Toppskott och skottspetsar drabbas först av körsbärsbladlusen.
De yttersta bladen i skottspetsarna av sötkörsbärsträden drabbas lätt av bladlöss så här års. Du ser det på att bladen rullar ihop sig och småningom blir bruna och torra. De små stickhålen som insekten gör i bladen leder till att de rullas ihop och ser krulliga ut.
Körsbärsbladlusen ser ut som en liten kolsvart, glänsande skalbagge. Den värdväxlar med måresläktet (Galium) eller veronikor och flyttar över till dem under högsommaren för att sedan återvända till körsbärsträdet om hösten för att lägga sina ägg där.
Det är inte så lätt att bekämpa bladlusen, om man inte upptäcker den tidigt. För du måste hinna spruta innan bladen krullar ihop sig. Såpalösning med rödsprit eller pyretrumpreparat, som båda är kontaktverkande, kan användas mot körsbärsbladlus. Men du måste träffa lössen med strålen, annars händer inget. Upprepade behandlingar behövs för att få bukt med ohyran. Betydligt lättare i så fall är det att få tag på lössen när de hoppat vidare på måreväxterna. Där ser du de skinande svarta skalbaggarna tydligt.
Jag har tidigare berättat om olika sötkörsbär och körsbärsbladlusen. Läs vidare här.
Full fart på jordgubbslandet nu och jag plockar varannan dag för att hinna med. Varje morgon består frukosten av en enorm skål med müsli och joghurt med härliga färska gubbar. Har dessutom fryst in färska bär, gjort sylt, ätit med glass och vispad grädde, naturella från plantan, jag har mixat till smoothie med andra frukter och… Det är ingen hejd på jordgubbsätandet just nu. Men skörden är ändå inte så enorm som den var ifjol. Bären led kanske lite av torkan i maj. Vattnade ett par gånger, men det räckte nog inte.
Fast den största skillnaden i år är den stora mängd knöliga bär som jag plockar. Knöliga så att de ser ut som boxningshandskar. Vissa partier av bären har massor av prickar, dvs frön, och så är hela bäret liksom hopsnörpt. Det här är en skada som uppkommer efter att jordgubbsstinkflyet varit på besök i jordgubbslandet. Stinkflyna suger på både blommor, kart och färdiga bär och det ger de här missbildade bären som i vissa fall är helt outvecklade.
Jordgubbsstinkflyet övervintrar som ägg i marken och förekommer rätt så allmänt i södra Sverige. De trivs i skogrika och vindskyddade områden. För hemmabruk finns det inte någon bekämpningsmetod mer än att flytta sitt jordgubbsland till en öppnare och mer blåsigare plats. Annars riskerar man att flugan återkommer år från år.
Jag har också en del jordgubbar som blivit angripna av trips. Du känner nog igen symtomen om jag säger att bären blir lite matta i färgen, har svårt att bli röda alls och i konsistensen är lite gummilika. Tripsens nymfer kläcks ur ägg som lagts i jordgubbsblommorna och suger sedan på de mognande bären. Varmt väder gynnar tripsen. Skulle ta lite bilder på tripsade bär att illustrera texten med, men hittade plötsligt inte ett enda.
Humlesurr i min gräsmatta just nu kring den blommande brunörten.
Bättre pollinering ökar produktionen av både åkerväxter som raps och klöver, men också frukt och bär som äpple, körsbär, plommon, vinbär och blåbär. Humlorna är den viktigaste gruppen naturliga pollinatörer och de samarbetar många gånger med odlade bisamhällen. Men både humlor och bin minskar i antal av olika orsaker och det är en oroande trend. Att öka den biologiska mångfalden är vår allas uppgift. Ett enkelt sätt att bidra är att strunta i den pedantiska gräsmatteskötseln och få in lite vilda örter. Man kan klippa gräset runt om öarna av vildblommor om det blir för gräsigt!
Ett hav av honungsfacelia.
