Det är inte helt klarlagt, men man gissar att det var gallicarosor som odlades i området kring Persien, Babylonien och Grekland ca 1200 år f Kr. Dessa rosor bildade stommen i det som utvecklades till dagens gammaldags buskrosor. Så småningom vandrade rosorna vidare mot Italien, Frankrike och Sverige. De tidigaste gallicarosorna som finns omnämnda här är de som Olof Rudbäck d.ä. planterade i Uppsala botaniska trädgård åren 1658-1685. Det var framför allt ’Officinalis’ och ’Rosa Mundi’. Som störst var rosgruppen vid tidigt 1800-tal då det bara i Frankrike fanns omkring 2000 olika namnsorter till salu. Idag finns endast några hundra sorter bevarade.
Polkagrisrosen Rosa Mundi är troligtvis en sport av Rosa ’Officinalis’.
Speciella kännetecken hos de engångblommande gallicarosorna är att de för det mesta växer på egen rot och skjuter rikligt med rotskott. På så vis är lätta att dela på. De växer bra på lätta jordar, ofta ända upp i zon 5. Det här är buskrosor som oftast inte blir högre än 1 – 1,5 meter och de blommar från korta sidoskott från fjolårsskotten. Beskärningen inriktar sig på att bygga upp rosorna med grenar i olika ålder och grenar som kommer ända nerifrån. Beskär under vårvintern genom att gallra ut de äldsta grenarna ända ner till marken. Spara inga rotstubbar. Under sommaren nyper du av överblommade rosor.
Rosa gallica ’Adèle Prévost’ blommar mycket rikligt.
’Adèle Prévost’ är en härdig sort som har mörkt karminröda till violettskiftande stora blommor. De doftar mycket sött och starkt. Som du kan se av bilden blir de något påverkade av ihållande regnväder när blommorna ska slå ut. Men det är en rätt frisk ros som passar bra i både trädgårdar och offentliga planteringar.
Den franska rosen ’Alain Blanchard’ har en mycket säregen blomfärg. Den är violettmelerad i varje karminrött kronblad och har en tydligt markerad mitt med guldgula ståndare. Doften är inte speciellt stark, men doftar tydligt ros. En superhäftig ros som inte brukar angripas av svampsjukdomar.
Av någon anledning räknas de inte till ”de fina” rosorna. Jag antar att det hänger ihop med att de är alltför vanliga och alldeles för lättskötta och tåliga för att erbjuda den hängivna trädgårdsentusiasten några utmaningar. Men vresrosorna, Rosa rugosa, har faktiskt utnyttjats länge av rosförädlare på grund av sina många, goda egenskaper. De friska rosorna är mycket tåliga och härdiga samt har en kontinuerlig blomning. Ju sämre förhållanden, desto bättre chans att just en rugosaros passar in där.
Hansarosen har en blåaktig purpurröd färg och underbar doft.
De flesta vresrosorna hör till de allra mest lättodlade buskarna över huvud taget. De växer bra på sandig och torr mark och klarar sig på vindutsatta och skuggiga ställen utan knot. Var ser man ofta vresrosor i det vilda? Jo på sanddyner längs stränder i Danmark och kustbandet i södra Östersjön. Tuffa förhållanden utan någon som helst omvårdnad.
Hybrider med rugosa-ursprung som jag gillar, förutom ’Hansa’, är t ex den ljuvt rosa ’Jens Munk’ som du ser på bilden här ovan. Du kan känna igen den på att kronbladen är lite urnupna och ur detta hack går det en vit sträng in mot blommans mitt. ’Jens Munk’ är en frisk rossort som tål skugga och växer upp till zon 6. Den blir ca 1,5 meter hög och ungefär lika bred.
De typiska rugosa-rosorna växer på egna rötter och förökar sig genom att sprida sig i sidled. Nya skott sticker upp titt som tätt och det kan vara svårt att begränsa vresrosens utbredning. Bäst lämpar de sig därför som slänttäckning där de både binder ihop ytjorden och håller ogräs borta. Beskärning är ingen rocket science, utan det räcker att gallra ut äldre skott årligen eller att skära ner dem totalt med 3-5 års mellanrum. Enklast gör man det med röjsåg. Jag föredrar den här metoden för de gräsliga taggarnas skull. Taggborsten är förfärlig, trots att buskarna sällan har några kraftigare taggar.
