Härliga, ovanliga kvitten

Greenspire trädgårdskonsult kvitten frukt Cydonia oblonga
Hela växten är mer eller mindre täckt av ett grått ludd.

Äkta kvitten, Cydonia oblonga, är ett mindre fruktträd med lång historia. Man tror den har odlats som kulturväxt tidigare än äpple. Kvitten avbildades av både greker och romare redan under antiken. Växten har sitt ursprung i Mindre Asien och Kakausus. Det vetenskapliga namnet knyter an till staden Kydonia, idag Chania, på Kreta. Det finns endast en art i släktet, men ett hundratal olika sorter.

Greenspire trädgårdskonsult kvitten blomknopp
 Cydonia oblonga
Blomknoppen är mycket lik en rosenknopp.

Kvitten är ett lövfällande träd med rosa eller vita blommor i maj. Knoppen är snurrad som en ros och vackert rosa till färgen. Blommorna påminner om äppleblommor, men är lite runda i formen även som utslagna och liknar nästan en mindre magnoliablom. Bladen slår ut ganska tidigt och är ludet grå, som om de vore angripna av mjöldagg.

Greenspire trädgårdskonsult kvitten ludna blad blommor Cydonia oblonga

Många av de odlade sorterna är självfertila, så det räcker att ha bara ett exemplar för att få skörd. I oktober mognar de ludna, gula frukterna som passar att använda till kvittenmos, sylt, marmelad eller vin. Marmeladen får en vacker orangeröd färg vid kokning.

Greenspire trädgårdskonsult kvitten syltkok Cydonia oblonga
När kvittenbitarna får koka med socker kommer de snart att bli vackert röda i färgen.

I medelhavsländerna gör man kvittenbröd, som är en slags hård marmeladgodis, av kvittenmos, socker, citron och honung. Den bakas i ugnen i långpanna vid låg temperatur under flera timmar.

Greenspire trädgårdskonsult kvitten doftande frukt Cydonia oblonga
Frukterna kan vara formade som äpplen eller päron.

Råa smakar äpplena förskräckligt strävt, då de innehåller mängder av garvsyra. Däremot är de mogna frukterna ljuvliga att ta in på ett vackert fat, då de har en härlig doft som sprider sig i rummet. Den aromen liknar inget annat. Dessvärre finns det ofta stora mängder små flugor i frukterna och dessa förökar sig glatt inomhus. Så då åker fruktfatet ut!

Greenspire trädgårdskonsult kvitten blomning Cydonia oblonga

Kvitten har ett grunt rotsystem och bör odlas i fuktig mark med något sur markreaktion. Den är härdig i zon I-II. På många håll används kvitten som grundstam vid förökning av svagt eller medelstarkt växande päronträd. Kvitten har också använts som medicinalväxt mot bl a magbesvär och ”klena nerver”.

Äppleblom på gång

Discovery börjar gå i blom.

Äppleträden står i full blom i Skåne. Sorternas blomningsperiod varierar lite, men i nuläget ska de flesta ha gått igång. Blommornas utseende varierar mycket från sort till sort, och den som är en skicklig odlare känner igen träden bara på knoppar eller öppna blommor. Starkväxande Åkerö har t ex väldigt smala blomblad. Frida har starkrosa knoppar på korta skaft som sedan bleknar vid utspring. Discovery å andra sidan har gulröda knoppar och krusiga vita kronblad på långa skaft.

Gyllenkroks Astrakan är en tidigblommande och -mognande äldre äpplesort med starkt rosa knoppar.

En knepig vår har det varit så här långt för många äppleodlare. Först en väldigt varm period och nu flera nätter med frost på raken. Återstår att se hur våra fruktträd klarat blomningen, som är den känsligaste tidsperioden i trädens årscykel. De stora kommersiella odlingarna ligger oftast vid vatten, som fungerar som en temperaturutjämnande faktor. Men i våra hemträdgårdar blir det som det blir från år till år.

I brist på vildbin duger även tambin bra!

Vid pollineringen önskar man ett lagom vindstilla och varmt väder för pollinatörernas skull. I äpplets fall är det främst bin man hoppas på. Minst 14 grader ska det helst vara för att äppleblommorna ska bli fullständigt pollinerade. Efter pollineringen ska pollenet gro och fruktsättningen börja och även det är processer som kräver goda temperaturer.

