Skötselråd för passionsblomman

Passionsblomman kan man odla från frö eller stickling.
En storblommig vit passionsblomma i knopp.
Slingerväxten Passiflora används både som prydnadsväxt, som läkeväxt och framför allt som fruktgivande växt i tropiska länder. Det finns mängder av arter och flesta av dem härstammar från Amazonas djungler. Vissa arter återfinns högt upp i bergen, men det finns även arter som växer i torrare delar av tropikerna. Det gör att växternas krav på ljus, vatten och temperatur är tämligen olika. I våra trakter är det tveksamt om man kan odla passionsblomman utomhus, förutom på sommaren, då den gärna kan stå ute på vindskyddad plats. Har hört att den vanliga Passiflora caerulea kan klara lätt frost om plantan är väl skyddad med ett luftigt täcke. Zon 0 pratar vi om då.
Passionsblomman har en fantastiskt konstruerad blomma.
Fantastiska konstruktioner de här blommorna!
Jag har sparat några bilder från utställningen på Sofiero, sommaren 2015, som handlade om passionsblommans olika skepnader. Det är inga små rumsväxter det handlar om. Många gånger når rankorna upp till 4-5 meter och då får man ju ha rejäl rumshöjd. För att klara av att växa sig så stora krävs en stor kruka och bra jord. Ingen märkvärdig jordblandning, men en jord med bra struktur från kompost och näringstillskott från vanlig krukväxtnäring duger bra. Däremot ska man akta sig för stark kvävelösning, eftersom det bara ger kraftig grön tillväxt och inga blommor.
Det finns vita, rosa och blå passionsblommor.
Passionsblommor kan sås från fröer man tar från frukter i affärens fruktdisk. Det är något man kan experimentera med, för de är inte alldeles lätta att få att gro. Själv har jag sått frön som kom från direktimporterade frukter från Sydamerika och de grodde utan knot. Men jag har också hört att det krävs både svala nätter och varma dagar för att bryta fröets frövila.
Spaljéer av trä eller metall krävs för passionsblomman.
Rejäla klätterstöd krävs då rankorna på passionsblomman blir riktigt långa.
Sticklingar är i så fall en bättre metod om man vill föröka en fin planta. Den bästa tiden är på våren, men egentligen ska det gå att sticka dem när som helst under året, eftersom de inte har någon egentlig viloperiod. Skär med en vass kniv eller rakblad en 5-6 cm lång stjälk. Finns det knoppar på skottet kan du låta 1-2 knoppar sitta kvar. Bladen kan vara kvar. Stick sticklingarna i vanlig såjord, ge dem några stödpinnar och ställ på varmt ställe med plastpåse kring krukan. Jorden får inte torka ut.
Passionsblomman har en kort blomningstid.
Passionsblommor i olika blomningsstadier.
Vinterförvaring av passionsblomman i svalt rum är att föredra. Vattna sparsamt, men passa upp så inte jorden torkar helt. Duscha gärna växten en gång i veckan. Under tidig vår är det dags att beskära växten för att få bort långa, gamla slingerskott och torkade blad. Nu börjar du också gödsla med svag näringslösning i början. Till sommaren när tillväxten är som kraftigast vattnar du ofta och ger gödsel en gång i veckan. Ställ gärna plantan utomhus i måttligt ljust och vindskyddat läge. För soligt läge bränner de tunna bladen.
Passionsblommor vill gärna ha en temperaturväxling mellan natt och dag för att blomma rikligt.
Det är inte så vanligt att få frukter på passionsblomman vid odling inomhus.
Många Passiflora-sorter är korsbefruktade och kräver en motpart. De ger inga frukter vid befruktning med egen pollen. Därför behöver du ha minst två växter av samma typ som är frösådda. Passionsblommorna är kortlivade och de flesta rumsväxterna blommar inte mer än ett dygn. Om blomningen då inte sammanfaller hos två olika plantor så blir det inte heller några frukter.
Klätterstöd som är stadigt behövs för passionsblommans rankor är långa.
Den klassiska passionsblomman Passiflora caerulea har blåvita blommor som är 7-9 cm i diameter. Det finns även en orangeblommande Passiflora aurantia i handeln. Varje blomma från den varar max 4-5 dygn. När du köper en passionsblomma är den oftast uppbunden på en metallbåge. Ställ växten i ett ljust fönster och linda hela tiden klängena runt bågen an efter som de tillväxer. Har du gott om plats t ex i ett uterum kan du ge passionsblomman en stor kruka och låta den klättra uppför ett stabilt stativ av trä, metall eller flätad pil. Om det inte bildas några knoppar så prova med att ställa din passionsblomma svalt om nätterna. Temperaturväxlingen brukar sätta fart på knoppbildningen.

