Att känna igen växter vintertid

Katsurans knoppar är röda och inåtböjda.
Katsuran har spetsiga och lite inåtböjda knoppar som liknar kräftklor.

Vinterkvist kallas det på proffsslang – konsten att identifiera lövfällande växter under viloperioden då de saknar blad, på bar kvist. En liten konst att lära sig, men inte alls särskilt märkvärdigt egentligen. Det bygger på samma iakttagelser av karaktäristiska drag och kännetecken som man använder under växtperioden. Sådant som man ser med blotta ögat på en kvist eller knopp, men också på avstånd när man iakttar växten som helhet.

Druvfläder har ofta horisontella grenar.
Druvflädern har ett karaktäristiskt växtsätt när man ser till förgreningen. Märk också den gråbeige, fåriga barken.

Kronformen och grenarnas grovlek och vinklar på träd är tydligare synlig efter löven fallit på hösten. Det kallas deras habitus. Går man lite närmare kan barkens färg och struktur vara nästa värdefulla kännetecken. Barken ändrar sig oftast med ökande ålder. En slät och lite svagt skrynklig bark som elefanthud på en fullfuxen bok är ett typiskt kännetecken. Längsgående lenticeller, barkens andningshål, är horisontella streck i barken hos olika körsbärsarter i släktet Prunus.

Hästkastanjens knoppar är klibbiga.
Hästkastanjen har kastanjebruna och klibbiga knoppfjäll samt tydliga bladärr med många spår.

De tydligaste kännetecknen står ändå skotten och knopparna för. Och då pratar vi om de ettåriga skotten, som vanligen används vid artbestämning vintertid. Under knoppen ligger mer eller mindre tydliga bladärr, som är fästpunkt för det blad som har släppt. Bladärren har olika antal spår, eller prickar, beroende på art.

Skogslönnen har röda, glansiga knoppar.
Skogslönnen känner man igen på de dubbla slutknopparna på äldre grenar. Den har vinröda och glänsande knoppfjäll och ofta rester av fjolårets fröställningar.

Knopparna som avslutar en gren kallas slutknoppar. Under en slutknopp ligger sidoknoppar. Ibland saknas slutknopp och det är istället två välutvecklade sidoknoppar som står för längdtillväxten på det kommande skottet. Hos sidoknopparna kan man se olika knoppställning, eller inbördes position. Parvis motsatta knoppar sitter alltid på samma höjd mittemot varandra. Korsvis motsatta knoppar ligger i 90 graders vinkel under varandra. Tvåradiga knoppar har man då knopparna är placerade växelvis under varandra på motsatt sida av skottet.

Svarta knoppfjäll finns hos asken.
Asken har matt svarta knoppfjäll. Slutknoppen är pyramidformad och sidoknopparna små och runda.

Knoppfjällen är också intressanta att studera. Knoppfjällen kan vara svarta, röda, gröna, glänsande, ludna eller ibland nästan som flätade runt om knoppen. Det finns även träd och buskar vars knoppar saknar knoppfjäll. Då pratar man om nakna knoppar. Olvon är en typisk art som saknar knoppfjäll. Istället ligger bladanlagen prydligt hopvikta väntande på att få spricka ut.

Doftsinnet är också bra att använda vid kvistbestämning.
När du skrapar lätt på häggens bark så framträder den tydliga doften.

Skulle man gå bet på knopparna och barken så kan man alltid prova att skrapa lite på barken för att se om man känner igen doften. Häggen är karaktäristisk med sin bittermandeldoft, men även många andra växter doftar typiskt.

 

Vintervila, eller hur gick det?

Knopparna tål frost när växten invintrat rätt.
Invintrad toppknopp av hästkastanj med tydliga bladärr.

Det mesta som rör en växts vinterhärdighet och avmogning om hösten styrs av generna. Innan löven fälls på hösten transporteras alla lättrörliga näringsämnen ur bladen och lagras i stammen och roten på växterna. Deras kolhydratförråd förändras, näringssalter och socker löses upp i vatten så att fryspunkten sänks i grenar och skott. Cellväggarna förtjockas och det bildas också särskilda frostproteiner. Sammantaget gör alla dessa processer att växternas celler klarar av minusgrader utan att sprängas. Visst är det helt fantastiskt utformat!

