Härligt att böka i kompostjorden!

Hann med några timmars grävande och rensande i helgen. Det är faktiskt det bästa jag vet med trädgårdsodling, att få greja med jorden. Jag bara älskar mylla! Mina lärarkolleger på skolan brukar höja lite på ögonbrynet när jag säger det och jag fattar väl att det inte anses så sexigt, men det ger mig en enorm tillfredsställelse att lyckas med sin jord. Det spelar ingen roll hur dyra och fina växter man köper om inte jorden är bra så blir det ändå bara pannkaka av alltihop. Viktigt att tänka på även för den nyväckta trädgårdsentusiasten som börjat med stadsodling.

Den tidigare styva leran är nu smulig och fin med hög mullhalt.
Så här smulig och fin är min fd styva lera numera.

Grunden till en bra odlingsjord är givetvis den matjord du har på platsen. Den kan vara sandig eller lerig, gulbrun eller svart eller något obestämt mitt emellan. Men den är sällan så perfekt att det inte lönar sig att göra den ännu bättre. Sandjorden är den snabba jorden som fort blir varm och odlingsklar på våren. Den är porös och väldränerad, men torkar lätt ut och du måste gödsla ofta, eftersom det bara rinner rätt igenom den. Lerjorden är den feta och näringsrika. Den håller vatten bra, men är svår att gräva i förutom när jorden har exakt rätt vattenmängd. Och dessutom värms den upp väldigt sakta på våren, så man får vänta med sådden.

På hösten gräver du ner löv i jorden som får multna över vintern.
På hösten gräver jag ner löv i landen som får förmultna över vintern.

 Vad lär vi oss av detta? Jo att man helst ska blanda lite av varje för att få den bästa odlingsjorden. Jag som har en naturligt styv lera öser på med grus, torv, hästgödsel och kompostjord varje vår. Om jag hinner med så till hösten vänder jag ner löv och kanske lite halm som får förmultna över vintern. Efter 7 år kan jag säga att jag har fått en fin jord. Det ger sig alltså inte gratis. Men det är ju just därför som det är så underbart att peta i den.

Pallkragar är ypperliga som kompostbehållare för trädgårdsavfall.Vad gör man då kompost av? Jag har två komposter. En sluten behållare (tunna med lock) för köksavfall som teblad, kaffesump, potatisskal, blomkålsblast, äppelskruttar och sånt där. Sen en öppen (pallkragar) med trädgårdsavfall där jag samlar och varvar löv, gräsklipp, slängda blommor, salladsblad och så vidare. Båda tömmer jag nu till våren. Det går fort och lätt att flytta komposten med hjälp av pallkragarna. Tar först och sprider ut det sista av fjolårets jord. Sedan på med några pallkragar och så börjar jag fylla dem med innehållet i kökskomposten och därefter den fulla trädgårdskompostlådan. Det färskaste och grövsta som ligger överst hamnar underst i den nya högen. An efter som den stora högen minskar lyfter du över pallkragar till den nya högen så det får plats. När allt grovt material bytt låda har du en hög färdig jord kvar i botten på den gamla lådan. Vill du vara riktigt noga så kan du sålla den genom ett finmaskigt nät för att få bort grövre pinnar. Annars blir allt detta prima jordförbättring med sin lite grova struktur. Fortsätt nu att mata den nya kompostlådan med nytt material hela sommaren och hösten. Öka på med fler pallkragar när avfallet når ända upp till kanten. Det sjunker ihop så sakta medan det förmultnar. Och nästa vår gör du om proceduren med materialförflyttningen igen. Kretsloppet är fullbordat.

Mullrik mörk jord som innehåller mycket torv.
Torvblandad mörk jord som är lätt att gräva i.

Hjälp – vår gräsmatta är bara mossa!

Höstlöv är bra långtidsverkande gödsel för gräsmattan.
Höstlöv är bra humustillskott och långtidsverkande gödsel för gräsmattan.