Det är möjligt att öka antalet humlor om man får till en rikligare och mer kontinuerlig blomning i odlingslandskapet. Även i våra trädgårdar ska vi jobba för detta. En av de viktigaste matställena på våren är ”skräpträdet” sälg. Sälgen är en tvåbyggare och har alltså han- och honplantor på olika buskar. De är hanplantorna som är de mest värdefulla ur nektarsynpunkt. Ta alltså inte bort sälgar som står i bryn och skogskanter, utan ta hand om dem som en viktig resurs. Jag lärde mig dessutom på en kurs i förra veckan att sälgen dessutom är en viktig födoväxt för viltet. Sparar man mycket sälg, rönn och asp i skogsbruket slipper man så mycket betesskador på planterade skogsträd. Inte tänka kortsiktig ekonomi och enfald alltså, utan se naturvärdena som totala biotoper. Mycket tänkvärt!
Honungsfacelia är en mångsidig välgörare och jordförbättrare i åker och trädgård. Den binder kväve i rötterna och gödslar på sätt på lång sikt. Du kan använda den som gröngödslingsväxt och så in den i trädgårdslandet efter skörd av t ex tidig potatis och sallat. Då skyddar den mot invasion av ogräs samtidigt. Till hösten gräver du ner det hela i jorden, med stjälkar och allt. Eller du kan också så honungsfacelia som en dragarväxt för humlor och bin. Det såg jag härom dagen ett exempel på längs ett stort stycke med klöverfröodling. Man hade lagt en sträng med honungsfacelia i kanten för att locka in insekterna att pollinera klövern.
Odlar du klöver som vallväxt, till hö eller betesgräs, kan du dessutom gärna så in både vit- och rödklöver. Det förlänger blomningstiden och ökar humleförekomsten avsevärt. Det finns också andra baljväxter som är till nytta för både djur och insekter. Käringtand är smakligt för hästar och kor och passar dessutom bra på lerhaltiga marker som översvämmas på våren och blir torra om sommaren. Den ger humlorna mat under en lång period. Specialfröblandningar för vall och viltåkrar säljs bl a hos Olssons frö.
Kartfall på ett körsbärsträd som såg så fint ut en vecka tidigare.
Det är många som bekymrar sig för att körsbär och bigarråer släpper kart mitt på sommaren innan de riktigt börjat få färg. Orsakerna kan vara flera, men ofta hänger det ihop med en period av långvarig torka. Knappt en droppe regn under hela maj var nog lite för bra. Jag hann glädja mig åt en superlyckad blomning och pollinering på körsbäret ’Heidi’, men dessvärre tog sig inte all kart. Trots att jag försökt mota Olle genom att vattna träden några gånger under försommaren. Nu ligger en stor del av dem på backen.
Vattning på allra enklaste sätt direkt från slang. Låt rinna minst en timme per träd åt gången.
Andra orsaker till kartfall förutom torka och kyla kan vara ofullständig pollinering, och då ser man det rätt så snart efter att frukterna börjat bildas. Snabbt förändrade näringsförhållanden i jorden (pga kraftig gödsling) eller näringsbrist kan också orsaka att trädet släpper frukten.
Plommonet har inte pollinerats ordentligt och en del frukter skrumpnar bort.
Kalium är ett näringsämne som är viktigt för fruktbildningen. Kalium finns bl a i träaska eller sk höstgödsel, PK-gödsel. Nu börjar det vara hög tid för gödsling till körsbär och plommon om du inte hunnit med det ännu i år. Konstgödsel med bara lite kväve och större andel kalium och fosfor är vad du kan ge dina stenfruktsträd. Börja tidigt nästa vår så du hinner med ett par, tre givor innan midsommar. Står träden i gräsmattan är det bäst att spetta hål i marken där du fyller i med gödsel. Annars lär det mesta komma gräsmattan till godo. Du skulle kanske också fundera på att ta bort gräset på den närmaste halvmetern intill trädstammen och lägga ut mulch istället. Det kan vara lövkompost, gräsklipp eller annat luftigt material. Bark är inte så bra för den drar istället näring bort från marken när den förmultnar. Mulchen håller jorden fuktig och bidrar med en långsam gödseleffekt.