Rimfrost i grenarna skadar inte växten.

När växterna är klara med sina vinterförberedelser går växten in i vila. Vissa växter har en äkta vintervila, andra säger man att har falsk vintervila. Äkta vila finns hos växter som härstammar från kustnära områden med havsklimat. Deras knoppar slår inte ut även om temperaturen tillfälligt skulle stiga. Det krävs en viss mängd kyla innan vilan är passerad. Därför är det ingen idé att plocka in grenar av t ex äpple eller körsbär under tidig vinter. De kommer inte att slå ut, eftersom deras vilostadium inte är fullbordat.

Vinterkänsliga växter ska ha en varm växtplats.

Vintervilan hos växter från ett inlandsklimat kallas falsk vila. Hos dem förblir knopparna i vila enbart på grund av avsaknad av värme. Placerar man en sådan växt i ett havsnära läge med ständigt fluktuerande vintertemperaturer kan knoppsprickningen sättas igång av tillfälliga värmeperioder. Och de nya knopparna riskerar att frysa bort av en sträng köldknäpp som följer på t ex varma dagstemperaturer.

Avmognade grenar känns styva.
Bokens löv sitter ofta kvar över vintern trots att växten avmognat.

Genom placeringen och skötseln av känsliga växter kan man ge dem en så god chans till överlevnad som möjligt. Det är faktiskt så att en varm och utdragen höst snabbar på invintringsprocessen  i växten. Plantera därför de känsliga växterna på en så varm växtplats som möjligt. Då ökar deras chans att hinna avsluta vinterförberedelserna i tid innan vinterkylan slår till. Ju torrare och magrare jorden är, desto tidigare invintrar växterna. Så var därför noga med att inte kvävegödsla jorden kring dessa växter efter midsommartid.

Trots att snön faller innan löven trillat av klarar sig skotten.

Tänk också på när du köper frostkänsliga arter att större exemplar är tåligare än mindre. I unga år satsar plantorna på skottillväxt ännu långt in på hösten. När de blir äldre kommer de att ha kortare (och tåligare) årsskott. Dessa skott stannar tidigare i tillväxten och börjar förbereda sig på invintring redan tidigt. Därför är det lättare att få t ex en magnolia i större format att överleva än en mindre planta. Det går också att försena knoppbrytningen och tillväxtstarten hos känsliga växter genom att täcka dem med säckväv när vårsolen börjar värma.

Trollhasselns blommor slår ut mitt i vintern.
Trollhasseln blommar bland de allra första, mitt i vintern.

En plantas ursprung, eller proviniens, spelar också roll för dess vinterhärdighet. Tar vi en fröplanta från en vanlig björk från de nordliga delarna av landet och planterar den i söder blir den lätt skadad av tidiga vårfroster. Tar man å andra sidan en björkplanta från Skåne och planterar den i norr kommer den att växa onödigt långsamt, eftersom den är programmerad av invintra tidigt om hösten.

Lönn med tidig frost i grenarna.

Hur kan vi avgöra om skotten på lönnen här ovan hunnit invintra innan snön kom? Löven sitter ju fortfarande kvar och är gröna. När årsskotten känns styva och stadiga ända fram till ändknopparna har växten klarat av sina vinterförberedelser. Blir köldperioden väldigt intensiv kan det ändå finnas en viss risk att cellombyggnaden inte var helt färdig. Men ser man tillbaka på vår varma höst, så borde det inte vara någon större fara, trots att löven inte hunnit fällas innan snön kom. Det blir intressant att följa upp i vår!

Höstfärgen ingår i trädens och buskarnas retursystem

Boken får vackert kopparfärgade löv om hösten.
Bokens blad kan bli både gula och kopparbruna.

Många av våra träd och buskar får vackert höstfärgade löv innan de fälls inför vintern. De granna färgerna är ett sätt för växterna att återvinna nödvändiga byggstenar till nästa generation löv.

Vad är orsaken till höstfärgerna?
Ännu vet man inte helt säkert varför dessa vackra och starka färger bildas. Det kan bero på flera samverkande orsaker som är viktiga för olika processer i växten. Till exempel återanvändning av näringsämnena kväve och fosfor. En annan tänkbar orsak är att färgen är ett resultat av ett samspel av utvecklingen mellan insekter och växter, men det är inte ännu helt bekräftat.