Som trädgårdskonsult får jag ofta frågor om mossmattor av bekymrade trädgårdsägare. En äldre gräsmatta kan rätt så snabbt tas över av mossor om man upphör med tidigare intensiv skötsel. Gräsmattan kanske ha blivit gödslad och kalkad flera gånger per säsong samt vattnad vid torka. Då har gräset vant sig vid underhållet och har svårt att klara sig på egen hand. Näringsbrist och skugga är de vanligaste orsakerna till mossa i gräsmattan. Mossan klarar sig med lite näring och den konkurrerar snabbt ut de svagare grässorterna. En moderat gödsling gynnar starkväxande och vitala gräs och håller tillbaka mossa. Med moderat menar jag ett par gånger per säsong och lite under rekommenderad dos på gödselförpackningen. Tänk på att ju mer gödsel desto mer vatten krävs det och desto mer får du klippa. Så ur kretsloppssynpunkt tycker jag det är bäst att hålla tillbaka lite med gödseln.

Mossa i gräsmattan kräver mycket jobb att bli av med.

Mossa kan också bero på att pH är lågt. Gräset trivs sämre och då ser mossan sin chans. Kalkning av gräsmattan återställer pH-balansen och gynnar gräset. Men kalkning är en långsam process och det behöver man inte göra varje år. Välj ett långsamverkande kalkmedel så håller effekten i sig många år.

Vänta med vårgödslingen tills gräset börjat växa. Det brukar bli vid +10 grader. När du ska gödsla – använd helst särskild gräsmattegödsel. Den innehåller extra kväve som gräset behöver mycket av. En spridarvagn ger rätt dosering och ett jämnt spridningsresultat. Tänk också på att låta gräsklippet ligga kvar några gånger per månad, om du annars brukar samla in klippet. Gräsklipp innehåller mycket kväve och ger dessutom mat till maskar och andra nedbrytare. Men det får inte bli tjocka tussar, utan gräsklippet ska trilla ner mellan grässtråna. Så täta klippningar alltså om klippet ska ligga kvar!

Det viktigaste gödslingstipset är detsamma för gräsmattan som för rabatter och andra odlingar: gödsla helst när det regnar. Då smälter gödselkornen snabbt och kommer växterna till godo. Annars är det lätt hänt att de bränner hål på bladen och du får gula fläckar i gräset. Om du inte väntar ut regnet får du vattna ner gödseln istället.

En längre gräsmatta med ängsblommor i partier är väl så vacker.
Min egen gräsmatta ser mer ut så här med lite olika blommor och örter.

Sen är det alltid mycket tal om mossrivning och vertikalskärning för att bli av med mossan. Men min erfarenhet är att det blir bara värre. Ska man slita bort mossan med räfsa eller rivare så ska man också dammsuga upp varenda liten mossbit. Mossan har ju den fantastiska egenskapen att varje liten del är grobar och det betyder att du snarare hjälper mossan att sprida sig över hela gräsytan än att du bekämpar den. Vertikalskärning är en bra metod för att lufta gräsmattan och stimulera till ökad skottbildning hos gräsen, men för mossan blir den ett extra lyft.

Varför tappar olivträdet bladen om våren?

Olivträdet kan sätta frukt även i vårt kalla klimat.

Jag plockade ner mitt olivträd från den svala övervinteringen på vinden till det 19-gradiga sovrummet i början av mars för att ge det en liten tillväxtperiod innan det skulle få stå ute om dagarna i vårvädret. Men det blev inget vårväder i mars och nu står jag med ett olivträd som börjat växa till sig ordentligt och som längtar efter ljus. En sak kan man vara säker på och det är att vädret kan man inte styra. Men det här får bli sista året, nästa vår har jag åtminstone ett växthus att ställa det i under mars månad.

Olivträdet blomma i april-juni med små gulvita blommor.
Olivträdet blommar i april-juni med små gulvita, vindpollinerade blommor.

Många, liksom jag upplever att deras medelhavsväxter har svårt att klara sig igenom vintern och våren, utan ohyra, med livet i behåll. Ofta blir det ett kraftigt bladfall just i skarven mellan årstiderna. Men för dessa växter är det snarare sommaren som är den svåra årstiden när de växer i sin naturliga miljö. Dagstemperaturen går lätt över 40 grader och marktemperaturen kan sträcka sig upp emot 70 grader. Då gäller det att ha ett smart avdunstningsskydd för att hålla inne med så mycket som möjligt av vatten. Håriga, silvriga blad och små klyvöppningar är ofta deras recept för att förhindra onödig avdunstning. Ibland kan man dessutom se att de rullar ihop bladen som en extra åtgärd.

