Vintergrön raritet

Planterade några exemplar förra sommaren i mitt woodland av den relativt okända ormbunksväxten Cyrtomium fortunei, som på svenska kallas japansk mahoniabräken och på engelska Holly fern. Jag gillade det upprätta och starka bladverket och det lätt glansiga utseendet, som javisst, påminner om mahoniablad. Växten härstammar från östra-sydöstra Asien. Du kan hitta den i några få svenska plantskolor, men sällan i några större kvantiteter.

Det sägs att höjden varierar utifrån förhållandena på växtplatsen. Från 30 till 70 cm hög kan den bli. Jorden får gärna vara fuktig och genomsläpplig, pH-neutral och växtplatsen skuggig till halvskuggig. Skyddade växtplatser i Södra Sverige kan den klara, men det är en ömhudad växt. Den ska helst vintertäckas med löv och grenar eller annat mulchmaterial för att ge bästa förutsättningar för övervintring. Än så länge i vinter har det inte varit någon snö, och knappt någon frost heller där jag bor i zon 2, så mina plantor är vintergröna och fina.

Tittar man på undersidan av bladen sitter där sporangier, ett slags sporbehållare. Nu under vintern är de gulgröna, men när det blir dags för de mogna sporerna att lämna bladet är de mörkt bruna. Jag noterar att inte alla blad har sporangier. Det verkar som om de allra mörkaste gröna bladen är kala på baksidan. När nya blad rullas upp på våren ska de vara starkt ärtgröna med svarta fjäll på stjälken. Ju skuggigare läge, desto mattare blågrön färg, medan de i sol blir ljusare gröna. I en engelsk källa läser jag att bladen kan klippas ner om senvintern inför det nya bladutspringet. Jag kanske väljer att ta bort bladen från hälften av plantorna för att testa hur det blir.

Plantorna kan delas under tidig vår, men man ska också kunna föröka den japanska mahoniabräken med sporer. Sporförökningen får nog någon med mer tålamod ta hand om, för det dröjer flera år innan man har en fullvärdig planta. Hur som helst, ett spännande test.

Skogsträdgård i oktober

Har upptäckt att jag har ett klart underskott av höstblommande växter i min trädgård. Visst, det är en skogsträdgård, eller naturträdgård som jag brukar säga när jag ursäktar att det är lite si och så med skötsel och ogräsrensning. Och då kan man komma undan med mindre blomsterprakt, för nu är det mustiga dofter av löv, fallfrukt, fuktig jord och alla slags svampar som ska få komma fram. Men visst hade det varit kul med lite färgstarka höstblommare bland det gula och rostbruna.

Eftersom trädgården gränsar till, eller är inkluderad i bokskogen, så är det mycket naturliga växter som ingår här. Pestskråpet (ovan) är trevlig i blomningen, men de parasollstora bladen blir lite för mycket när de växer upp. Däremot nu när de börjar packa ihop och delmultna så gillar jag dem extra mycket.

Rosor av olika slag, även den vilda nyponrosen Rosa canina får plats. Fåglarna låter nyponen mogna, men snart kommer det att bli full fest i snåret när de proppar sig fulla med vitaminer.

De gamla fläderbuskarnas grova bark erbjuder bra fäste för mossan. Fläder vill jag ha både för blommornas och bärens skull. Bären, som är fyllda av bläckblå saft, är också fin fågelmat. Mörklila fågelbajsar skvallrar om bärfrossan.

Mossan ligger som en tupé på den här fina stenen. Härligt grön och frodig blir den ett litet blickfång i gläntan. Harsyran växer på en annan sten. Friskt grön och syrlig i smaken. Den sprider sig i den fuktiga skogsmarken med sina krypande jordstammar och etablerar sig snabbt lite upphöjt från omgivningen.

Och de här ljuvliga små svamphattarna på sina gängliga parasollben! De är osannolikt vackra och nästan lite genomskinliga där de sticker upp ur mossan. Boklöven ligger så vackert arrangerade runt om svampbenen.

Kissen gillar att vara ute och göra trädgårdsarbete. Fotografering inkluderat. Så då kommer hon smygande och placerar sig på en bra utkikspunkt för att ha koll var jag grejar och rör mig. Vem vet om det skrämmer upp någon sork eller skogsmus.

