Gillenia är den blyga kusinen från landet

Gillenian kan ha vita eller ljust rosa blommor.

Det finns växter som tränger sig på och så finns det växter som knappt märks. Om man inte tittar efter lite extra. Gillenian är definitivt en sådan. En perenn med luftig och skir framtoning som smälter in och ger volym åt rabatten.

Gillenian växer naturligt i glesa skogar i Nordamerika.

Blommorna är vita eller ljust rosa och bladen treflikiga med en lätt dragning åt det bronsgröna. Det är en växt som hör hemma i glesa skogar i Nordamerika. Plantera den i mullrik och lätt fuktig jord. Den klarar både sol och skugga, och ser man bara till att hålla jorden fuktig så kan den t o m stå planterad i kruka.

Rosa gillenia planterade i krukor på terrassen.

Gillenian är en liten favorit som påminner en del om Gaura. Samma fjäderlätta utseende och skira växtsätt. Gillenian är betydligt vinterhärdigare, även om jag faktiskt lyckats övervintra en och annan Gaura ibland. Det här är en perenna växt som nästan ser ut som en liten buske. Blir 50-80 cm hög och lika bred när den tillåts att stå ifred och breda på sig. Hitta rätt växtplats med en gång, för den har känsliga rötter och gillar inte att flyttas fram och tillbaka.

Gillenian skimrar i månskenet och i skuggan.

Älskad och fruktad lupin

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och “sommar på landet”. Lupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör nektarförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Lupiner sprider sig snabbt på näringsfattiga marker.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

Lupinerna finns i många olika färgkombinationer.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupiner är giftiga för djur.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Lupiner är giftiga för betande djur, men de lämnar dem oftast orörda.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Färgrikedomen är stor bland lupiner.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Lupinen innehåller mycket nektar och mat till humlor och bin.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Lupinerna förökar sig ohämmat och är svåra att bekämpa.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Lavendelblå stjärnhyacinter Camassia

Stjärnhyacinten har ätliga lökar.

Camassian är en gräslik lökväxt som härstammar från Nordamerika där den växer naturligt. Det vetenskapliga namnet Camassia är en latinisering av indianernas namn på växten, som lyder Kamas. För dem har löken varit en viktig näringskälla och kokta lökar lär smaka ungefär som sötpotatis. Stjärnhyacinterna är släkt med agaveväxterna.

Camassian växer upprätt med höga ax.

Det finns sex olika arter, men den vanligast förekommande i trädgårdar torde vara Camassia leichtlinii, den mörka stjärnhyacinten. Den äggrunda löken planteras tidigt på hösten för att hinna rota sig före vintern. Stjärnhyacinterna vill gärna stå i fred i många år, så leta upp en bra plats från början.

Stjärnhyacinten blommar i maj-juni.

Camassia leichtlinii vill ha en fuktig, men väldränerad humusrik jord i soligt eller halvskuggigt läge. Det kan vara i rabatt eller gräsmatta. Viktigast är att det inte blir vatten stående över vintern. Sluttande plan eller grusig bädd är en lösning, eller så kan man täcka över växtplatsen vid risk för vinterblöta.

Fuktrika rabatter som är torra under vintern passar stjärnhyacinten.

Bilderna visar den mörka stjärnhyacinten vid namn ‘Caerulea’. Den blir 60-80 cm hög och blommar från slutet av maj. Den har god härdighet och kan gärna planteras ihop med t ex funkia, som ger en fin kontrast i bladverk.

 

Sista sucken för julrosorna

Julros med enkla röda blommor döljer sig bakom gröna blad.

Lite beroende på växtplats så börjar julrosorna packa ihop för denna säsongen. De hybrider som står lite skuggigare och i en högre växtzon har ännu en del färg kvar, men de vanliga vita Helleborus niger har redan antagit den limegröna blomfärg de får när de börjar vissna.

Julrosen vill ha en kalkhaltig och mullrik jord.

Julrosorna är härliga blommor på det viset att de blir aldrig skräpigt bruna, utan blomman bleknar bara sakta bort. Och sedan är grannarna i rabatten framme och tar över uppmärksamheten. Så man märker aldrig riktigt att de tar slut.