 

 

Man blir yr av dofterna

Schersminens doft är söt och bedövande.

Doftbomb på doftbomb vältrar sig emot mig när jag går ut. Morgon som kväll lika intensivt. Jag blir nästan yr av alla blomdofter i trädgården just nu. Vet verkligen inte om det är sant, men jag har för mig att vita blommor doftar mest. Eller är det för att jag samlar på mig vitblommande växter, eller för att jag samlar på mig doftande växter överlag? Hörde någonstans att vita blommor ofta pollineras av små skalbaggar, och eftersom de har bättre luktsinne än syn så satsar blomman på en stark doft för att attrahera dessa skalbaggar.

Fläderns blomklasar doftar gott.

Efter en lite seg vårvinter tog försommaren ordentlig fart med värme och torka i maj. Eftersom det fortfarande knappt kommit något regn i mellersta Skåne, så börjar de flesta juliblommande växter ha kommit igång med sin blomning redan. Bara att njuta så länge det varar!

Pioner doftar puder och värme.

 

Man kan bli tokig av kamelia

Kamelian kan gärna vinterförvaras i uterum eller växthus med viss värme.

Jag är inte där ännu, men vet att det finns folk i nordliga trakter som blivit besatta av kamelior. Den som blir samlare av kamelia lär få hålla på, för det finns minst 2000 hybrider av vanlig prydnadskamelia, Camellia japonica. Kamelian kräver rätt miljö, men den är inte omöjlig. Man selekterar dessutom fram nya, härdiga sorter som ska klara att stå på friland.

Kamelia blommar från februari till april.

Det som är svårt med kamelian är bara vinterperioden. Svalt och torrt vill den stå. En sval källare eller uterum med växtbelysning funkar bra. Temperaturen ska hålla sig kring +10 grader. Kamelian kommer i blom i februari och håller på in i april månad. En efter en spricker knopparna ut. För varm placering gör att knopparna trillar av redan under början av vintern.

Kamelian kan flytta ut så snart frostrisken är över.

Har du växthus kan kamelian gärna flytta ut dit så fort de kallaste nätterna är över och bara enstaka milda frostnätter kan väntas. Då får busken gott om ljus och en jämn luftfuktighet. Det är faktiskt en stor fördel med att odla kamelior inomhus jämfört med t ex Brittiska öarna, där man kan se enorma kameliabuskar på friland, men där blommorna ofta är brunkantade av frost och regn.

Kamelian vill ha en sval, torr vinterperiod.

Kamelian är en surjordsväxt, så rhododendronjord är utmärkt. Tillväxtperioden startar efter blomningen och då passar det bra att plantera om sin kamelia. Krukan behöver inte vara jättestor – tänk på att du ska orka flytta runt på din växt. Man kan ha den i en plastkruka som sedan ställs i en snygg lerkruka med lite barkflis eller annan grov mulch på toppen. Under försommaren gödslar du med rhododendrongödsel.

Kamelian kan även trivas på friland i skyddat läge.

Ett vindskyddat läge i halvskugga är en bra placering under sommaren. Kamelian härstammar från tempererade skogar i Kina, Korea och Japan där den gärna växer under en skärm av t ex tall. Kamelian gillar att stå i värme, men behöver mängder av vatten under växtperioden. En genomsläpplig jord är viktigt och passa upp så det inte blir vatten stående i ev ytterkruka eller fat!