Sallad och olika typer av salladskål är något av det lättaste att odla och lämpar sig väl för stadsodling. Du behöver inte ens ett trädgårdsland eller odlingsbänk på friland, utan en kruka på balkongen duger lika bra. Knepet är att sallad ska växa snabbt och utan avbrott, då blir den godast. Du får därför vara noga med gödsling och framför allt vattning så att inte jorden torkar ut. Men det ska inte heller vara så blött att plantorna ruttnar. Så därför inte för tätt, utan låt det bli lite luftväxling mellan raderna och plantorna. Gallring är en metod, d v s att du drar upp en hel planta med rötterna när du skördar. Då får de kvarvarande bättre utrymme att utvecklas.
Vanlig plocksallat, Latuca sativa, är den mest snabbväxande sallatssorten som gror efter 5-10 dagar. Lägsta groningstemperatur är ca 5 grader, så den kan du börja relativt tidigt med. Eller förkultivera i kruka och plantera ut småplantor så fort jorden är varm nog. Sallad kan du så i omgångar under hela för- och sensommaren, men när det är som varmast mitt i högsommaren kan fröna få lite svårare att gro. Då kan man så i en liten kruka och ställa i kylen.
Spenat är en bladgrönsak som jag äter både i sallad och varm som stuvad. Den innehåller stora mängder mineraler och vitaminer, men också nitrat och oxalsyra som i stora mängder är skadligt. Så man bör inte äta spenat varje dag. Sås på friland eller kruka vid lägst 3 grader. Den gror snabbt och växer fort, och kan sås i omgångar. Under den varmaste sommarperioden går plantorna lätt i blom när jorden torkar ut.
Mizunakål är en asiatisk bladgrönsak som är både lättodlad och tidig. Den gror vid lägst 5 graders jordtemperatur. Bladen är djupt flikiga med långa, smala stjälkar. Den kan ätas rå i sallad och ger då en fin kontrast till ljusare gröna bladformer eller fräsas lätt i wokpanna.
Pak choi kallas även sellerikål på svenska, av en anledning som jag inte begriper. Varken smak eller bladform liknar selleri. Den har ganska tjocka blad som faktiskt påminner lite om den perenna trädgårdsväxten bergenia. Fast bladen är ju mycket mindre. Både stjälkar och blad är goda att äta råa eller lätt frästa i wok.
Fräscht och gott med egenodlade grönsaker till lunch.
Rosor är vedartade växter som binder stora mängder näringsämnen i sin ved. Eftersom rosorna ofta planteras i ensartade, välstädade rabatter utan andra växter som marktäckning eller spaljeras mot torra husväggar uppstår ofta näringsbrist. Det finns helt enkelt inget naturligt tillskott av förmultnande växtdelar. Har du en lätt, sandig jord är det ännu viktigare att tillföra ny näring under första halvan av sommaren. Dessutom får du tänka på att remonterande rosor kräver mycket näring för att orka utveckla flera omgångar knoppar under säsongen. Så svaret är ja, de allra flesta moderna rossorter kräver extra näring för att orka blomma.
Rosornas viktigaste näringsämnen är de tre stora: NPK, dvs kväve, fosfor och kalium. Kvävet behövs för all tillväxt, men i lagom mängd. Överdoserar du blir det mest frodig bladmassa och inte så mycket blomknoppar. Kväve hittar du i kompostjord, benmjöl, blodmjöl och hönsgödsel. Kvävegödslingen är extra viktig om våren, men inte senare än midsommar. Får rosen kvävet senare än så har den svårt att avsluta skottillväxten i tid för avmogning och grenarna fryser då lätt in på vintern.
En klängros vid klostret i Ystad som tyvärr har angrepp av svartfläcksjuka.
Fosfor är ett näringsämne som behövs för rottillväxt och blombildning under hela växtsäsongen. Det finns naturligt i stallgödsel och benmjöl. Kalium är ett näringsämne som växten använder sig av framför allt på hösten när grenarna förvedas och förbereder sig för vintervila. Kalium förbättrar också motståndskraften mot torka och sjukdomar. Du hittar kalium bland annat i träaska och stallgödsel.
