Bästa doften i världen

Doftschersminen har en mycket söt och behaglig doft.

Många förståsigpåare rynkar lite på ögonbrynen och himlar inombords med ögonen när jag säger att doftschersminen är den ljuvligaste av växter. Som om den inte riktigt vore fin nog och dessutom alldeles för vanlig och simpel för att man ska kunna tycka om den. Jag håller med om att det är en risbuske av rang om man inte håller efter och beskär den regelbundet. Inte det lättaste jobbet för övrigt eftersom grenverket är tätt och veden hård. Men för att hålla nedre delen av busken grön är det nödvändigt med en gallring.

Schersminer gallras under vårvintern för att behålla busken grön ända nerifrån.

Just nu är schersminernas tid. Min etta på listan är Philadelphus coronarius. Massor av vita, starkt och sött doftande blommor som håller flera veckor. Lite beroende på väder och ljusförhållanden på växtplatsen. Halvskuggigt ger längre blomning. Som du kan se på bilden ovan så blir den med tiden en reslig buske. Upp till 3-4 meter kan den bli på näringsrik jord och där plats ges. Det är inte en växt som man ska trycka in i för små trädgårdar, utan den behöver lite svängrum. För lägre sorter väljer du istället ‘Avalanche’ eller ‘Mont Blanc’. Doften är dock annorlunda.

Doften är oslagbar hos en doftschersmin.

Jag förknippar doften framför allt med sommarens ridläger när jag var ung hästtjej. Numera hästtant. Tiden för lägret brukade vara just i schersminernas blomning. Och jag plockade små buketter och la i mitt tandglas på rummet. Det var en oförglömlig kombination med ridläger och schersmin!

Doftschersminen härstammar från Sydeuropa och österut till Kaukasus, men det är en buske som förädlats kraftigt i plantskolorna. ‘Aureus’ är en gulbladig avkomma som bör placeras soligt för att behålla sitt limegula bladverk. Den blir betydligt mindre i växten. ‘Finn’E är en svenskodlad sort som har en god doft och riklig blomning.

Riklig blomning under lång tid, men däremellan en lite risig buske. Det är schersminen.

Så får du klematis att trivas

En klematis som klänger sig upp i träd passar den naturliga trädgården.

På sina naturliga växtplatser växer klematis vanligen i kraftig och kalkhaltig jord. De trivs egentligen var som helst i trädgården, bara det inte är för torrt. Det är därför husväggar är de sämsta växtplatserna för en klematis. Intill träd och buskar kan också innebära konkurrens om vatten och näring, men den silande halvskuggan ger ändå plantan ett visst skydd från solens uttorkande strålar, så det är trots allt en bättre placering. Men undvik träd med kompakta rotsystem som t ex björk eller invasiva buskarter som syren.

Storblommiga klematis är mer näringskrävande.
Klematis ‘Westerplatte’ är en storblommig sort med melerade blommor i lila och karminrött.

Halvskugga till skugga ger en lång blomningsperiod och gör att blommorna behåller sin färg längre. En plantering av svagväxande klematissorter upp mot stenmurar eller som marktäckare är värd att pröva. ‘Kajsa’ är en ny tidigblommande sort som remonterar senare under säsongen om man skär tillbaka den efter första blomningen. Den är lämplig för plantering i kruka eller ampel, men passar även för marktäckning.

Småblommiga klematis kan beskäras försiktigt om våren.

Den optimala jorden för en klematis är en blandning av lerjord, torvmull och grovt grus. Du kan gärna blanda i välbrunnen lövkompost också för att ge en dränerande och lagom näringsrik effekt. Gräv en planteringsgrop som är ca 40×40 cm. Det är viktigt att den är djupare än krukans höjd, för klematis tillhör det fåtal växter som trivs med en djup plantering. Ca 10 cm under markytan kan toppen på krukjorden hamna. Vattna rejält både vid plantering och hela den första säsongen för att få en god rotbildning. För att få ett kraftigt rotsystem kan man pincera, klippa, de nya skotten så att de grenar sig. Gör det gärna flera gånger det första året. Det blir inte så många blommor, men plantan kommer att blomma desto bättre nästa år.