Vindpollinering är inget att förlita sig på även om träden står nära varann, för äpplets pollen är tungt och flyger inte så långt. Alltså gäller det att få dit bina. Och göra trädgården attraktiv för humlor, blomflugor och skalbaggar. De är mindre köldkänsliga än bin och hjälper även de till med befruktningen. Städa inte för mycket i trädgården och ställ gärna ut några insektshotell till de vilda insekterna! Satsa på en bred palett av växter som lämnar rikligt med pollen och nektar under hela växtsäsongen så blir din trädgård populär hos pollinatörerna.

Vid pollineringen för insekterna över pollen från blomman på en äpplesort till en annan. Äppleträden är självsterila, så det måste finnas en kompis. Alla sorter är dessvärre inte kompatibla med varandra och för att ta reda på vilka sorter som befruktar varandra kan du ta en titt på ett pollineringsschema som du hittar på nätet. Där framgår det vilka äpplesorter som passar att kombinera. Katja, Filippa och Transparente Blanche är exempel på mångsidiga pollenlämnare som befruktar många andra sorter. Har du äppleträd i ett område med många trädgårdar inom en nära omkrets brukar det alltid finnas någon pollenbytare i närheten. Annars kan det vara säkrast att köpa flera träd som jobbar bra ihop.

Får man låna bikupor till sin äpplelund har träden större chans att bli pollinerade.

Sälgen, vårt mest underskattade landskapsträd

Sälgen tillhör det stora och varierande släktet pilar, som innefattar allt från risliknande dvärgbuskar till stora träd. Alla arter blommar tidigt på våren och är beroende av insekter för sin pollinering. Framför allt sälgens pollen och nektar är mycket viktiga födokällor för både tambin och vilda bin. Den blommar tidigt på året när inte många andra biväxter ännu gått i blom och blir värdefull föda åt bidrottningarna innan de lägger sina ägg.

Ett ungt sälgträd som växer i öppet läge på frisk mark.

Växten är tvåbyggare, d v s han- och honblommor sitter på olika plantor. Just blomningen innebär det största prydnadsvärdet. När blomman mognar sitter det stora pollensamlingar ytterst på de hanliga ”videkissarna”.

Sammantaget ger sälgen föda åt så många insekts- och fjärilsarter att sälgen kan kallas en nyckelart. En nyckelart är en art som har stor betydelse för andra arters överlevnad i ett ekosystem. Larver från närmare 200 fjärilsarter och nästan 100 skalbaggsarter lever av bladen och över 200 skalbaggsarter kan finnas inne i veden. Dessutom är många svampar och lavar beroende av olika salixarter. Så sälgen kan definitivt anses vara ett lika viktigt trädslag som eken.

Sälgen används ofta planterad i landskapsplanteringar och som erosionsskydd. Den har inga större ståndortskrav, men föredrar en ljus växtplats med god markfukt, även om du ofta kan se sälgen på torrare mark. Redan tidigt utvecklar den flera stammar. Tidigare hamlades sälgen för lövfoder åt kreatur och hästar och de äter gärna även barken på tunnare grenar.

Sälgen, liksom andra pilarter har en mycket vacker äldre bark. Pilarnas bark innehåller salicin som är nära släkt med salicylsyra, som används inom naturmedicinen mot huvudvärk och migrän.

Sälgen växer ofta som ett flerstammigt träd.

Både levande och döda sälgar är värdefulla träd i naturen. Det är verkligen inget ”skräpträd” som man ibland hör sägas. Så låt sälgen stå kvar på din mark och gläds åt alla ekosystemtjänster den utför!

Mannen som stoppade öknen

För en dryg månad sedan presenterades årets Right Livelihood-prisvinnare. Priset ges av en svensk stiftelse till människor och organisationer som juryn bedömmer är modiga och visionära, och som föregår med gott exempel för att lösa orsakerna till världsproblem.

Bild från Right Livelihood. Foto Mark Dodd

Jordbrukaren Yacouba Sawadogo från Burkina Faso i västra Afrika, är en av årets pristagare. Han har genom eget nedlagt arbete och stor envishet byggt grunden för att återskapa biologisk mångfald i ett eroderat landskap. Genom att lära ut sin metod till andra jordbrukare har de med gemensamma krafter lyckats stoppa öknens spridning. Tusentals hektar tidigare ofruktbar mark har blivit skog i hans hemland Burkina Faso och grannlandet Niger. Två länder som är hårt drabbade av torka och matbrist.

