Just nu är det högtid för de flesta sommarblommande pioner. Luktpion Paeonia lactiflora ingår som förälder till hundratals namnsorter av vackra trädgårdspioner. Det finns både enkla, halvfyllda och fyllda, doftande och doftlösa pioner som blommar rikligt i vitt, rosa eller mörkrött, ibland med drag åt aprikosrosa. De gula är rariteter och som sådana mycket dyrbara.
Paeonia lactiflora ’Buckeye Belle’ är en härlig hybrid mellan P.lactiflora och P.officinalis. Den har stora yttre, mörkt mahognyröda kronblad som omsluter de kortare inre kronbladen och gula ståndare. ’Buckeye Belle’ är en medeltidig sort och en av de allra mörkaste röda man kan finna.
Här ovan har vi en annan läckerbit vid namn ’Kansas’. Purpurröd, sammetsröd på gränsen till vinröd och fylld blomma. Inte mycket till doft tyvärr. Jag ska leta upp några fina doftande också och lägga in med bild. För doften är ju onekligen en viktig del av blommans intryck. Det kan du inte ha missat som läser Greenspires trädgårdsblogg!
Tycker det har varit ett fint Iris-år i år. Trots vädret – eller tack vare? Ibland är det inte lätt att veta. Gillar både våtmarksirisarna, som strandiris, Iris sibirica och germanica-hybriderna som trivs bättre i torr och väldränerad jord. Man brukar kunna se vilken typ av växtplats irisen föredrar på skägget. Alltså en skäggbärande iris vill stå varmt, soligt och väldränerat medan de skäggfria gillar fukt.
Jag minns en himmelsk upplevelse jag hade en gång i en lätt bedagad botanisk trädgård i någon polsk stad, har glömt vilken. De hade en jätterabatt innanför en gammal husgrund som var planterad smockfull med doftande iris. Det doftade helt underbart sött och berusande. Det glömmer jag aldrig! Och sedan dess har iris varit en favorit bland perenner. Men de kan vara lite krångliga om man påtar med dem för mycket. Så helst ska de bara glömmas bort. Den köttiga roten liggande nästan uppepå marken så den inte riskerar ruttna av markfukt. Inte verkar de behöva särskilt mycket gödsel heller. Och nästan fria från skadegörare. Egentligen borde jag som trädgårdsdesigner använda iris mycket oftare, men den korta blomningstiden gör den lite tråkig i mångas ögon. Men man kan alltid fylla på med något kompletterande vid sidan om för att hålla färgprakten vid liv.
Pilskorv är en vanlig sjukdom på framför allt fontänpil, Salix x pendulina ’Elegantissima’. Det är en svampsjukdom som trivs bra i sval och fuktig väderlek och övervintrar i angripna skott. Det leder till skottvissning och småningom dör större grenar. Sjukdomen är mindre förekommande på pilar som hamlas och beskärs regelbundet, för där tar man ju bort den nya tillväxten årligen.
Vad ska man göra åt detta då? Egentligen är det bäst att hålla sig till motståndskraftiga sorter, t ex silverpil (Salix alba var. sericea) och korallpil (Salix alba var. chermesina) och inte plantera fontänpil i fuktiga lägen där man konstaterat att pilskorv förekommer. Genom att beskära pilarna hårt efter ett skorvår minskar man också svampens utbredning.
Hela trädet blir tufsigt och kalt när de unga skotten dör.
Stararnas häckning verkar ha lyckats prima trots det svala vår- och försommarvädret. Har haft åtminstone ett bo under någon takpanna och som de har snackat både bitti och sent. Staren är en livlig och högljudd fågel som rör sig i stora flockar. En riktig härmapa som plockar en strof här och en vissling där från andra fåglar den träffat. De traskar omkring i gräsmattan och plockar åt sig insekter, larver och maskar och tydligen har jag gott om sådant, för de rensar den varje dag. Ungfåglarna är ljust gråbruna och snart redo för sin flytt västerut till Storbritannien och nordsjölandskapen. De äldre fåglarna brukar stanna sommaren ut och ibland även över vintern i Skåne. Här sitter ”mother’s little helper” alert och stridsberedd och iakttar starflocken.