Klockformiga blommor är typsikt för Atrageneklematis.

Beskärning av klematis är ett eget kapitel. Man kan göra det komplicerat eller så kan man göra det enkelt. Experterna delar in klematis i tre beskärningsgrupper. Jag brukar säga att är det en vårblommande sort så behöver du inte göra mycket mer än putsa bort det torra på fjolårsveden under tidig vår. De nya skotten kommer relativt tidigt och då ser du vad som är dött. Det är oftast småblommiga sorter som är tidigblommande.

Färgen på klematisblommorna kan blekna i solen så plantera den gärna halvskuggigt.
Rikblommande ‘Caroline’ placeras helst i halvskugga för att behålla den ljusrosa färgen.

Klematis som blommar efter midsommar och in i juli räknas som sena sorter. Det är oftast de storblommiga sorterna som räknas hit. De beskärs lite hårdare under vårvintern/våren eftersom de oftast vissnar helt över vintern. Blommorna kommer sedan på årsskotten som bildas från roten. Ge växten ett stabilt och bra stöd att klänga sig uppför, annars finns det risk för att den blåser sönder. Spaljéer och obelisker av järn eller grenar är bara en typ av klätterstöd. Du kan leda upp växten för vajrar mot en pergola eller låta den hänga ner över vågräta trådar tätt spända mellan stolpar. Annars tillhör rostiga armeringsnät de enklaste klätterstöden man kan tänka sig. Förankra dem väl bara, så de inte välter av vikten.

Gulbommiga klematis finns bara Love Child.
Lilla ‘Love Child’ är en kraftigväxande klematis med något så ovanligt som ljusgula blommor.

Vårens tidigaste olvon

Hybridkejsarolvon är en vinterblommande buske.

Ibland börjar de blomma redan i januari. Det känns lite wild and crazy med en rosablommande och väldoftande buske mitt i vintern. Men det är helt normalt för ett hybridkejsarolvon. Doften är stark och ganska påträngande, men har man bara en buske kan man stå ut med den utan problem.

Olvonen trivs i fuktig jord med gott om näring.

Släktet olvon är stort och brett. Det finns stora och små buskar, upprättväxande och krypande, sorter med ofta fler sterila än fertila blommor per blomklase och även vintergröna sorter. Olvon har nog inte så hög status bland trädgårdsväxterna. De är kanske lite för anonyma och mer åt finsmakarhållet än spektakulära. Gemensamt för dem alla är att de föredrar en fuktig och näringsrik jord på en halvskuggig växtplats.

Hybridkejsarolvon är en väldoftande buske med tidig blomning.

Viburnum x bodnantense, hybridkejsarolvon, blir med åren en upprättväxande buske på 2-3 meter. Den är inte på något sätt överdrivet snygg under resten av året, närmast ganska risig. Men det förlåter man när blomningen kommer igång. Trots risigheten ska man inte gå på och beskära olvon för hårt. Många arter är långsamväxande och har lite svårt att återhämta sig och skjuta nya skott. Men placerar man olvonet lite i bakgrunden och har något mer dekorativt, gärna lövfällande, framför så behöver man inte skämmas för busken under andra årstider.

Påskgula körsbärskorneller

Körsbärskornellen är en av årets tidigaste blommande buskar.

Körsbärskornell, Cornus mas, är en större buske eller ett litet träd som har en lysande gul blomning så här års. Det gör den till en trevlig trädgårdsväxt och förlänger den dekorativa säsongen ytterligare ett snäpp mot vårvinter. Ute i naturen växer körsbärskornellen gärna som brynväxt och den skapar ett gott skydd för småfåglar genom sin täta förgrening. Det täta grenverket och den tidiga blomningen gör även busken till en intressant häckväxt. Som särskilt lämplig på kalkrika lerjordar har jag själv ritat in den i flera besvärliga lägen på lerig mark.