En hejdlöst blommande stilträdgård är svår att peta in här på denna tomt. Men trivsamt är det ändå i all sin enkelhet!

Plantera mer gurkört i trädgården

Gurkörten är en ätlig och ståtlig växt som gillas lika mycket av insekter som av människor. Eftersom den inte bara är lättgrodd och rikblommande, utan också tar mycket plats som fullvuxen planta så behöver du inte så så många frön. Den gror i vanlig trädgårdsjord och formar snabbt en hårig planta med köttiga blad.

Plantera ut de små bladrosetterna ganska glest – minst 50 cm emellan varje planta. Den växer fort upp och kräver inte speciellt mycket av sin växtplats. Halvskuggigt och lätt fuktig jord tror jag är bäst för att få en kontinuerlig blomning över sommaren. Står den för varmt och torrt sätter den frö och vissnar ganska kvickt.

Har du en ”skräphörna” i trädgården som kan bli insektsreservat så får du stor glädje av gurkörten när den börjar blomma. Mängder av humlor och bin dras till dess söta nektar. Men du kan lika väl samplantera den med grönsakerna och bären för att dra nytta av dess tilldragande förmåga på pollinatörer och stopp för flera olika slags ohyra. Se den som en nyttoväxt alltså. Jordgubbar, kålväxter, tomater och squash är exempel på växter som trivs bra ihop med gurkörten. Och faktum är att du kan se fram emot en inblandning i odlingen år 2 eftersom den självsår sig rikligt.

Både blommor och blad duger att äta. Bladen kan användas råa lätt hackade eller hastigt förvällda och har en salt gurkaktig smak. Blommorna kan blandas i drinkar eller vattenkannan eller som dekoration i sallader. Du kan använda både blad och blommor i te. Växten är rik på zink, betakaroten, kalcium, järn och kalium samt vitamin B och C.

Violquiz

Jag är sannerligen ingen botaniker och tycker det är rentav tråkigt att hålla på och nyckla växter. Men ibland blir man så illa tvungen, när det är ett besvärligt släkte med många likartade arter att skilja åt.

Många, många och ljuvligt blå. Men vilken art är det?

Nu kände jag mig tvungen att ta reda på vad det är för en viol som växer som en blå matta i skogskanten av min trädgård. Det känns inte proffsigt att bara referera till den med uttrycket ”en blå viol nånting”. Släkter violer upptar 5,5 sidor i Mossbergs flora. Vissa är lätta att utesluta på färgen. Men de andra fyra sidorna då? Ljusblå allihopa.

Har fotograferat det ljuva beståndet sedan april månad, och än blommar det lite sparsamt. Kan konstatera att blommorna doftar dessvärre inte. Då faller luktviol bort. Petade försiktigt upp två plantor för att kunna syna dem noggrannare. De sitter ganska löst förankrade i mossmattan som man skulle kunna karaktärisera som växande i kalkhaltig ganska torr mullrik jord.

Bladen är spetsigt hjärtlika med tandade bladskivor och sitter på långa skaft. Ett karaktärsdrag som är viktigt att bestämma är stiplerna, som är bladlika bildningar som sitter vid bladskaftets bas. Stiplerna är väl synliga hos många växter, t ex ärtsläktet. Där är de runda som manschetter i bladfästet. Stiplerna hos denna viol är långa och fransade. Du ser dem tydligt på bilden nedan.

Fransade och långa stipler ger en ledtråd i detektivarbetet att artbestämma violen.

Långa, fransiga stipler förekommer enligt floran hos både bergviol, ängsviol, lundviol och skogsviol. Ingen hjälp där alltså.

Till slut kan jag konstatera att det finns inga eller väldigt korta bakåtriktade foderblad bakom blomman. Således borde det vara en lundviol. Fast hybrider är vanliga inom släktet, så helt bombsäker kan jag inte vara. Kanske finns det någon läsare som kan ge mig ett slutgiltigt svar?

