Trädgårdskonsult – Sida 6 – Greenspire Trädgårdskonsult

Svampsjukdomar brer ut sig i våra växter

Efter en lång, varm och fuktig höst har det varit sällsynt goda tillfällen för svampobservation i park- och skogsträd. Har en relativt nyplanterad allé nära mig som jag observerat i 10 års tid. Hästkastanjerna planterades för ca 15 år sedan, men vad man inte visst då var att just hästkastanj skulle bli ett hårt drabbat trädslag av olika sjukdomar och skadegörare.

Syrenbakterios slår hårt mot hästkastanjer och ger först blödande svarta fläckar. — Syrenbakterios drabbar även hästkastanjer med allvarliga följder.

Träden i den äldre delen av allén hade haft problem med bladbränna och kastanjemal. Läs mer om det här. Vilket även spillde av sig på de nyare kastanjerna. Eventuellt försvagade av det kom nästa slag: syrenbakterios. Det är en bakteriesjukdom som på hästkastanjen syns som svarta fläckar på barken som småningom spricker upp och blöder. Hösten och vintern har varit mycket gynnsam för sjukdomen och den sprider sig nu vidare till fler exemplar.

Kort därefter börjar barken spricka upp, längs med stammen och upp i grenklykorna. Sjukdomen upptäcktes först i Nederländerna och Belgien och senare har den spritt sig till större delar av Europa. Man misstänker att stress orsakad av andra skadegörare gynnar bakterieangreppet. Sjukdomen leder vanligen till att träden dör helt eller delvis. För det är fler gäster som vill flytta in i den försvagade vävnaden.

Ostronskivling är en matsvamp som lever på döende ved. — Ostronskivlingen har spritt sig kolossalt väl i de sjuka hästkastanjerna.

Ostronskivlingen är en delikat matsvamp som även växer i dessa träd. Den räknas inte till de mest aggressiva skadegörarna, då den föredrar varma temperaturer kring +25 grader för optimal spridning. Men det intressanta med den är att den kan utnyttja nematoder som näring. Ostronskivlingen utsöndrar ett toxin (gift) som förlamar nematoden, varefter svampen växer in genom munöppningen och bryter ner den. Sofistikerat! Gott om ostronskivling i olika mognadsstadier finns det nu i dessa träd.

Liksom olika slags mindre svampar som jag inte vet namnen på. Vackra som virkade spetsar växer de tätt, tätt spiralformigt runt stammarna.

Vinterskivling är en ätlig svamp som lever på döende ved. — Vinterskivlingen sträcker sina vackra fruktkroppar ut ur sprickan i ljuset.

Och den dekorativa vinterskivlingen har en sammetssvart lång fot och vaxartad, glänsande hatt i gulorange. En annan ätlig svamp som odlas i stora mängder i Asien och kallas för Golden Mushroom. Man kan linda in den i bacon och steka den och den lär ha en mycket tilltalande konsistens. Med tiden leder den till vitröta i träden, precis som ostronskivlingen, men tillväxten på rötan är ganska långsam. Men ett efter ett faller nu träden, eller deras toppas bryts av i stormarna, så snart lär nog Trafikverket få ta sig en funderare på vilket trädslag de ska ersätta sin allé med.

Fyra nya svenska äpplesorter

När klimatet förändras måste förädlingsarbetet med nya fruktsorter hänga med i utvecklingen. Vi får in nya svampar och insekter till landet, men det är inte så enkelt som att flytta över internationella äpplesorter, för de är ofta gjorda för att besprutas. Dessutom måste äppleträden vara vinterhärdiga och ha en snabb utveckling från blomma till frukt under vår korta växtperiod. Det är inte gjort i en handvändning att introducera en ny äpplesort. I praktiken tar det ca 20 år från att den första korsningen görs till att man har en saluduglig sort. Normalt kommer det en eller ett par nya äpplesorter under en tioårsperiod. I år presenterades fyra nya på ett bräde! Två av dem skulle jag vilja plantera med en gång. Tur att jag har gott om plats!

