Sjunkande temperaturer på hösten väcker upp tulpanlökarna och sätter igång rottillväxten. Än kan vi knappt tala om låga temperaturer, i Skåne i alla fall, men snart börjar det bli sista rycket för tulpanplantering. Det handlar om att lökarna behöver lite tid på sig att rota sig innan kylan kommer. Och därefter vill de ha en sval period på 8-10 veckor för att ge blommor. Fram till mitten av november går det alldeles utmärkt att sätta ut tulpanlök i rabatterna.
Vid denna tiden går det ofta att hitta vårlökar till specialpris i trädgårdsbutikerna. Kolla bara så lökarna håller god kvalitet och är hårda och feta. De får inte vara mjuka, torra eller mögliga. Det tunna, bruna skalet ska sitta kvar, för det skyddar löken från uttorkning.
Man brukar inte fundera så mycket på ståndort när man sätter tulpaner, men egentligen är det precis vad man skulle satsa på för att få långvarig glädje av sina lökar. Tulpanerna mår bäst av att bakas under sommaren. De vill ha det så varmt och torrt som möjligt från att de vissnat och fram i augusti. Lämplig växtplats kan vara ett väldränerat stenparti eller en upphöjd bädd där överskottsvatten tillåts rinna bort. Där kan löken vila och samla kraft tills det är dags för den att åter sätta igång och växa och förbereda en blomning nästa säsong.
Så imorgon tänker jag titta in i några gardencenter och växtbutiker för att se om det finns några fina tulpanlökar till extrapris. Hjortarna och rådjuren har lämnat mina tulpaner ifred de senaste åren, så jag kan alltid hoppas att de flyttat ut för gott!
Olivträden är mina trädgårdsfavoriter på den torra, grusiga sidan av trädgården där solen tillåts steka under sommarmånaderna. Jag köpte ett större träd för några år sedan och lyfter varje höst upp det på vinden där det får övervintra i plusgrader intill ett fönster. Fast än är det ingen brådska då vi ännu i början av november har temperaturer på 10-13 grader om dagarna i Skåne. Olivträd klarar en del minusgrader, ner till ca -7 grader brukar man läsa i litteraturen. Så enstaka köldknäppar är ingen fara, men jordklumpen ska inte frysa.
Mitt olivträd står i kruka, för att vara lätt flyttbart, men det går bra att plantera ut det i en väldränerad rabatt under sommaren. Jorden måste vara grusig så överskott av vatten rinner undan, för olivträd gillar inte att stå med fötterna i blötan. Annars är de rätt toleranta mot såväl kalkrik eller sur jord. Olivträden du ser här på bilderna kommer från Italien och jordmånen växlade från stenrik kalkstens”jord” till en mer lerskifferliknande grusjord.
Har ditt olivträd växt till sig rejält i sommar så försök få plats med det inomhus ändå. Vid själva flytten kan man vira in trädet i ett påslakan och binda om så att grenarna skyddas. Väl framme i vinterförvaret tar du av påslakanet, för olivträdet är en vintergrön växt som behöver ljus under vintern. Så ett garage eller källare utan fönster duger inte. Det bästa är om du kan ha en temperatur kring eller strax under +10 grader. Blir det varmare än så finns det risk att skadedjur som trips, ullöss och sköldlöss som angriper trädet. Håll jorden bara nätt och jämt fuktig och se till så eventuellt överskottsvatten kan rinna av.
Beskärning får vänta till våren när det är dags att plocka ut plantan. Man kan korta in långa, slängiga grenar och glesa ut tätt sittande skott. Olivträdet behöver en liten köldknäpp om vintern/våren för att sätta knoppar och blommorna kommer på de ettåriga skotten. Så klipp inte för hårt. Hade du tur i somras och fick blommor som blev pollinerade så har du kanske några frukter på trädet just nu som håller på att mogna. Det är en kul kuriosa grej med egna oliver, men man kan inte äta dem rätt från trädet. De smakar vedervärdigt bittert och behöver ligga i saltlake i minst 1½ månad, för att bli ätliga. Och det är kanske lite väl omständligt om man fått fram några enstaka frukter.