Fåglarna trivs i skyddet av det täta grenverket hos körsbärskornellen.

Låter du däremot körsbärskornellen växa fritt kommer den efter en långsam start de första två-tre åren relativt snart upp i en höjd om 4-5 meter. Med åren breder busken ut sig så att den till slut är bredare än hög. De yngsta grenarna är gröna i barken och blommorna intensivt gröngula. Först efter blomningen är över spricker bladen ut. Bladen är motsatt placerade på grenen och har den speciella kornellkaraktären med sned, spetsig bladspets och djupt indragen ådring som ger bladen en lite bucklig yta. I augusti-september kommer sen stenfrukterna som är stora som körsbär och mörkt röda. Frukterna är fullt ätliga, men jag känner inte någon som brukar gå ut och plocka körsbärskorneller faktiskt. Borde kolla upp vad de har för näringsvärden.

Gulblommande buskar finns det flera om våren.

Jag tycker absolut att Cornus mas är en växt man borde använda mer. Den passar bra som utfyllnadsväxt bakom lägre buskar, där den intar sin plats under tidig vår, men därefter har rollen som vindskyddande och avskärmande växt, utan att för den skull bli för tät. Ge gärna körsbärskornellen en solig till svagt skuggad växtplats. När hösten kommer färgas busken åter gul innan den fäller sina löv ganska tidigt. Skulle du behöva skära ner busken ibland är det inga problem, eftersom den villigt bryter nya skott även från äldre ved.

 

Att beskära gamla äppleträd

Äldre äppleträd har ofta kraftiga grenar som växer alldeles för tätt.
Troligen ett Belle de Boskoop, före beskärning.

Vinterbeskärning av äppleträd är ett spännande jobb, för inte två träd ser likadana ut! Jag träffar många olika former av äppleträd varje år och det kan ibland vara en liten utmaning att se genom det täta grenverket och bilda sig en snabb uppfattning om hur lång tid det kommer att ta att beskära det. Vissa träd är extremt höga och andra otroligt täta. Oftast är det minst 5 år sedan någon gjorde en beskärningsinsats senast. Det vill säga de efterföljande vattenskotten har vuxit till sig rejält och frukten är så gott som obefintlig.

Grengallring är en viktigt beskärning hos äppleträd.
Samma träd som på första bilden, efter beskärning.

Har man äppleträd i en villaträdgård så fyller träden fler syften än bara fruktproduktion. Oftast är det inte så många andra fullvuxna träd i trädgården och då fyller det en skuggande funktion samtidigt som det ska vara vackert att se på. Kronträd är den allra vanligaste formen hemma hos folk. Vad man normalt behöver göra då för att forma om trädet är först och främst en grov grengallring. Välj ut vilka grenar som bygger upp stommen och låt dem vara orörda tills vidare. Rikta in dig på de felväxta och skymmande grenarna som skjuter upp rakt i luften, ofta i mitten av trädet. Detta är ofta gamla vattenskott. Tänk gallring i första hand, aldrig stympning.

Täta och höga kronor skapar skugga och konkurrens om luft, ljus och näring.
Ett gammalt äppleträd, förmodligen Ingrid Marie, med en god grenstruktur, men alldeles för tät och hög krona.

Se framför dig de horisontella linjerna som du ska spara. Grenarna ska gå ut från mitten åt sidorna, inte från en sida genom mitten till den andra sidan. Det blir sällan bra om man kapar grenar rätt av. Minska istället kronans höjd och omfång genom att skära i förgreningspunkter och eftersträva horisontella och nedåtgående grenriktningar. Gå runt trädet och titta från olika vinklar på trädet. Det är lätt att bli närsynt om man står uppe i trädet på en hög stege. Man måste ner på marken emellanåt för att ta ut kursen.