Nya äpplesorter introduceras på marknaden. Agnes är en mycket lovande sort. — Agnes- vacker som sin förälder Discovery! Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Agnes är ett sommaräpple som framför allt utmärker sig genom den goda smaken. Släkting till välkända Discovery, men mindre sjukdomsdrabbad och sägs ha en ännu friskare smak. Det måste vara något alldeles i särklass fint äpple, för jag tycker Discovery har en underbar frukt. Agnes mognar något tidigare än sin förälder. Den formar ett ganska litet träd, ibland ganska upprättväxande och med korta grenar samt mycket sporrar. Agnes blommar tidigt och därför rekommenderas andra tidiga eller medeltidiga sorter som pollineringssorter, exempelvis Birgit Bonnier, Gyllenkroks astrakan, James Grieve, Mio och Oranie. Medelgod–god fruktsättning. Frukten är medelstor till stor, rundat–något konformat äpple. Skalet har en gul bottenfärg med rosaröd täckfärg över större delen; ett mycket vackert äpple, enligt elitplantstationen Balsgård. Fruktköttet är saftigt och vitt med rosa inslag. Skördas kring 15–30/8 och kan lagras i 3–4 veckor.
Agnes är ganska motståndskraftig mot fruktmögel (monilia), skorv och päronpest. Den har avsevärt mindre problem med fruktträdskräfta jämfört med Discovery. Rekommenderas för zon 1–3.

Äpplet Folke mognar sent och tål lång lagring. — Folke är en sen sort. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Folke spås bli den andra vinnarsorten. Den är framkorsad utgående från Aroma och ingår i samma syskonskara som sorterna Fredrik och Frida. Folke blir ett stort och grovt träd med bra fruktsättning. Folke är triploid och kan inte ge pollen till andra sorter, men kan ta emot pollen av andra medelsena till sent blommande sorter som exempelvis Filippa, Fredrik, James Grieve, Ingrid Marie, Mio och Signe Tillisch. Frukten blir mycket stor och plattrund. Den är gulgrön med varmt orangeröd täckfärg som kan bli nästan helröd om den får gott om sol. Fruktköttet är fast, vitt och krasigt. Smaken är sötsyrlig, först ganska sur men smaken blir god och aromatisk efter 1–2 månaders lagring. Den passar då både som bordsfrukt och hushållsfrukt. Plockmogen ca 1–15/10, ätmogen 1–2 månader senare. Mycket god lagringsförmåga då den håller till april–maj.

Äpplet Trulsa har en söt och god smak, men kort hållbarhet. — Trulsa spås bli en barnfavorit med sin söta smak. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Trulsa är en tidig höstsort med söta aromatiska frukter som härstammar från sorten Eva-Lotta. Den blir ett ganska litet träd med god fruktsättning. Trulsa pollineras av exempelvis Discovery, Filippa, Fredrik, Gyllenkroks astrakan, Lovisa, Mio, Oranie och Sylvia. Frukten är rundat konformig och medelstor. Den har en gul grundfärg med varmt tegelröda–orangeröda strimmor. Skalet är något segt. Fruktköttet är fast och krasigt och smaken synnerligen söt och aromatisk. Trulsa är ett tidigt äpple som skördas ca 25/8–5/9. Den ska helst ätas färsk, då den är hållbar bara ca 4 veckor i kyllager. Trulsa har visat sig ha en hygglig resistens mot fruktmögel och skorv. Den har även en resistensgen från Cox
Orange mot päronpest. Rekommenderas för zon 1–3.