Nu börjar blomsterodlarnas växthus tömmas på plantor och om du inte ännu hunnit plantera vackra krukor och korgar med sommarblommor är det bäst att passa på innan blommorna tar slut. Kanske har du ett eget favoritfärgtema som du återanvänder år efter år. Eller så har du några favoritväxter som absolut måste ingå och blandar upp dem med spänande nyheter år från år.
Sommarblommor kallas även utplanteringsväxter eller annueller. Det gemensamma med dem är att de oftast bara lever en säsong i vårt klimat. När frosten kommer dör de och slängs på komposten. Vissa växter kan övervintras svalt och frostfritt och tas ut igen nästa sommar. Det kan vara pelargonier, fuchsia, margerit mfl.
Sommarblommorna växer fort och behöver både god tillgång på vatten och näring. Den bästa starten ger du genom att plantera dina urnor med sk U-jord eller containerjord. Det är en näringsrik och fukthållande jord som innehåller ett startpaket av det som växterna behöver. Den är lite grövre i strukturen och innehåller grundgödsel, ofta barkmull, grövre torvbitar och ibland lergranulat. Dessa knyter till sig näring och vatten på ett bra sätt. Men efter en månad måste du börja gödsla för att behålla växternas blomvillighet och förnyelse. Flytande näring är bra, för den verkar snabbt och är lätt att dosera. Sommarblomsnäring innehåller en relativt stor andel fosfor som stimulerar knoppsättningen. För mycket kväve kan lätt leda till ökad bladmassa på bekostnad av blomningen. Vattna krukorna ofta när det är varmt och soligt väder. Jorden torkar ut snabbare än man tror.
Höga växter kanske måste stödjas med pinnar allt eftersom de växer för att inte stjälpa. Plocka också bort vissnade blommor och gula blad så producerar växten nya hela tiden. Fröbildningen tar kraft från blomningen. Om du nu inte är ute efter att ta egna frön för nästa års sådd, det vill säga. Håll också koll efter objudna gäster som larver och löss. Vissa blommor kan behöva sprutas med såpalösning om de blir angripna. Daggsalvia är en sådan växt som lätt drar till sig bladlöss.
Rosenhagtorn, Crataegus x media ’Paul’s Scarlet’, är ett litet träd som blommar i början av juni i södra Sverige. Det blir max 5-7 meter högt, men många gånger ser man gamla träd som bara ligger på ca 3-4 meter. Den är mycket rikblommig med fyllda, rosenröda små blommor i täta klasar. Rosenhagtorn trivs i kalkrik och näringsrik jord och kan stå både soligt och i halvskugga, men blomningen blir finast i soliga lägen.
Rosenhagtornet är ett lättplacerat träd för mindre trädgårdar, men kan också gärna användas i stadsmiljö. Tyvärr sprids svampsjukdomen hagtornsrost lätt i städernas bostadsområden. Du känner igen den genom kraftigt orangeröda uppsvällningar på blad och frukter. Ovanför ett angrepp kan grenen dö. Hagtornsrosen värdväxlar mellan en och hagtorn och drabbar vissa år hårt. Inte mycket mer att göra än att övertyga grannar med enar i trädgården att byta ut dem och att kratta ihop hagtornens fallna löv och bränna upp dem.
Går runt och kollar mina körsbärsträd för att räkna kartar och hoppas stenhårt på att de inte ska hinna trilla av innan de blir mogna. Även i år inföll körsbärsblomningen när det var kallt och ruskigt och dessutom blåste det väldigt under den senare perioden. Så jag trodde knappt att det skulle bli några kart alls. Bin och humlor kan ju inte ha varit så där alldeles överaktiva. Men det finns i alla fall lite början till frukt.