Höstfärgen är stark på amerikanska blåbär.
Amerikanska jätteblåbär får ofta mycket kraftig höstfärg.

Vad man känner till idag är att fotosyntesen och det gröna klorofyllet är inblandade i denna färgväxling, liksom de orangeröda karotenoiderna i bladen. Karotenoiderna förekommer alltid tillsammans med klorofyll i bladen, men deras färg blir synlig först när klorofyllproduktionen uteblir eller när klorofyllet bryts ner på hösten eller transporteras in till stammen. När det gröna pigmentet är borta framträder de övriga färgpigmenten som finns i bladet.

Katsuran har en intensiv höstfärg.
Cercidiphyllum varierar sig i nyanser från gult till den rosaröda färgskalan.

Den röda höstfärgen kommer även från antocyaniner, som skapats via fotosyntesen i bladcellernas vakuoler (hålrum). Normalt bildas det dagtid socker i de här hålrummen, men under kalla nätter omvandlas sockret till antocyaniner. Den mängd antocyanin som bildas varierar mellan åren och det beror troligen främst på temperaturen.

Lönnar har ofta kraftig höstfärg.

Ett vanligt förekommande undantag från det här med höstfärgning är al. Alens blad är gröna när de faller av på hösten. Orsaken kan vara att alens blad innehåller mycket kväve. Hos andra träd är kväve en bristvara, men alen har sin egen kvävetillverkning via kvävefixerande svampar på rotspetsarna. De behöver därför inte spara på kväve. Det får till följd att det naturliga humusskiktet under alar är extra näringsrikt.

Höstfärgerna på träd och buskar handlar om att spara energi.

Varför faller bladen av?
Trädens bladfällning beror på kylan. Eftersom blad är breda och platta och saknar barrens tjocka skyddande cellväggar riskerar cellerna att frysa sönder vid frost. Då skulle vävnaderna sprängas och bladen förstörs. Träden och buskarna sparar istället mycket energi på att själva avgöra när bladen ska falla av och förbereda sig för vintervilan.

Asken fäller sina löv först.
Asken fäller sina blad mycket tidigt och de blir ofta gula eller lätt gröngula i färgen.

De mekanismer i växten som sätter i gång bladfällningen styrs av hormoner. Det finns flera växthormoner som spelar olika roller i den har processen. Ett av de viktigaste är etylen, som är ett mognadshormon och som även ser till att frukter och bär mognar. När växten känner att vädret blir kallare ökar produktionen av etylen.

Benveden får fin höstfärg.
Benvedens höstfärg går i scharlakansrött.

Men innan dess ser växten till att tömma bladet på dess matnyttiga innehåll innan det faller av. Det gör den genom att bladsaften med näringsämnen dras in i stammen. Etylen strömmar till och sätter igång en nedbrytningsprocess, där enzymer bryter ned innehållet i växtcellerna. När nedbrytningen av cellerna pågått tillräckligt länge, blir infästningen av bladet till stjälken allt svagare och snart behövs det bara en vindpust för att löven ska lossna och singla ner till marken. 

 

Vårvackra, doftande träd

Mirabel heter körsbärsplommon på danska. Vackert namn på en ganska förfärlig växt. Den vackra perioden är definitivt nu på våren när trädet är alldeles fullt av små, vita blommor. I varmare lägen har den redan börjat släppa kronbladen i ett ljuvligt konfettiregn. Hos mig har den bara precis kommit i blom.

Körsbärsplommon har tätt med vita, doftande blommor.
Plommonvägen i Lund.

Det ligger en söt doft omkring mirabellen – en doft som ligger nära häggen i intensitet. Ljumma, vindstilla kvällar kommer doftpustarna farande. Härligt! Så det är inte blomningen jag vill klanka ner på när jag säger att det är ett förfärligt litet träd.

Vitblommande träd med små blommor är körsbärsplommon.

Rotskottsbenägenheten är stor och nya plantor slår upp ofta rejält långt från moderplantan. Det är ingen positiv egenskap när man vill använda arten som park- och gatuträd. Eftersom stammar och grenar är försedda med tornar skall man vara snabbt framme för att gräva upp nykomlingarna, annars är de jobbiga att bli av med.