Mer kraftigväxande sommarblomma får man leta efter, men klockrankan är en sent blommande historia, så det måste man räkna med. Men när väl blommorna börjar bildas i juli ungefär, håller den på så nästan tills frosten kommer. Klockrankans vetenskapliga namn är Cobaea scandens och den förekommer i en helt vit och en lila variant. De lila förändrar blomfärg under blomningens lopp och växlar nyans mellan ljust gulvitt som nyutslagna vidare till lila och sedan mot slutet en blåare violett färg. Växtens engelskspråkiga namn är Cathedral Bells eller Cup and Saucer Vine. Lite kul, tycker jag.
Cobaea scandens ’Alba’ heter den helvita sorten av klockranka.
Klockrankan trivs i sol till lätt skugga, men den vill gärna ha en vindskyddad plats. Jorden ska helst vara väldränerad och hållas lätt fuktig hela tiden. Plantan får lätt torkskador på bladen om den står för torrt. Man behöver inte gödsla så kraftigt, för det sätter bara fart på tillväxten och hämmar knoppbildningen. Det går bra att förkultivera sina egna plantor av klockranka. Utvecklingstiden är lång fram till blomning och fröna bör sås senast i slutet av mars för att den ska hinna blomma innan hösten.
Klockrankan blir ca 3 meter hög i sina klängande grenar och den behöver klätterstöd för att ta sig upp. Linor fungerar bra, eller en pyramid av något slag. Men tänk på att bladmassan är riklig och växten blir ganska tung med tiden, så det får vara lite kraftigare stöd eller linor. Man kan också låta klockrankan slingra sig fram längs marken om man har plats för det. Det blir ganska charmigt.
Klockrankan tar sig fram längs marken också och täcker en stor yta per planta.
Lönnarna är ett släkte med ovanligt klara och fina höstfärger.
Träd och buskar förbereder sig för den kommande vintern och kastar sina blad till marken för att vi ska få räfsa upp dem och lägga på komposten. Alternativt smula ner dem med gräsklipparen så att maskarna i gräsmattan har lite att jobba med. Löv är utmärkt råmaterial till humus som lättar upp jorden och ger den till på köpet lite lagom med näring.
De japanska lönnarna har ofta mycket starka höstfärger.
Höstfärgerna varierar stort mellan olika arter och mellan olika sorter av samma art. Vissa träd får ingen höstfärg alls utan tappar löven i grönt skick. Gissa vilket vanligt trädslag som gör så! Jo alen. Man vet inte riktigt säkert vad det beror på, men allövens stora innehåll av kväve bekymrar inte alen som är självförsörjande på kväve genom små kväveproducerande knutor på rötterna. Därför behöver den inte hushålla med näringsämnen i bladen som de flesta andra lövfällande arter måste göra.
Rönnsumak är ett mindre träd med dekorativt växtsätt och fin höstfärg.
Annars är det de gula karotenoiderna och de röda antocyaninerna som står för färgspelet. Dessa är färgämnen som finns i bladen jämte det gröna klorofyllet. Men klorofyllet maskerar de andra färgerna under den varma årstiden och de blir synliga först när det värdefulla klorofyllet dras tillbaka om hösten för att återanvändas nästa år.
Amerikanska jätteblåbär är surjordsväxter som får en fin höstfärg.
Klorofyllet kan liknas vid blodets hemoglobin som transporterar syre till cellerna. Både klorofyll och hemoglobin är beroende av järn för sin tillblivelse. Har växten dålig tillgång till näringsämnet järn kommer dess blad redan under växtsäsongen att bli gulaktiga, klorotiska, detta eftersom mängden klorofyll minskar. Det är något man ser ofta och vanligt ett tecken på att en surjordsväxt står i jord som har alltför högt pH eller kalkhalt. Tillsätt okalkad torv och eventuellt rhododendrongödsel så jämnar pH ut sig och bladen tar upp mer järn och återfår snart sin gröna färg.
Den storbladiga rönnen ’Dodong’ får kraftig höstfärg.
