärt kast. Blomflugor har också bara ett enkelt par vingar jämfört med getingen som har två. De verkligt nyttiga är blomflugans larver, som är svåra att se.

Blomflugor pollinerar växter och äter spinnkvalster och bladlöss.
Ingen blomfluga, men förmodligen ett honungsbi som har parkerat i pionen (kan vara en ‘White Wings’).

Det finns flera hundra arter av blomflugor i Norden, så tur att man inte är entomolog! Larverna från de flesta av arterna äter bladlöss och spinnkvalster. Vid gynnsamma förhållanden med varmt och torrt väder kan utvecklingen från litet ägg, på mindre än 1 mm storlek, till larv och puppa, samt därifrån till kläckning av en ny blomfluga, gå på ca 2½ vecka. Så det kan bildas många generationer blomflugor under en sommar.  Larverna äter under sin korta utvecklingstid flera hundra bladlöss.

Klöver är en nyttoväxt för många pollinerande insekter.

De flygfärdiga blomflugorna pollinerar växter av både vilda och odlade växter. De äter också pollen och nektar från blommorna. Blomflugorna är rörliga insekter och söker upp bladluskolonier när de ska lägga ägg. Honorna är så smarta att de undviker bladlusangrepp som är i sitt sena utvecklingsstadium där lössen redan fått vingar, utan riktar in sig på unga bladlusgrupper, där det kan finnas mat länge. En enda blomflugehona kan lägga flera hundra ägg.

Blomflugor är nyttodjur som bekämpar bladlöss.
Purpurflockel är en bra trädgårdsväxt för blomflugor med sin sena blomning.

Blomflugorna är aktiva allt från tidiga april till svalare dagar fram i september. De är därför gynnade av blommande träd, buskar och örter under hela säsongen. Särskilt på våren behöver honorna god tillgång på pollen för att kunna producera ägg. Sälgen är ett för många insekter, och särskilt blomflugan, viktigt trädslag som man ska spara och låta växa sig stora. Andra viktiga pollenväxter under tidiga säsongen är pil, vide och hassel.

Honungsörten är en bra insektsblomma.
Honungsfacelian kallas också honungsört.

Blomflugorna övervintrar i alla utvecklingsstadier och gynnas av god tillgång på pollen och nektar under hela växtsäsongen. Får de mycket mat om hösten blir det goda förutsättningar för en stark population nästa vår. De övervintrar därför gärna i soliga gläntor och bryn där det finns gott om blommande växter. De följer också grönstråk i odlingslandskapet och tar sig vidare genom remsor av honungsört, klöver och lupin till nya platser.

Att förvandla sin jord

Sparrisodlingar ligger på sandiga marker.
Sparrisen gillar en varm och sandig jord.

Många klagar på jorden och att det inte växer. Eller så blir morötterna krumma och potatisen skorvig. Jord är inte bara jord, utan det finns många slags jordar. Alla jordar behöver inte vara dåliga, men många kan bli bättre. Det är i alla fall inte lönt att gräva bort allt och ersätta med ny, utan ta det i etapper och tänk långsiktigt. Hösten är en bra tid att börja jobba med sin jord. Nu är växtsäsongen slut och det är inte så mycket annat att göra i trädgården.

Jorden behöver vara både porös och vattenhållande.
A är en finkornig sandjord med små porer, medan B är en luftig aggregatjord av lertyp som innehåller mängder av små vattenporer inuti aggregaten och stora luftporer mellan aggregaten.

Oberoende av om du har en seg lera eller en kornig sandjord så tycker jag du ska ägna den lite omsorg. Själva grundjordarten kan du inte förändra, men genom att jordförbättra kan du öka förutsättningarna för att få en fin skörd nästa år. Den sandiga jorden har sina fördelar (snabbt varm om våren, lätt att gräva i, väldränerad), men den är också begränsad i sitt närings- och vatteninnehåll. Vilket leder till att den måste passas ofta för att växterna inte ska torka ut. Sandjord är extra bra för odling av morötter och potatis. Vill du satsa på kål och purjolök så passar de bättre i en fet lerjord.

En fet och lerhaltig jord håller mycket näring.

Hur gör man för att förvandla någon av ytterligheterna till en prima odlingsjord? Det mesta handlar om att öka mullhalten. En mullrik jord håller näring, den är väldränerad och fluffig med mycket luft. Mullämnen eller humus finns det gott om i nedbrutna växtdelar som kompost, löv, torvmull och stallgödsel. Mullen innehåller näringsämnen som frigörs i lagom doser i takt med att växterna förbrukar näring. Mullämnena är maskarnas mat. För att få in mycket mask i sin jord kan man täcka med löv eller halm nu till hösten. Vintertäckning hindrar också näringsämnen att urlakas från jorden. Man behöver inte ens gräva ner det i jorden, utan till våren har det mesta redan brutits ner och då räfsar du bara bort det torra på ytan och lägger det ett varv i komposten.