Behovet av vindskydd på slättlandet

Träffar ibland på folk som sitter inne och häckar under den varmare årstiden fast det är jättefint väder ute. Varför då, undrar jag, ska vi inte sätta oss utomhus? Men nej, “det blåser så kallt”, säger de. “Det blåser alltid här”. “Du förstår väl att på vår gård kan man inte sitta ute!” Men nej, det förstår jag inte. Det är ganska naturligt att det blåser på den skånska landsbygden, och även inne i stan, för det finns inte tillräckligt mycket skog som skyddar. Men det är också ett problem som går lätt att komma runt. Genom att plantera ett läskydd av vindtåliga växter.

Skogen skyddar mot vind.
Bor man som jag med skogen som närmaste granne märker man knappt av de hårda vindarna.

På många äldre gårdar har almen utgjort en betydande del av vegetationen i grannskapet. Efter att almarna föll offer för almsplintborre med flera åtföljande sjukdomar har vinden haft fritt blås om ingen nyplantering skett. De traditionella skånska pilevallarna härstammar från ca 1600-talets mitt då pilar planterades uppe på torv- eller jordvallar som lagts upp för att skydda grödorna från kreatur. Pilarna stabiliserade jordmassorna och försåg bönderna med bränsle. Samtidigt erbjöd de ett visst skydd mot erosion från vind. Men under 1800-talets slut började man ta bort pilevallarna för att återvinna åkermark.

Numera kan markägare ansöka om bidrag för skötsel av läplanteringar via Länsstyrelserna. Lähäckar nyplanteras igen till glädje för både djurliv, lantbrukare och boende. Uppbyggnaden av dessa vindskydd beror på många faktorer, såsom allmän vindriktning, terrängens topografi, övrig vegetation och bebyggelse samt markförhållanden. För ett vindutsatt, låglänt land som Danmark har vindhastigheten bedömts vara 25-30% större utan det tätt utbyggda nätverk av läplanteringar. Där är det framför allt de många parallella häckarna som ger effekt.

Vresrosen är ett bra alternativ till läplanteringar.
Vresrosen Rosa rugosa är ett bra buskalternativ för läplanteringar. Den tål vind och erosion bra och ger dessutom mat åt vilda djur.

Profilen på lähäckarna, såväl som deras höjd, täthet, bredd och struktur påverkar effekten av planteringen. Ett ojämnt krontak ger en högre vindreduktion än ett jämnt. Det är dessutom en fördel om framkanten är utdragen, eftersom det minskar turbulensen. Därför är bryn med buskskikt att föredra längst i framkant av en lähäck bestående av träd. Ju högre planteringen som vinden ska ta sig över är, desto större läeffekt både på vindsidan och läsidan av hindret i fråga.

Asken är ett träd som tål vind väl.
Asken är ett vindtåligt och traditionsrikt läträd som tyvärr drabbas hårt av sjukdomar numera.

Glesa vindplanteringar ger mindre, men jämnare lä över en längre strecka, medan täta häckar producerar kraftig lä på ett kortare område. Det är alltså silningseffekten som är själva grejen. Ett tips är att man ska kunna se markens färg på andra sidan vindridån, men inte vad det är för gröda. Då är vegetationsskiktet lagom tätt. Genom att blanda häckväxter med olika trädarter uppnår man både ett lagom tätt underskikt som stoppar “golvdrag” samtidigt som man får en böljande profil på toppen.

Förutom att skydda mot vind ska man komma ihåg att läplanteringar också har stor påverkan på luftföroreningar och buller. Detta är egenskaper som gör att läplanteringar har en utvidgad funktion i staden. Där man dessutom kan skärma av trafiken eller den täta bebyggelsen och ge en känsla av oexploaterad frizon. Genom att man skapar delvis genomsläppliga växtridåer uppstår inte heller någon känsla av otrygghet för dem som vistas i området.

Klippta häckar kan vara bra vindskydd där det är ont om plats.
Genom att kombinera klippt häck med allé får man ett effektivare vindskydd än om man bara valt ett alternativ.