Har man sett det förr? Ett valnötsträd som blir för stort för den lilla trädgården och stympas hårt för att över huvudtaget få plats längre. För det är ett snabbväxande träd som överraskar med sin kraft när den väl etablerat sig. Så håll den en bra bit från väggar och andra fasta hinder. Valnöten blir inte så grann om man beskär den. Dessutom är den en blödare och ska alltså inte röras förrän på sensommaren i JAS-perioden.
Juglans regia, äkta valnöt, tillhör de mest känsliga bland valnötsträd vi kan odla i Norden. Den vill ha ett varmt läge med näringsrik, kalkhaltig jord. Barken är ljusgrå och ganska slät i ungdomen, som äldre finsprucken. Bladen är sammansatta av 5-9 småblad varav det sista uddbladet är speciellt stort. På vintern känner du igen knopparna på deras brunsvarta färg och alldeles runda form. Frukten, eller nöten, sitter inbyggd i ett grönt fruktskal som är vackert avlångt rund till formen. Den mognar sent, men kan plockas och rostas. Det har jag aldrig gjort, men kunde vara kul att testa.
Andra, tåligare valnötar att prova om du letar efter ett exotiskt träd är grå valnöt, Juglans cinerea och Juglans mandschurica, manschurisk valnöt. De trivs bra i något fuktigare jord. och ska helst stå i skyddat läge eftersom bladen är långa och slängiga. Klarar sig upp till zon 5.
Du behöver inte bo i den varmaste växtzonen för att ha ett eget fikonträd. De är utmärkta att odla i kruka och ta in till vintern. Storleken kan ju inte bli densamma förstås, men du kan mycket väl få en del frukt att njuta av. Fördelen med fikon jämfört med andra medelhavsväxter är att de fäller bladen på vintern och därför kan övervintras på vilket som helst frostfritt ställe, de behöver inget ljus. Så en hörna av garaget går bra, så länge det inte är för varmt där inne. En temperatur på omkring +5-10 grader är bra.
Fikon som finns i svensk handel är framför allt Ficus carica ’Bornholmsfikon’ synonymt med ’Bornholms Diamant’ och F.c ’Desert King’. Den förstnämnda är härdig i zon 1, kingen kan gå upp till zon 2. Om du bor i gynnsamt läge och har en solig och varm vägg, eller ännu hellre en 90 graders vinkel mellan två väggar kan du plantera ut den på friland. Plantera i kalkrik och väldränerad jord. Har du ditt fikon i kruka kan du gärna blanda i stenmjöl och lecakulor. Leca är ett bra sätt att få ner vikten på jorden och öka den värmehållande kapaciteten.
Fikon i kruka kan gärna stå lite trångt och helst i lerkruka. Det här är en växt som svarar bra på rotbeskärning, då det ökar fruktsättningen. Och den har väldigt expansiva rötter, det vet de som haft fikon i växthus. Där gäller det att hålla efter rotskotten med spaden så den inte fyller all jord. Vid omplantering i kruka gallrar du bland de grövsta rötterna, efter att ha blötlagt hela rotklumpen ordentligt. Det blir en föryngring av rotsystemet som trädet mår bra av. Plantera sedan tillbaka trädet i samma kruka med ny jord.
Fikonbladen är stora och avdunstar mycket vatten varma dagar, så plantan behöver mycket vatten. Låt den inte torka ut. Vattna gärna med utspädd flytande näring vid varje vattning under sommaren. Blir bladverket alltför stort och krukan besvärlig att flytta måste du beskära grenarna. Gör det helst när trädet är i vila, för fikon är en blödare. Man kan beskära långa skott ner till 3-4 ögon. Årsskott som inte har fruktanlag kan pinceras på sommaren. Frukterna på våra nordiska adriafikon bildas utan föregående befruktning, till skillnad från dem på varmare breddgrader, som kallas smyrnafikon, som har hjälp av en liten stekel som sköter befruktningen. Fruktämnet bildas föregående säsong och ser ut som små ärtor i bladvecken.
Detta unga exemplar av Mme Boll har beskurits med grenar i olika längd.