Ska försöka memorera namnet så jag inte blandar ihop dem igen. Hur som helst så är mina violer underbart vackra och lyser upp i mossmattan. Bestämningsnyckeln jag använde hittar du i Den virtuella floran på linnaeus.nrm.se/flora

”Majkvällens fågel granskar med pipande omsorg sin flätkorg i grenklykan.
Lundviolen lutar sig in, ljusblå i myggtuvan.
Från mossig sten hoppar kvällsgrodan ner.
Bäcken går lite avsides, förirrar sig,
ringlar fram under valven med kabbelekan som lysmärke.”

Ur Majnatten av Harry Martinson (Dikter om ljus och mörker, 1971)

Kungsängslilja i trädgården

Kungsängsliljan tillhör ett släkte med ca 130 arter av fleråriga lökväxter och är den enda av dessa som klarar av att självsprida sig i Sverige. Klockliljorna är otroligt varierande i utseendet, men alla är utsökt vackra. De förekommer naturligt i ett brett bälte från norra Medelhavsområdet genom Centralasien, Kina och över Berings sund till västra Nordamerika. En del arter är starkt bundna till sin ståndort och kan vara svårodlade. De som är lättast i vårt klimat är arterna från Centrala Europa och södra Sibirien. Arter som växer på alpina ängar och fuktiga slätter. Fuktiga woodland och halvskuggiga ängspartier kan vara en bra växtplats för dessa. Kungsängsliljan är inte så svårodlad om du kan erbjuda en sådan miljö.

I min trädgård blir det kanten av woodlandet som innehåller kalkgynnade arter. Där växer ramslök, julrosor, primulor, myskmadra och storrams, för att välja några grannar. Jag har försökt plantera in kungsängslilja tidigare, men det blev inte långvarigt. I höstas fick jag tag på knölar som jag planterade i mitten av september. Vattnade upp den torra marken och höll tummarna för att det skulle ta sig.

Och visst gjorde det det. Vid tid för den första gräsklippningen i början av april hade det kommit upp tunna, gräslika strån med böjda toppar. Hade glömt bort lökplanteringen och var på vippen att köra över de små stråna med gräsklipparen. Hade kunnat sluta i katastrof, men lyckligtvis gick växtminnet igång när de böjda stänglarna dök upp. Visst var det små kungsängsliljor! Mera vattning för att blidka de små som överlevde med en hårsmån.

Nu blommar de så fint. Alla utom en är vinröda – bara en vit ingår i samlingen. De schackrutiga klockorna nickar från klena stjälkar och sitter ibland ensamma, ibland parvis i toppen. Böjer man upp blomman syns de ljusgröna nektarierna inne i klockan. Om blommorna blir befruktade kan de sprida sig med frö. Annars förökas de lättast genom delning av lökarna.

Välj en jord som är humusrik och väldränerad. Toppa gärna med lövkompost efter blomningen. Och om det är en torr sommar behöver du vattna för att den ska trivas. Köper du färdiga lökar så sätt dem i jorden så snabbt som möjligt på hösten så de hinner rota sig innan vintern kommer.

Kungsängsliljan har en schackrutig blomma och förekommer i purpurrött eller vitt.

Himmelsblå hortensior kantar vägar och hagar på Azorerna

Hortensian är en vedartad växt för fuktigt och varmt klimat.
Den blå hortensian börjar blekna mot slutet av blomningstiden.

Hortensian är den sommarblommande växt som man ser mest på öarna på Azorerna. Denna buske med härkomst från det ostasiatiska havsklimatet passar perfekt i det varma och fuktiga vädret utan större temperatursvängningar under året.

Hortensians blommor är mestadels sterila.

Blomsamlingarna är stora och tätt sammansatta av sterila blommor. Knopparna sätts på fjolårets tillväxt, vilket kan leda till att de kan frysa bort en kall vinter. Varma somrar hinner nya knoppar bildas, men blomningen blir ofta sen. Bäst lyckas man med hortensia, Hydrangea macrophylla, i zon 1-2. Välj en halvskuggig plats med fuktig jord. Blanda gärna in okalkad torv i jorden för att ge växten det låga pH den älskar. För riktigt blå blommor krävs för det mesta en tillsats av alun eller aluminiumsulfat.

Hortensian är en vanlig dikesväxt på Azorerna.
Nystuckna sommarsticklingar av Hydrangea macrophylla längs en vägren på Azorerna.