Exempel på trädarter som är vindtåliga: naverlönn, gråal, björk, avenbok, ask, tall, asp och poppel, parklind och olika ekar. Bland busksortimentet kan jag nämna körsbärskornell, hagtorn, videarter, slån, vresros och silverbuske. Naturligtvis är det markförhållandena som ska styra vilka växter som väljs ut till läplanteringen, men jag anser också att det är viktigt att se till viltets och insekternas behov av skydd och mat.

Vita rosor väl värda att prova

Vitt är en fantastisk blomfärg som lyfter, speciellt i skymning och på halvskuggiga till skuggiga växtplatser. Vita blommor har något mycket elegant över sig. Bland de vitblommande rosorna finns det ett antal sorter i olika fason som tilltalar mig mycket. Den kanske vackraste av dem alla är damascenarosen ‘Mme Hardy’. Hon härstammar från Frankrike och introducerades redan år 1832. Rosen är namngiven efter hustrun till monsieur Hardy, chefsträdgårdsmästaren för Luxembourgparken i Paris. Han hade tagit fram sammalagt 85 nya rosor, men denna var hans favorit.

Damascenarosor blommar en gång per sommar.
‘Mme Hardy’ är en härlig buskros med fantastisk doft.

‘Mme Hardy’ är en tätväxande buskros som blir ungefär 1,5 meter hög. Det speciella med blomman är det gröna ögat som omsluts av de innersta kronbladen. Du ser också de fransiga småbladen som skyddar knopparna. Doften är stark. ‘Mme Hardy’ blommar i en månad från slutet av juni. Detta är en härdig och tålig ros som sällan drabbas av svårare sjukdomsangrepp. Dessutom är det en skuggtålig ros.

Myskdoftande rosor med stora blomklasar har Trier.
Rosen ‘Trier’ har en stark myskliknande doft och blommar mycket rikligt.

I moschata-gruppen finns några fina vita buskrosor som även kan användas som klätterrosor. ‘Trier’ är en långblommande och starkt doftande ros med ganska små, men mångklasiga blommor. Den är otroligt blomvillig och håller på långt in på hösten. Under högsommaren är den så översållad av blommor så det ser ut som en snödriva på avstånd!

Vita rosor har ofta en god doft.
‘Moonlight’ har mörkt gröna och glansiga blad som är tjocka och läderartade.

Med ‘Trier’ som ena förälder har rosen ‘Moonlight’ mycket att brås på. Det är en mycket elegant ros med framträdande ståndarknappar. Doften är inte lika stark som hos ‘Trier’, men blomningstiden i stort sett lika lång. Får endast lätta svampangrepp.

Starkodder är en mycket kraftigt växande klängros.
‘Starkodder’ har fått sitt namn efter gatan där Cedergrens plantskola ligger.

Den kraftigväxande klätterrosen ‘Starkodder’ är en nutida, skånsk produkt. Den uppstod vid millennieskiftet som en hybrid av Rosa helenae ‘Hybrida’ hos rosenplantskolan Cedergrens på Råå, utanför Helsingborg. Blommorna är små, grunda och tätt fyllda. De är först ljusgula, men bleknar sedan till vitt. Doften är medelstark och söt. Räkna med att ge denna ros gott om plats och ett kraftigt klätterstöd, för den blir stor! Upp till 6 meter hög och passar därför bäst att klättra i träd.

Lykkefund är en mycket kraftigt växande klätterros.
Denna bild av ‘Lykkefund’ är inte helt karaktäristisk då blommorna nästan ser lite slafsiga ut.

‘Lykkefund’ är en snarlik ros i samma grupp Helenae-rosor. Den har mycket kraftig tillväxt och taggfria, långa skott. I Danmark, där den härstammar från, finns flera exemplar som är 10 meter höga. Blommorna är medelstora, flata och sitter samlade i stora klasar. Det är en frisk ros som kan planteras på skuggiga platser och i fuktigare jordar än vad många rosor normalt föredrar.