Genom att täcka odlingarna med löv över vintern ökar du mullhalten till nästa säsong.

Släng inte dina löv på tippen!

Hästkastanjens löv är stora och tunga när de blir blöta.

Löv finns det gott om så här års. Och det är prima råvara som vi ska ta hand om. Visst, det kan vara ett drygt arbete att räfsa ihop dem, men det blir betydligt enklare om du först maler ner dem med gräsklipparen. Fast man ska helst göra det allt eftersom under en period så det inte formas drivor av löv. Det orkar inte klipparen ta sig igenom. Så var det här på bilderna där hästkastanjen hade släppt alla sina stora löv på en gång och de hade blåst ihop till tjocka sjok. Då var jag tvungen att ta bort drivorna först. Efter malning kan du räfsa bort överskottet och låta maskarna dra ner det fina ner i gräsrötterna.

Samla upp lövet och lägg under buskar eller i komposten.

Utan den biologiska aktiviteten hos maskar, jordlöpare, bakterier och svampar skulle vi inte ha en fungerande jord att plantera och odla i. Därför måste vi ge den lite tillbaka ibland. Mikroorganismerna kan bara leva om de har tillgång på luft. Daggmaskarna jobbar hårt med att ta hand om vissna blad och löv samtidigt som de gräver gångar och rör om i matjordslagret så att det skapas små luftfickor. Alltså måste vi ta hand om daggmaskarna så att de trivs och förökar sig.

Ta vara på höstlöven och kör inte bort dem till tippen.

En levande jord doftar lite sött och mjukt. Så härligt som vårens kompostmylla doftar när man gräver och lägger om sin fjolårskompost! Den skapas av nedbrytande bakterier och svampar som bryter ner det organiska materialet som består av döda löv och gräs, men också grönsaksrester, blomstjälkar och döda små djur. Först blir det humus och så småningom frigörs näring till växterna från denna humus. Därför blir det en super effekt om du kan lägga in löven bland buskarna i rabatten. Tycker du det ser skräpigt ut eller vill du skynda på nedbrytningsprocessen så är det bara att gräva ner dem lite ytligt i det översta jordlagret så har de försvunnit när våren kommer.

Växelbruk och jordföljd i grönsakslandet

Pumpor kräver mycket gödning under säsongen.
Pumpa och squash har stort näringsbehov och ingår i växtföljdens skifte nr 1.

I jorden finns ett förråd av näringsämnen som växterna tar upp när de växer och producerar frön, knölar, baljor och naturligtvis bladmassa. När vi skördar av deras produktion tar vi bort näringen som härstammar ur jorden. Ett grönsaksland kräver därför mycket mera näring än en perennrabatt där växterna står kvar år från år och där växtdelar förmultnar varje höst. Växelbruk är en odlingsmetod med urgamla rötter som är grunden till en lyckad odling, oavsett om du odlar grönsaker till husbehov eller om det är bonden som driver stråsädsproduktion på fältet intill. Det betyder att man inte sår samma gröda på samma plats i grönsakslandet år efter år. Även om din odling inte är större än ett par kvadratmeter så bör du skifta plats på växterna. Det enda undantaget är odling i krukor där man byter ut all jord varje år.

Potatis kräver bara lite gödsel.
Potatis är en gröda som lätt får skorv och dålig smak om den gödslas för kraftigt. Den är nr 3 i växtföljden.

Vinsten med växelbruk är att jorden inte riskerar jordtrötthet. Med jordtrötthet menas två saker: 1) att bli utarmad näringsmässigt, eftersom samma växt utnyttjar samma näringsämnen år för år tills de helt enkelt tar slut. 2) Det blir även fler och fler sjukdomsalstrare i jorden om samma värdgröda återkommer år för år. Det kan vara skadeinsekter som lökfluga, morotsfluga eller kålfluga. Eller svampsjukdomen bönfläcksjuka som övervintrar i jorden och förökar sig där så att angreppet blir ännu värre nästa år.

Kålväxter kräver mycket gödsel.
Kålväxterna har stort näringsbehov under hela säsongen och ligger jämte pumporna som nr 1 i växtföljden.