Äpplet Lovisa passar den som får ont i magen av äpplesyra. — Lovisa har mörkröda äpplen med låg syrahalt. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Lovisa är framkorsad av föräldrarna Katja x Priscilla. Den formar ett ganska stort träd med långa grenar med bra grenbrytning. Frukterna hänger mycket väl fördelade i trädet och det fodras ingen gallring. Lovisa kan pollineras av andra medeltidigt blommande sorter som exempelvis Birgit Bonnier, Cox Pomona, Discovery, James Grieve, Katja, Mio och Sävstaholm. Frukten är mycket vacker. Den blir medelstor–stor, konformig och ganska lik Katja men betydligt större. Skalet har en gul grundfärg med mörkröd täckfärg. Lovisa är klar för skörd ca 10–20/9. Fruktköttet är i början ganska fast och krasigt, men mjuknar snabbt. Den håller dock i åtminstone 4–6 veckor i kyllager. Mild, söt och god smak.
Detta är en skorvresistent sort som rekommenderas för zon 1–3. Lovisa är en
’snäll’ äpplesort för magen och uppskattas även av dem som har svårt för äppelsyra!

Längtan efter vårblommor och färg

Har haft en lång period av stillastående blogg efter att min dator kraschade och jag trodde att jag hade förlorat hela min bildskatt och alla viktiga dokument. Men det gick att läsa in det mesta från den externa hårddisk där jag gjort back-up. Fast där ligger nu allt huller om buller på den hårddisken. Ett prima tillfälle att gå igenom alla bilder igen. Hitta det gamla bildbehandlingsprogrammet osv. Det lär dessvärre ta tid. Särskilt som det finns andra viktiga filer att återskapa också, liksom redovisningsprogrammet som faktiskt var puts väck. Så jag lägger upp alla kvitton, alla fakturor en gång till. Det är inte det roligaste. Och då kan man behöva lite uppmuntran i denna mörka tid. Så då dreglar jag över mina vårbilder.

Narcisserna är de mest tacksamma lökväxter du kan tänka dig. Plantera lökarna i god tid på hösten, ca i september, för att de ska hinna rota sig i god tid innan marken fryser. Det finns så många härliga sorter och många av dem är ytterst långlivade. The International Daffodil Register and Classified List delar in narcisserna i tolv olika grupper. Trumpetkroniga gruppen innehåller vanliga storblommiga sorter som gula ’Golden Harvest’, den helvita ’Mount Hood’ och fina ’Professor Einstein’ som är vit med starkt orange bikrona.

Sätt lökarna från snittnarcisser tidig höst så hinner de rota sig innan hösten. — Här är gula ’Golden Harvest’ och vita ’Mount Hood’ som härstammar från snittnarcisser.

Dessa är tacksamma sorter att förvilda och de finns vanligen i mängder där de planterats in. Jag brukar få tag i lök från snittnarcisser som får torka upp i sina lökkorgar över sommaren. Sen till hösten rensar jag löken och planterar ut dem lite hipp som happ i skogsbrynet.

Kombinationer med lavendel

Lavendel är ett släkte halvbuskar med ca 25 arter som växer i Medelhavsområdet. Om du sett lavendeln självså sig någon gång då förstår du vilken växtplats den föredrar om den själv får välja. Mellan stenarna i plattgången eller längst in mot husväggen dyker de upp de väldoftande små plantorna som sätter en djup pålrot redan från första början. Roten letar efter vatten på större djup och mår rent ut sagt dåligt och tynar bort om den får för mycket vatten eller en kompakt, vattenhållande jord. Speciellt vintertid är det viktigt med väldränerad jord, eller egentligen ren sand, om man ska vara precis.

Lavendel kan gärna planteras på torrmurar, i stenpartier, terrasserad jord eller i grupper uppblandat med torktåliga ettåriga växter. Traditionellt används lavendel ofta ihop med rosor eller som avgränsande häck, men det finns fler kombinationsmöjligheter. De kan bli väldigt effektfull ihop med höstblommande ljung, lågväxande enar eller olika slags kryddväxter. Här ovan samplanterad med vitblommande stenkyndel.

För att förlänga blomningstiden kan man beskära lavendeln innan blomning som på bilden ovan. Här har man klippt ner varannan lavendelbuske till en grön kudde. Bara den kontrasten är dekorativ i sig, men på köpet får man en lång blomningstid när de beskurna buskarna väl sätter igång.