Tät skog av vattenskott blir följden efter en för kraftig beskärning.
Detta Aromaträd har en i grunden bra grenuppbyggnad, men det står lite skuggigt och vattenskotten har vuxit rätt upp i luften.

Att föryngra ett gammalt fruktträd är ett flerårigt projekt. Man kan inte göra allt på ett år. En tät skog av vattenskott blir istället följden av en för hård beskärning. Försök skapa en åldersbalans genom att spara grenar av olika ålder i trädet. De äldre grenarna har mångårig fruktved och de unga skotten skapar på sikt nya fruktbärande grenar. Tänk också på att olika äpplesorter växer på olika sätt. Alla gamla sorter går inte att hålla låga i plockvänlig höjd. De är ofta ympade på starkväxande grundstammar och då har de en inneboende kraft som är svår att tämja. Försök också alltid spara grenar med fruktsporrar och blomknoppar för att det ska bli frukt även inkommande höst.

Öppna kronan för att få in mer ljus.
Här har jag varit ovanligt hårdhänt. Men stommen är kvar och det finns grenar av olika ålder.

Kombinationer med lavendel

Lavendeln gör sig bra ihop med kyliga färger som salvians blekblå blad.

Lavendel är ett släkte halvbuskar med ca 25 arter som växer i Medelhavsområdet. Om du sett lavendeln självså sig någon gång då förstår du vilken växtplats den föredrar om den själv får välja. Mellan stenarna i plattgången eller längst in mot husväggen dyker de upp de väldoftande små plantorna som sätter en djup pålrot redan från första början. Roten letar efter vatten på större djup och mår rent ut sagt dåligt och tynar bort om den får för mycket vatten eller en kompakt, vattenhållande jord. Speciellt vintertid är det viktigt med väldränerad jord, eller egentligen ren sand, om man ska vara precis.

Stenkyndel är en anspråkslös perenn växt som tål torka.

Lavendel kan gärna planteras på torrmurar, i stenpartier, terrasserad jord eller i grupper uppblandat med torktåliga ettåriga växter. Traditionellt används lavendel ofta ihop med rosor eller som avgränsande häck, men det finns fler kombinationsmöjligheter. De kan bli väldigt effektfull ihop med höstblommande ljung, lågväxande enar eller olika slags kryddväxter. Här ovan samplanterad med vitblommande stenkyndel.

Lavendeln kan blomma flera gånger per säsong, eller försenas i blomningen om man klipper ner den innan knoppsättning.

För att förlänga blomningstiden kan man beskära lavendeln innan blomning som på bilden ovan. Här har man klippt ner varannan lavendelbuske till en grön kudde. Bara den kontrasten är dekorativ i sig, men på köpet får man en lång blomningstid när de beskurna buskarna väl sätter igång.

Gulbladig oregano skapar en kraftfull kombination med lavendel.

Eller så satsar man på färgkontrast som här, samplanterad med gulbladig oregano. Mycket effektfullt, där de två kyliga färgerna framhäver varandra. Men dutta med måtta. En gulbladig planta här och där är bättre än en hel rabatt med bara knalliga färger.

Sent blommande skäggbuske ger höstpoäng

Skäggbusken har en sen höstblomning i ljusblått.

Skäggbusken är en liten, frostkänslig buske som inte kommer igång med sin blomning förrän i augusti och oftast håller ut ända in i oktober. Har det varit en varm sommar är chansen större att det blir en riklig knoppsättning. Många gånger får man beskära skäggbuskarna väldigt hårt på våren, då de för det mesta fryser tillbaka rejält under vinterperioden. Man kan härvidlag likna dem vid buddleja och perovskia. Läget är mycket viktigt om vi ska kunna odla skäggbuske på våra breddgrader. Soliga och torra platser i lä, med en lätt och varm jord är att föredra.

Torra grenar på en skäggbuske som frusit under vintern.
En skäggbuske fryser hårt tillbaka och blir inte alltid så vacker nertill.