Olivträdet kan få ullöss om det förvaras alltför mörkt och varmt.
Ullössen skyddas av ett bomullsliknande ludd som syns i grenvinklar och på unga skott.

 Problemet hos oss i kalla Norden är istället förvaringen vintertid. Den som har tur äger ett tempererat uterum. Under vintern är det toppen för ett olivträd med ljus förvaring i 5-10 plusgrader. Då behöver de nästan inget vatten alls. Men när solen börjar värma fram mot vårkanten och trädet sätter igång att växa glömmer vi just bort att vattna. Får olivträdet inget tillskott av vatten som täcker den ökade tillväxten och avdunstningen så faller bladen. Man kan höra det rassla och ser med fasa framför sig ett skalperat olivträdsskelett.

Olivträden behöver vatten när de startar tillväxten.
Olivträden, ett litet och ett stort har fått komma ut.

Men oftast är det ingen fara – det kommer fram nya blad under sommaren när du släppt ut växten på grönbete. Men för att undvika rasslet – passa med vattenkannan ett par gånger i veckan. Och håll koll efter skadegörare. Ullöss är vanliga på olivträd. Du ser det som vita bomullstussar som hänger i grenarna. Därinne sitter de små lössen skyddade. Klipp bort angripna grenar och tryck ner Provadopinnar i jorden. Man kan försöka duscha med såpalösning också, men det kräver uthållighet. Det gäller att inte ge upp!

Vad ska man helst låta bli att beskära?

Stympade björkar som aldrig återfår sitt forna utseende.

Det finns växter som har ett samlat och vackert växtsätt som sällan behöver beskäras. Torra och döda grenar plockar du givetvis bort och likaså eventuella korsväxande grenar som riskerar att börja skava på varandra. Har man då även haft slutstorleken klar för sig vid plantering så finns det utrymme runt om för växten att utveckla sitt naturliga utseende. Det här gäller oftast träd, eftersom många buskar tenderar att bli risiga efter ett antal år och då måste föryngras. Men det finns trädarter som du helst inte ska röra.

Björken hör till de träd som helst inte ska beskäras.Jag har svårt att se nyttan i att beskära
t ex en björk. Björkar finns både i mindre och större format. Vill du ha en liten björk inom zon 1-4 så kan den rödbarkiga kopparbjörken, Betula albosinensis, vara ett bra val. Den blir till ett vackert solitärträd på 12-15 meter och inte bredare än 5-6 meter. Torktålig och klarar de flesta jordar. Den kritvita himalajabjörken, Betula utilis ’Doorenbos’ ligger närmare till hands om det är den vita fina barken du vill åt. Vill gärna ha svagt sur och fuktig jord. Men den har samma storlek som den föregående.

Körsbärssläktet innehåller en mängd vackra arter och sorter med olika växtsätt. Har man bara lite plats är det smart att välja t ex en Prunus x ’Spire’ som får en smal krona och vackra, enkla rosafärgade blommor. Dessutom har den en vacker höstfärg. Prunus x serrulata ’Amanogawa’ är en annan smalkronig körsbär som växer pelarformigt, men förtrollar med sin rikliga blomning i ljust rosa.

Huvudlöst beskurna körsbärsträd är för alltid förstörda.

Det finns alltså ingen anledning att gå åt träden så här bestialiskt bara för att de inte passar in i den givna ytan. Jag tror här är en flock glanskörsbär Prunus serrula, som man valt att begränsa i storlek på ett mycket amatörmässigt sätt. Här är inte ett rätt på de här träden. Det skär i hjärtat att se sådant här. Tappar och riskvastar och ett helt förstört naturligt växtsätt. Hur många gånger har jag inte dessutom sett att prydnadskörsbär beskurits hårt in på grova stammar eller grenar för att man trott att en hamling skulle lösa problemet med hängande eller skuggande grenar. Du kan lika gärna ta bort allt med en gång, för det blir inget mer. Trädet dör. Ett körsbär skjuter aldrig nya skott från äldre ved.

Stympade glanskörsbär kunde lika väl ha sågats ner helt.

Tänk dessutom på att både björkar och körsbär räknas till blödarna, dvs de ska inte beskäras om våren, eftersom de savar rikligt och riskerar att förlora mycket kraft genom såren. Och hästkastanjen blir sig aldrig lik om du går på den med sågen. Har du inte plats – välj ett annat trädslag. Eller om jag säger så här: Välj vilket träd du vill, men tänk efter hur mycket plats du har och vilken jordmån som finns på platsen. Svårare än så är det inte. Då blir det perfekt!