Där klimatet är det rätta är hortensian lätt att föröka. På Azorerna klippte man till vanliga sommarsticklingar och stack ner dem i den lavahaltiga jorden. De flesta verkar ta sig, av de blomstrande vägkanterna att döma.

Purpurhortensia längs en vulkansluttning.

Hydrange macrophylla ssp serrata är en underform som på svenska kallas purpurhortensia. Den har en samling fertila blommor i mitten, innanför de sterila kantblommorna. De ger busken en mörkare blomfärg och ett mindre pråligt utseende.

 

Vivan hör våren till

Gullvivan föredrar en mullrik och fuktig jord med vandrande skugga.

Gullvivan känns som en väldigt helyllesvensk blomma. Den trivs bra i en lätt fuktig gräsmatta och sprider sig villigt i både sol och skugga. Sprider sig genom frö och med småplantor ur bladrosetten. Humusrik, fuktig jord och placering i brynzonen i den naturpräglade trädgården är vad gullvivan väljer själv. Tänk en hassellund eller askhage – så har du hittat rätt ståndort. Växer den i gräsmattan så behöver du lämna stjälkarna ifred så de sätter frö innan du klipper gräset första gången.

Den japanska vivan blommar länge med blommor i flera våningar.
Japansk viva, som älskar vatten. Foto: Impecta

Det finns mängder av vackra vivor i släktet. De flesta blommar tidigt, under april-maj, men den vattenälskande hyacintvivan ligger bland de sista under högsommaren. Primula japonica, den japanska vivan, ligger på önskelistan, men då måste jag få till ännu mer fuktiga förhållanden, för att klara växtens krav. Likadant är det med Primula bulleyana, den gula kandelabervivan, som sätter kransar av orange blommor på flera våningar längs den 50-70 cm höga stängeln. Det hade varit absolut häftigt, om bäcken låg lite bättre till och inte en bit nere i lunden.

Gullvivan har rödorange prickar i svalget.

Vivor blir vackrast om man sätter många tillsammans. Så därför har jag bättrat på med att köpa in ett gäng nya plantor, som jag hoppas kommer att sprida sig vidare. Sätter dem i framkant av den kurviga woodlandrabatten som hyser både azalea och magnolia i ena halvan, samt kalkälskande julrosor i den andra änden. Gullvivorna är ju lite både och. Här finns också mängder av gula påskliljor som tar upp den gula färgen. Det kommer att bli jättefint!

Klosterliljans milda klockspel

Vårblommande bestånd av klosterliljor ute i lundmiljö.

En glänta i lunden med ett lysande, skimrande golv av klosterliljor – det ger mig rysningar av våryrsel! Tiden står still när jag landar mitt ute i det rika beståndet där vårvinden klämtar i klockorna. Där i solljuset är doften av torrt gräs och milda snöklockor fullständigt bedövande.

Snöklockans blomma har små limegröna prickar på kalkbladen.

Klosterlilja, eller snöklocka som den också kallas, är nära släkt med snödroppen, men betydligt större och något senare i blomning. Den har limegröna prickar längst ner på kalkbladen. Leucojum vernum är det vetenskapliga namnet för den tidigblommande arten som blommar i mars-april. Den blir ungefär 20 cm hög och trivs i mullrik jord i lundmiljö och förvildad i skogar i södra Sverige. Ursprungligen hör den hemma i Centraleuropa. Det finns även en sommarsnöklocka som blir högre, upp mot 30-60 cm.

Snöklocka i mängder i ett naturligt bestånd i woodland.

Det går att köpa lökar för höstplantering. Se till att få dem snabbt i jorden, för de har tunna skal och torkar lätt ut. Klosterliljan väljer noga sin ståndort efter markfukt. Den vill ha en fuktig jord med djup, mullrik struktur. Den kan gärna växa i halvskuggig woodlandmiljö tillsammans med julrosor, treblad, funkia och silverax. Den sprider sig lätt i sin miljö, men kan behöva delas på ibland om klungorna blir för täta.

Snöklockans blomning infaller strax efter snödroppens.