Sötkörsbär eller bigarråer är ganska lättodlade och sköter sig oftast bäst själv utan beskärning och annat jox. Den bästa platsen att plantera körsbär på är väldränerad jord i sol. Tung lera med mycket markfukt är inget bra utgångsläge. Då är sjukdomsrisken stor.
Stora och saftiga bär som kan vara sorten Stella.
Gamla körsbärssorter var lite kräsna i val av sällskap för pollinering. Numera finns det ett par-tre sorter som är självfertila. Det betyder att de inte behöver en annan körsbärssorts pollen för att blomman ska bli befruktad. Ska du bara plantera ett träd är det säkrast att välja en självfertil sort. Stella och Sunburst är två bra självpollinerande körsbär. Funbo plantskola har annars ett pollineringsschema på sin hemsida som du kan kika på för att reda ut vilka sorter du ska satsa på för att de ska passa varandra.
Jag älskar körsbär och skulle gärna plantera fler än de tre sorter jag har idag. Merton Glory, som har en gulröd söt frukt i slutet av juli. Heidi är en svensk sort med gul-rödflammiga bär som är jättegoda. Mognar också i slutet av juli. Sedan har jag en mörkrödbrun sort, Heidelfinger, som mognar något senare. Den har inte haft jättemycket bär ännu, men växer bra och verkar bli stor.
Skulle jag satsa på fler träd kanske Lapins kunde vara värd att prova. Den är också självfertil och får stora mörkröda bär tidigt i början av juli. Van är en sent mognande sort som har söta, men ändå lätt syrliga frukter. Många av de andra kan bli lite väl söta och klistriga i smaken ibland.
Körsbärsblad angripna av den svarta körsbärsbladlusen.
Håller tummarna nu för att inte trastar, skator och andra marodörer hinner före mig i år. Ibland kan unga träd få rätt mycket bladlöss och det har även jag haft. Små, svartglänsande rackare. Bladen kryllar ihop sig och tillväxten blir svag. Det är inte så lätt att såpaspruta dem när lössen sitter inuti bladrullen, utan man får veckla ut bladen för hand. Tråkigt göra och alla blad når man inte upp till. Kraftigt angripna blad är lättast att plocka bort för hand. Låt oss hoppas att det inte blir så mycket sånt i år!
Har skjutit upp det flera gånger, men nu blev det äntligen av. Kupa potatisen brukar höra till i början av juni när den kommit upp sådär lagom i potatislandet. En odling i min storlek tar ett par minuter, så jag begriper verkligen inte varför det skulle vara så svårt att få det gjort. Den ena raden är sorten Timo och den andra (vänster) Arielle, som jag ville prova som en ny sort. Båda sorterna är tidiga, men med den kalla försommar som vi haft i år så blir det nog ingen egen tidig potatis förrän in i juli månad.
Nykupade potatis i mitt lilla potatisland.
Kupningen går ut på att fösa upp jord mellan fåren upp mot toppen av raderna där bladskaften sticker upp. På det viset ger man mer utrymme för potatisarna att utvecklas längs stammen och man undviker att de blir gröna. Den gröna färgen är ett giftigt ämne, solanin, som bildas i potatis som utsätts för ljus och sådana potatisar ska man inte äta.
Märkte att jorden ännu var ganska fuktig mellan fårorna, men borde kanske snart börja vattna. Potatis är en vattenkrävande grönsak. Däremot behöver man inte gödsla så mycket. För mycket näring ger istället vattnig potatis.
Nu blommar min amaryllis så fint i fönstret. Sommaren är dess rätta blomningsperiod om den får följa sin egen klocka. Tre stänglar blir det och läckert vit är den i blomman. Tur det för de tomteröda känns lite fel just nu. Jag gör inte så mycket med den, utan den får stå där i en hörna bakom de andra växterna och samla kraft till sin blomning. Den får sparsamt med vatten och näring och en liten viloperiod på vintern då den bara står och stampar.