Det finns ett tillfälle där man ofta får hjälpa till som trädgårdskonsult och det är vid vårens rosbeskärning. Rosor finns i så många olika slag och det kan vara knepigt att hålla reda på när och hur de olika typerna ska beskäras. Det är bra att skriva ner namnen på rosorna medan man kommer ihåg det, för då kan jag lättare välja en passande strategi för varje enskild ros. För de ska betraktas som individer, om de nu inte är planterade i stora monokultursjok. Grundindelningen i grupper följer växttyp och om rosen blommar en gång eller remonterar. Men man kan också tänja på gränserna och behandla en buskros som en klängros på gynnsam plats och låta den växa till sig över flera år. Eller beskära en svagväxande klätterros hårt så att den formar en buskros. Fryser rosen alltid ner på vintern nästan till basen blir den rätt hårt tagen och kommer aldrig att bli särskilt storväxt. Detsamma gäller de som älskas av rådjur och harar.
Remonterande buskros som planterats mot en vägg och som bara beskärs lätt.
Rosor är individuella i sin utveckling på våren. De som skjuter kraftiga skott tidigt beskär du tidigare, för att inte riskera att bryta loss de långa skotten vid beskärning. Annars brukar man ju ha som tumregel att beskära rosorna vid den tid då björkarna har muröron. Andra kan man behöva vänta ett par veckor till för att se var knoppanlagen sitter. Klipp inte för tidigt, medan det är risk för frost, för då kanske de översta knopparna fryser och du får göra om proceduren.
Här syns ännu inga knoppar på denna mossros. Bara att vänta och se.
Ta alltid först bort död och skadad ved, även gamla stubbar som blockerar utrymmet för nya skott. Du ska alltid gynna utvecklingen av nya skott som kan ersätta gamla grenar på sikt. Klena grenar som inte orkar bära upp blommor tas också bort. Snittet läggs snett över utåtriktad knopp. Inte för nära och inte för lång tapp. Tänk gallring och klipp gärna grenarna på lite olika höjd, speciellt på busk- och klängrosor så det inte blir en kvast.
En buskros som beskurits ganska hårt, men med grenar i olika höjd.
Beskär inte för lätt! En hårdare beskärning ger större rosor och ofta friskare plantor. Växer rosen för tätt blir luftväxlingen sämre och plantan drabbas lättare av svampangrepp. Riktigt gamla grenar kan dock ha svårt för att skjuta nytt (liksom t ex lavendel). Ta därför flera år på dig om du ska föryngra en riktigt gammal ros.
Buskrosen ’Louise Odier’ planterades ifjol och fick tyvärr inget gnagskydd till vintern.Nu är det inte mycket kvar.
Remonterande buskrosor ( t ex ’Mme Boll’, ’Henri Martin’, ’Louise Odier’ mfl) beskärs inte för lågt ner eftersom blomningen då blir eftersatt. Långa ettårsskott toppar du till 50-60 cm längd. De grenar sig då och ger fler blommor på sensommaren och till nästa år. Tänk mer gallring för att ge en luftig buske med olika långa grenar.
Rabattrosor är frostkänsliga och fryser ofta ner lågt på plantan. Klipp i så fall strax ovanför det första friska ögat eller välj första utåtriktade knopp. Lämna 5-7 av de kraftigaste grenarna med en bra placering runt om. De flesta rabattrosor trivs bäst med omväxlande lätt och hård beskärning vartannat år. Hård beskärning = 10-15 cm eller 3-5 ögon per gren. Lätt beskärning = 20-40 cm långa grenar. Speciellt tehybrider får inte tas för hårt. Vill du, och vintrarna är gynnsamma, så kan du forma de storblommiga rabattrosorna till högre buskar över flera år. T ex ’Peace’, ’Queen Elizabeth’ och ’Super Star’ kan bli höga, fina buskar om de växer skyddat. I gruppen rabattrosor ingår våra vanligaste floribunda- och polyantarosor som ’Nina Weibull’, Ingrid Bergman’, ’The Fairy’ och ’Allgold’, bara för att nämna några exempel.