Njutning i woodlandmiljö

En blommande rhododendron passar i utkanten av woodlandet där den får lite sol.

Det är inte storleken på tomten som är avgörande. Ett stycke woodland kan införlivas även i den minsta trädgård. Kanske återstår det rester av en förvuxen barrträdsplantering som känns hopplöst trist och utdaterad. Det barrpartiet kan ge fantastiska möjligheter att bilda stomme för ett surjordswoodland. Så vänta med att lägga på motorsågen och grävskopan!

Gillenian växer naturligt i glesa skogar i Nordamerika.

Känslan du får i ett woodland handlar om att känna dofter, fuktmättad luft och ofta komma ner på knähöjd för att betrakta växterna ner på rotzonsnivå. Många gånger är de marktäckande växterna låga och lite oansenliga på avstånd, men desto mer dekorativa när du närmar dig dem på nära håll. Många av växterna förökar sig med utlöpare och med lite delningshjälp kan de täcka stora markytor över tid.

Underbara svarta julrosor mixas med blå pärlhyacinter.

Här i bottenskiktet finner vi olika lök- och knölväxter, perenner med en god spridningsförmåga och krypande klängväxter. Nunneört, vitsippa, blåsippa, snödroppar, trillium och städsegröna ormbunksväxter samt murgrönor. Och den verkliga lyxfaktorn adderar du genom julrosor och olika låga liljor. Växtvalet beror givetvis också på den fukthalt och skuggning som finns på platsen.

Blåsipporna har vintergröna blad som lätt bränns av stark sol.

Mellanskiktet i woodlandet kan gärna bestå av buskar – både städsegröna och lövfällande. Ett inslag av brokbladiga, gulbladiga och rödbladiga arter piggar upp och skapar variation. Många örter och lökväxter behöver den skyddande skärm som buskskiktet erbjuder mot vind och stark sol. Vinden kan bli en skadlig och begränsande faktor för många känsliga växter, så därför måste vinden spjälkas upp av buskar och träd.

En grön trädgård behöver inte vara tråkig.

Trädkronorna får inte sluta sig för tätt, utan ska släppa igenom en del ljus till skiktet därunder. Träd som redan står på platsen kanske behöver gallras och kronor glesas. Ibland räcker det med att stamma upp en högre växt för att det ska komma in lagom mycket ljus. Här kan äldre barrväxter skapa spännande effekter genom att glesa grenar avlägsnas och deras dekorativa stammar får spela en större roll.

Gulblommande clematis är en raritet.

Klängväxter längs trädstammar och i kronskiktet bidrar också till den säregna lugna stämning som man känner när man går in i ett woodland. Väggarna blir uppbrutna som pelare istället för kompakta väggar. Klätterhortensia, kaprifol, kameleontbuske, japansk träddödare och murgröna, spetsat med någon blommande clematis är exempel på lämpliga växter.

Gillenia är den blyga kusinen från landet

Gillenian kan ha vita eller ljust rosa blommor.

Det finns växter som tränger sig på och så finns det växter som knappt märks. Om man inte tittar efter lite extra. Gillenian är definitivt en sådan. En perenn med luftig och skir framtoning som smälter in och ger volym åt rabatten.

Gillenian växer naturligt i glesa skogar i Nordamerika.

Blommorna är vita eller ljust rosa och bladen treflikiga med en lätt dragning åt det bronsgröna. Det är en växt som hör hemma i glesa skogar i Nordamerika. Plantera den i mullrik och lätt fuktig jord. Den klarar både sol och skugga, och ser man bara till att hålla jorden fuktig så kan den t o m stå planterad i kruka.

Rosa gillenia planterade i krukor på terrassen.

Gillenian är en liten favorit som påminner en del om Gaura. Samma fjäderlätta utseende och skira växtsätt. Gillenian är betydligt vinterhärdigare, även om jag faktiskt lyckats övervintra en och annan Gaura ibland. Det här är en perenna växt som nästan ser ut som en liten buske. Blir 50-80 cm hög och lika bred när den tillåts att stå ifred och breda på sig. Hitta rätt växtplats med en gång, för den har känsliga rötter och gillar inte att flyttas fram och tillbaka.

Gillenian skimrar i månskenet och i skuggan.