Om vi hade haft en omröstning kring vilket som är vårt mest hatade ogräs så är jag säker på att kirskålen hade kommit upp bland de tre i toppen. Så mycket frågor får jag varje vecka om bekämpning av kirskål att jag drar denna snabba slutsats. Många ser helt mordiska ut i blicken när de pratar om kirskål. Egentligen är det lite konstigt, för den är ju grön och ganska dekorativ. Men den brer lätt ut sig och täcker in lägre växter. Kirskålen heter Aegopodium podagria på latin och det första namnet betyder liten getfot, vilket anspelar på bladets form. Podagria antyder att den använts för att bota gikt.
Kirskålen är ett tecken på näringsrik jord och den trivs såväl i sol som skugga. Den sprider sig både med frön och utlöpare. Att försöka rensa bort den är sällan helt framgångsrikt eftersom varje liten rotbit av det täta rotsystemet som blir kvar i jorden kan ge upphov till en ny planta. Man måste vara väldigt noggrann och ha lucker jord om man ska lyckas få bort kirskålen bara genom rensning. Genom att du plockar bort blommorna innan de hunnit sätta frö begränsar du spridningen den vägen. Klipp eller slit bort bladen så fort de visar sig så utarmar du långsamt växten. Den kan då inte tillverka näring genom fotosyntes och tynar sakta bort. Men det kan ta flera år innan du lyckas bli kvitt den. En annan något snabbare metod som bygger på samma funktion är att marktäck med en svart duk eller svart plast. Men inte heller det går på en säsong, utan du måste vara uthållig.
Kirskålen har vävt in sig ordentligt bland aklejorna i rabatten.
Jag har tidigare skrivit om att många ogräsväxter passar alldeles utmärkt i matlagningen. Se t ex nässelsoppa här. Nu tänkte jag att du skulle få ett recept på Greenspires bästa kirskålspaj.
Pajdeg: 150 g kallt smör, 3 dl mjöl (gärna vetemjöl, dinkel eller annat fullkornsmjöl blandat), 2 msk kallt vatten, 1 krm salt. Hacka snabbt ihop mjöl, salt och smör till en grynig massa. Tillsätt vatten och knåda ihop till en stor boll. Klä en pajform med löstagbar kant med degen. Ställ i kylskåpet att vila i ca 1 timme. Förgrädda sedan i ca 15 min i 200 grader.
Fyllning: 3 l kirskål (även lite ängssyra, mangold, spenat eller vad som råkar finnas), 1 lök, 3 klyftor vitlök, 2 msk olivolja, färska kryddor (oregano, persilja, gräslök, basilika, libsticka, ramslök, timjan eller vad du råkar ha), oliver, 100 g fetaost. Plocka unga kirskålsblad och förväll dem snabbt i kokande vatten. Låt dra ur i ett durkslag. Hacka lök, vitlök och stek dem mjuka i oljan. Lägg kirskålen i pajskalet, krydda med svartpeppar, paprikapulver, och salt ifall du väljer att slopa fetaosten. Kärna ur oliverna och lägg i formen tillsammans med de hackade kryddörterna. Tärna fetaosten fint och tryck ner i fyllningen. Vill du göra en matigare paj med lax eller skinka så kan du ta i det nu också.
Äggstanning: 3 ägg, 2½ dl mjölk, 3 dl riven ost. Vispa ihop ägg och mjölk och rör ner ostrivet. Häll över grönsakerna i pajen. Grädda i 200 grader ca 30-35 min, eller tills fyllningen stelnat och ytan fått fin färg. Njut med en blandad grönsallad och något gott att dricka.
Kirskålspajen är god att ta med på picknicken eller på buffébordet.