Eller så satsar man på färgkontrast som här, samplanterad med gulbladig oregano. Mycket effektfullt, där de två kyliga färgerna framhäver varandra. Men dutta med måtta. En gulbladig planta här och där är bättre än en hel rabatt med bara knalliga färger.

Inte för sent att plantera tulpanlökar

Sjunkande temperaturer på hösten väcker upp tulpanlökarna och sätter igång rottillväxten. Än kan vi knappt tala om låga temperaturer, i Skåne i alla fall, men snart börjar det bli sista rycket för tulpanplantering. Det handlar om att lökarna behöver lite tid på sig att rota sig innan kylan kommer. Och därefter vill de ha en sval period på 8-10 veckor för att ge blommor. Fram till mitten av november går det alldeles utmärkt att sätta ut tulpanlök i rabatterna.

Vid denna tiden går det ofta att hitta vårlökar till specialpris i trädgårdsbutikerna. Kolla bara så lökarna håller god kvalitet och är hårda och feta. De får inte vara mjuka, torra eller mögliga. Det tunna, bruna skalet ska sitta kvar, för det skyddar löken från uttorkning.

Man brukar inte fundera så mycket på ståndort när man sätter tulpaner, men egentligen är det precis vad man skulle satsa på för att få långvarig glädje av sina lökar. Tulpanerna mår bäst av att bakas under sommaren. De vill ha det så varmt och torrt som möjligt från att de vissnat och fram i augusti. Lämplig växtplats kan vara ett väldränerat stenparti eller en upphöjd bädd där överskottsvatten tillåts rinna bort. Där kan löken vila och samla kraft tills det är dags för den att åter sätta igång och växa och förbereda en blomning nästa säsong.

Så imorgon tänker jag titta in i några gardencenter och växtbutiker för att se om det finns några fina tulpanlökar till extrapris. Hjortarna och rådjuren har lämnat mina tulpaner ifred de senaste åren, så jag kan alltid hoppas att de flyttat ut för gott!

Planera för vinterförvaring av olivträdet

Olivträden är mina trädgårdsfavoriter på den torra, grusiga sidan av trädgården där solen tillåts steka under sommarmånaderna. Jag köpte ett större träd för några år sedan och lyfter varje höst upp det på vinden där det får övervintra i plusgrader intill ett fönster. Fast än är det ingen brådska då vi ännu i början av november har temperaturer på 10-13 grader om dagarna i Skåne. Olivträd klarar en del minusgrader, ner till ca -7 grader brukar man läsa i litteraturen. Så enstaka köldknäppar är ingen fara, men jordklumpen ska inte frysa.

Mitt olivträd står i kruka, för att vara lätt flyttbart, men det går bra att plantera ut det i en väldränerad rabatt under sommaren. Jorden måste vara grusig så överskott av vatten rinner undan, för olivträd gillar inte att stå med fötterna i blötan. Annars är de rätt toleranta mot såväl kalkrik eller sur jord. Olivträden du ser här på bilderna kommer från Italien och jordmånen växlade från stenrik kalkstens”jord” till en mer lerskifferliknande grusjord.

Har ditt olivträd växt till sig rejält i sommar så försök få plats med det inomhus ändå. Vid själva flytten kan man vira in trädet i ett påslakan och binda om så att grenarna skyddas. Väl framme i vinterförvaret tar du av påslakanet, för olivträdet är en vintergrön växt som behöver ljus under vintern. Så ett garage eller källare utan fönster duger inte. Det bästa är om du kan ha en temperatur kring eller strax under +10 grader. Blir det varmare än så finns det risk att skadedjur som trips, ullöss och sköldlöss som angriper trädet. Håll jorden bara nätt och jämt fuktig och se till så eventuellt överskottsvatten kan rinna av.