Julrosor är tacksamma trädgårdsväxter i kalkrik och fuktig jord.

Julrosens bladverk är oftast vintergrönt, och bildar en bra bakgrund till andra växter. Låt gärna bladen sitta kvar så länge de är snygga. Angrips de av någon sjukdom, oftast svamp, blir de prickiga och torra. Då kan man gärna klippa ner bladen.

Julrosor självsår sig gärna där de trivs.

Julrosen är en tacksam perenn och förökar sig själv där den trivs. Den självsår då nya plantor i nära omgivning kring moderplantan. Men avkomman är inte sortäkta, utan kan få lite olika färgsättning beroende på vilka tänkbara föräldrar som finns i rabatten.

Vita julrosor är läckra i rabatten.

Se till att du har en lucker och välmyllad jord där dina julrosor står. Jorden får inte torka ut helt på sommaren, men det får inte heller vara stående fukt vintertid. En svag slänt är att föredra om den naturliga jordmånen är lera. När du väl planterat dina julrosor ska de helst stå kvar i många år utan att flyttas. Undantaget är förstås om du kommer på att växtplatsen är helt fel.   Julrosor kräver gott om tid att etablera sig.

Julrosens blomfärg går från vitt till mörkkrött nästan svart.

Det finns mängder av vackra namnsorter av hybridjulrosor. Oftast ligger de på ca 40 cm i höjd och du kan gärna plantera dem lite slumpmässigt i flera “rader” i rabatten så det ser naturligt ut. Ställ de små vanliga julrosorna främst, för de börjar blomma tidigast och blir bara hälften så höga.

Allra vackraste blåsippor

Blåsippor trivs i humusrik och fuktig jord under vandrande skugga.
Blåsippor finns även med vita blommor.

Blåsipporna tar verkligen för sig där de trivs! Har bara helt nyligen planterat in blåsippor i min egen naturträdgård, och egentligen så förundras jag lite att de inte funnits där tidigare. Skuggad lundmiljö med lätt fuktig och kalkrik jord med gott humusinnehåll är blåsippans eget val. Lätt skugga kan vara närmast total skugga också. Men de fylldblommiga sorterna trivs allra bäst i soliga lägen.

Lätt skugga är bästa miljö för blåsipporna.

Blåsippan är fridlyst i naturen så man får inte gräva upp den och flytta hem den till sin trädgård. Det kan vara lite knivigt att hitta blåsippor i handeln, men välsorterade plantskolor har både vita, rosa och lilablommande blåsippor.

Blåsippan är en näpen vårperenn.

Den ungerska blåsippan, Hepatica transsylvanica, har en lite större blomma än den nordiska vildväxande sorten. Det finns även blåsippor med prickiga blad som kan vara trevliga som marktäckare i en woodlandmiljö. Japanerna är speciellt förtjusta i prickbladiga blåsippor och andra samlarsorter.

Blåsipporna har vintergröna blad som lätt bränns av stark sol.

Fast för mig duger det gott med helt vanliga blå och vita blåsippor. Jag tycker de är helt underbara som efterträdare till snödropparnas överdådiga blomning. Man får ju leta fram dem lite mer bland grenar och löv som inte brukar bli bortstädade från buskarna. Tänk på att hela växten är giftig, även de köttiga fröna.

Den vita blåsippan är lika vacker som den blå.

Ljuvaste snödroppar

Har du någon gång försökt göra listor på de mest älskade växterna? Javisst, det gör jag ofta, men det blir alltid trångt i toppen och listan tenderar att flyta ut i en halv bok innan jag är klar. Vilka som ska vara med beror lite på vilken årstid och månad. För det som är på tapeten just då är ju det man tycker allra mest om och har längtat så länge efter.

Snödroppar härstammar från bergstrakter i mindre Asien.
Till snödroppens närmaste släktingar hör amaryllis, narcisser och krukväxten clivia.