Hur gör man då för att organisera en växtföljd? Det är inte så svårt, men kräver någon form av minnesanteckning eller liten skylt för att du ska komma ihåg. Antalet fält som ingår i ett växelbruk kan variera, men minst fyra är att rekommendera. Det betyder att det dröjer fyra år innan samma växttyp återkommer till samma ruta.

Gör så här: Dela in din odlingsyta i fyra olika kvarter. Rita upp odlingen med de olika kvarteren på ett papper. Har du fyra odlingslådor eller -bäddar är det enkelt. Skifte nr 1 tillhör växterna med stort näringsbehov, t ex kålväxter, purjolök, vitlök, selleri, gurka och squash. Jorden i skifte 1 fylls årligen på med mycket näring och gödsel (gräsklipp, kompostjord, stallgödsel). Skifte 2 är för växter med måttligt näringsbehov: dill, persilja, sallat, vanlig lök och rotfrukter. Jorden gödslas måttligt med t ex kompostjord. Skifte 3 är växter med litet näringsbehov, som potatis. Här behöver du inte tillföra så mycket gödsel. Skifte 4 är till för växterna som skaffar sin näring själva och “laddar jorden”, dvs bönor, ärter och andra baljväxter och olika gröngödslingsväxter.

Rödbetor och rotfrukter är måttligt näringskrävande växter.
Rödbetor och andra rotfrukter är måttligt näringskrävande och passar som nr 2 i växtföljden.

Vill du vara extra försiktig och odlar många olika grödor kan du välja en sexårig växtföljd. Då är det smart att ha gröngödsling som permanent inslag i ett av fältena. Till gröngödslingsväxterna hör olika klöverarter, honungsfacelia, åkerböna, solros och ringblomma. Stjälkar, blommor och rötter ger både näring och mullämnen till jorden. Dessutom är många gröngödslingsväxter suveräna djupluckrare på tunga jordar. De bildar ett kraftigt rotsystem som när det förmultnar skapar luftporer i jorden. Gröngödslingsväxter slås för det mesta ner på hösten och myllas ner i jorden med hela bladmassan.

Honungsfacelia producerar näring och luckrar jorden.
Honungsfacelia kan användas som dekorativ gröngödslingsväxt i skifte nr 4.

Nästa år flyttar du plats på skiftena så att efter skifte 1 kommer skifte 2, skifte 3 där skifte 2 stod året innan osv. De mindre näringskrävande följer på varandra och efter potatisen bygger man upp näring i jorden igen med hjälp av näringsfixerande växter. Och året därpå är jorden åter fullmatad så att de näringskrävande växterna kan ta plats.

Kom ihåg att det är bättre att gödsla lite och ofta är en gång för mycket. Det minskar näringsläckage och ger bättre smak på grödorna. En potatis som fått för mycket näring blir besk och bladgrönsaker som sallat och spenat får ökad halt giftig nitrit i bladen om de gödslas för kraftigt. Att gödsla i proportion till skörden är en bra tumregel. Ju mer man tar bort, desto mer näring ska det ha. Fast det gäller då inte potatis.

Nässelvatten är ett kraftigt gödselmedel som måste spädas ut.
Här tillverkas det nässelvatten som är ett bra gödselmedel att tillföra under sommaren.

Det Mandelmannska paradiset

Barnvandringarna hos Mandelmanns bjuder på en rundtur bland gårdens växter och djur.
Under barnvandringarna får man följa med på en rundtur bland gårdens växter och djur.

Mandelmanns Trädgård i skånska Rörum har mer och mer blivit ett utflyktsmål för sommarfirare och andra trädgårdsintresserade i området. Trädgården är en självhushållningsgård som bygger på en enorm arbetslust och uthållighet från makarna Mandelmann. De driver sin ekologiska gård med passion; odlar grönsaker och blommor, håller värphöns och föder upp lamm. Ett besök här kan bli en riktig aktivitetstur, med speciellt anpassade barnvandringar bland grisar, grodor, hönor och gäss.

Tomater och gurkor odlas idet stora växthuset.
Tomaterna har former och färger som slår det mesta i mataffären.

I det stora växthuset på gården hålls fåren vintertid och deras gödsel fräser man ner i jorden några gånger under den kalla säsongen. Fåren bor ljust och skyddat och ingen mer gödsel behöver tillföras odlingen efter det. När våren kommer planteras tomat och gurka ut och de växer så det knakar. Det är lite ovanligare tomatsorter, inga släta röda här inte. Ovanför växthuset tar frilandsodlingarna av grönsaker och bär vid i den branta slänten. Färggranna salladshuvud, kronärtskockor, purjolök, morot, bönor och olika kålsorter är bara en del av grödorna.