Yacouba Sawadogo började sitt numera 40-åriga projekt genom att gräva hål i marken. I hålen la han komposterbart material och sådde frön. När det kom ett regn rann vattnet ner i groparna och bevattnade Yacoubas sådd istället för att bara rinna bort. I vissa hål planterade han träd, och dessa skapade med tiden skugga och ett gynnsamt mikroklimat för lägre växter under kronorna.

Bild från Right Livelihood. Foto: Mark Dodd

Trots att han blev motarbetad i början och skogen sattes i brand, så fortsatte han gräva gropar. Till slut förstod andra jordbrukare att metoden fungerade och de började komma till honom för att lära sig. Dagligen tar han emot besökare, studenter och ungdomar som vill lära sig mer om hans metod att återplantera skog i torr jord. Metoden kallas Zaï och går ut på att ta tillvara det sparsamma regnet och plantera i små fickor i jorden. Lektionerna hålls utomhus, under träden i skogen han planterat.

– När jag delar med mig av min kunskap tar de med sig den hem till sina byar och sprider den vidare, berättade han vid prisutdelningen i Stockholm. Det känns bra att mitt arbete lever vidare.

Den form av skogsbruk som Yacouba utvecklat har räddat byar ur matbrist och svår fattigdom. Hans ”egen” skog omfattar nu ett sextiotal träd- och buskarter på 40 hektar. Skogen lockar mängder av djur som dras till skålarna med vatten och mat som finns utställda. Fåglarna är en viktig del i det nya ekosystemet, resonerar Yacouba, för de för in frön från andra platser och berikar växtlivet.

Prissumman på en miljon kronor ska gå till att köpa loss den lånade mark som han hittills odlat upp. Sawadogo planerar också att gräva en stor regnvattenreservoar för att spara vatten till djur och odlingar.

Vad kan vi lära oss av denna solskenshistoria? Jo att även en enskild person kan göra skillnad med sina egna gärningar. Även om man börjar i liten skala kan vinsten bli mångfaldigad när fler eldsjälar kopplar på. Alla kan göra avtryck!

Njutning i woodlandmiljö

En blommande rhododendron passar i utkanten av woodlandet där den får lite sol.

Det är inte storleken på tomten som är avgörande. Ett stycke woodland kan införlivas även i den minsta trädgård. Kanske återstår det rester av en förvuxen barrträdsplantering som känns hopplöst trist och utdaterad. Det barrpartiet kan ge fantastiska möjligheter att bilda stomme för ett surjordswoodland. Så vänta med att lägga på motorsågen och grävskopan!

Gillenian växer naturligt i glesa skogar i Nordamerika.

Känslan du får i ett woodland handlar om att känna dofter, fuktmättad luft och ofta komma ner på knähöjd för att betrakta växterna ner på rotzonsnivå. Många gånger är de marktäckande växterna låga och lite oansenliga på avstånd, men desto mer dekorativa när du närmar dig dem på nära håll. Många av växterna förökar sig med utlöpare och med lite delningshjälp kan de täcka stora markytor över tid.

Underbara svarta julrosor mixas med blå pärlhyacinter.

Här i bottenskiktet finner vi olika lök- och knölväxter, perenner med en god spridningsförmåga och krypande klängväxter. Nunneört, vitsippa, blåsippa, snödroppar, trillium och städsegröna ormbunksväxter samt murgrönor. Och den verkliga lyxfaktorn adderar du genom julrosor och olika låga liljor. Växtvalet beror givetvis också på den fukthalt och skuggning som finns på platsen.

Blåsipporna har vintergröna blad som lätt bränns av stark sol.

Mellanskiktet i woodlandet kan gärna bestå av buskar – både städsegröna och lövfällande. Ett inslag av brokbladiga, gulbladiga och rödbladiga arter piggar upp och skapar variation. Många örter och lökväxter behöver den skyddande skärm som buskskiktet erbjuder mot vind och stark sol. Vinden kan bli en skadlig och begränsande faktor för många känsliga växter, så därför måste vinden spjälkas upp av buskar och träd.

En grön trädgård behöver inte vara tråkig.