Beskärning får vänta till våren när det är dags att plocka ut plantan. Man kan korta in långa, slängiga grenar och glesa ut tätt sittande skott. Olivträdet behöver en liten köldknäpp om vintern/våren för att sätta knoppar och blommorna kommer på de ettåriga skotten. Så klipp inte för hårt. Hade du tur i somras och fick blommor som blev pollinerade så har du kanske några frukter på trädet just nu som håller på att mogna. Det är en kul kuriosa grej med egna oliver, men man kan inte äta dem rätt från trädet. De smakar vedervärdigt bittert och behöver ligga i saltlake i minst 1½ månad, för att bli ätliga. Och det är kanske lite väl omständligt om man fått fram några enstaka frukter.

Klockrankan klättrar eller slingrar

Mer kraftigväxande sommarblomma får man leta efter, men klockrankan är en sent blommande historia, så det måste man räkna med. Men när väl blommorna börjar bildas i juli ungefär, håller den på så nästan tills frosten kommer. Klockrankans vetenskapliga namn är Cobaea scandens och den förekommer i en helt vit och en lila variant. De lila förändrar blomfärg under blomningens lopp och växlar nyans mellan ljust gulvitt som nyutslagna vidare till lila och sedan mot slutet en blåare violett färg. Växtens engelskspråkiga namn är Cathedral Bells eller Cup and Saucer Vine. Lite kul, tycker jag.

Klockrankan finns även i vitt. — Cobaea scandens ’Alba’ heter den helvita sorten av klockranka.

Klockrankan trivs i sol till lätt skugga, men den vill gärna ha en vindskyddad plats. Jorden ska helst vara väldränerad och hållas lätt fuktig hela tiden. Plantan får lätt torkskador på bladen om den står för torrt. Man behöver inte gödsla så kraftigt, för det sätter bara fart på tillväxten och hämmar knoppbildningen. Det går bra att förkultivera sina egna plantor av klockranka. Utvecklingstiden är lång fram till blomning och fröna bör sås senast i slutet av mars för att den ska hinna blomma innan hösten.

Klockrankan blir ca 3 meter hög i sina klängande grenar och den behöver klätterstöd för att ta sig upp. Linor fungerar bra, eller en pyramid av något slag. Men tänk på att bladmassan är riklig och växten blir ganska tung med tiden, så det får vara lite kraftigare stöd eller linor. Man kan också låta klockrankan slingra sig fram längs marken om man har plats för det. Det blir ganska charmigt.

Klockrankan trivs i soligt läge och en lätt fuktig jord. — Klockrankan tar sig fram längs marken också och täcker en stor yta per planta.

Höstfärgerna i park och trädgård

Lönnar har ofta kraftiga höstfärger. — Lönnarna är ett släkte med ovanligt klara och fina höstfärger.

Träd och buskar förbereder sig för den kommande vintern och kastar sina blad till marken för att vi ska få räfsa upp dem och lägga på komposten. Alternativt smula ner dem med gräsklipparen så att maskarna i gräsmattan har lite att jobba med. Löv är utmärkt råmaterial till humus som lättar upp jorden och ger den till på köpet lite lagom med näring.

Japanska lönnar får ofta mörkröda höstfärger. — De japanska lönnarna har ofta mycket starka höstfärger.

Höstfärgerna varierar stort mellan olika arter och mellan olika sorter av samma art. Vissa träd får ingen höstfärg alls utan tappar löven i grönt skick. Gissa vilket vanligt trädslag som gör så! Jo alen. Man vet inte riktigt säkert vad det beror på, men allövens stora innehåll av kväve bekymrar inte alen som är självförsörjande på kväve genom små kväveproducerande knutor på rötterna. Därför behöver den inte hushålla med näringsämnen i bladen som de flesta andra lövfällande arter måste göra.

Rönnsumaken har vacker höstfärg i gulorange. — Rönnsumak är ett mindre träd med dekorativt växtsätt och fin höstfärg.

Annars är det de gula karotenoiderna och de röda antocyaninerna som står för färgspelet. Dessa är färgämnen som finns i bladen jämte det gröna klorofyllet. Men klorofyllet maskerar de andra färgerna under den varma årstiden och de blir synliga först när det värdefulla klorofyllet dras tillbaka om hösten för att återanvändas nästa år.

