Dahlia, montbretia och gladiolus är exempel på knölväxter som normalt inte klarar vintern i vårt klimat. De måste grävas upp och övervintras på ett frostfritt ställe.
Hur gör man då? Senast när den första köldknäppen slagit till och blasten vissnat ner gräver du upp knölarna och skakar loss den mesta jorden. Skär av stjälkarna och märk eventuellt varje rotknippe med en namnetikett om du har många olika sorter och vill hålla dem åtskiljt. Rötterna kan sedan förvaras i champinjonlådor eller pappaskar i torr torv, hopknycklat tidningspapper eller grov sågspån. Håll ett öga på knölarna ifall de börjar mögla eller ruttna. I så fall slänger du genast den roten för att förhindra att det sprids vidare till andra växter.
När våren kommer vaknar knölarna till liv och då planterar du ut dem i krukor som kan bäras in till natten vid risk för nattfrost. De unga skotten är ömtåliga och tål ingen kyla alls, utan de måste långsamt vänjas vid uteklimatet.
Ännu är det varma nätter i Skåne, men snart är det dags att ta in medelhavsväxterna som står ute. Vissa tål någon köldknäpp, andra måste skyddas mot första frosten. Afrikas blå lilja, Agapanthus, trodde jag var på ruinens brant i våras efter en sen frostnatt. Bladverket frös och hängde trist och såg ungefär ut lika aptitliga ut som hostans blad när de fått frost. Men som tur var hade inte rotsystemet tagit skada, utan det kom fram nya blad småningom. Och nu står båda plantorna fortfarande i underbar blom. Ett förmaningens ord inför vinterförvaringen – var sparsam med vattnet för detta är en växt som lätt vattnas ihjäl under vintern. Den ska stå torrt och inte ha mer än ett par deciliter vatten per vinter.
Köpte ett olivträd på rejäl stam i somras. Det har inte hunnit växa till sig så mycket, men smälter fint in vid trappan med mina andra medelhavsväxter. Oliven är lite köldtålig och behöver nästan en svalare period för att komma i blom. Jag tänkte låta det smaka på lite kyligare grader, men sedan bära upp på vinden där det blir 5-8 grader om vintern. Lite bladfall får man normalt räkna med, men det kommer nya till våren. Fortsätt vattna med lite längre intervaller, varmare utrymme = mer vatten, svalare = mindre vatten mer sällan. Olivträdet tackar för extraljus i form av kallvita lysrör eller lågenergilampor. Så det tänkte jag fixa i år. Ansluten till en timer kan den lysa 12-15 timmar per dygn. Till våren klipper du sedan in de längsta och rangligaste grenarna i samband med att du flyttar ut plantan.
Citrusträd övervintras också svalt och ljust. De ska nog inte frysa alls, utan tas in före frosten slår till. Citrusträd är blom- och fruktbärande året om så de behöver ett näringstillskott även om vintern. Det ska vara speciell citrusnäring som innehåller extra järn. Den ger du en gång varannan vecka istället för en gång i veckan som på sommaren. Citronträd ses ibland med gulaktiga blad. Det kallas kloros och beror just på järnbrist.
Har förresten skördat några citroner från mitt träd nu i höst. Frukter som tagit över ett år på sig att mogna. Men det var värt väntan för aromen är helt enastående! Släng er i väggen vanliga citroner i affären. Det minsta man kan kräva numera är ekologiska sådana, för nu har jag blivit kräsen!
Träffade på den för mig tidigare okända buskrosen ’Thérèse Bugnet’ i Ystads klosterträdgård i somras. Blev förförd av den vackert rosa färgen och goda doften. En typisk ros från rugosa-gruppen, som innehåller många härdiga, anspråkslösa och friska rosor.
’Thérèse Bugnet’ har en nästan oavbruten blomning från juni till hösten. Vackert mörkrosa blommor, ganska platta, men fyllda med lite fransiga kronblad. Blomman är stor, 8-10 cm i diameter, men det är heller inga stora klasar, utan blommorna sitter ofta en och en. Doften är underbart söt och god precis som hos många andra vresrosor.