Trädkronorna får inte sluta sig för tätt, utan ska släppa igenom en del ljus till skiktet därunder. Träd som redan står på platsen kanske behöver gallras och kronor glesas. Ibland räcker det med att stamma upp en högre växt för att det ska komma in lagom mycket ljus. Här kan äldre barrväxter skapa spännande effekter genom att glesa grenar avlägsnas och deras dekorativa stammar får spela en större roll.

Gulblommande clematis är en raritet.

Klängväxter längs trädstammar och i kronskiktet bidrar också till den säregna lugna stämning som man känner när man går in i ett woodland. Väggarna blir uppbrutna som pelare istället för kompakta väggar. Klätterhortensia, kaprifol, kameleontbuske, japansk träddödare och murgröna, spetsat med någon blommande clematis är exempel på lämpliga växter.

Att känna igen växter vintertid

Katsurans knoppar är röda och inåtböjda.
Katsuran har spetsiga och lite inåtböjda knoppar som liknar kräftklor.

Vinterkvist kallas det på proffsslang – konsten att identifiera lövfällande växter under viloperioden då de saknar blad, på bar kvist. En liten konst att lära sig, men inte alls särskilt märkvärdigt egentligen. Det bygger på samma iakttagelser av karaktäristiska drag och kännetecken som man använder under växtperioden. Sådant som man ser med blotta ögat på en kvist eller knopp, men också på avstånd när man iakttar växten som helhet.

Druvfläder har ofta horisontella grenar.
Druvflädern har ett karaktäristiskt växtsätt när man ser till förgreningen. Märk också den gråbeige, fåriga barken.

Kronformen och grenarnas grovlek och vinklar på träd är tydligare synlig efter löven fallit på hösten. Det kallas deras habitus. Går man lite närmare kan barkens färg och struktur vara nästa värdefulla kännetecken. Barken ändrar sig oftast med ökande ålder. En slät och lite svagt skrynklig bark som elefanthud på en fullfuxen bok är ett typiskt kännetecken. Längsgående lenticeller, barkens andningshål, är horisontella streck i barken hos olika körsbärsarter i släktet Prunus.

Hästkastanjens knoppar är klibbiga.
Hästkastanjen har kastanjebruna och klibbiga knoppfjäll samt tydliga bladärr med många spår.

De tydligaste kännetecknen står ändå skotten och knopparna för. Och då pratar vi om de ettåriga skotten, som vanligen används vid artbestämning vintertid. Under knoppen ligger mer eller mindre tydliga bladärr, som är fästpunkt för det blad som har släppt. Bladärren har olika antal spår, eller prickar, beroende på art.

Skogslönnen har röda, glansiga knoppar.
Skogslönnen känner man igen på de dubbla slutknopparna på äldre grenar. Den har vinröda och glänsande knoppfjäll och ofta rester av fjolårets fröställningar.

Knopparna som avslutar en gren kallas slutknoppar. Under en slutknopp ligger sidoknoppar. Ibland saknas slutknopp och det är istället två välutvecklade sidoknoppar som står för längdtillväxten på det kommande skottet. Hos sidoknopparna kan man se olika knoppställning, eller inbördes position. Parvis motsatta knoppar sitter alltid på samma höjd mittemot varandra. Korsvis motsatta knoppar ligger i 90 graders vinkel under varandra. Tvåradiga knoppar har man då knopparna är placerade växelvis under varandra på motsatt sida av skottet.

Svarta knoppfjäll finns hos asken.
Asken har matt svarta knoppfjäll. Slutknoppen är pyramidformad och sidoknopparna små och runda.

Knoppfjällen är också intressanta att studera. Knoppfjällen kan vara svarta, röda, gröna, glänsande, ludna eller ibland nästan som flätade runt om knoppen. Det finns även träd och buskar vars knoppar saknar knoppfjäll. Då pratar man om nakna knoppar. Olvon är en typisk art som saknar knoppfjäll. Istället ligger bladanlagen prydligt hopvikta väntande på att få spricka ut.

Doftsinnet är också bra att använda vid kvistbestämning.
När du skrapar lätt på häggens bark så framträder den tydliga doften.

Skulle man gå bet på knopparna och barken så kan man alltid prova att skrapa lite på barken för att se om man känner igen doften. Häggen är karaktäristisk med sin bittermandeldoft, men även många andra växter doftar typiskt.

 

Vintervila, eller hur gick det?

Knopparna tål frost när växten invintrat rätt.
Invintrad toppknopp av hästkastanj med tydliga bladärr.