Av ovanstående kan du lätt dra slutsatsen att stallgödsel, särskilt ko-, svin- och hästgödsel, samt benmjöl är prima rosnäring. De frigör näringsämnena över lång tid utan att orsaka någon chockartad tillväxt. Du kan gärna täcka upp med lite utspädd hönsgödsel och algomin som innehåller värdefulla mineraler och kalk. Kompostjord som innehåller rester av löv och gräsklipp är prima jordförbättringsmedel för alla rosor. Det kan användas under hela växtsäsongen och med sin porösa struktur är kompostjord extra bra på senhösten som vintertäckningsmedel.
Jag är ingen större förespråkare för konstgödselmedel eller oorganiska gödselmedel som de också heter. Det är väldigt lätt att överdosera eftersom näringen är mycket kompakt sammansatt i de små kornen. Konstgödsel är bättre lämpad för yrkesodling där man har full koll på jordens näringssammansättning och kan utnyttja de olika gödselmedlens effekter fullt ut. För rosornas del är det bättre med ingen konstgödsel alls än att de får för mycket. Så ta det nätt med konstgödseln!
Du behöver inte bo i den varmaste växtzonen för att ha ett eget fikonträd. De är utmärkta att odla i kruka och ta in till vintern. Storleken kan ju inte bli densamma förstås, men du kan mycket väl få en del frukt att njuta av. Fördelen med fikon jämfört med andra medelhavsväxter är att de fäller bladen på vintern och därför kan övervintras på vilket som helst frostfritt ställe, de behöver inget ljus. Så en hörna av garaget går bra, så länge det inte är för varmt där inne. En temperatur på omkring +5-10 grader är bra.
Fikon som finns i svensk handel är framför allt Ficus carica ’Bornholmsfikon’ synonymt med ’Bornholms Diamant’ och F.c ’Desert King’. Den förstnämnda är härdig i zon 1, kingen kan gå upp till zon 2. Om du bor i gynnsamt läge och har en solig och varm vägg, eller ännu hellre en 90 graders vinkel mellan två väggar kan du plantera ut den på friland. Plantera i kalkrik och väldränerad jord. Har du ditt fikon i kruka kan du gärna blanda i stenmjöl och lecakulor. Leca är ett bra sätt att få ner vikten på jorden och öka den värmehållande kapaciteten.
Fikon i kruka kan gärna stå lite trångt och helst i lerkruka. Det här är en växt som svarar bra på rotbeskärning, då det ökar fruktsättningen. Och den har väldigt expansiva rötter, det vet de som haft fikon i växthus. Där gäller det att hålla efter rotskotten med spaden så den inte fyller all jord. Vid omplantering i kruka gallrar du bland de grövsta rötterna, efter att ha blötlagt hela rotklumpen ordentligt. Det blir en föryngring av rotsystemet som trädet mår bra av. Plantera sedan tillbaka trädet i samma kruka med ny jord.
Fikonbladen är stora och avdunstar mycket vatten varma dagar, så plantan behöver mycket vatten. Låt den inte torka ut. Vattna gärna med utspädd flytande näring vid varje vattning under sommaren. Blir bladverket alltför stort och krukan besvärlig att flytta måste du beskära grenarna. Gör det helst när trädet är i vila, för fikon är en blödare. Man kan beskära långa skott ner till 3-4 ögon. Årsskott som inte har fruktanlag kan pinceras på sommaren. Frukterna på våra nordiska adriafikon bildas utan föregående befruktning, till skillnad från dem på varmare breddgrader, som kallas smyrnafikon, som har hjälp av en liten stekel som sköter befruktningen. Fruktämnet bildas föregående säsong och ser ut som små ärtor i bladvecken.
Var på studiebesök hos Splendor Plant i Jonstorp med ett gäng kursdeltagare i en Greenspire-kurs Växtkunskap. Vi skulle framför allt titta på deras perenner. Där hittade jag denna goding, allåkerbäret Rubus x stellarcticus ’Linda’ som ser ut som en alldeles utmärkt marktäckande perenn. Allåkerbär är en korsning mellan åkerbär (Rubus arcticus) och alaskahallon (Rubus stellacticus) och togs fram för ca 50 år sedan vid Öjebyns trädgårdsförsöksstation i Norrbotten. Det är en surjordsväxt som ska planteras i rhododendronjord.