Skäggbusken blir inte mer än 1-1,5 meter hög och har små, gråsilvriga blad. Bladen hos C. x clandonensis är lancettformade och hos C. incana bredare och lätt flikade. Blommorna är himmelsblå och på namnsorten ‘Heavenly Blue’ något mörkare än hos den rena arten Caryopteris x clandonensis.  Det finns ett 10-tal arter världen över och alla härstammar från ostliga Asien. Caryopteris incana anses vara den härdigaste arten.

Skäggbuskens blad doftar som lavendel.

Prydnadsvärdet sitter helt klart i den sena blomningen. Skäggbusken är en utmärkt fjärils- och biväxt som erbjuder insekterna nektar vid den tid på året då de flesta andra födokällor redan vissnat ner. Bladverket tycker jag att du ska stryka för att få känna den lavendellika oljiga doft som ger så många medelhavs-associationer.

Weigelan blommar om efter sommarbeskärning

Weigelan blommar gärna om till hösten om den blir beskuren.

Weigelan är en trevlig sommarblommande buske som gärna kommer igen med ett höstflor om man beskär den efter blomningen. Den reagerar ungefär som vissa perenner som blommar om när man klipper ner dem. T ex kantnepetan är en typisk sådan växt som bara behöver några veckor på sig att slå nya blombärande skott. Fast normalt är jag inte någon förespråkare av att toppa buskar, men gör man det snyggt, så kan det vara klart godkänt ändå. På bilden nedan ser du hur de nya skotten skjutit fram från beskärningsstället.

Weigelan skjuter nya skott från beskärningsstället.

Weigela finns i ganska många olika sorter och höjder, allt från den lågväxande Weigela florida ‘Minuet’ som bara blir en halvmeter hög. Letar du efter det svenska namnet så heter den dvärgrosenprakttry, men det är oftast weigela ‘Minuet’ man pratar om. Det är en bra och härdig sort som kan användas som marktäckare eller planteras framför högre buskar. Bladverket är lite brokbladigt och melerat i purpurfärg. Blommorna är rosaröda i juni.

Brokbladig dvärgprakttry skiftar i rosarött.

För att weigelan ska hålla sig snygg över tid är det mycket viktigt med en årlig underhållsbeskärning. Annars blir den lätt risig upptill och kal nertill. Men tar man bort de äldsta grenarna ända ner från marken så bildas det nya skott som håller plantan vital. En massplantering av lågväxande weigela kan säkert beskäras med röjsåg också, för att jobba snabbt och smidigt, annars får man gå och gallra buske för buske när det gäller de solitära storlekarna.

Glada ögonblommor på slanka stjälkar

Flickögat med sortnamn ´Sunray' blir ca 30 cm hög och kompakt.

Coreopsis är ett släkte gula sensommarblommor innehållande både ett- och fleråriga arter. Det var Linné som namngav växten, utgående från grekiska koris som betyder vägglus och opsis som betyder utseende. Namnet syftar på fruktens likhet med lössen. Vid namngivning till svenska är det någon som missat lite och gissat på kore som betyder flicka och ops = öga. Därav namnet flicköga för den vanliga perennen Coreopsis grandiflora (bilden ovan).

Höstögat har små stjärnformade blommor på smala stjälkar.

Ögonblommorna passar bra i rabattkant ihop med andra färgstarka växter i blått och orange. De blommar under senare delen av sommaren och passar även bra ihop med sirliga gräs som t ex kopparstarr. Jag gillar särskilt det ljusgula höstögat ‘Moonbeam’ som är lite mer återhållsam i färgen (bild ovan).

Flickögat är känslig för frost och går ibland ut även i landets sydligaste delar.

Ögonblommorna trivs i näringsrik, sandblandad genomsläpplig jord i soligt läge. För att få en längre och rikare blomning kan det vara läge att knipsa av utblommade blommor. Klipp ner stjälkarna på hösten för bättre övervintring. Speciellt flickögat är vinterkänslig och övervintrar bara i de mildaste zonerna.