Det mesta som rör en växts vinterhärdighet och avmogning om hösten styrs av generna. Innan löven fälls på hösten transporteras alla lättrörliga näringsämnen ur bladen och lagras i stammen och roten på växterna. Deras kolhydratförråd förändras, näringssalter och socker löses upp i vatten så att fryspunkten sänks i grenar och skott. Cellväggarna förtjockas och det bildas också särskilda frostproteiner. Sammantaget gör alla dessa processer att växternas celler klarar av minusgrader utan att sprängas. Visst är det helt fantastiskt utformat!

Rimfrost i grenarna skadar inte växten.

När växterna är klara med sina vinterförberedelser går växten in i vila. Vissa växter har en äkta vintervila, andra säger man att har falsk vintervila. Äkta vila finns hos växter som härstammar från kustnära områden med havsklimat. Deras knoppar slår inte ut även om temperaturen tillfälligt skulle stiga. Det krävs en viss mängd kyla innan vilan är passerad. Därför är det ingen idé att plocka in grenar av t ex äpple eller körsbär under tidig vinter. De kommer inte att slå ut, eftersom deras vilostadium inte är fullbordat.

Vinterkänsliga växter ska ha en varm växtplats.

Vintervilan hos växter från ett inlandsklimat kallas falsk vila. Hos dem förblir knopparna i vila enbart på grund av avsaknad av värme. Placerar man en sådan växt i ett havsnära läge med ständigt fluktuerande vintertemperaturer kan knoppsprickningen sättas igång av tillfälliga värmeperioder. Och de nya knopparna riskerar att frysa bort av en sträng köldknäpp som följer på t ex varma dagstemperaturer.

Avmognade grenar känns styva.
Bokens löv sitter ofta kvar över vintern trots att växten avmognat.

Genom placeringen och skötseln av känsliga växter kan man ge dem en så god chans till överlevnad som möjligt. Det är faktiskt så att en varm och utdragen höst snabbar på invintringsprocessen  i växten. Plantera därför de känsliga växterna på en så varm växtplats som möjligt. Då ökar deras chans att hinna avsluta vinterförberedelserna i tid innan vinterkylan slår till. Ju torrare och magrare jorden är, desto tidigare invintrar växterna. Så var därför noga med att inte kvävegödsla jorden kring dessa växter efter midsommartid.

Trots att snön faller innan löven trillat av klarar sig skotten.

Tänk också på när du köper frostkänsliga arter att större exemplar är tåligare än mindre. I unga år satsar plantorna på skottillväxt ännu långt in på hösten. När de blir äldre kommer de att ha kortare (och tåligare) årsskott. Dessa skott stannar tidigare i tillväxten och börjar förbereda sig på invintring redan tidigt. Därför är det lättare att få t ex en magnolia i större format att överleva än en mindre planta. Det går också att försena knoppbrytningen och tillväxtstarten hos känsliga växter genom att täcka dem med säckväv när vårsolen börjar värma.

Trollhasselns blommor slår ut mitt i vintern.
Trollhasseln blommar bland de allra första, mitt i vintern.

En plantas ursprung, eller proviniens, spelar också roll för dess vinterhärdighet. Där är det främst nattlängden som styr. När nätterna är tillräckligt korta får plantan en hormonell signal att sätta knopp och förbereda sig för invintring. Träd från nordliga provenienser sätter knopp vid kort nattlängd, medan träd från sydligare breddgrader fortsätter växa tills nätterna blivit ännu längre. Därmed ökar risken för skador av tidig höstfrost.

Tar vi en fröplanta från en vanlig björk från de nordliga delarna av landet och planterar den i söder blir den lätt skadad av tidiga vårfroster. Tar man å andra sidan en björkplanta från Skåne och planterar den i norr kommer den att riskera skottfrysning innan den hunnit ställa om för vinter, eftersom den är programmerad av invintra sent om hösten.

Lönn med tidig frost i grenarna.

Hur kan vi avgöra om skotten på lönnen här ovan hunnit invintra innan snön kom? Löven sitter ju fortfarande kvar och är gröna. När årsskotten känns styva och stadiga ända fram till ändknopparna har växten klarat av sina vinterförberedelser. Blir köldperioden väldigt intensiv kan det ändå finnas en viss risk att cellombyggnaden inte var helt färdig. Men ser man tillbaka på vår varma höst, så borde det inte vara någon större fara, trots att löven inte hunnit fällas innan snön kom. Det blir intressant att följa upp i vår!