Allåkerbäret blommar nu med starkt rosa blommor och får bär i juli-augusti som blir mycket goda och syrliga. De plockas när de blivit glansiga och mjuka. Man måste bara komma ihåg att plantorna är självsterila, liksom det amerikanska blåbäret, så du måste köpa minst två olika sorter för att det ska bli bär. I södra Sverige blir bärskörden mycket blygsam, men i norra delen av landet är det en utmärkt bärväxt.
Växten blir ca 20-30 cm hög. Den är härdig i hela Sverige och trivs bäst i fukthållande jord med lågt pH i halvskugga. Allåkerbäret sprider sig med underjordiska stammar. Så till den milda grad att det lätt blir ett ogräs. Rötterna skjuter nya skott varje vår och plantan vissnar sedan ner på hösten, som vilken som helst annan perenn. Skulle vara kul att testa den på någon plats!
Snödroppar kan vara lite knepiga att få att lyckas från lök som man sätter på hösten. Orsaken är att de små lökarna snabbt torkar ut när de kommer in i den varma plantbutiken. Den bästa tiden att föröka snödroppen och den besläktade snöklockan (båda tillhör familjen amaryllisväxter) är nu på våren efter blomningen när de fortfarande har de gröna bladen kvar. In the green, säger engelsmännen.
Fråga vackert någon granne eller god vän som har mycket snödroppar i sin trädgård om du kan få ett par tuvor. Gräv ganska djupt, för lökarna sitter längre ner än man tror. Dela sen varje rugge i många små tuvor med ett par lökar i varje. Plantera dem direkt i en halvfuktig jord i halvskugga. Mullrik lerjord är snödroppens förstaval, men den passar i de flesta fuktighetshållande jordar. Och nästa år kan du glädjas åt en ännu större snödroppsblomning.
Snödroppen, Galanthus nivalis, förökar sig naturligt genom sidolökar, men också via frön som bland andra myror bär omkring på. Se bild på snödroppens frökapsel här nedan. Det finns flera vackra sorter av den vanliga snödroppen , bl a den fylldblommiga Galanthus nivalis ’Flore Pleno’ som jag visade på bild i ett äldre blogginlägg.
Snödroppens lättgroende frö sprids av bl a myror som bär runt på dem.
Det här är en bilderbok. Hannu Sarenström är journalist och fotograf och växtnörd i allra högsta grad. Genom otaliga trädgårdsresor och besök har han samlat på sig en underbar samling växter. Hannus egen trädgård och woodland är hans lilla experimentarium där han planterar och flyttar och förökar de vackra och rensar bort sådant som inte passar in. På en trädgårdsresa i England för några år sedan hade jag Hannu Sarenström som sällskap i Birminghams botaniska trädgård för en dag. Han surrade runt med en väldig energi som en humla på jakt efter honung. Jag blev helt slut av hans otroliga intensitet.
Den här boken, ”Lundens skugga”, kom ut för bara några dagar sedan. Jag hade ställt mig på kö redan tidigt i våras för att vara säker på att inte missa den. Jag gillar hans mjuka pladder kring olika växtpersonligheter. Och de sköna bilderna förstås. Han närmar sig växtåret kronologiskt och beskriver hur lunden, eller woodlandet om du så vill, som ståndort ändrar karaktär under tiden som månaderna går och ljuset förändrar sig. Det är också en bok för den som vill lära sig lite mer, den snabba vägen, hur man komponerar och samplanterar växter med helt olika särprägel. Normalt är ju detta kunskap som man uppnår genom att prova och se. Det tar tid. Att avgöra vilka som blommar samtidigt kräver iakttagelser under flera år. Men när man får bilder framför sig med vackra grannar som trivs tillsammans är det bara att kopiera.
Jag har hittat många nya bekantskaper som jag absolut måste leta efter för att få se i verkligheten. Julrosor har jag ju länge varit svag för, och ”naturliga” liljor. Här presenterar Hannu en svart klocklilja som i den klockformiga blomman ser ut som en julros. Och vita, spanska klockhyacinter. Hur läckra som helst.