Seagull är en bra ros för fuktiga och skuggiga växtplatser.
‘Seagull’ har medelstora blommor i stora klasar.

Slutligen har vi en skönblommande klätterros i Multiflora-gruppen som heter ‘Seagull’. Ståndarna är stora och talrika och det ger rosen ett docklikt utseende. De bågböjda grenarna är stadiga och den kommer högt även utan stöd, men vackrast är den mot en vägg eller ett plank, vid pergola eller klängande upp i ett träd. Tyvärr kan ‘Seagull’ angripas hårt av mjöldagg under gynnsamma år. Men den är ändå värd att plantera tack vare sin rikliga blomning.

Tips för övervintring av potatisblomma på stam

Himmelsögat övervintras frostfritt på ett ljust ställe.
Potatisblomma kallades växten med de blå blommorna förr. Numera föredrar man namnet himmelsöga i handeln. Men växten är en nära släkting till potatis, det vittnar om inte annat så det tidigare vetenskapliga namnet Solanum rantonnetii om. Numera ser man den också under namnet Lycinanthes rantonnetii. Växten härstammar från Sydamerika.
Himmelsögat är en tacksam utplanteringsväxt som ofta odlas på stam och som sådan ger den krukor och urnor ett lyft sommartid. Det är en lättskött blomma som trivs i soligt till halvskuggigt läge i en kruka eller rabatt med näringsrik, väldränerad jord som hålls lätt fuktig. Vattna gärna med näringslösning varje vecka för att få en riklig blomning.
Himmelsögat vinterförvaras på ljust ställe i plusgrader.
Himmelsblommor finns både med blå och med vita blommor. Blommorna är ganska stora i förhållande till de klena vedartade stjälkarna och vanligen har de ett gult öga. Det är en tålig växt som kan stå ute i skyddat läge ända fram till att det blir frost. Men senast då måste den tas in på frostfritt ställe om du vill ha glädje av den nästa år också. Det är inte någon krånglig vinterförvaring, men det måste vara plusgrader och ljust.
Potatisblomman kan bli en stor växt där den trivs.
Innan du tar in plantan kan du gärna klippa in och forma den lite genom att korta in de långa årsskotten. Den blir lite lätthanterligare då och tar inte så mycket plats, ifall du har fler växter som ska vinterförvaras. Du kan övervintra Solanum i ett garage, på vinden, i en vinterträdgård eller uterum. Runt + 10 grader är precis lagom. Har du inget av detta, men vill prova ändå så kan det fungera i ett svalt boningsrum. Ju varmare platsen är, desto mer ljus krävs och ökad vattning. Vanligen brukar bladen tillfälligt trilla av när växten kommer in i ett mörkare utrymme. De växer ut igen efter vinterns vila.
Tips för vinterförvaring av potatisblomma himmelsöga.
Står blomman svalt och ljust är en deciliter vatten en gång var tredje vecka lagom. Ingen växtnäring behövs under viloperioden. På våren (ca mars) klipper du in kronan och kortar de skott som redan tagit fart. Plantera om den i ny, välgödslad krukjord och ställ ut den när frostrisken är över i början av april (eller beroende på växtplats). Ställ plantan först i skuggan för att vänja den vid det skarpare dagsljuset. Även om det kan ta en väldig tid ibland, så släng inte växten förrän allt hopp verkligen är ute. Har du haft tur med övervintringen och väcker din potatisblomma tidigt om våren med mer ljus och vattning så kan den däremot blomma från april/maj-sen höst. Börja gödsla med halv dos först och öka sedan på till gödsling en gång i veckan.

Härliga buskrosen ‘Moonlight’ tar plats

Trier är en modern moschataros med guldgula knoppar.
‘Trier’ är en mycket rikblommande moschataros med bågböjda grenar och små skålfyllda blommor som doftar mysk.