Höstfärgen ingår i trädens och buskarnas retursystem

Boken får vackert kopparfärgade löv om hösten.
Bokens blad kan bli både gula och kopparbruna.

Många av våra träd och buskar får vackert höstfärgade löv innan de fälls inför vintern. De granna färgerna är ett sätt för växterna att återvinna nödvändiga byggstenar till nästa generation löv.

Vad är orsaken till höstfärgerna?
Ännu vet man inte helt säkert varför dessa vackra och starka färger bildas. Det kan bero på flera samverkande orsaker som är viktiga för olika processer i växten. Till exempel återanvändning av näringsämnena kväve och fosfor. En annan tänkbar orsak är att färgen är ett resultat av ett samspel av utvecklingen mellan insekter och växter, men det är inte ännu helt bekräftat.

Höstfärgen är stark på amerikanska blåbär.
Amerikanska jätteblåbär får ofta mycket kraftig höstfärg.

Vad man känner till idag är att fotosyntesen och det gröna klorofyllet är inblandade i denna färgväxling, liksom de orangeröda karotenoiderna i bladen. Karotenoiderna förekommer alltid tillsammans med klorofyll i bladen, men deras färg blir synlig först när klorofyllproduktionen uteblir eller när klorofyllet bryts ner på hösten eller transporteras in till stammen. När det gröna pigmentet är borta framträder de övriga färgpigmenten som finns i bladet.

Katsuran har en intensiv höstfärg.
Cercidiphyllum varierar sig i nyanser från gult till den rosaröda färgskalan.

Den röda höstfärgen kommer även från antocyaniner, som skapats via fotosyntesen i bladcellernas vakuoler (hålrum). Normalt bildas det dagtid socker i de här hålrummen, men under kalla nätter omvandlas sockret till antocyaniner. Den mängd antocyanin som bildas varierar mellan åren och det beror troligen främst på temperaturen.

Lönnar har ofta kraftig höstfärg.

Ett vanligt förekommande undantag från det här med höstfärgning är al. Alens blad är gröna när de faller av på hösten. Orsaken kan vara att alens blad innehåller mycket kväve. Hos andra träd är kväve en bristvara, men alen har sin egen kvävetillverkning via kvävefixerande svampar på rotspetsarna. De behöver därför inte spara på kväve. Det får till följd att det naturliga humusskiktet under alar är extra näringsrikt.

Höstfärgerna på träd och buskar handlar om att spara energi.

Varför faller bladen av?
Trädens bladfällning beror på kylan. Eftersom blad är breda och platta och saknar barrens tjocka skyddande cellväggar riskerar cellerna att frysa sönder vid frost. Då skulle vävnaderna sprängas och bladen förstörs. Träden och buskarna sparar istället mycket energi på att själva avgöra när bladen ska falla av och förbereda sig för vintervilan.

Asken fäller sina löv först.
Asken fäller sina blad mycket tidigt och de blir ofta gula eller lätt gröngula i färgen.

De mekanismer i växten som sätter i gång bladfällningen styrs av hormoner. Det finns flera växthormoner som spelar olika roller i den har processen. Ett av de viktigaste är etylen, som är ett mognadshormon och som även ser till att frukter och bär mognar. När växten känner att vädret blir kallare ökar produktionen av etylen.

Benveden får fin höstfärg.
Benvedens höstfärg går i scharlakansrött.

Men innan dess ser växten till att tömma bladet på dess matnyttiga innehåll innan det faller av. Det gör den genom att bladsaften med näringsämnen dras in i stammen. Etylen strömmar till och sätter igång en nedbrytningsprocess, där enzymer bryter ned innehållet i växtcellerna. När nedbrytningen av cellerna pågått tillräckligt länge, blir infästningen av bladet till stjälken allt svagare och snart behövs det bara en vindpust för att löven ska lossna och singla ner till marken. 

 

Vårvackra, doftande träd

Mirabel heter körsbärsplommon på danska. Vackert namn på en ganska förfärlig växt. Den vackra perioden är definitivt nu på våren när trädet är alldeles fullt av små, vita blommor. I varmare lägen har den redan börjat släppa kronbladen i ett ljuvligt konfettiregn. Hos mig har den bara precis kommit i blom.