Snödropparna kommer självklart med på min lista. De är de första riktiga vårväxterna som väcker trädgårdsaptiten åter en gång. Visst kommer det ibland någon snöskur och frost efter att snödropparna börjat blomma, men på det stora hela har vi våren här när de börjar blomma.

Snödropparnas lökar kan planteras när jorden är fuktig för att inte torka ut.

I Storbritannien, som har ett stort antal växtsamlare och trädgårdsnördar, är snödroppar stort. Det finns snödroppsfestivaler och snödroppsvandringar med guidade visningar på flera stora gods. Några sådana platser som hade varit kul att besök i februari är bl a Howick Hall Gardens, Hodsock Priory och Welford Park. Här finns enorma mattor av snödroppar som spridit sig i woodlandvegetationen.

Svagt doftande snödroppar förebådar vårens ankomst.

I min trädgård blommar snödropparna i det oskötta woodlandet ner mot bäcken. Jorden är lerig och väl fuktad så här års och tuvorna av snödroppar växer även här ihop till en stor matta. Lökarna har förvildat sig på egen hand och sprider sig hela tiden vidare utåt.

Den vanliga snödroppen är förvildad i Sverige och växer ibland ute i skogen.

Snödroppen har en härlig lågmäld doft, men också ett medicinskt värde. Man har hittat en verksam substans, galantamin, som ingår i många bromsmediciner mot alzheimers sjukdom. Högst koncentration av ämnet finns i den gröna snödroppen, Galanthus woronowii. Grön snödroppe är det svenska namnet på denna helvita blomma. Namnet syftar däremot på bladen, som är klart gröna, glänsande och mycket bredare än de grådaggiga bladen på den vanliga snödroppen Galanthus nivalis.

Snödropparnas lökar kan förökas strax efter blomning då man delar klungorna och planterar ut dem på nya platser.
I samband med eller efter blomningen kan snödroppklungorna delas och förökas till nya växtplatser.

Längtan efter julrosen

Julrosor blommar innan de flesta andra växter tittar upp ur jorden.

Nu dröjer det väl inte så länge till? Innan julrosorna blommar. Nej, de tidigaste av de vanliga vita är på gång under de tunna snötäcket. De röda eller prickiga hybriderna däremot får vi vänta på till april i alla fall.

Julrosen trivs i djupgrävd och lucker jord.

Julrosor är något utöver det vanliga. Jag gillar en naturlig trädgård som tar hand om sig själv. Här är de vårens speciella blomma som försynt vänder upp sitt parasoll mot ljuset. De tar lite tid på sig att etablera sig och förökar sig småningom på en plats där de trivs.

Rhododendron är en surjordsväxt och julrosen vill ha kalkhaltig jord.
Egentligen en helt omöjlig kombination med rhododendron som gillar sur jord och julrosor som vill ha kalkhaltig jord.

Gärna lundlika förhållanden, lite fuktigare jord och vandrande skugga. Absolut en kalkrik jord, men ingen stående fukt, speciellt inte över vintern.

Julrosen har en nickande blomma.

Julrosens blad är vintergröna, tandade och lansettlika. Lite palmlika nästan med sin grova tandning. De skålformade blommorna sitter i knippen med flera knoppar och blommor samtidigt. Det ger en lång blomningstid och eftersom blomman egentligen aldrig vissnar, utan bara bleknar bort så har man olika stadier av skönhet över flera månaders tid.

Julrosorna utvecklas långsamt, men trivs i lundmiljö.

Plantera dina julrosor i kanten av den halvskuggiga rabatten, gärna under träd och buskar. Fast ändå så öppet att du kommer åt att krypa riktigt nära intill (och under) för att kunna se blommorna på nära håll. Tänk på att hela växten är giftig, så håll små barn borta.

De röda nyanserna av hybridjulrosor är extra läckra.

Iris – kortvarig men intensiv glädje

Sibirica-iris trivs i fuktig jord.
Iris sibirica ‘Silver Edge’

Irisar tillhör de riktigt gamla kulturväxterna, men det känns som om de på senare tid fått stå lite tillbaka när man letar efter långblommande och ständigt dekorativa växter till trädgårdar. Namnet Iris kommer från grekiskan och syftar till regnbågens gudinna. Jag tolkar namnvalet på två sätt: mångfalden i färgskiftningar och en snabbt förgänglig blomning.