I cafeet serveras hembakta läckerheter med ingredienser från egen odling.

Det finns fler mindre växthus också som sommartid fungerar som caféplatser med blandade, välanvända möbler. I det ena huset växer olika slags fruktträd som inte är vinterhärdiga i vårt klimat. Här kan man bland annat skörda kiwi, fikon, aprikos och mullbär. Växterna förhöjer miljön och dämpar ljudnivån som kan bli rätt så livlig med många barnfamiljer som fikar samtidigt. Och fika måste man, för kakdisken är absolut oemotståndlig! Och glöm inte grönsaksbutiken innan du kör hemåt!

Aprikoser, kiwi, fikon och mullbär odlas i växthusen.
Aprikoser från egen odling!

Den vackra trädgården byter färgskala årligen. För två somrar sedan visade jag bilder härifrån och då var det vitt som gällde. Nu hade man satsat på indigo, kleinblått eller vad man vill kalla den mustiga, blå färgen som bärs av framför allt kinesiska riddarsporrar. Och de mjuka, ulliga gångarna samspelar härligt fint med blomsterprakten, eller hur. Jättefint med de smala, ringlande rabatterna och här har nog gått åt både en och annan förkultiverad planta innan det blev så här frodigt.

Ull på gångarna ger en alldeles ny känsla att strosa i trädgården.
I blomsterträdgården är gångarna täckta i ull från de egna köttfåren.

Batteridrivna klippredskap för proffsbruk

Alla som hållit på med häckklippning, gräsröjning och lövblåsning i långa arbetspass kan nog hålla med om att avgaserna, tyngden och vibrationerna gör det till ett ganska tröttsamt jobb. Och det gäller inte bara småvuxna tjejer som jag själv. Även stora karlar kan få skador som vita fingrar, värkande axlar och illamående av avgaserna vid långvarig körning. Helst ska man se till att variera arbetet så att man kan göra olika saker under dagen, inte bara klippa/röja och även variera arbetsuppgifterna så man inte använder samma vibrerande maskiner flera dagar i följd. Minns en man på parkavdelningen i Mariehamn där jag jobbade tidigt i min karriär. Han älskade ensamarbetet med trimmern och var ute flera veckor i sträck med sin maskin. Det gick inte att ta maskinen från honom, för de andra gjorde det inte lika bra, som han sa. Han var senig och stark (och oerhört envis), men jag undrar hur han mår idag.

En trimmer på batteridrift blir lätt att bära och tyst i drift.
Foto: pellenc.com

På den tiden var batteridrivna verktyg något som man skämtade passade tanter med radhusträdgård. Idag har situationen förändrats i takt med ökad kunskap om ergonomi. Pellenc är ett franskt företag som levererar maskinredskap för gårdsbruk och park- och trädgårdsarbete i proffsklassen. De började med sikte på vin- och olivodlingar, men idag är användningsområdena fler än så. Vissa miljöer kan vara speciellt lämpade för batteridrift, t ex kyrkogårdar, men även i bostadsområden, på campingplatser och stadsparker kan det vara skönt med tysta redskap.

Ett ryggburet batteri underlättar då trimmern får lägre vikt och inga avgaser.
Foto: rtmacinery.com.uk

Trimmern och häcksaxen drivs att ett litiumbatteri som man bär på ryggen. Batteriet väger mellan 3,4 och 5,9 kg beroende på typ. En stabil sele håller batteriet på plats och det ska klara en heldags arbete på en laddning. Har själv inte provat deras redskap ännu, men det verkar som om fler och fler inom skötselområdet går över till batteridrift. För konsumenten är detta ännu dyra alternativ, men räknar man på antalet arbetstimmar en maskin används inom proffssektorn, så är det ändå ett alternativ att överväga, tycker jag. Speciellt när man ser till de många ergonomiska fördelarna. För både häckklippning och gräsröjning är tunga arbeten. Och ska man till och finlira som på bilden nedan från Lytes Cary Manor i England där man har mängder av figurklippta buskar blir det helt klart lättare precision att föra ett verktyg som inte väger så mycket.

Häcksaxen med batteridrift blir lättare att hantera och därmed betydligt klippsäkrare i handen.
Foto: landscapejuicenetwork.com

 

Vad ska träden vara bra för?

Träden ger skugga, luftrening, dränering och syre.