Vårvinter bra tid för hamling av pilar

Pilar hamlas med regelbundna intervaller för att stammen ska orka bära upp den stora grenmassan.Hamlingen som metod härstammar från tiden när man tog tillvara lövade kvistar som vinterfoder till djuren. Ask, lind, lönn och även pil var vanliga träd som man tog foder från. Pilarna hamlades också för att få material till korgbinderi och liknande. Idag är det främst en beskärningsform för att följa traditionen i t ex det skånska odlingslandskapet med pilevallar.

Motorsågen är inte rätt redskap att använda för beskärning av pilar eller andra träd för den delen.
Precisionen är inte den bästa med motorsågen, så håll dig till sekatör och handsåg.

Pilarna är tåliga träd som kan uppnå en ansenlig ålder tack vare rätt utförd hamling. Men man kan också förstöra dem med felaktiga metoder. Motorsågen är inte rätt redskap att använda, eftersom den lätt sliter i de sega grenarna och man frestas att ta lite för nära stammen. Man ska inte skära i barken eller kapa bort hela huvudet! Trädet saknar förmåga att sätta nya skott från den öppna stammen. De ”sovande” knoppanlagen eller adventivknopparna sitter nämligen strax under barken i kambiumskiktet.

Skotten avlägsnas så nära stammen som möjligt vid hamling.

Hamlingen av pil startar när träden är unga. De ska ha kommit igång med sin tillväxt i några år och format en stamhöjd på ca 2 meter. Första beskärningsåret kan man bara begränsa höjdtillväxten genom att knipa av toppskottet, men låta sidogrenarna försörja trädet ett år till. De första åren kan man dessutom gärna spara några ”saftdragare”, dvs klena skott som får igång tillväxten tidigt om våren. Senare är en beskärning av alla grenar varje till vart tredje år lagom intervall. När grenarna kapas av tätt intill stammen formar de på sikt ett ”huvud” som får en klubblik form. Observera att när ett träd väl har börjat hamlas får man hålla på i hela dess livstid. Det är ett åtagande man får räkna med i sin arbetskalkyl.

Vid hamling används sekatör och handsåg.
Ett virrvarr av grenar har bildats under förra växtsäsongen och vissa är t o m för grova att kapa med sekatör.

Sekatör och handsåg är lämpliga redskap när man utför hamling. Därtill är stegen bra att ha så man kommer upp i kronan och slipper att belasta axlar och nacke för mycket i en felaktig arbetsställning. Det allra bästa faktiskt är om man kan arbeta i par, för då slipper man flytta stegen så mycket och jobbet går raskt framåt. Dessutom är det roligare att jobba tillsammans!

När träden blir äldre blir det hamlade huvudet grövre.

Resultatet efter hamling: raka fina rader av snaggade pilhuvuden. Och en massa ris!

Korneller är tåliga buskar men de överlever inte allt

Korneller är tåliga växter som uthärdar det mesta, till och med lite blöt jord. Dock vill de inte ha vattensjuk mark eller skuggigt läge. Många gånger kan dessa buskar bli verkligt gamla, och man ser dem ibland på ödetomter där de inte fått någon omvårdnad på decennier. Men ett har de lite svårt att stå ut med och det är felaktig beskärning. Du kan dränera växtkraften på en kornellbuske genom att ständigt toppa den lite hipp som happ. Att toppa är inte samma sak som att beskära!

Korneller bör beskäras ner till marken eftersom kvarlämnade stumpar torkar bort och dör.

När man lämnar långa stumpar torkar dessa grenar oftast in och angrips efter ett tag av svampsjukdomar. Efterhand återstår bara mer och mer av den döda veden och busken orkar inte bryta nya skott. Vad ska man då göra för att rädda dem? Klipp hårt, ända ner till ca 15 cm höjd från marken. Bort med allt torrt och dött. Spara några friska grenar om det finns några. När buskarna är så här dåliga blir det ganska tomt första våren. Men ge dem en gödselgiva när tillväxtperioden är igång och planera för en ytterligare beskärning av de sparade grenarna nästa vinter.

Korrekt beskuren gullkornell med friska gulgröna grenar.
Korrekt beskuren buske av gullkornell med granna nya skott.