Det finns växter som har ett samlat och vackert växtsätt som sällan behöver beskäras. Torra och döda grenar plockar du givetvis bort och likaså eventuella korsväxande grenar som riskerar att börja skava på varandra. Har man då även haft slutstorleken klar för sig vid plantering så finns det utrymme runt om för växten att utveckla sitt naturliga utseende. Det här gäller oftast träd, eftersom många buskar tenderar att bli risiga efter ett antal år och då måste föryngras. Men det finns trädarter som du helst inte ska röra.
Jag har svårt att se nyttan i att beskära
t ex en björk. Björkar finns både i mindre och större format. Vill du ha en liten björk inom zon 1-4 så kan den rödbarkiga kopparbjörken, Betula albosinensis, vara ett bra val. Den blir till ett vackert solitärträd på 12-15 meter och inte bredare än 5-6 meter. Torktålig och klarar de flesta jordar. Den kritvita himalajabjörken, Betula utilis ’Doorenbos’ ligger närmare till hands om det är den vita fina barken du vill åt. Vill gärna ha svagt sur och fuktig jord. Men den har samma storlek som den föregående.
Körsbärssläktet innehåller en mängd vackra arter och sorter med olika växtsätt. Har man bara lite plats är det smart att välja t ex en Prunus x ’Spire’ som får en smal krona och vackra, enkla rosafärgade blommor. Dessutom har den en vacker höstfärg. Prunus x serrulata ’Amanogawa’ är en annan smalkronig körsbär som växer pelarformigt, men förtrollar med sin rikliga blomning i ljust rosa.
Det finns alltså ingen anledning att gå åt träden så här bestialiskt bara för att de inte passar in i den givna ytan. Jag tror här är en flock glanskörsbär Prunus serrula, som man valt att begränsa i storlek på ett mycket amatörmässigt sätt. Här är inte ett rätt på de här träden. Det skär i hjärtat att se sådant här. Tappar och riskvastar och ett helt förstört naturligt växtsätt. Hur många gånger har jag inte dessutom sett att prydnadskörsbär beskurits hårt in på grova stammar eller grenar för att man trott att en hamling skulle lösa problemet med hängande eller skuggande grenar. Du kan lika gärna ta bort allt med en gång, för det blir inget mer. Trädet dör. Ett körsbär skjuter aldrig nya skott från äldre ved.
Tänk dessutom på att både björkar och körsbär räknas till blödarna, dvs de ska inte beskäras om våren, eftersom de savar rikligt och riskerar att förlora mycket kraft genom såren. Och hästkastanjen blir sig aldrig lik om du går på den med sågen. Har du inte plats – välj ett annat trädslag. Eller om jag säger så här: Välj vilket träd du vill, men tänk efter hur mycket plats du har och vilken jordmån som finns på platsen. Svårare än så är det inte. Då blir det perfekt!
Blåregn, Wisteria sinensis, är ett makalöst spektakel när den slår ut sina långa blomklasar. Få växter kan mäta sig med den explosiva blomkraft som blåregnet visar under några veckor i maj-juni, beroende på läge. Att sitta under ett blåregn i full blom är en makalös trädgårdsupplevelse. En svag, söt doft av vanilj och en kaskad av ljust himmelsblå eller vita blomskyar.
Blåregn trivs på en varm plats, gärna mot en husvägg. Den vill ha en väldränerad, men inte för torr trädgårdsjord som gärna kan gå åt det kalkhaltiga. Du kan ta mitt tips med smulade äggskal även till detta. (Funkar annars perfekt till julrosor som också gillar kalkhaltig jord.) Se till att ha ett stabilt klätterstöd, för här har vi ett monster till att mosa spaljéer och krossa takpannor! Blåregnet slingrar sig motsols kring växtstödet och kan på 10 år täcka en hel vägg.
För att få en riklig blomning så kan man tänka lika som vid fruktträdsspaljéer. Led ut sidoskotten att forma vågräta grenvåningar. Därifrån tvingar du fram blomknoppar genom att beskära sidoskotten hårt, genom en teknik motsvarande sporrbeskärning på äpple. Klipp årsskotten i augusti varje år och spara bara 3 knoppar per gren. Under vårvintern kan man göra en ytterligare putsning av skotten om det behövs.