Jordstammen växer ovan jord.
Jordstam eller rhizom hos bredbladiga iris.

Man kan dela in släktet iris i två huvudgrupper beroende på om de har roten under jord eller ett rhizom (jordstam) ovan jord. De med rhizom kan man dessutom dela in i skäggbärande (barbata-typ) eller skäggfria. De skäggfria irisarna och de med lökformig knöl under mark växer vanligen i fuktiga jordar, medan de andra vill ha en torr och solig växtplats.

Skäggbärande rirs doftar ofta väldigt sött och gott.
Gul skäggbärande iris med svag doft. Okänd namnsort.

Det lättaste sättet att föröka iris är genom att dela på växande bestånd. Vänta gärna till efter blomning innan du sätter spaden i klumpen. Där iris trivs breder den ut sig och att hitta en likartad växtplats är bästa spridning.

Iris är tåliga och lättskötta perenner.
Iris är långlivade perenner där de trivs.

Sibirica-typen av iris, dvs de som har smala blad och föredrar en fuktigare, lite skuggig växtplats, kan gärna samplanteras med julrosor, ormöga och förgätmigej. De uppstickande bladspjuten i ljust grön färg blir en fin kontrast på våren.

Irisen har en kortvarig men intensiv blomning i slutet av maj.

De skäggbärande trädgårdsirisarna doftar många gånger underbart gott. Blomningen är kort och intensiv i slutet av maj till början av juni. Därefter står de breda bladen kvar ända till frosten kommer. Välj en väldränerad, sandblandad jord och ett skyddat läge så inte blomstänglarna bryts av vinden. Trädgårdsiris blir ofta 70-80 cm höga. Efter blomningen klipper du bara ner blomstängeln.

Grönt är skönt

En grön trädgård behöver inte vara tråkig.

Vatten och ljus är viktiga förutsättningar för att bedriva odling eller trädgårdsskötsel. Mängden ljus som olika växter kräver varierar. Lyckligtvis finns det arter som passar även mörka och stängda trädgårdsrum. En skuggig del av tomten eller en hel skuggträdgård kan vara nog så spännande att bygga upp. Här underlättar det stort om det finns god vattentillgång. Skuggtåliga växter är för det mesta fuktälskande.

Gröna växter är beroende av fukt.

En skuggig trädgård ger en helt annan slags ro och du upplever de gröna skiftningarna extra tydligt på skuggsidan. Utnyttja växternas former och bladstruktur för att åstadkomma variation och effekter. Finns det snickerier eller byggnader av olika slag så måla dem gärna svarta. Det förstärker och skapar fin kontrast mot allt det gröna.

Klippta buxbomsklot ger kontrast mot yviga bladverk.

En grön trädgård kan gärna ha en bas av vintergröna växter för att vara intressant hela året. En vintergrön trädgård är ofta tacksam att formklippa. Satsa på att köpa så stora exemplar som plånboken tål, för att få effekt på en gång. Annars är vintergröna växter relativt långsamma i växten.

Ormbunkar trivs i skugga och fuktig jord.

Gräs och ormbunkar är spännande i sina bladformer. De klarar en del sol, men står helst i vandrande skugga eller helskugga. Undvik de blåsiga lägena, för då riskerar bladen att blåsa sönder.  Många gräs har livligt ljusgröna blad och det piggar upp i en annars monotont grön omgivning. Limegrönt står dessutom fint mot kallt blågröna toner.

Olika bladformer ger en intressant mix trots att de bara är gröna.

Genom att skapa grupper av växter med olika bladform kan du göra en varierad rabatt även på en liten yta. En genomtänkt mix av bladformer och strukturer kan vara lika effektfullt som skarpa färger.

Vintervila, eller hur gick det?

Knopparna tål frost när växten invintrat rätt.
Invintrad toppknopp av hästkastanj med tydliga bladärr.