Rosorna i Moschata-gruppen hör till de allra mest blomrika och väldoftande av alla rosor. Många håller sig till buskformatet, men några, som ‘Paul’s Himalayan Musk’ och ‘Ghislaine de Féligonde’ blir klättrande. ‘Trier’ är den ursprungliga sorten till våra moderna moschatarosor och den togs fram i början av 1900-talet av den tyska rosförädlaren Lambert, hemma från staden Trier. Den blir upp mot 2 meter hög och kan spaljeras mot vägg för att forma en lägre klätterros. Den har en otroligt rik blomning från slutet av juni till hösten. Efter blomningen bildas orangeröda nypon.

Rosen Moonlight är en rikblommig buskros för större planteringar.
Rosen ‘Moonlight’ har ärvt de rödaktiga skotten och taggarna från ‘Trier’.

‘Moonlight’ är en avkomma till ‘Trier’ med den andra föräldern terosen ‘Sulphurea’. Den är framtagen av den engelska prästen Joseph Pemberton 1913. Elegansen kommer från terosorna och rikblommigheten från ‘Trier’. Det är i mina ögon en perfekt högre, marktäckande ros som helst ska planteras i stora sjok med ett c/c på ca 1 meter. Busken blir ungefär 1,5 meter hög och har ett tätt växtsätt med svagt bågböjda grenar. Den är rejält taggig. Därför kan det vara lättast att beskära den hårt och kraftigt till en halvmeters höjd när den börjar bli risig.

Moschatarosor är rikblommiga och tacksamma rosor.
Härliga’Moonlight’ i ett vitt blomsterhav.

Moschatarosorna blommar både på korta sidoskott från årsgamla skott och på årsskott längre fram på säsongen. Putsar man bort gamla blomställningar bildas det dessutom rikligt med nya knoppar ur bladvecken. Många moschatarosor fryser ofta ner under vintern och de ska därför planteras lite djupare än vanligt för att få bättre frostskydd. Skydda grenverket med säckväv eller granris och kupa upp jord kring rotzonen. Vid plantering bör du välja en varm växtplats med god rosjord i soligt läge. Eftersom de blommar så rikligt och länge behöver de också mycket gödsel och regelbunden putsning. För att blomma hela hösten behöver du också vattna under torra somrar. Men den extra skötseln är de väl värda, tycker jag.

Moschatarosor skyddas mot vinterfrost med djup plantering och vintertäckning.

 

 

Finns det några bra gula rosor?

Gult är inte min bästa färg, men det finns exempel på växter där man kan ha överseende med den stickiga och påträngande färgen. Framför allt i gulbrokiga bladväxter där de lyser upp med sin färg, särskilt om man planterar dem i skuggan eller intill mörkbladiga grannar. Men att planera hela gula rabatter eller så är inget jag råkat ut för ännu. En bra balans med det gröna och med komplementfärgen blått-lila hade nog varit nödvändigt i så fall.

Austinrosor är friska och rikblommande buskrosor.
Den aprikosfärgade ‘Crown Princess Margareta’ är uppkallad efter den engelska prinsessan som blev maka till Gustav VI Adolf och skapade trädgården på Sofiero.

Men det finns trevliga gula blommor. Rosorna kan höra dit. När jag gick omkring i Fredriksdals rosarium i Helsingborg nyligen träffade jag på några gula-aprikosfärgade godingar. ‘Crown Princess Margareta’ är en sådan. Det är en Austinros, alltså en modern buskros, som presenterades 1999. Som många buskrosor kan den även spaljeras mot en vägg och forma en mindre klätterros. Blommorna är stora och aprikosfärgade, tätt fyllda med ljusare kronblad ytterst. Doften är stark och god och det bästa av allt är att rosen blommar nästan oavbrutet från midsommar till hösten.

Postillion är en Kordes-ros framtagen i Tyskland.
Den gula rosen Postillion har orange knoppar och klargula öppna blommor.