Små söta doftande blommor har körsbärsplommon.

Ofta blir körsbärsplommon (Prunus cerasifera) rejält breda träd med en höjd på ca 6-9 meter. De är rikt förgrenade med tunna, täta grenar. De vita blommorna kommer också mycket tätt, så hela trädet blir helt översållat, innan bladen slår ut. Blomningstidpunkten styrs av temperaturen, men ligger normalt samtidigt som sälg och påsklilja.

Blommorna är vita och doftande hos körsbärsplommon.

Mot sensommaren mognar de små frukterna i stor mängd. De är runda och gula eller mörkröda i skalet. Man kan äta dem, för fruktköttet är saftigt och gott, men tyvärr är skalet tjockt och lite segt. Fåglarna brukar däremot vara desto mer förtjusta i körsbärsplommonen.

Körsbärsplommon är de tidigast blommande träden om våren.

Växten är tolerant avseende jordmån, och även om den trivs bäst i god jord, kan den klara sig på näringsfattiga sandjord också. Behöver du beskära den så slår den rikligt med nya grenar från sovande knoppar. Det blir inte så snyggt, så om man kan så är det bäst att låta den växa fritt. Men det blir ganska skuggigt under trädet och grenarna hänger ner som i parasollform.

Sydboken är ett spännande litet träd för fuktiga miljöer

Sydboken tillhör släktet Nothofagus som omfattar ett stort antal arter med hemvist på södra halvklotet i havsnära miljöer. Det finns både vintergröna och lövfällande sydboksarter, men gemensamt för dem alla är att de kräver ett fuktigt klimat och gott om ljus. Västkusten i Norge och på Irland har det bästa klimatet för sydbokarna i Europa, med svala och fuktiga somrar och inte alltför kalla vintrar.

Sydboken härstammar från fuktiga och tempererade miljöer.
Sydbokens blad är glansiga och buckligt äggrunda. Knopparna runda och svarta. Vita lenticeller på grenarna.

Den enda sydbok som trivs i Sverige är Nothofagus antharctica, och den är härdig i zon 1-2. Den härstammar från södra Chiles och Argentinas tempererade regnskogar i Anderna, med stora årliga regnmängder. Där antar den olika former, allt från marktäckande buskar till upp emot 20 meter höga, flerstammiga träd. Flerstammigheten har den med sig även i våra trädgårdar. Ett annat kännetecken är de lågt sittande grenarna med skott av fiskbensstruktur.

Sydboken får gul höstfärg.
Här ser man tydligt det spärrgreniga växtsättet. Foto: Baumschule Horstmann

Bladen är också mycket typiska: små och lite buckliga sittande på något utspärrade skott. Jag tycker de ser ut som blad hos låga oxbärsarter. Prova att stryka de nyutvecklade bladen med handen om våren. De doftar lätt av kanel. Om hösten färgas bladen gula.

Sydboken har små och buckliga blad.
Bladen är inte stora. Mitt lillfinger trots allt ännu mindre.

Stammen är hos det unga trädet slät och lite glansigt gråbrun, men som äldre spricker den upp och visar vita lenticeller, ungefär som körsbärssläktet. Stammarna blir lätt vridna och knotiga. Överlag är det här ett ganska långsamväxande träd som blir nästan lika brett som högt. Hos oss ofta inte över 5 meter.

Sydboken blir ofta ett flerstammigt buskträd.
Flerstammigheten är typisk för sydboken.

Välj en vindskyddad och fuktig ståndort med svagt sur jordmån i soligt läge. Och plantera helst lite större exemplar från början. Annars får du vänta från far till son innan den blir manshög.

 

Olivskörden pågår i Abruzzo

Olivträd ger ett skimrande ljus.
Trädgårdens enda träd är olivträd med gräsmatta under.

Nyss hemkommen från en resa till Italien ser jag fortfarande för mig det silverskimrande ljuset från en olivlund. Skördetiden har nyss startat och odlarna jobbar nu för fullt med att samla in och ta hand om oliverna.

Oliverna som pressas till olja är både gröna och svarta.
Direkt från träden, gröna och svarta oliver om vartannat.