Vid friska, vitala buskar så behövs bara en lätt underhållsbeskärning årligen. Du klipper ner en tredjedel av grenarna varje vårvinter. Därmed provocerar du fram ny tillväxt av granna grenar och håller grenverket ständigt ungt. Då blir det heller inga hängande, breda buskar som är i vägen för bilar eller gräsklippare. Detta gäller både gulgrenade och rödgrenade varianterna av Cornus alba.

Algsvampen Phytophtora senaste trädhotet

Bokarna i södra Sverige hotas av en ny typ av svampangrepp, Phytophtora, som antagligen kommit in i landet via importerat växtmaterial. Knappt har vi hämtat oss efter almsjukan och askskottsjukan och nu är det alltså en ny allvarlig skada på gång. Eller helt nytt är det inte för olika Phytophtora-arter har förekommit sedan länge på bl a potatis, al och ek. Men nu har algsvampar av släktet  Phytophthora gett sig på bokar i bland annat Malmö, Torups bokskog och i Söderåsens nationalpark. Forskare befarar att angreppen spridit sig mycket längre än så. I Tyskland har det visat sig att en stor andel av plantorna på plantskolor är infekterade, inte minst Rhododendron, så det är inte så konstigt att sjukdomen nu fått fäste även i Norden.

Den unga bokskogen i snöskrud gömmer kanske svampangrepp av phytophtora.

I våra skogar är olika algsvampar ett ökande problem, och angriper såväl löv- som barrträd. I Sverige har Phytophtora-angrepp på ek och al uppmärksammats under senare år, men boken har såvitt man vet klarat sig fram till nu. Ett problem med svampen är att den är svår att diagnostisera och kontrollera. Infekterade träd drabbas lätt av andra vanliga rötsvampar, som kan kamouflera det ursprungliga angreppet, och blir på så sätt riskträd i parker där många människor rör sig.

Bokträden hotar att drabbas av svampsjukdomen phytophtora.

Även klimatet kan vara en orsak till utbrottet. Varma vintrar och blöta somrar skapar goda förutsättningar för algsvampen. Den kan då bygga upp sporbanker vilket ökar risken för att träd infekteras. Långa torkperioder missgynnar också träden eftersom de blir svagare och får lägre motståndskraft.

Boksjukan phytophtora kan ses genom glesnande grenverk uppe i kronan.

I kronan kan skador ses genom att bladen gulnar, och på bok blir de fina grenarna piskliknande i stället för som normalt utspridda grenar. Bladen utvecklas inte som vanligt, utan de blir små och ljusgröna. Det är en följd av att trädens finrötter saknas, och i stort sett bara den tjockaste delen är kvar. Då blir vatten- och näringsförsörjningen störd. På rothalsen kan man se mörka, blödande sår; och de kan gå långt upp i stammen. I veden ses orangefärgad, marmorerad vävnad innanför det ytliga såret. När stamsåren blir gamla lossnar barken. Då har rötterna ofta varit skadade länge.

Enskilda träd kan behandlas med en kaliumfosfitlösning som stimulerar trädens försvar. Malmö stad planerar en sådan bladgödsling till våren för de försvagade träden i Pildammsparken. Antagligen får det ske med helikopter, för att ta sig upp i kronan för att bladgödsla 30 meter höga träd är inte det lättaste.

 

Japansk dvärglönn Osakazuki som brinner i rött

Starkt röda höstfärger hittar du i de japanska lönnarna.

Efter den tidiga frostknnäpp som vi hade innan har många skånska träd uppvisat en alldeles extra fin höstfärg i år. Men frågan är om inte den japanska dvärglönnen ’Osakazuki’ på Alnarp tar förstapriset. Under sommaren är det ingen som lägger märke till den något extra. I mitten av oktober började den gå över i orange-mörkrött och nu är den alldeles scharlakansröd och sticker ut som en brinnande rubin ur buskbeståndet.

Den japanska dvärglönnen Osakazuki börjar skifta i orange och rött.