POSTILLION är framtagen hos Kordes i Tyskland 1998 och räknas också till de moderna rosorna. Det är en storblommig ros på knappt 2 meter i höjd, som gör sig fint i offentliga planteringar. Den har en kraftig blomningsperiod då skotten ofta innehåller så mycket som 15-25 blommor i en blomställning. Det tar givetvis på krafterna så den huvudsakliga blomningen ses under en månad, men rosen kan remontera i slutet av sommaren och inpå hösten. Den kräver en del skötsel och gödning för att klara detta. Tyvärr kan rosen ibland drabbas av svartfläcksjuka som gör att den fäller bladen nästan helt. Att samplantera med rufsiga perenner kan då förhöja värdet på Postillion.

Buskrosor kan beskäras för att behålla en balanserad form och rik blomning.
‘Golden Wings’ har utsökt vackra blommor i ljust gult mot gräddvitt.

‘Golden Wings’ kan ta andan ur en vid blomningen. Utanför blomningstid är den nästan lite skräpig och blir ofta ganska gles och ojämn i växtsättet. Så det är en ros som behöver kraftig beskärning för att hålla formen. Då kan man få en buske som blir ca 1,5 meter hög och lika bred. Den har spinosissima i stamtavlan, vilket förklarar växtsättet och även medför rikligt med små taggar. Men blommorna är ju bara oemotståndligt vackra, eller hur? Stora som en handflata med ljust svavelgula kronblad, guldgula knappar och dekorativa ståndare. Doftar inte jättestarkt och den tål att stå en bit in i rabatten för att ses från håll. Då kan man ha annat i framkant som tar bort intrycket av glest grenverk.

Aprikosfärgade rosor kan vara svårplacerade i trädgården, men går fint ihop med blå blommor.
Buskrosen ‘Maigold’ kan även användas som klätterros.

I ‘Maigold’ har vi en skuggtålig ros som kan klara sig bra på norrsidor. Den blir stor och kan användas som klätterros mot stöd. Namnet antyder en tidig blomning från början av juni i södra Sverige. Bilden ovan är tagen i början av juli och då har blommorna hunnit öppna sig helt och blottar vackra ståndare. Den bronsgula färgen bleknar också med tiden till ljust aprikosgult. Doften är lite speciell och ettrig, då den påminner om lakrits. De kraftiga, bågböjda grenarna är tätt taggiga precis som hos rosen ovan, och grenverket blir glest med tiden, så den kan gärna ställas en bit in i rabatten och beskärs regelbundet. Tyvärr är ‘Maigold’ vissa år mottaglig för svartfläcksjuka och rosrost, men jag tycker den ändå kan vara värd att pröva om man bor inom zon 4 och har en norrvänd trädgård.

Lättskötta gallicarosor för magra jordar

Gallicarosor doftar ofta mycket gott.
Gallicarosen ‘D’Agusseau’ kan med fördel planteras i grupp då den är ganska småväxt.

Man tror att gruppen Gallicarosor är de äldsta av våra trädgårdsrosor och att de mer eller mindre ingått i förädlingen av det som idag kallas moderna rosor. Egenskaperna tät skottillväxt, stora blomklasar och riklig blomning har de fört med sig i urvalsprocessen till nya sorter. Tyvärr finns det en känslighet för mjöldagg, men annars är det ett ganska friskt rossläkte.

Buskrosen Aimable Amie är en mycket vacker gallicaros.
‘Aimable Amie’ är en mycket starkdoftande buskros med lång blomningstid.

De flesta Gallicarosorna kräver inte mycket skötsel och växer ofta bra på magrare jordar med sandinslag. Flera sorter är dessutom skuggtåliga, vilket är nog så bra när man letar efter rosor för svårare förhållanden. Eftersom de är rotäkta kan man oftast föröka dem genom rotavläggare eller sticklingar.

Du beskär din Gallicaros på vårvintern. Tänk på att bygga upp busken med grenar av olika ålder, som vilken blommande buske som helst. Knopparna bildas på sidoskott från årsgamla grenar. Årsgamla skott toppas och skjuter därefter vanligen flera sidoskott från de översta ögonen. Efter blomningen putsas blommorna bort. Nästa vår beskär du de korta blomskotten över ett par ögon. Och året därefter kan hela grenen tas bort helt, förutsatt att du har nya blombärande skott på tillväxt.