Oliver som ska bli olja tillhör en lite mindre storleksklass än de som slutligen kommer att hamna i saltlag och konserverande olivolja för att ätas hela. Fruktköttet har en högre oljehalt än hos de köttiga ätoliverna.

Oliverna skördas både som gröna och som svarta.

Beroende på odlingens storlek tillämpar man lite olika teknik vid skörden. Den manuella metoden innebär en slags stångkratta som man “räfsar” med i trädkronorna. Krattan fungerar ungefär som en blåbärsplockare när man drar den genom riset. De stora olivgårdarna med tusentals träd kan t ex använda en traktor med ett kraftigt vibrerande frontagreggat som kramar stammen och skakar loss oliverna.

Maskiner används vid olivskörden.
Det skakande frontagreggatet läggs om stammen och ryster loss oliverna från grenarna.

Oliverna trillar ner på stora nät som man lagt ut på marken under träden. Det går betydligt snabbare än att t ex behöva räfsa upp dem från marken. Oliverna hälls upp i stora kar och bärs sedan bort till trälådor för att köras in till pressen.

Olivoljan pressas från de små, oljerika olivfrukterna.
Oliverna samlas raskt upp i stora nät.

Det var torrt och fint på marken och de flesta olivodlingar var pedantiskt välskötta med kortklippt gräs eller harvad jord under träden.

Oliverna pressas till ren, fin olja.

Längs de mjukt ondulerade sluttningarna formade planteringarna ett rutnät där varje träd bildar en punkt. Det är oerhört vackert och lättöverskådligt när inga höga träd skymmer sikten, utan man kan följa markens linjer i hela landskapet. Jag tror faktiskt att olivträdet är mitt käraste träd. Det är nog ljuset som gör det. Eller snarare skimret från de silvriga bladen. Hade jag kunnat skulle jag plantera mig en liten olivlund här hemma. Det får kanske bli silverpilar istället.

Olivträden står på raka rader.

Kejsarträdet blommar i Malmö

Kejsarträdet blommar på bar kvist.

Kejsarträdet, Paulownia tomentosa, hör till de vackrast blommande träden. Få växter har rent blå färg och här är blommorna närmast syrenlila mot blått. Men det är inte alla år man får se blommor över huvud taget. Det är ett känsligt träd som kräver exakta förhållanden på växtplatsen och därtill en perfekt sommar vid knoppbildning och därefter en gynnsam vinter för att knopparna ska bevaras utan att frysa. Så även i Skåne är det inte vart år man får se kejsarträden blomma.

Kejsarträdet blommar inte varje år.

Knopparna brister ut i blom innan bladutspringet. Det ser nästan lite sjukligt ut med alla dessa blå blomster på kala grenar. Fast det där med blomning på bar kvist är lite individuellt. I Kungsparken i Malmö finns ett kejsarträd av större storlek som inte hade ett blad när blommorna slog ut. Ett par 100 meter bort inne i Slottsparken står ett annat, mindre träd som samtidigt visar både blad och blommor. Och många är det som beundrar detta underverk!

Många stannar för att beundra kejsarträdet i blom.

Trädet fäller löven efter första frosten och det som sedan återstår som vintrig prynad är de brunlurviga blomknopparna och de stora frökapslarna från föregående sommars blomning. Kejsarträdet är en kinesisk växt som kan trivas på skyddade växtplatser i landets varmaste delar. Det kräver en djupmullig växtplats med god markfukt i full sol.

De filtklädda bruna skotten och småbladen är karaktäristiska för kejsarträdet.

Härliga äppleblom!

Äpplesorter blommar på olika tider men kräver en pollinerarkompis.

Snart är den över för den här gången i de sydligaste delarna av landet och man undrar hur det gick så fort. Äppleblomningen är en romantisk tidpunkt som jag väntar lika mycket på som på själva fruktmognaden. I år har våren varit en långdragen historia och det kalla vädret kanske får konsekvenser för pollineringen. Det vet vi inte ännu, men det visar sig inom några veckor ifall blombottnarna börjar svälla eller inte.

Vädret påverkar äppleträdens pollinering och befruktning.

Flygande insekter behövs för att göra befruktningen fullständig. Är vädret kallt med hårda vindar och nypande hagelskurar så sitter insekterna och kurar under något tak. De varmt soliga och vindstilla dagarna behöver vara några stycken. Är det alltför kallt medan blommorna är utslagna kan de förstöras utan att det syns på själva blomman. Knoppar klarar kyla bättre och kan slå ut nästa dag och bli pollinerade om vädret blir bättre.

Blomknopparna öppnar sig vid varm väderlek.

Det är också viktigt att komma ihåg att det behöver vara två olika äpplesorter som passar ihop för att fruktsättningen ska bli så bra som möjligt. Det finns särskilda pollineringsscheman som berättar vilka sorter som trivs ihop och befruktar varandra. Bor du ensligt bör du se till att ha åtminstone en partner till varje sort. I tätbebyggda villaområden brukar det finnas så många träd inom en biflygradie (ca 500 meter) så det ordnar sig ändå. Grannarna hjälps åt genom att ha många olika sorter av äpple och på det sättet kan du välja dina egna favoritsorter utan att behöva lägga in speciella pollineringssorter i din trädgård. Cox Orange, James Grieve och Transparente Blanche är tre kända pollinerare. På sk familjeträd är samstämmigheten inräknad så att befruktningen ska bli så bra som möjligt med ingående sorter.

Äppleträden pollineras av bin och andra insekter.

Nya trädgårdsböcker

Våren är tiden för boknyheter. De senaste åren har särskilt odlingsböcker för nybörjande odlare varit flest. För trädgårdsproffsen har det varit betydligt glesare mellan utgivningarna av riktig topplitteratur. Men nu har den stora trädboken äntligen kommit som vi väntat på så länge. “Träd i urbana landskap” har alldeles nyss utkommit på Studentlitteratur och redaktörer är mina kolleger landskapsingenjörerna Henrik Sjöman och Johan Slagstedt.

En viktig bok för växtanvändaren och trädgårdsproffset har nyss utgetts på Studentlitteratur.
Boken “Träd i urbana landskap” av redaktörerna Sjöman & Slagstedt

Det är en diger kunskapsbok som är helt i linje med hur jag arbetar med träd i min profession. Man utgår från naturen som förebild för olika planteringstyper och offrar en väsentlig del av de drygt 600 sidorna på att reda ut vilka växtplatskrav olika arter har och hur de kan matchas till stadens olika typväxtplatser. Antalet tabeller med lämpliga växter är många och har en bred artrikedom som framför allt kommer att glädja den projektör som arbetar i de lägre växtzonerna. Ett exempel på intressant tabell är växtlistan för val av arter för skelettjordsplanteringar i full sol. Det är alltså rejält detaljerat!

Tabeller och växtlistor finns det gott om i boken.

Kapitlet “Rätt träd på rätt plats” handlar om ståndortsanpassad växtanvändning. Man begränsar sig inte bara till växtbädden, ljusförhållandena och vindutsatthet/temperatur på växtplatsen utan betänker också ev slitage och föroreningar samt planteringens framtida funktion när växterna ska väljas. Att redan vid växtvalet tänka på vilka skötselinsatser som kommer att krävas handlar om ekonomisk planering lika väl som ekologisk! Det är härligt att författarna i denna bok gått hela vägen med att ge sådan tyngd åt landskapsingenjörskonstens alla aspekter på växtvalet. Jag gläds åt att läsa den! Det enda som stör mig ganska kraftigt är de rikligt förekommande korrekturfel i texten som hade kunnat rättas till vid en sista noggrann genomläsning. De stoppar upp läsrytmen. Bildurvalet däremot stödjer texten och ger en djupare dimension av det som sägs i ord.

Medelhavstemat är fortsatt inne i trädgårdssnacket.
En helt annan typ av nyhet i bokfloran är Paula Modigs bok “Inspirerande medelhavsträdgårdar – stilarna – växterna – stämningen”. Ett litet urval av franska, italienska, marockanska, grekiska och spanska trädgårdar beskrivs som en reseberättelse och trädgårdsvandring i var sitt kapitel. Det förekommer ingen detaljerad reseplanering, men läsaren kan via listan till trädgårdarnas egna hemsidor få aktuell information kring hur man hittar hit, öppettider mm.

Många illustrationer från medelhavsträdgårdar och medelhavsväxter kryddar texten.

 

Författaren beskriver i ord och bild sina favoriter bland medelhavsväxterna. Det är t ex fruktträd som fikon, citrus och banan, men också rena prydnadsväxter som iris, eldkrona, ros och pelargon. Man ges inte några planteringstips eller skötselråd, som jag gärna hade velat ha, utan beskrivningarna inriktar sig främst på växternas härkomst och nomenklatur. Boken fungerar främst som en inspirationsbok för snabb genomläsning. Den är rikt illustrerad med vackra helsidesbilder tagna av författaren själv.  Bilderna andas sol och värme och är en underbar väckare av den frusna vintersjälen hos trädgårdsälskare som bara går omkring och hoppas på en snar vår!

Boken “Inspirerande medelhavsträdgårdar” kan köpas via Limone Media.

Fikon, citronträd och rosor beskrivs i text med hänsyn till ursprung och namngivning.

 

Att beskära gamla äppleträd

Äldre äppleträd har ofta kraftiga grenar som växer alldeles för tätt.
Troligen ett Belle de Boskoop, före beskärning.

Vinterbeskärning av äppleträd är ett spännande jobb, för inte två träd ser likadana ut! Jag träffar många olika former av äppleträd varje år och det kan ibland vara en liten utmaning att se genom det täta grenverket och bilda sig en snabb uppfattning om hur lång tid det kommer att ta att beskära det. Vissa träd är extremt höga och andra otroligt täta. Oftast är det minst 5 år sedan någon gjorde en beskärningsinsats senast. Det vill säga de efterföljande vattenskotten har vuxit till sig rejält och frukten är så gott som obefintlig.

Grengallring är en viktigt beskärning hos äppleträd.
Samma träd som på första bilden, efter beskärning.

Har man äppleträd i en villaträdgård så fyller träden fler syften än bara fruktproduktion. Oftast är det inte så många andra fullvuxna träd i trädgården och då fyller det en skuggande funktion samtidigt som det ska vara vackert att se på. Kronträd är den allra vanligaste formen hemma hos folk. Vad man normalt behöver göra då för att forma om trädet är först och främst en grov grengallring. Välj ut vilka grenar som bygger upp stommen och låt dem vara orörda tills vidare. Rikta in dig på de felväxta och skymmande grenarna som skjuter upp rakt i luften, ofta i mitten av trädet. Detta är ofta gamla vattenskott. Tänk gallring i första hand, aldrig stympning.

Täta och höga kronor skapar skugga och konkurrens om luft, ljus och näring.
Ett gammalt äppleträd, förmodligen Ingrid Marie, med en god grenstruktur, men alldeles för tät och hög krona.

Se framför dig de horisontella linjerna som du ska spara. Grenarna ska gå ut från mitten åt sidorna, inte från en sida genom mitten till den andra sidan. Det blir sällan bra om man kapar grenar rätt av. Minska istället kronans höjd och omfång genom att skära i förgreningspunkter och eftersträva horisontella och nedåtgående grenriktningar. Gå runt trädet och titta från olika vinklar på trädet. Det är lätt att bli närsynt om man står uppe i trädet på en hög stege. Man måste ner på marken emellanåt för att ta ut kursen.

Tät skog av vattenskott blir följden efter en för kraftig beskärning.
Detta Aromaträd har en i grunden bra grenuppbyggnad, men det står lite skuggigt och vattenskotten har vuxit rätt upp i luften.

Att föryngra ett gammalt fruktträd är ett flerårigt projekt. Man kan inte göra allt på ett år. En tät skog av vattenskott blir istället följden av en för hård beskärning. Försök skapa en åldersbalans genom att spara grenar av olika ålder i trädet. De äldre grenarna har mångårig fruktved och de unga skotten skapar på sikt nya fruktbärande grenar. Tänk också på att olika äpplesorter växer på olika sätt. Alla gamla sorter går inte att hålla låga i plockvänlig höjd. De är ofta ympade på starkväxande grundstammar och då har de en inneboende kraft som är svår att tämja. Försök också alltid spara grenar med fruktsporrar och blomknoppar för att det ska bli frukt även inkommande höst.

Öppna kronan för att få in mer ljus.
Här har jag varit ovanligt hårdhänt. Men stommen är kvar och det finns grenar av olika ålder.