Höstögat är en mycket rikblommande perenna växt som blommar på sensommaren.

Vinodling på skånsk mark

Hade nöjet att få besöka den otroligt inspirerande och hängivna vinodlaren Murat Sofrakis på Vingården i Klagshamn i veckan. Murre har hållit på med kommersiell vinodling i Skåne i 14 år nu och han lär sig fortfarande, säger han. Jag kan tyvärr inget om vinodling, så jag refererar till vad han berättade under sin engagerade vingårdsvandring.

Vindruvorna mognar längst ner på vinstocken.
Murre och hans fru odlar för närvarande ca 1,5 ha vin på mark som tidigare hyste hans fars trädgårdsmästeri. Han odlar en handfull olika sorter, men merparten av vinstockarna är den tidiga druvan Solaris. Det är en vit druva som passar bra i det nordiska klimatet. Vinodlare räknar klimat i graddagar, dvs dygn per år då medeltemperaturen överstiger +10 grader. Det är samtidigt den tid då vinplantan är aktiv.

Druvklasarna hänger från taket på växthuset.

Det finns några andra druvsorter förutom Solaris på Klagshamns vingård, men ingen annan som är så sjukdomsresistent och lättodlad. I växthusen där han drar upp nya plantor hänger en och annan blåröd druvsort, men mest vita druvor. Svavel och bakpulver är de bekämpningsmedel som används vid behov, och man har heller ingen konstgödsel, så i praktiken är det en helt ekologisk odling vi står i. Vinhäckarna är höga och välbladade än så länge. Murre påpekar att bladhöjden är dubbla måttet jämfört med i Europa. Ju mer blad man har kvar, desto mer socker produceras i druvorna. Fotosyntesprocessen i praktiken, alltså. Det är därför vi kan odla vin på våra breddgrader.

Vinrankorna är välbladade och höga, men frukten sitter längst ner.

Men överskott av blad och fruktklasar måste bort innan slutet på växtsäsongen, för att bevara kvaliteten på de bästa druvorna. 70 % av druvorna gallras bort och kasseras i Klagshamn. En del tidigt som blomklasar, sedan fortsätter gallringen hela sommaren uppifrån toppen. De klasar som sedan skördas sitter längst ner på plantan. Sidoskott tas också bort och blad som skuggas likaså. Alla blad som blir kvar ska få ljus. Så det blir ett evigt plockande.

Nysatta vinstockar växer än så länge glest.

Vad gäller jordmån som lämpar sig för vinodling säger Murre att det inte spelar så stor roll. Jorden slår igenom i vinet förstås, men det är också hela charmen. Ett högt pH ger en frisk vinsmak. Allt utom ren myrmark eller vattensjuk jord duger att odla vin i. En lerjord ger bättre smak och kvalitet på druvorna, men bidrar till mycket ogräs. Sandjord är lättarbetad och värms upp tidigare på våren, men måste tillföras humus. Denna vingård har till största delen lerjord med iblandad flinta, men med några sandfickor i den övre delen av odlingen. Murre gödslar med tång, stallgödsel och poppelflis.

Ljusgröna blad indikerar kvävebrist i slutet av raderna.

Ogräset är viktigt att hålla efter, då det drar mycket näring och kan skugga plantorna. Även gräsmattan måste man hålla efter och helst ha en rejäl spalt bar jord fram till första plantan i varje rad. Murre visar på att bladverket på den yttersta plantan lätt blir lite ljusgrönt av kvävebrist (se bilden ovan) då gräset tar mycket.

Klagshamns Vinodling planerar att skörda årets druvor i slutet av september, då medeltemperaturen ligger på 8-10 grader. Man strävar efter att plocka alla 6500 plantor på en dag. Därefter körs frukten till en annan vingård där pressningen och vinmakeriet tar vid. Och ett par år senare kan man slutligen bedöma arbetet i form av färdigt, buteljerat vin.