Pioner håller formen hela säsongen

Ljuvligt rosa pion Sarah Bernhardt i Greenspires trädgård.
Piondoft av mjukt puder hos 'Sarah Bernhardt'

Har alltid varit svag för doftande pioner. Det är mycket barndomens somrar som flimrar till vid doftminnena. Har flera olika i samma rabatt för att förlänga blomningstiden. Ljuvt rosa är de allihopa, men en av dem är tyvärr helt doftlös.  

Pionerna kan gärna planteras ihop med andra perenner för att få långvarigare fägring. Även om det robusta bladverket bildar en bra bakgrund för andra växter ända in på senhösten, så är pionerna ändå ganska trista i sig när de blommat över och blomhuvudena är bortklippta. Så de kan gärna ha sällskap av t ex höstanemoner eller stormhattar. Pionerna föredrar soligt läge och en djup, humusrik jord som gärna kan innehålla en del kalk. De ska inte täckas med jordförbättringsmedel om våren, utan roten ska helst ligga så grunt som möjligt. Jag brukar därför markera i rabatten var pionerna står och lägger gödsel och kompostjord runt omkring plantan istället för över.

Pionerna blommar i månadsskiftet juni-juli och gläder mången trädgårdsmästare.
En trasslig pion i Trollenäs slottspark

Vackra sorter som lockar trädgårdsmästaren till nya växtköp är ‘Flame’, en mörkrosa enkelblommande skönhet med öppna, stora blommor. ‘Auguste Dessert’ med starkrosa, halvfyllda, väldoftande blommor och livligt orange ståndare.  ‘White Wings’ med enkel, vit blomma ser ut som ett knäckt ägg och påminner inte så lite om blomman hos en buskmagnolia, Magnolia sieboldii. Och så naturligtvis ‘Edulis Superba’ med den starka doften. Alla dessa tillhör arten luktpioner.

Trädgården går i vinterdvala

Har precis avslutat gräsklippningen för detta året. Nu får det vara slutväxt! Jag är faktiskt ganska trött på det. Det har ju inte varit någon hejd på tillväxten i år. Denna sista klippning handlade lika mycket om att korta ner grässtråna en bit så man slipper bli så blöt om skorna när man går genom gräset, som att de löv som redan fallit blir nermalda till maskföda. Lövsmulet går snabbt ner i marken genom alla jordarbetare och frigör den lilla näring de innehåller samtidigt som de tillför viktig humus till jordens yttersta skikt. Jordförbättring behövs ständigt på de flesta jordar och även gräsmattan behöver sitt. De nermalda löven kanske inte ser så prydliga ut om du kört genom väldiga högar med löv, men då är det bara att sprida ut klippet på lite större yta. Eller bära in överskottet i planteringar eller odlingsbäddar. Så kommer det till nytta i alla fall. Det är snudd på kriminellt att packa ner sina löv i plastsäckar och köra iväg med det till en tipp när man har egna växter som kan dra nytta av tillskottet. Till våren har nämligen det mesta förmultnat och bidragit till en fluffigare jord som binder både mer vatten och näring.

Det återstår ännu en del jobb innan jag kan kalla min lerjord för lucker, men det går åt rätt håll!

I mina nygrävda odlingsbäddar (som ursprungligen består av styv, seg lera) har jag varvat grus, barkmull, hästgödsel och torv med lite lövklipp och vänt upp och ner på allting med en grep. Det är väldigt blött och jorden känns faktiskt lerigare än på många år, trots att det rimligen borde vara tvärtom med tanke på hur mycket luftigt material jag tillför både vår och höst. En styv lera tar lång tid att förändra och kräver massor av arbete, men är också väldigt tacksam för sitt höga näringsinnehåll. Mina studenter som fått göra rullprovsövningar med denna lera är väldigt imponerade av den höga lerhalten och de bästa rullarna kommer snabbt ner till ca 1 mm tunna strängar.

Jag vill också passa på att tacka studentgruppen NP20 från Hvilan Utbildning som jag jobbade med i våras – här är den vackra magnolia som jag valde att använda presentkortet till. Tack så jättemycket! Hoppas det ska bli en fin blomning på den småningom. Busken är en Magnolia stellata ‘Centennial’. Den ska få rätt så ‘lösa’, vita blommor med rosa anstrykning i kronbladen. Rikblommande på bar kvist och väldoftande, vilket jag ser fram emot. Klarar kalla vintrar. Dessvärre brukar ju inte magnoliorna få någon speciell höstfärg, men den står intill både olvon och azalea som sprakar på i knalliga höstfärger, så det gör inte så mycket. Stjärnmagnolior är ganska långsamt växande och vill gärna ha lite kemiskt sur jord som är väldränerad men fuktig, så jag fick grunda planteringsgropen med både torv och sand för att få till så bra tillväxtbetingelser som möjligt. Fukt finns det nog i slänten mot skogen, så den borde klara sig bra där. Skogen skyddar samtidigt även mot gassande vårsol och kalla vindar.

Det enda som finns kvar av blommande växter just nu är några enstaka höstanemoner, spretiga jätteverbenor som jag inte nänns klippa ner och så två tuvor med oktoberastrar. Jag får kalla dem höstens trädgårdströst, för de lyser verkligen upp. Kanske inte min favoritfärg bland perenner, men det finns som sagt inget kvar av det andra, så det kan inte bli så mycket fel. Oktoberastrarna är väldigt sena i blomningen och jag befarade nästan att de inte skulle komma igång alls i år, men trots vätan så har det ju ändå varit ganska varmt i sommar och då har de hunnit utveckla sina knoppar. Det har inte heller blivit några mjöldaggsangrepp i år, just pga fukten. Annars kan jag klassa dem som rätt tåliga och lättskötta växter. Bara man ser till så de har bra med näring och markfukt. Placeras soligt för att de ska hinna med att blomma innan vintern kommer.