De amerikanska blåbären har fina höstfärger. — Amerikanska jätteblåbär är surjordsväxter som får en fin höstfärg.

Klorofyllet kan liknas vid blodets hemoglobin som transporterar syre till cellerna. Både klorofyll och hemoglobin är beroende av järn för sin tillblivelse. Har växten dålig tillgång till näringsämnet järn kommer dess blad redan under växtsäsongen att bli gulaktiga, klorotiska, detta eftersom mängden klorofyll minskar. Det är något man ser ofta och vanligt ett tecken på att en surjordsväxt står i jord som har alltför högt pH eller kalkhalt. Tillsätt okalkad torv och eventuellt rhododendrongödsel så jämnar pH ut sig och bladen tar upp mer järn och återfår snart sin gröna färg.

Dodongrönn är ett vacert litet träd med fin höstfärg. — Den storbladiga rönnen ’Dodong’ får kraftig höstfärg.

Päronrost och enar, hur hänger det ihop?

Päron i snart hela landet drabbas av en värdväxlande rostsvamp, päronrost, Gymnosporangium fuscum, som i södra Sverige gjort det nästan omöjligt att ha friska päronträd. På sina håll är det tveksamt om det är lönt att plantera päronträd överhuvud taget. Du ser det på ditt päronträd genom att bladen får orangegula fläckar och taggiga, kuddliknande utskott på undersidan. Många träd blir kraftigt försvagade och med åren blir frukterna mindre och hårdare och till slut helt oätliga.

Det kluriga med svampsjukdomen är just att den värdväxlar med vissa trädgårdsenar som sävenbom (Juniperus sabina), blyertsen (Juniperus virginiana), trädgårdsen (Juniperus x pfitzeriana), himalayaen (Juniperus squamata) och kinesisk en (Juniperus chinensis). Den vanliga enen, Juniperus communis är inte värd för svampen, inte heller tuja, cypress eller andra barrväxter.

På våren och försommaren kan man se det som gulbruna geléklumpar med päronrostens vintersporer på enarna. Svampen sprider sitt mycel inne i enens ved. Vid fuktig väderlek sprids sporerna från geléklumparna med vinden till de omkringliggande päronträden och startar ett nytt ettårigt angrepp. It takes two to tango, utan enarna klarat inte päronrosten av att överleva. Ny smitta måste alltid komma från enarna.

Det är svårt att skydda sig mot päronrost eftersom det nästan alltid finns mottagliga enar inom säkerhetsavståndet, som man räknar till ca 500 m. Finns det några enar av arter jag nämnde innan i grannskapet, gäller det att tala vackert med dina grannar. För att ta bort och bränna enarna är den enda bot som kan hålla rosten borta. De angripna päronbladen kan man kompostera med sitt övriga löv utan problem. Smittan är bara ettårig. Tyvärr har man inte lyckats få fram några resistenta päronsorter än så länge.

Svartögat bildar höga blomsterpyramider

Ett par, tre meter höga blomsterkoner kan man räkna med när man sätter de små fröna av svartöga, Thunbergia alata. Fast den behöver lite hjälp i form av ett soligt och varmt läge med väldränerad jord. Du får också räkna med att behöva gödsla och vattna plantan hela sommaren för att den ska bli så pass hög. Svartöga finns i sorter med vita, gula och orange blommor. Gemensamt för dem alla är det svarta ögat. Sorten på bilderna här heter ’African Sunset Mix’.

Svartögat producerar rikligt med blommor hela sommaren. Bilderna här är tagna för två veckor sedan och då var den fortfarande i full blom. Men det är en ettårig växt, så när frosten kommer är det slut. Har du inte plats i rabatten kan den också odlas i kruka eller på balkong. Tänk bara på näringskravet och att den har någon form av klätterstöd för att ta sig upp.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: