Nu är det maj månad och påsk- och pingstliljor blommar som bäst, men än står sig julrosorna fint på lite skuggigare ställen. Den vanliga vita julrosen, Helleborus niger är tidigast ute och blommar ofta redan under ett lätt snötäcke, men orientalishybriderna behåller mer eller mindre färg på sina foderblad ända till maj. Jag var och hälsade på i plantskolan Ulriksdal på Kivik i fredags och passade på att fota deras fina julrosor.
Julrosor är lättskötta växter som kan växa i både solsken som skugga. Däremot måste man vara noga med fukten så de inte blir för blöta. Väldränerad och mullrik jord som gärna får vara kalkrik. Det bästa ljusläget är halvskugga. Monokulturer är sällan helt lyckade, så placera gärna ut julrosorna i ett sammanhang med andra likartade växter. Det finns många sällskapsväxter med samma ståndort att välja mellan för att få en lite mer varierad plantering. Snödroppe och snöklocka blommar vid samma tid. Likaså vitsippa och blåsippa. Revsuga, nunneört och rosenplister är andra alternativ för lite skuggigare plantering. Om du vill täcka över bladen när de vissnar kan grannar som Epimedium, sockblomma samt Hosta vara trevliga.
Julrosor är giftiga växter, och man kan få hudutslag om man petar mycket på avklippta blad och stjälkar. Växtsaften lär vara rejält besk och orsakar sveda i mun och svalg, så det är nog ingen större risk att någon tuggar på växtdelar i onödan. Men ta på dig handskar vid längre hantering av växterna om du har känslig hud.
Julrosorna användes på medeltiden för framställning av råttgift och man ska även ha utnyttjat dem i folkmedicinen för att framkalla nysningar, diarré och kräkningar samt störningar i hjärtrytmen. Så alldeles ofarliga är de nog inte.