Japanska lönnar kräver lite extra omsorg i val av växtplats. För det första vill de ha en ganska fuktig jord. Jorden kan gärna vara lerbaserad, men den måste då förbättras med mycket humus och kompost. Det får absolut inte vara stillastående vatten i planteringsgropen, utan ska dränera av vid mycket regn. Så både grus, kompost och grov torv är bra tillsatser. Därefter kan man gärna förbättra jorden årligen med påsad kogödsel. Växtplatsen ska vara skyddad från kalla vindar och stark sol. Vindskyddet är viktigt både på våren så att inte de nya bladen fryser bort av sen frost, men också för att de vackra höstfärgade bladen ska sitta kvar så länge som möjligt.

Brinnande röda höstfärger har japanska dvärglönnar.Lönnen ’Osakazuki’ är härdig upp till zon 3 och den kan bli uppåt 4 m hög som fullväxt. Som de flesta japanska lönnar är den rätt så svagväxande och därmed även dyr i inköp. Men vilket smycke när den väl trivs på sin plats!

Sent på det med vitlöksplanteringen också!

Det är väl knappt två veckor sedan som jag hittade några utsädesvitlökar som jag hade köpt tidigare i höstas. Hade totalt glömt bort att plantera dem. Så en dag mellan skurarna så kom de äntligen i jorden.

Varje enskild vitlöksklyfta ger upphov till en ny lök.

Egentligen är det ingen större fara, eftersom vitlöken med fördel kan planteras lite senare i Skåne. November är helt okej, för man vill inte att den ska hinna växa för mycket innan det blir vinter. Ju mer utvecklad löken är, desto större risk att den skadas av frosten. Hittar du utsäde ännu och bor i södra delen av landet så passa på att plantera! Varje klyfta ger upphov till en ny lök. Så du behöver inte köpa så många lökar för att få en riklig skörd. Klyftorna sätts ca 5 cm djupt och med 10 cm avstånd. Den spetsiga delen kommer alltid uppåt.

Vitlök trivs bäst i näringsrik, sandblandad och humusrik jord. Lera fungerar också om den inte är för styv och vattenhållande. Här skiljer sig vitlöken från de flesta andra lökväxter som helst vill stå i så torr och genomsläpplig jord som möjligt. Den vill ha mycket näring, så börja gödsla så fort snön smält och jorden börjar tina. Ge sedan gödsel i flera omgångar fram till midsommar. Välbrunnen stallgödsel är prima då det dessutom bättrar på mullhalten i jorden.

Vitlöken kan börja skördas som färsk redan i juni-juli.

Den första vitlöken kan skördas färsk när den nått en storlek på 2-4 cm, men skördmogen blir den först i början av augusti ungefär. Då brukar blasten börja gulna och lägga sig. Ta nu upp vitlöken och lägg den på tork i ett par veckor på ett varmt och torrt ställe. Viktigt att den inte blir liggande i jorden när den slutat växa, för då kan löken börja ruttna och mögla.

Nu väntar jag med spänning på att de första bladen ska sticka upp! Ska bli härligt med hemodlad vitlök!

Pontederia är en sent blommande vattenväxt i dammen

Pontederian är en vacker sumpväxt för dammens utkanter.

I en av dammarna i den vackra Gerts trädgård på Hvilan Utbildning i Åkarp växer ett stort bestånd pontederia, Pontederia cordata. Det är en ganska ovanlig växt på våra breddgrader i Skåne, eftersom den knappt är härdig på landbacken. Men planteras den en bit ut i dammen, på 40-50 cm djup har den större chans att klara sig. Växten härstammar från träskområden i Nordamerika och ingår i familjen vattenhyacintväxter. Den har tjocka rotstockar och kan förökas genom delning av plantor eller genom att så mogna fröer. Det senare blir inte alltid aktuellt, för är det en sval sommar hinner pontederian knappt gå i blom, än mindre utveckla färdiga frön.

Vackert utdragna, hjärtformade blad med en livligt äppelgrön färg har pontederian.

Växten har stora, utdraget hjärtlika blad och blå blommor i hyacintlika ax. Det finns även en vit Alba-form, men den är ännu mindre härdig. Plantan blir beroende på förhållandena 20-50 cm hög – den här på bilderna är nog minst en halv meter. Den trivs i näringslik, lerig jord i kanten av dammen. Föredrar soligt till knappt halvskuggigt läge. Blomningstid augusti-oktober.

Jag tycker det är en förtjusande vattenväxt som är värd att testa. Färgkombinationen mellan de mellanblå-lila blommorna och de ljust gröna bladen är underbar!

Pontederian tillhör familjen vattenhyacinter.