Det händer, tack och lov allt mer sällan, att man ser nybyggen där den nya tomtägaren bestämt sig för att skövla rent och plana ut marken till en jämn nivå. För här ska det anläggas gräsmatta! Träden skräpar ner med sina löv och ger skugga, säger man. En jämn, smaragdgrön gräsmatta är status. Och den ska vara lätt att klippa med den nyinskaffade åkgräsklipparen. Bruum bruum liksom. Okunskap skyller jag på, för jag tror egentligen inte att man tänkt på vad träden ger oss alla.

Nyutspruckna blad av Cercidiphyllum japonicum är vackra i vårsolen.

Synen på ett träd beror lite på vem du frågar. Ur ett hälsoperspektiv är trädens förmåga att filtrera luftföroreningar och dämpa buller från ex trafik uppenbar. Träden bidrar till ett utbyte mellan koldioxid-syre, de dämpar vinden och reglerar temperaturen. På blöta eller översvämningsdrabbade platser står träden för en naturlig dränering av markvatten. Ornitologen drar fram fåglarnas möjlighet att söka skydd för sina bon och mat i form av larver och fullvuxna insekter. Kulturmiljönissen och miljömuppen värnar om träden för den biologiska mångfaldens bevarande i landskapet och de historiska parkanläggningarna. För landskapsarkitekten formar träden siktlinjer och stoppunkter för både blick och rörelse.

Gamla träd hyser mängder av insekter och djur i sitt lilla mikroekosystem.

Artrikedomen i ett gammalt träd kan vara avsevärt större än i 100 unga, nyplanterade träd. I håligheterna finns det plats för fladdermöss och hålhäckande fåglar. Under den skrovliga barken lever miljontals små kryp och i finrötternas samspel med jorden finns en lika stor artrikedom dolt under förnan i markytan. Och det här gäller inte bara längst inne i en urskog, utan lika väl i parkmiljö mitt inne i stan. Det är helt fantastiskt!

Även golfbanan behöver träd för att bli attraktiv.
Utan minsta träd hade golfbanan varit en ödslig upplevelse.

Trädens sociala värden gäller inte bara hälsoaspekten med luftrening, utan även kopplat till sammanhang som rekreation, motion, meditativa upplevelser, lek, sorgearbete och avkoppling. Själv är jag uppvuxen i en skogsrik bygd, där naturen och skogen var våra enda “lekplatser”. Jag känner ett väldigt lugn och en otrolig avkoppling av att vistas i trädens närhet. I skogen är jag aldrig rädd. Inte ens för att gå vilse, eller för att bli anfallen av vilda djur. När jag kommer in bland träden sjunker pulsfrekvensen och blodtrycket och jag blir alldeles stilla inombords. Oberoende om jag jobbar fysiskt med att ta rätt på ved, plockar svamp och bär eller bara sätter mig ner med en fika.

Träden blir samlingspunkter och skydd för solen en het dag.

Kebony, ett nytt trämaterial för utemiljöer

Trädäck ute i havsbandet möter stort slitage från väder, vågor och vind.
Alla bilder från kebony.se

Det pratas en del om Kebony just nu. Kebony är inget nytt regnskogsträslag, utan en behandlingsmetod för vanliga nordiska träslag som tall och lönn. Ämnet som används för impregnering av träet är givetvis högst hemligt, men det sägs vara helt miljövänliga biologiska restprodukter. Man kan ju undra var det kommer från.

Träet impregneras på fabrik, torkas innan det är försäljningsklart.

Träets fibrer inkapslas med den här hemliga impregneringsvätskan och virket torkas därefter innan det går ut till försäljning. Impregneringen kallas för en furfurylationsprocess och ger träet en mörkbrun färg som liknar teak, ipé, mahogny och andra tropiska träslag. Med tiden får träet en silvergrå patina om det lämnas obehandlat. Och det ska inte behövas någon mer ytbehandling, enligt tillverkaren. De säger också att den stora fördelen med Kebonyträ är motståndskraften mot väder och slitage. Andra fördelar är mycket god motståndskraft mot nedbrytning, ökad hårdhet och lång livslängd. Kebony är Svanenmärkt.

Trädäck behöver normalt impregneras för att tåla fukt och väta.

Kebony kan användas till all slags utomhuskonstruktioner – trädäck, väggbeklädnad, speciella byggnadskonstruktioner, möbler och båtvirke, allt enligt deras hemsida. Prismässigt lägger sig Kebony mellan vanligt tryckimpregnerat trä och de mörka tropiska träslagen. Metoden är utvecklad i Norge, men produkterna säljs även i övriga Norden. De första omnämnandena om Kebonymetoden i press kom 2008, så man har hunnit prova byggträet under några år.

Bryggor och trädäck är utsatta konstruktioner som kräver hållbara träslag.