Ser man rosen utanför blomningstid så kan man ganska snart sluta sig till att det är en rugosa genom att titta på de läderaktiga bladen och de tätt borsttaggade äldre skotten. Och precis som så många av sina släktingar är den både härdig och skuggtålig. Upp till zon 6 ska det inte vara några problem att odla den. Funkar alltså i södra Finland också. Klarar sämre jord och vindpinat läge, men får så klart bättre blomning om du kommer ihåg att ge den lite gödsel om våren.
Jag skulle gärna rekommendera ’Thérèse Bugnet’ i parker och trädgårdar, även på naturtomter, just därför att den är så tålig och frisk. Inte minst efter en sommar som i år med allehanda kryp och svampsjukdomar så är man glad för friska rosor som sköter sig själva. Ibland måste trädgårdsarbete få vara lite enkelt också. Busken blir upp mot 2 meter hög och 1,5 meter bred och den växer ganska tätt och sammanhållet.
Jag vet att jag visat den förut, men nu på höstkanten kan jag inte låta bli att ge en underbart rikblommande ros som start på veckan. Ghislane de Féligonde är förtjusande med sina små söta knoppar i aprikosgult som sedan blir nästa vita när blommorna stått någon dag. Ännu kommer det någon ströblomma, men annars har den gjort sitt för i år.
Jag har spaljérat den mot väggen, men man kan också ha den som buskros ute i det fria. Den har varit frisk förutom enorma mängder bladlöss som kommer tidigt varje vår. Det har blivit mycket såpvatten, men sedan har den generösa blomningen tackat för mödan och nästan tagit andan ur mig.
Ghislane de Féligonde ska gå upp till zon 4, men mot en varm vägg är den säkert härdigare än så. Blir inte så hög, utan håller sig kring 1,5 meter. Jag beskär mest de svaga och veka skotten och låter den i övrigt klara sig själv. Doftar gör den också, sött och myskigt, mest när man borrar in näsan i blombotten.
Många av perennerna börjar nu tappa sin spänst och det är bara de riktigt sentblommande som står sig. Räddaren i nöden är en senblommande klematis som dessutom ger lite höjd åt rabatten.
Tyvärr kan jag inte namnen på dessa skönheter, men funktionen är jättebra, så det ska nog bli fler sådana. Se hur de väver in sig så fint bland de andra växterna! Fina tips för växtkomposition och trädgårdsdesign bland perennerna. Senblommande klematis beskärs hårt på våren för de sätter knoppar på årstillväxten. Lättskötta och enkla att hålla. I like!
Hasselns nötter mognar i augustivärmen. Än dröjer det innan de är ätmogna, men blir hösten så här varm så har vi goda chanser att plocka hasselnötter. Och fåglar och ekorrar lär få sitt också.
Hasseln är en trevlig buske som blir stor som ett litet träd, 4-7 meter. Den blir lika bred som hög, så man får räkna med att den kräver sin plats om man tar in den i trädgården. Har du gott om plats så blir det en effektiv ridå som friväxande häck. Verkligen jättefint! Hasseln är en skuggtålig växt som i naturen gärna växer i brynzonen mot öppna fält, eller i ljusare lundpartier. Den vill gärna ha väldränerad och näringsrik jord, men trivs också på lite fuktigare växtplatser.
Du känner igen hasseln på dess strävhåriga skott vintertid. Barken är ljusbrun och lite sprucken. Busken har ett vasformigt växtsätt och är ganska smal nertill för att bre ut sig betydligt uppåt. Tidigt om vårvintern blommar hasseln med långa hanhängen som lämnar pollen till små oansenliga honblommor som växer ut från skotten. Dessa blir sedan nötter framåt sommaren.
Det finns också en rödbladig, mycket dekorativ trädgårdsform som heter blodhassel, Corylus maxima ’Purpurea’. Se bild nedan. Den är något mindre i storlek än den vanliga hasseln. Blodhasseln ger en fin kontrastverkan ihop med buskar som har ljust gröna eller gulgröna blad. Vill ha gott om näring och inte alltför skuggig växtplats, för då tappar man effekten av de purpurfärgade bladen. Går upp till zon 3.