Hönsbär är en liten, förtjusande skuggväxt

De röda bären är inte giftiga

Amerikanskt hönsbär, Cornus canadensis, är en utmärkt marktäckare i surjordsrabatter. Den trivs ypperligt i den lite fuktiga, halvskuggan under rhododendron och azalea och blir snabbt en grön matta i woodlandet. Den blir inte högre än 10-15 cm. Bladen är väldigt lika de som finns på busken kornell, fast här sitter flera ihop i en rosett.

Hönsbäret kallas även krypkornell på svenska

Etableringen kan vara något långsam i början, men trivs den sprider den sig obegränsat. Hönsbäret vill ha en humusrik, djup jord med högt torvinnehåll. Den kräver riklig markfukt och vandrande skugga. Har sett den på mer soliga platser, men måste säga att den ser mer välmående ut då inte bladen riskerar att brännas av solen. Under försommaren blommar hönsbäret med söta, vita stjärnformade blommor och till hösten kommer de granna bären. Växten är delvis vintergrön eftersom bladen sitter kvar långt in på vårkanten. Detta är en bra växt även på nordligare breddgrader med tanke på dess ursprung bl a i östra Sibirien, Grönland och Nordamerika. Väl värd att prova, tycker jag!

Solhattar gillar jag särskilt

Rödbrun solhatt står sig fint mot markteglet

Och inte bara dem som man trycker på skallen för att skydda hårfärgningen och minska rynkbildningen i ögonvinkeln. Utan också släktet Echinacea. Det är en sensommarförälskelse som håller ett litet tag till i rabatten. Och när det blir förkylningstider tvingar jag i mig de beska dropparna som lindrar symtomen och motar förkylningen i porten.

White Swan har en kraftig brunröd disk och lätt nedåthängande kronblad

Många nya hybrider har tillkommit på senare år, speciellt från USA, men trenden verkar gå mot en blomma som mer påminner om Chrysanthemum och det är inte riktigt solhatt för mig. Jag gillar de glesa kronbladen och den höga, lite spretiga växtformen som kommer bäst till sin rätt när den håller huvudet ovanför sina grannar. Den vill gärna ha gott om plats och kombineras särskilt väl med olika gräs, lammöron, jätteverbena, rölleka, anisört, bolltistel och andra torktåliga växter.

Echinacea är en bra fjärilsväxt och kopplas den ihop med t ex fjärilsbusken Buddleja så kommer augustirabatten att vara full av fladdrande fjärilsvingar. Plantera den i lätt, humusrik jord på väldränerad växtplats. Den vill ha mycket sol för att bäst komma till sin rätt. Har du tur växer plantan snabbt till sig och då är det bara att dela på den och låta den få än mer utrymme i rabatten. Att så från frö har jag inte lyckats så bra med, men det ska gå det också om man har tålamod.

Typisk plantering av Piet Oudolf

Echinacea härstammar från Nordamerikas prärier och därav kommer användningen ihop med andra sk prärieväxter. Har förekommit flitigt i holländaren Piet Oudolfs rabatter, eller snarare stora blomsjok.

Ny gul form av Echinacea

Piet är en designer som öppnat ögonen för perenner i offentlig miljö. Hans skapelser finns på många ställen i Sverige. Enköping är väl mest känt, men för ett par veckor sedan öppnades en ny perennpark i Skärholmen, Stockholm som han har skapat. Det är planteringar som har naturens egen äng som förebild. De flyter fram i landskapet med stora fält av varje växtslag. Gärna uppblandat med ridåer av prydnadsgräs, fänkål och andra glesa spiror som ger rörelse och ett drömlikt ljusspel bland växterna. Hade gärna besökt hans egen trädgård i Hummelo, Holland som visas två ggr per år. Se ett bildspel här.

Höstanemonerna är extra vackra i år

Svagt silverluden på undersidan är Robustissima

Kan det vara regnet eller bristen på gassande sol? Kanske en kombination av både sett till så de skånska höstanemonerna blivit så oerhört blomrika och fina. Klart är att de utvecklas bäst på fuktiga och näringsrika jordar. Men se upp för dåligt dränerade växtbäddar, speciellt vintertid. De första vintrarna efter plantering kan du gärna täcka anemonerna med löv och granris för att skydda dem mot barfrost.

Jag har alldeles för få höstanemoner själv och drömmer om en stor rabatt där den skulle få växa tillsammans med olika prydnadsgräs. De stämmer fint ihop vad gäller färg – rosaskimrande silver – och rörelse. Frågan är bara var den rabatten skulle placeras. På den halvskuggiga skogstomten finns inte alltför många alternativ.  

Helt vit i blomman är 'Honorine Jobert'

Höstanemon, som härstammar från Kina, motsvaras av tre olika arter när man ser till det vetenskapliga namnet. Anemone hupehensis är den lägre formen och där finns sorter som ‘Bressingham Glow’ med rödvioletta blommor, ‘September Charm’ är ljusrosa, ‘Splendens’ en annan mörkrosa namnsort.

Svagt rosa, vackert sladdriga kronblad hos 'Königin Charlotte'

Anemone x hybrida är som namnet antyder framkorsad och kallas stor höstanemon på svenska. Höjden är 80-150 cm och här finns gamla, vackra namnsorter som ‘Honorine Jobert’ (enkel, vit), ‘Königin Charlotte’ (rosa, halvfylld) och ‘Pamina’ (mörkrosa, halvfylld). Samtliga trivs i sol-halvskugga. Till slut kan ännu nämnas Anemone tomentosa ‘Robustissima’ som är en rikblommande höstanemon med silvriga bladundersidor.