Hortensior, höstens blommande buskar

Hortensior trivs i en fuktig och näringsrik jord.

Släktet hortensiaväxter innehåller både buskar, små träd och klängande växter. De har ett gemensamt och det är kravet på fuktig, näringsrik jord. Visst ser man hortensior i sämre förhållanden också, men kombinationen soligt och torr, sandig jord ger tyvärr små blomhuvuden som snabbt blommar över. De brittiska förhållandena är något vi måste försöka efterlikna. Tänk mycket stallgödsel och plenty of fuktighet, så blir det bra. Det vetenskapliga namnet Hydrangea är hämtat från grekiskan. Hydor betyder vatten och angeion = skål (och det syftar på fruktens form).

Ju surare jord, desto blåare hortensia.

Hortensior finns naturligt i det tempererade klimatområdet i Sydostasien, sydöstra USA och Sydamerika. Många av de hortensiaarter som sedan kommit till Europa har hämtats från Japan och Kina på 1700-talet.

Blå blommor hänger ihop med lågt pH-värde.

Hortensiornas blommor bildas normalt på årsskotten och är oftast av två slag. Ettdera är samtliga blommor tvåkönade fertila, eller så är de yttersta sterila med stora segelformade kronblad och de innersta fertila, men utan kronblad. Blomfärgen hos hortensior i macrophylla-gruppen styrs vanligen av jordens pH-värde. Är jorden sur blir blommorna blåtonade och är den mer basisk blir färgen rosa-röd-vit. Vill man uppnå en starkare blå blomning kan man mylla ner eller vattna ut ca 1 gram aluminiumsulfat (alun) per kvadratmeter jord under hösten och våren. De allra klaraste färgerna framkommer vid ett pH på 4,5-5,5.

Blå hortensiablommor kräver sur jord.

Använd gärna ren torv vid jordförbättring för hortensior. Torven ska vara okalkad, men får gärna vara grundgödslad. Du kan också köpa sk rhododendronjord som har motsvarande egenskaper. Det är bra att fylla på med ny torvmull varje vår eftersom den multnar med tiden och sjunker ihop. Och glöm inte vattna ofta under torra perioder om dina hortensior står i torrare och soligare läge.

Rosafärgade blir hortensiorna vid högt eller neutralt pH.

 

Grå pinnar blir till vacker buske

Frilandshibiscusen är sen i lövutspringet.

Nej nu är den väl ändå död, tänker man varje vår, när frilandshibiscusen så sent som i slutet av april-början av maj fortfarande inte visar några tillstymmelser till blad. Men man ska hålla ut och inte sätta sekatören eller spaden i den, för den kommer. Sakta men säkert blir det små gröna tussar till knoppar och sen går det ganska fort när den väl kommit igång.

Hibiscus är en ömtålig växt som blommar sent om sommaren.

Hibiscus syriacus tillhör släktet malvaväxter och är nära släkt med krukväxten hibiscus och med stockrosen. Den härstammar från östra Asien och är härdig endast i de mildaste delarna av landet, i zon 1. Men man kan ha frilandshibiscus i kruka och övervintra den svalt i uterum eller veranda. Den är mycket ljus- och värmekrävande och får tidigare och bättre blomning om den placeras intill en varm husvägg.

Frilandshibiscus är en värmekrävande växt som trivs i mullrik och lätt jord.

Hibiscus föredrar en mullrik, lätt jord med mycket näring. En god dränering är viktig, annars riskerar den att frysa bort. Vintertäckning med något luftigt material förbättrar chansen att busken ska klara sig om det blir en smällkall vinter med barfrost. Vanlig frilandshibiscus blir högst ett par meter hög i vårt klimat. Det finns en släkting som heter Hibiscus ‘Resi’ som är en storblommig hibiscus i trädform. Den kan nå upp till 5 meters höjd.

Hibiscus har härdighet men kan övervintra i uterum.
De blå blommorna är, just det, en klängande klematis som svingar sig upp i hibiscusen.

Vårblommande och starkt doftande olvon

Blommande olvon känner man igen på håll genom den tydliga doften.

Nu är årets blomning redan förbi, men i början av maj brukar den komma igång på de vårblommande doftolvonen. Det finns vinterblommande kejsarolvon som drar på för fullt mitt i den kalla vintern. Man tror att det är något fel på tiden, men kejsarolvonet Viburnum farreri kan stå i rosa knopp redan i januari. Blomningen är utspridd över lång tid och med ett mindre antal blommor åt gången. Snöbollsbuskarna tillhör också olvonsläktet och deras blomning kommer först i maj-juni.