Har inga björnbärsbuskar i trädgården, men plockar en del ute i naturen och det syntes redan på försommaren när de blommade att det kommer att bli ett speciellt gott björnbärsår i år. Skulle tro att de flesta bären hinner mogna eftersom augusti varit så varm. Än så länge är det bara något enstaka bär som varit ätmoget och de var riktigt sura, men här finns att ta av när de väl blir mjuka, svarta och glänsande.
Vilda björnbär har fruktansvärda taggar med hullingar som griper tag och vips så har hela rankor slingrat sig om ett ben eller en arm. Trädgårdsbjörnbär är lyckligtvis oftast taggfria. ’Black Satin’, söta ’Lochness’ och ’Thornless Evergreen’ är tre vanliga sorter. Den senare bär frukt redan i månadsskiftet augusti-september, annars är det vanligt att man plockar björnbären i september månad. Lite beroende på växtplats. Helst ska den stå soligt och varmt i fuktig och näringsrik jord. Gärna mot en södervägg. De 3-4 meter långa grenarna spaljéras mot väggen för att inte bli ett svårskött risbo.
Ettårsskott hos vild björnbär, men redan nu ser taggarna respektingivande ut.
Björnbär beskärs sent på hösten, med samma princip som hallon, så att alla grenar som burit frukt tas bort. I sämre lägen kan man behöva täcka de unga skotten som ska ge bär nästa år. Då lägger man ner dem på marken och täcker med ris och löv över vintern. Till våren binds de upp mot spaljén.
Ljusrosa blommor vid sidan om mognande bär är typiskt för björnbäret.
Hönsen älskar våtarven och den kallas även chick weed på engelska.
Vem har inte suckat över ogräsens utbredning en fuktig sommar som denna. Det har varit ypperliga tillväxtbetingelser med ganska varmt väder och jämn fuktighet. Olika jordar har olika specifika ogräs och det kan man ofta ha till hjälp när man ska klassificera en jordart och platsens fuktförhållanden. Mycket man lär sig med att rensa ogräs med andra ord.
Ståtliga exemplar av korsört som trivdes fint i den näringsrika och sandiga jorden.
Råkade ut för mitt livs häftigaste korsörtsbestånd för ett tag sedan. 1400 m2 med blommande korsört i knähöjd. Sandig och genomsläpplig, näringsrik jord trivs den i. Nu fanns inget annat att göra än att snabbt rycka bort alla plantor innan de hann sätta frö. Korsörten är ett ettårigt, giftigt ogräs som enbart sprider sig med frö, så att begränsa frösättningen är väsentligt för bekämpningen. Man får inte lämna kvar blommorna på marken för de kan utvecklas till frö även om plantorna är avklippta. I ett tidigare utvecklingsstadium kan man däremot tänka sig att slå av ogräset med trimmer. Roten utvecklar inga nya plantor. Korsörten är för övrigt nära släkt med den för hästfolk välkända växten stånds, som är mycket giftig för hästar.
Inget lysande läge när korsörten kommit så här långt i sin fröutveckling.
Rensandet tog tid, men till slut fick vi bort korsörten. Men det fanns tyvärr ett lägre skikt också och det var våtarv. Våtarven är lite besvärligare att bli av med för den gror både från frö och gröna delar. En våtarvsplanta kan lätt täcka en stor yta om den får bre ut sig. Våtarven, som också är ett ettårigt ogräs, sätter nya rötter anefter som den växer ut med sina stjälkar. Därför är det jätteviktigt att få bort alla delar av plantan när man rensar. Annars blir problemet bara ännu större. Och det kan gå väldigt fort! Rensar man en tyngre jord när den är för fuktig blir det lätt kvar många delar som sätter fart igen.
Efter grässådd och vältning.
Ogräsängen jag beskrev omvandlades småningom till en gräsmatta efter två rensningar. Får nu hålla koll på groende ogräs så att det sådda gräset har en chans att hävda sig och snabbt växa till sig.
Ën riddarsporre med nästan anemonlika, stora blommor.