Gallicarosor är lättskötta med pålitlig blomning.
‘Complicata’ är en tacksam ros som inte kräver så mycket skötsel.

‘Complicata’ är en otroligt vacker och blomvillig Gallicaros som blir rätt kraftig och utrymmeskrävande. Man kan plantera den intill stöd eller vägg och forma en klätterros, annars blir den snyggast om man beskär den regelbundet enligt receptet ovan. Den har få taggar och är därför lätt att hantera. ‘Complicata’ har riktigt stora och platta blommor med framträdande ståndare. Doftar lite, men räknas som en pålitlig blommare även på mager jord och i skugga. Med sitt enkla utseende passar den även på naturtomter och i gammaldags trädgårdar.

Gallicarosorna har ofta en stark doft och långvarig blomning.
‘Aimable Amie’ blommar från slutet av juni till slutet av juli.

‘Aimable Amie’ är en mycket väldoftande buskros med de bästa egenskaper i Gallica-gruppen. Busken håller formen väl och blir inte högre än 1,5 meter. Blommorna är alldeles ljuvliga, tätt packade med kronblad och ganska stora. Det är en härdig ros, upp till zon 5.

'Tuscany' och 'Tuscany Superb' har ett tydligt släktskap och är svåra att skilja åt.
‘Tuscany’ är en mycket gammal ros som vill ha god jord för att blomma väl.

‘Tuscany’ är en av de allra äldsta Gallicarosorna och finns omnämnd i skrifter redan år 1596. Det är en ganska liten rosbuske som ofta skjuter gott om rotskott när den odlas på egen rot. Dess avkomma ‘Tuscany Superb’ är som namnet säger en förbättrad version som är större både till växten och blomstorleken. Blomfärgen är djupt sammetsröd på bägge och som äldre blir blommorna lite blåaktiga. Doften är starkare på ‘Tuscany Superb’. Båda är härdiga rosor och går upp till zon 5.

Bästa doften i världen

Doftschersminen har en mycket söt och behaglig doft.

Många förståsigpåare rynkar lite på ögonbrynen och himlar inombords med ögonen när jag säger att doftschersminen är den ljuvligaste av växter. Som om den inte riktigt vore fin nog och dessutom alldeles för vanlig och simpel för att man ska kunna tycka om den. Jag håller med om att det är en risbuske av rang om man inte håller efter och beskär den regelbundet. Inte det lättaste jobbet för övrigt eftersom grenverket är tätt och veden hård. Men för att hålla nedre delen av busken grön är det nödvändigt med en gallring.

Schersminer gallras under vårvintern för att behålla busken grön ända nerifrån.

Just nu är schersminernas tid. Min etta på listan är Philadelphus coronarius. Massor av vita, starkt och sött doftande blommor som håller flera veckor. Lite beroende på väder och ljusförhållanden på växtplatsen. Halvskuggigt ger längre blomning. Som du kan se på bilden ovan så blir den med tiden en reslig buske. Upp till 3-4 meter kan den bli på näringsrik jord och där plats ges. Det är inte en växt som man ska trycka in i för små trädgårdar, utan den behöver lite svängrum. För lägre sorter väljer du istället ‘Avalanche’ eller ‘Mont Blanc’. Doften är dock annorlunda.

Doften är oslagbar hos en doftschersmin.

Jag förknippar doften framför allt med sommarens ridläger när jag var ung hästtjej. Numera hästtant. Tiden för lägret brukade vara just i schersminernas blomning. Och jag plockade små buketter och la i mitt tandglas på rummet. Det var en oförglömlig kombination med ridläger och schersmin!

Doftschersminen härstammar från Sydeuropa och österut till Kaukasus, men det är en buske som förädlats kraftigt i plantskolorna. ‘Aureus’ är en gulbladig avkomma som bör placeras soligt för att behålla sitt limegula bladverk. Den blir betydligt mindre i växten. ‘Finn’E är en svenskodlad sort som har en god doft och riklig blomning.

Riklig blomning under lång tid, men däremellan en lite risig buske. Det är schersminen.