Väldoftande olvon blommar från vintern till medlet av sommaren beroende på art.

Gemensamt för olvonsläktingarna är ståndorten. De trivs bäst i fuktig och näringsrik jord i sol till halvskugga. Många arter är vackra solitärer i trädgården, andra trivs bäst i brynzonen eller woodlandet. Det enda olvonet som tycker om varma och torra lägen är nog parkolvon, som gärna kan planteras i stadsmiljö där jorden ofta också är ganska kalkrik. Övriga olvon kan nästan räknas till surjordsväxter.

Olvonbuskar vill gärna ha en fuktig och näringsrik jord förutom doftolvon som även trivs i torr jord.

Olvonet på bilderna tror jag är hybridolvon, V. x burkwoodii. Den är i de flesta lägen vintergrön, men det händer också att den fäller sina löv under hösten. Den blir ofta ganska bred och lös i formen som äldre buske. Bilden ovan kommer från ett bostadsområde i Malmö där den har det ganska torrt och varmt på hörnan av ett högre flerbostadshus.

Bladen hos hybridolvon är mörkgröna, glansiga och de får ofta fläckvis rödorange höstfärger. De väldoftande blommorna är tätt samlade i bollar, som i knoppstadiet är rosa, men senare blir helt vita. Doften känner man ofta på långt håll då den är ganska påträngande, men ändå behaglig. Storleken beror på hur väl busken trivs. Ibland blir den bara en meter, medan andra buskar går gott och väl över 2 meter. Helst bör du undvika beskärning, förutom att ta bort döda och brutna grenar. Men klipp bort rotskott av grundstammen V. opulus, skogsolvon när de dyker upp. Annars har de snart konkurrerat ut den svagare inympade sorten. Du känner igen vildskotten på att bladen är mycket mer flikiga, tunna och skiftar lite i ljusgrönt-bronsbrunt. Du ser dem tydligt på bilden nedan.

Skogsolvon används som grundstam för att ympa olika hybridolvon.

 

Som pärlor på tråd

Pärlbusken trivs bäst i kalkfri, sur jord.

Pärlbuske heter den föga överraskande, den vackra vitblommande busken med knoppar som ett pärlhalsband. Det är en surjordsväxt som vill ha det väldränerat kring fötterna och inte för torrt. Därtill ska du leta fram ett soligt läge. En inte helt lätt kombination att tillfredsställa. Släktet härstammar från Centralasien och Kina och det tillhör rosenfamiljen.

Pärlbusken blir bred och får hängande grenar som äldre.

Exochorda racemosa är den största av arterna som odlas hos oss. Den blir 3-4 meter hög och lika bred. Växtsättet är överhängande med bågformiga grenar, ungefär som paradisbusken. Vill du ha en lite mer lätthanterlig buske i storlek kan du leta efter namnsorterna ‘The Bride’ eller ‘Niagara‘. Båda blir kring 1-1,5 meter höga. Blomningen är som bäst nu i maj och därefter sätter den dekorativa fröställningar som påminner om stjärnanis. Det här är en av mina favoritbuskar att använda i främre kanten av större buskage där man kan se den på nära håll. Trots att blomningen är relativt kortvarig är den alldeles underbar!

Pärlbusken ser ut som vita pärlor i ett halsband.

Underbara syrenernas tid!

Koltrasten sjunger i syrenerna.
En helt misslyckad bild av koltrast eftersom kamerans autofokus drog över till syrenerna i bakgrunden.

Syrenerna står i full blom i Skåne och sommaren ska vara här. Brr, fast idag kan det bli risk för sol och temperaturer över +15 grader! Om vi ska tro meteorologernas förutsägelser. Men vi har trots allt fått njuta länge och väl av den allra ljuvaste tiden när skogen går i ljust grönt och äppleträd, när vårperenner och blåregn bjuder på det bästa de kan visa upp. Jag gick en lång fotorunda för några dagar sedan när det var uppehåll mellan skurarna och samlade in härliga vårblomster som du ska få njuta av här på bloggen längre fram.

Det finns både ympasde och rotäkta syrener.
Rotäkta parksyrenen ‘Saugeana’ skiftar i färg när knopparna slår ut.