Riddarsporrarna, Delphinium, tillhör de högväxta perennerna som ger ett lyft åt en annars lite ensidigt platt rabatt. Bra att veta om du ska göra en lite resligare rabattplanering. De blir gott och väl 1½ meter, ibland närmare 2 meter höga. Tyvärr är skaften lite veka, så de behöver bindas upp eller stödjas mot stabilare grannar. Riddarsporrarna är lätta att föröka själv från frö. Jag har tre olika färgställningar, turkosblå, MFF-blå och vit, och alla har jag snott som frö någonstans ifrån.
Tidigt på våren börjar riddarsporren skjuta ut sina skott och de fyller tacksamt ut där tulpaner och narcisser lämnar tomrum efter sig. När de senare vissnar och blir tråkigt bruna kommer riddarsporren som en räddande hand och täcker in förfallet i grönska.
Riddarsporrar tycker om näringsrik och väldränerad jord. Ge dem gärna en rejäl dos kompostjord varje vår. Eftersom de är ganska rangliga ska de inte stå i värsta blåshålet, utan skyddat för stark vind. Bind upp dem redan från början för att undvika att de bryts av på mitten. Blommorna blir stora och när det regnar kan de bli så tunga att de viker sig.
Det finns många typer av perenna riddarsporrar och därtill ettåriga. Jag vet inte hur man skiljer dem alla åt, men jag gläds åt den rikliga blomprakten i oftast lysande blå färger.
Det är helt makalöst! Aldrig haft sådana stora gubbar någonsin. Hur gick det till? För bara en månad sedan såg det väldigt klent ut. Få blommor och dålig skjuts liksom. Skördare de första enstaka vid misdommar och nu bara väller det in bär. Så det blir yoghurt med jordgubbar till frukost, smoothie till lunch, glass och jordgubbar efter middagen och kanske orkar jag stoppa in någon ytterligare direkt från plantan däremellan.
Korona heter de stora gubbarna som fyller halva handflatan.
Landet är inte jättestort, ca 60 plantor, men det ger mer än väl för mitt behov. Bytte ut en rad halvtrötta plantor ifjol mot ’Korona’ och se de är helt enorma. Fyller halva handflatan och smakar jättegott. Känns liksom lite luftiga i konsistensen, lätta alltså, men smaken är himla god. Ger som bäst med bär nu, så man kan väl klassa dem som en medeltidig sort. Nästa år ska jag byta ut ännu en rad och då lutar det åt ’Bounty’ eller kanske ’Sonata’. De bär lite senare på säsongen. För att jämna ut topparna alltså.
Jordgubbar ska helst flytta runt i trädgårdslandet, så när det är dags för nyplantering borde man välja en plats där det inte stått jordgubbar de senaste fyra åren. Men det är inte alltid görbart, och då hjälper det om du gräver ut en del av jorden och fyller på med ny, bra mylla. Jordgubbarna föredrar en fuktighetshållande, men samtidigt lucker jord. Ett under alltså att mina står sig så fint i den tunga leran! Jordgubbar behöver luft, så plantera inte för tätt. 3 per meter brukar vara rätt lagom. Gödsla gärna med brunnen stallgödsel och förbättra med kompostjord. Jordgubbarna ska inte ha för mycket gödsel, då blir det mest blad, men de första åren behöver de växa till sig. Glöm inte att vattna i början!
Här har jordgubbsvirveln varit framme.
När väl karten börjar hänga ner mot marken är det tid att halma under plantorna. Bären hålls rena och luftiga. Ligger de an mot marken blir det lätt gråmögel. Plocka bort angripna bär som sprider smittan vidare. Det finns två andra hot mot skörden, i form av virvlar. Öronvirveln äter på bladkanterna och dess larver, som lever i jorden, gnager på rötterna. Jordgubbsvirveln är en skalbagge som lägger ägg i knopparna och sedan tuggar av dem. Den kommer gärna igen år från år och kan alltså minska skörden betydligt. Håll också efter revor kontinuerligt under och efter skördeperioden. Det är bara att slita av dem, annars tar de hand om den mesta näringen och raderna tenderar att svälla ut. Vill du föröka plantor så sätt ner de små revplantorna i jorden. De växer snabbt till sig och ger en liten skörd redan nästa år.
Dahlia, montbretia och gladiolus är exempel på knölväxter som normalt inte klarar vintern i vårt klimat. De måste grävas upp och övervintras på ett frostfritt ställe.