Körsbärsplommon har tätt med vita, doftande blommor.
Plommonvägen i Lund.

Det ligger en söt doft omkring mirabellen – en doft som ligger nära häggen i intensitet. Ljumma, vindstilla kvällar kommer doftpustarna farande. Härligt! Så det är inte blomningen jag vill klanka ner på när jag säger att det är ett förfärligt litet träd.

Vitblommande träd med små blommor är körsbärsplommon.

Rotskottsbenägenheten är stor och nya plantor slår upp ofta rejält långt från moderplantan. Det är ingen positiv egenskap när man vill använda arten som park- och gatuträd. Eftersom stammar och grenar är försedda med tornar skall man vara snabbt framme för att gräva upp nykomlingarna, annars är de jobbiga att bli av med.

Små söta doftande blommor har körsbärsplommon.

Ofta blir körsbärsplommon (Prunus cerasifera) rejält breda träd med en höjd på ca 6-9 meter. De är rikt förgrenade med tunna, täta grenar. De vita blommorna kommer också mycket tätt, så hela trädet blir helt översållat, innan bladen slår ut. Blomningstidpunkten styrs av temperaturen, men ligger normalt samtidigt som sälg och påsklilja.

Blommorna är vita och doftande hos körsbärsplommon.

Mot sensommaren mognar de små frukterna i stor mängd. De är runda och gula eller mörkröda i skalet. Man kan äta dem, för fruktköttet är saftigt och gott, men tyvärr är skalet tjockt och lite segt. Fåglarna brukar däremot vara desto mer förtjusta i körsbärsplommonen.

Körsbärsplommon är de tidigast blommande träden om våren.

Växten är tolerant avseende jordmån, och även om den trivs bäst i god jord, kan den klara sig på näringsfattiga sandjord också. Behöver du beskära den så slår den rikligt med nya grenar från sovande knoppar. Det blir inte så snyggt, så om man kan så är det bäst att låta den växa fritt. Men det blir ganska skuggigt under trädet och grenarna hänger ner som i parasollform.

Sydboken är ett spännande litet träd för fuktiga miljöer

Sydboken tillhör släktet Nothofagus som omfattar ett stort antal arter med hemvist på södra halvklotet i havsnära miljöer. Det finns både vintergröna och lövfällande sydboksarter, men gemensamt för dem alla är att de kräver ett fuktigt klimat och gott om ljus. Västkusten i Norge och på Irland har det bästa klimatet för sydbokarna i Europa, med svala och fuktiga somrar och inte alltför kalla vintrar.

Sydboken härstammar från fuktiga och tempererade miljöer.
Sydbokens blad är glansiga och buckligt äggrunda. Knopparna runda och svarta. Vita lenticeller på grenarna.

Den enda sydbok som trivs i Sverige är Nothofagus antharctica, och den är härdig i zon 1-2. Den härstammar från södra Chiles och Argentinas tempererade regnskogar i Anderna, med stora årliga regnmängder. Där antar den olika former, allt från marktäckande buskar till upp emot 20 meter höga, flerstammiga träd. Flerstammigheten har den med sig även i våra trädgårdar. Ett annat kännetecken är de lågt sittande grenarna med skott av fiskbensstruktur.

Sydboken får gul höstfärg.
Här ser man tydligt det spärrgreniga växtsättet. Foto: Baumschule Horstmann

Bladen är också mycket typiska: små och lite buckliga sittande på något utspärrade skott. Jag tycker de ser ut som blad hos låga oxbärsarter. Prova att stryka de nyutvecklade bladen med handen om våren. De doftar lätt av kanel. Om hösten färgas bladen gula.

Sydboken har små och buckliga blad.
Bladen är inte stora. Mitt lillfinger trots allt ännu mindre.

Stammen är hos det unga trädet slät och lite glansigt gråbrun, men som äldre spricker den upp och visar vita lenticeller, ungefär som körsbärssläktet. Stammarna blir lätt vridna och knotiga. Överlag är det här ett ganska långsamväxande träd som blir nästan lika brett som högt. Hos oss ofta inte över 5 meter.

Sydboken blir ofta ett flerstammigt buskträd.
Flerstammigheten är typisk för sydboken.

Välj en vindskyddad och fuktig ståndort med svagt sur jordmån i soligt läge. Och plantera helst lite större exemplar från början. Annars får du vänta från far till son innan den blir manshög.