Syrenerna är ju bara för härliga för att man ska välja bort dem! Och eftersom de finns i många olika former så kan man få plats med dem i alla trädgårdar, till och med på balkong. Den allra minsta är dvärgsyrenen Syringa meyeri ‘Palibin‘ som bara blir runt metern hög. Tyvärr har den inte doften, men som ympad på stam är den väldigt platsbesparande för miniträdgården eftersom man då kan plantera något annat vid dess fötter och ändå få en känsla av litet träd framför sig.

En annan fördel med syrener är att de inte är så knussliga med växtplats och jord. Det allra bästa alternativet är en näringsrik, lätt fuktig och något kalkhaltig jord, men en ordinär lerjord funkar också. Grattis till alla lerjordsägare, säger jag som trädgårdsdesigner när folk suckar över sitt öde! Du kan ha både syrener och rosor! Å andra sidan kan man se syrener växa i kanten mot grustag och ute på hedmarken. Så det är inte så noga, med andra ord. Men sol till halvskugga bör du erbjuda, annars blir blomningen alltför sparsam.

Syrener i vitt är försommarens favoritväxt.
Vit bondsyren mot ljusgrönt bladverk är det fräschaste som finns en försommardag.

Den vanliga bondsyrenen är väl den som de flesta tänker på när man nämner syren. De blir rejäla buskar på upp emot 5 meter och passar både som fristånde häck, där plats finns, eller som solitärbuske. Tänk på att den förökar sig genom rotskott, så den blir bredare med tiden. Dessa rotskott kan man hugga av och gräva upp för att på så sätt begränsa eller sprida busken till ännu fler ställen. Men har man inte lust med det så är en rotäkta, ympad eller förädlad syren bättre. Vill du ha en vit bondsyren som inte slår rotskott ska du välja den fröförökade sorten Veberöd E, som härstammar från Björkhaga Plantskola.

Dubbelblommande syrener blommar något senare än andra syrener.
Mörklila ‘Charles Joly’ har dubbla blommor som blir något ljusare när de slår ut.

Bland de ympade sorterna så måste nog den mörkt purpurfärgade ‘Andenken an Ludwig Späth‘ och dubbelblommiga ‘Charles Joly’ nämnas. De kontrasterar fint mot ljusare sorter och brukar vara något senare i blom än den vanliga vita bondsyrenen. På så vis kan man också förlänga syrentiden och få dubbelt så lång njutning. Jag önskar dig en njutbar syrentid!

 

Tidig rosenröd färgprakt

Rosenripsen är den tidigast rödblommande busken om våren.

Här tycker jag vi har en utmärkt barnbuske! Vårpigg och blommande ända ner till marken, humlesamlande buske som vågar ta plats. Man blir lite glad när man ser dem nu i april-maj, de rosenröda blommorna som ger mig en känsla av läppglans och Hubba-bubba. De är väldigt mycket nu, nästan lite påträngande granna i sin blomningsfas, rosenripsen med sina hängande klasar. Men eftersom det fortsatt är brist på rött i rabatterna så gör det inget. Det finns plats för dem att svälla ut och visa upp sig.

Rosenripsen är en tacksam nektarväxt under tidig vår.

Rosenripsen är en halvhög buske upp till ca 2 meter som blir både tät och bred. Du kan plantera den som fristående solitär buske eller införliva den i ett buskage med andra mer senblommande arter. I en friväxande häck gör den sig fint ihop med oxbär, småblommiga schersminer eller aronia. Efter blomningen blir den helt grön och anonym, det är därför jag gärna blandar upp den med andra arter som har en senare blomning eller vacker höstfärg. För denna har bara sin tidiga blomning som skönhetsvärde. Färgmässigt blir det en riktig chock när man ser den sida vid sida med den knallgula forsythian, så där går nog gränsen.

Rosenrips blir upp till två meter hög och nästan lika bred.

Ribes sanguineum finns med några blomsäkra namnsorter, t ex ‘King Edward VII‘ och ‘Koja‘. Båda är mycket rikblommiga, den senare något mörkare i färgen. Rosenripsen är anspråkslös att odla, men den vill ha ett soligt läge för att utveckla bästa färgprakt. Jorden ska helst vara lätt och sandblandad och den kan gärna planteras på en liten kulle för att inte riskera att rötterna blir stående i vatten. Går upp till zon 3.

Rosenröda läppar och tuggummi är vad jag tänker på när jag ser rosenripsen blomma.