Det mesta som rör en växts vinterhärdighet och avmogning om hösten styrs av generna. Innan löven fälls på hösten transporteras alla lättrörliga näringsämnen ur bladen och lagras i stammen och roten på växterna. Deras kolhydratförråd förändras, näringssalter och socker löses upp i vatten så att fryspunkten sänks i grenar och skott. Cellväggarna förtjockas och det bildas också särskilda frostproteiner. Sammantaget gör alla dessa processer att växternas celler klarar av minusgrader utan att sprängas. Visst är det helt fantastiskt utformat!

Rimfrost i grenarna skadar inte växten.

När växterna är klara med sina vinterförberedelser går växten in i vila. Vissa växter har en äkta vintervila, andra säger man att har falsk vintervila. Äkta vila finns hos växter som härstammar från kustnära områden med havsklimat. Deras knoppar slår inte ut även om temperaturen tillfälligt skulle stiga. Det krävs en viss mängd kyla innan vilan är passerad. Därför är det ingen idé att plocka in grenar av t ex äpple eller körsbär under tidig vinter. De kommer inte att slå ut, eftersom deras vilostadium inte är fullbordat.

Vinterkänsliga växter ska ha en varm växtplats.

Vintervilan hos växter från ett inlandsklimat kallas falsk vila. Hos dem förblir knopparna i vila enbart på grund av avsaknad av värme. Placerar man en sådan växt i ett havsnära läge med ständigt fluktuerande vintertemperaturer kan knoppsprickningen sättas igång av tillfälliga värmeperioder. Och de nya knopparna riskerar att frysa bort av en sträng köldknäpp som följer på t ex varma dagstemperaturer.

Avmognade grenar känns styva.
Bokens löv sitter ofta kvar över vintern trots att växten avmognat.

Genom placeringen och skötseln av känsliga växter kan man ge dem en så god chans till överlevnad som möjligt. Det är faktiskt så att en varm och utdragen höst snabbar på invintringsprocessen  i växten. Plantera därför de känsliga växterna på en så varm växtplats som möjligt. Då ökar deras chans att hinna avsluta vinterförberedelserna i tid innan vinterkylan slår till. Ju torrare och magrare jorden är, desto tidigare invintrar växterna. Så var därför noga med att inte kvävegödsla jorden kring dessa växter efter midsommartid.

Trots att snön faller innan löven trillat av klarar sig skotten.

Tänk också på när du köper frostkänsliga arter att större exemplar är tåligare än mindre. I unga år satsar plantorna på skottillväxt ännu långt in på hösten. När de blir äldre kommer de att ha kortare (och tåligare) årsskott. Dessa skott stannar tidigare i tillväxten och börjar förbereda sig på invintring redan tidigt. Därför är det lättare att få t ex en magnolia i större format att överleva än en mindre planta. Det går också att försena knoppbrytningen och tillväxtstarten hos känsliga växter genom att täcka dem med säckväv när vårsolen börjar värma.

Trollhasselns blommor slår ut mitt i vintern.
Trollhasseln blommar bland de allra första, mitt i vintern.

En plantas ursprung, eller proviniens, spelar också roll för dess vinterhärdighet. Tar vi en fröplanta från en vanlig björk från de nordliga delarna av landet och planterar den i söder blir den lätt skadad av tidiga vårfroster. Tar man å andra sidan en björkplanta från Skåne och planterar den i norr kommer den att växa onödigt långsamt, eftersom den är programmerad av invintra tidigt om hösten.

Lönn med tidig frost i grenarna.

Hur kan vi avgöra om skotten på lönnen här ovan hunnit invintra innan snön kom? Löven sitter ju fortfarande kvar och är gröna. När årsskotten känns styva och stadiga ända fram till ändknopparna har växten klarat av sina vinterförberedelser. Blir köldperioden väldigt intensiv kan det ändå finnas en viss risk att cellombyggnaden inte var helt färdig. Men ser man tillbaka på vår varma höst, så borde det inte vara någon större fara, trots att löven inte hunnit fällas innan snön kom. Det blir intressant att följa upp i vår!