Päron i snart hela landet drabbas av en värdväxlande rostsvamp, päronrost, Gymnosporangium fuscum, som i södra Sverige gjort det nästan omöjligt att ha friska päronträd. På sina håll är det tveksamt om det är lönt att plantera päronträd överhuvud taget. Du ser det på ditt päronträd genom att bladen får orangegula fläckar och taggiga, kuddliknande utskott på undersidan. Många träd blir kraftigt försvagade och med åren blir frukterna mindre och hårdare och till slut helt oätliga.
Det kluriga med svampsjukdomen är just att den värdväxlar med vissa trädgårdsenar som sävenbom (Juniperus sabina), blyertsen (Juniperus virginiana), trädgårdsen (Juniperus x pfitzeriana), himalayaen (Juniperus squamata) och kinesisk en (Juniperus chinensis). Den vanliga enen, Juniperus communis är inte värd för svampen, inte heller tuja, cypress eller andra barrväxter.
På våren och försommaren kan man se det som gulbruna geléklumpar med päronrostens vintersporer på enarna. Svampen sprider sitt mycel inne i enens ved. Vid fuktig väderlek sprids sporerna från geléklumparna med vinden till de omkringliggande päronträden och startar ett nytt ettårigt angrepp. It takes two to tango, utan enarna klarat inte päronrosten av att överleva. Ny smitta måste alltid komma från enarna.
Det är svårt att skydda sig mot päronrost eftersom det nästan alltid finns mottagliga enar inom säkerhetsavståndet, som man räknar till ca 500 m. Finns det några enar av arter jag nämnde innan i grannskapet, gäller det att tala vackert med dina grannar. För att ta bort och bränna enarna är den enda bot som kan hålla rosten borta. De angripna päronbladen kan man kompostera med sitt övriga löv utan problem. Smittan är bara ettårig. Tyvärr har man inte lyckats få fram några resistenta päronsorter än så länge.
Ett par, tre meter höga blomsterkoner kan man räkna med när man sätter de små fröna av svartöga, Thunbergia alata. Fast den behöver lite hjälp i form av ett soligt och varmt läge med väldränerad jord. Du får också räkna med att behöva gödsla och vattna plantan hela sommaren för att den ska bli så pass hög. Svartöga finns i sorter med vita, gula och orange blommor. Gemensamt för dem alla är det svarta ögat. Sorten på bilderna här heter ’African Sunset Mix’.
Svartögat producerar rikligt med blommor hela sommaren. Bilderna här är tagna för två veckor sedan och då var den fortfarande i full blom. Men det är en ettårig växt, så när frosten kommer är det slut. Har du inte plats i rabatten kan den också odlas i kruka eller på balkong. Tänk bara på näringskravet och att den har någon form av klätterstöd för att ta sig upp.
Numera kan man med enkla medel skapa blomsteräng på större ytor i offentliga miljöer. Weibulls Horto har t ex en fröblandning som de kallar ”Blomsterblandning lågväxande”. Den innehåller 20-25 arter av blommande, ettåriga annueller som har långt prydnadsvärde. Jag fotade en sådan ”äng”för bara en vecka sedan och den var i avundsvärt gott skick fortfarande.
Blomsterblandningen kan sås nu till hösten eller på våren. De tidigaste sorterna blommar redan i juni och därefter utvecklas blommor av mer senblommande arter. Det betyder att ängen skiftar färg och utseende flera gånger per säsong. Ett mycket intressant alternativ till utplanteringsväxter som har ett mer statiskt utseende.
Weibulls säger själva att denna låga blandning har bra marktäckande egenskaper och ett brett färgspektra. Utmärkt att använda till refuger, skiljeytor mellan gång och cykelbanor. Det går inte åt särskilt mycket frö, bara 3-5 gram per 100 m². Eftersom minsta förpackning är på 100 gram så lär det bli en hel del kvadratmeter äng!
Katsuran är ett törstigt träd som kräver en solig växtplats i vindskyddat läge. Där växer den sig snabbt både yvigt bred och lagom hög för de flesta trädgårdar. Det som kan vara svårare att tillgodose är behovet av markfukt. Får katsuran inte tillräckligt med vatten under varma sommardagar skrumpnar bladen ihop och får bruna kanter. Det är synd, för just bladverket är otroligt dekorativt under alla säsonger.
Man kan ha sin katsura som flerstammig stor buske eller som stamträd, beroende på vilken form plantan har fått under sin uppväxt i plantskolan. Men det finns även en hängande form, Cercidiphyllum japonicum f. pendulum, om man attraheras av hängande trädformer. Den vanliga katsuran finns även som E-planta under namnet fk Göteborg, där frökällan är Göteborgs botaniska trädgård. Katsuran blir 10-20 meter hög och hälften så bred. Som flerstammig buske känns den många gånger bredare än så.
Vid bladutspringet på våren har bladen en kopparfärgad-gammalrosa färgton och till sommaren blir de ljust klargröna i färgen. Bladen är brett hjärtformade med naggade bladkanter. När dagarna blir kortare och svalare börjar katsuran skifta i matt gult. Ju bättre fuktförhållanden och svalare nätter, desto finare höstfärger mot rosa-scharlakansrött och till och med violett. I år tycker jag höstfärgen har varit sparsammare än ifjol, då träden var riktigt granna. Under lövfällningsperioden känns den söta doften av spunnet socker eller jordgubbssylt i en vid radie kring träden. Doften verkar vara extra stark så länge daggen ligger kvar under sena kvällar och tidiga morgnar.
Katsuran är en tvåbyggare och har alltså hon- och hanblommor på olika plantor. Blomningen är vacker hos båda könen, men på hanplantan bildas det inga frukter. Frösådd är det enda sättet att föröka katsura. I växtens hemland Japan växer den vild i bergstrakter och dess virke används som möbelträ.
Pumpa och squash har stort näringsbehov och ingår i växtföljdens skifte nr 1.
I jorden finns ett förråd av näringsämnen som växterna tar upp när de växer och producerar frön, knölar, baljor och naturligtvis bladmassa. När vi skördar av deras produktion tar vi bort näringen som härstammar ur jorden. Ett grönsaksland kräver därför mycket mera näring än en perennrabatt där växterna står kvar år från år och där växtdelar förmultnar varje höst. Växelbruk är en odlingsmetod med urgamla rötter som är grunden till en lyckad odling, oavsett om du odlar grönsaker till husbehov eller om det är bonden som driver stråsädsproduktion på fältet intill. Det betyder att man inte sår samma gröda på samma plats i grönsakslandet år efter år. Även om din odling inte är större än ett par kvadratmeter så bör du skifta plats på växterna. Det enda undantaget är odling i krukor där man byter ut all jord varje år.
Potatis är en gröda som lätt får skorv och dålig smak om den gödslas för kraftigt. Den är nr 3 i växtföljden.
Vinsten med växelbruk är att jorden inte riskerar jordtrötthet. Med jordtrötthet menas två saker: 1) att bli utarmad näringsmässigt, eftersom samma växt utnyttjar samma näringsämnen år för år tills de helt enkelt tar slut. 2) Det blir även fler och fler sjukdomsalstrare i jorden om samma värdgröda återkommer år för år. Det kan vara skadeinsekter som lökfluga, morotsfluga eller kålfluga. Eller svampsjukdomen bönfläcksjuka som övervintrar i jorden och förökar sig där så att angreppet blir ännu värre nästa år.
Kålväxterna har stort näringsbehov under hela säsongen och ligger jämte pumporna som nr 1 i växtföljden.
Hur gör man då för att organisera en växtföljd? Det är inte så svårt, men kräver någon form av minnesanteckning eller liten skylt för att du ska komma ihåg. Antalet fält som ingår i ett växelbruk kan variera, men minst fyra är att rekommendera. Det betyder att det dröjer fyra år innan samma växttyp återkommer till samma ruta.
Gör så här: Dela in din odlingsyta i fyra olika kvarter. Rita upp odlingen med de olika kvarteren på ett papper. Har du fyra odlingslådor eller -bäddar är det enkelt. Skifte nr 1 tillhör växterna med stort näringsbehov, t ex kålväxter, purjolök, vitlök, selleri, gurka och squash. Jorden i skifte 1 fylls årligen på med mycket näring och gödsel (gräsklipp, kompostjord, stallgödsel). Skifte 2 är för växter med måttligt näringsbehov: dill, persilja, sallat, vanlig lök och rotfrukter. Jorden gödslas måttligt med t ex kompostjord. Skifte 3 är växter med litet näringsbehov, som potatis. Här behöver du inte tillföra så mycket gödsel. Skifte 4 är till för växterna som skaffar sin näring själva och ”laddar jorden”, dvs bönor, ärter och andra baljväxter och olika gröngödslingsväxter.
Rödbetor och andra rotfrukter är måttligt näringskrävande och passar som nr 2 i växtföljden.
Vill du vara extra försiktig och odlar många olika grödor kan du välja en sexårig växtföljd. Då är det smart att ha gröngödsling som permanent inslag i ett av fältena. Till gröngödslingsväxterna hör olika klöverarter, honungsfacelia, åkerböna, solros och ringblomma. Stjälkar, blommor och rötter ger både näring och mullämnen till jorden. Dessutom är många gröngödslingsväxter suveräna djupluckrare på tunga jordar. De bildar ett kraftigt rotsystem som när det förmultnar skapar luftporer i jorden. Gröngödslingsväxter slås för det mesta ner på hösten och myllas ner i jorden med hela bladmassan.
Honungsfacelia kan användas som dekorativ gröngödslingsväxt i skifte nr 4.
Nästa år flyttar du plats på skiftena så att efter skifte 1 kommer skifte 2, skifte 3 där skifte 2 stod året innan osv. De mindre näringskrävande följer på varandra och efter potatisen bygger man upp näring i jorden igen med hjälp av näringsfixerande växter. Och året därpå är jorden åter fullmatad så att de näringskrävande växterna kan ta plats.
Kom ihåg att det är bättre att gödsla lite och ofta är en gång för mycket. Det minskar näringsläckage och ger bättre smak på grödorna. En potatis som fått för mycket näring blir besk och bladgrönsaker som sallat och spenat får ökad halt giftig nitrit i bladen om de gödslas för kraftigt. Att gödsla i proportion till skörden är en bra tumregel. Ju mer man tar bort, desto mer näring ska det ha. Fast det gäller då inte potatis.
Här tillverkas det nässelvatten som är ett bra gödselmedel att tillföra under sommaren.
Weigelan är en trevlig sommarblommande buske som gärna kommer igen med ett höstflor om man beskär den efter blomningen. Den reagerar ungefär som vissa perenner som blommar om när man klipper ner dem. T ex kantnepetan är en typisk sådan växt som bara behöver några veckor på sig att slå nya blombärande skott. Fast normalt är jag inte någon förespråkare av att toppa buskar, men gör man det snyggt, så kan det vara klart godkänt ändå. På bilden nedan ser du hur de nya skotten skjutit fram från beskärningsstället.
Weigela finns i ganska många olika sorter och höjder, allt från den lågväxande Weigela florida ’Minuet’ som bara blir en halvmeter hög. Letar du efter det svenska namnet så heter den dvärgrosenprakttry, men det är oftast weigela ’Minuet’ man pratar om. Det är en bra och härdig sort som kan användas som marktäckare eller planteras framför högre buskar. Bladverket är lite brokbladigt och melerat i purpurfärg. Blommorna är rosaröda i juni.
För att weigelan ska hålla sig snygg över tid är det mycket viktigt med en årlig underhållsbeskärning. Annars blir den lätt risig upptill och kal nertill. Men tar man bort de äldsta grenarna ända ner från marken så bildas det nya skott som håller plantan vital. En massplantering av lågväxande weigela kan säkert beskäras med röjsåg också, för att jobba snabbt och smidigt, annars får man gå och gallra buske för buske när det gäller de solitära storlekarna.