Blåregn finns med både blå och vita blommor. De blir 8-10 meter höga och kan få mycket kraftiga stammar. De flesta är härdiga till zon 2, men det finns även tåligare namnsorter. Har du tur kan du även hitta plantor av det mer svagväxande japanska blåregnet, Wisteria floribunda, i handeln. De blir bara 3-4 meter höga. En nyhet är blåregnen Wisteria frutescens ’Clara Mack’ med vita blommor ochden blåblommiga W.f. ’Blue Moon’. De har kortare blomstjälkar, men kan remontera upp till tre gånger per säsong. De ska enligt plantskolan även ha en god härdighet, zon 4 (-5).
Hamlingen som metod härstammar från tiden när man tog tillvara lövade kvistar som vinterfoder till djuren. Ask, lind, lönn och även pil var vanliga träd som man tog foder från. Pilarna hamlades också för att få material till korgbinderi och liknande. Idag är det främst en beskärningsform för att följa traditionen i t ex det skånska odlingslandskapet med pilevallar.
Precisionen är inte den bästa med motorsågen, så håll dig till sekatör och handsåg.
Pilarna är tåliga träd som kan uppnå en ansenlig ålder tack vare rätt utförd hamling. Men man kan också förstöra dem med felaktiga metoder. Motorsågen är inte rätt redskap att använda, eftersom den lätt sliter i de sega grenarna och man frestas att ta lite för nära stammen. Man ska inte skära i barken eller kapa bort hela huvudet! Trädet saknar förmåga att sätta nya skott från den öppna stammen. De ”sovande” knoppanlagen eller adventivknopparna sitter nämligen strax under barken i kambiumskiktet.
Hamlingen av pil startar när träden är unga. De ska ha kommit igång med sin tillväxt i några år och format en stamhöjd på ca 2 meter. Första beskärningsåret kan man bara begränsa höjdtillväxten genom att knipa av toppskottet, men låta sidogrenarna försörja trädet ett år till. De första åren kan man dessutom gärna spara några ”saftdragare”, dvs klena skott som får igång tillväxten tidigt om våren. Senare är en beskärning av alla grenar varje till vart tredje år lagom intervall. När grenarna kapas av tätt intill stammen formar de på sikt ett ”huvud” som får en klubblik form. Observera att när ett träd väl har börjat hamlas får man hålla på i hela dess livstid. Det är ett åtagande man får räkna med i sin arbetskalkyl.
Ett virrvarr av grenar har bildats under förra växtsäsongen och vissa är t o m för grova att kapa med sekatör.
Sekatör och handsåg är lämpliga redskap när man utför hamling. Därtill är stegen bra att ha så man kommer upp i kronan och slipper att belasta axlar och nacke för mycket i en felaktig arbetsställning. Det allra bästa faktiskt är om man kan arbeta i par, för då slipper man flytta stegen så mycket och jobbet går raskt framåt. Dessutom är det roligare att jobba tillsammans!
Resultatet efter hamling: raka fina rader av snaggade pilhuvuden. Och en massa ris!
Vi är säkert många förutom mig som är lessna på vintern nu och längtar efter vår. Ett litet tag till dröjer det innan de första forsythiorna går i blom ute. Men du kan skapa vårkänsla genom att ta in några grenar och ställa dem i en vas. Njut av de gula blommorna som snart spricker ut och lyser upp ett helt rum.
Forsythian är ett släkte anspråkslösa och lättodlade buskar som har en nästan chockartad färgprakt tidigt om våren. En del sorter är gulare än andra och vissa är lite glesare i blomningen. Jag föredrar dem med enkla blommor i citrongult. Forsythia x intermedia ’Freja’ E är en hybridforsythia som härstammar från en buske i Lunds Botan. Den blir ca 2 meter hög och lika bred. Vill du ha en lite mindre buske med riktigt tidig blomning kanske Forsythia mandschurica E är något för dig. Den växer strikt upprätt och har korta sidogrenar som blommar redan i mars. Just denna sort går upp till zon 5 till skillnad från flera hybridforsythior som är lite mer vinterkänsliga.
Ståndortskraven hos forsythia är något fuktig och näringsrik jord som gärna får vara väldränerad. Har du kalkrik jordmån kan du gärna tillsätta torv kring plantan för att den ska må riktigt bra. Den står gärna i soliga och varma lägen, men själv föredrar jag skogsbrynet där de får växa lite halvvilt och överraskande. Tänk på att gallra ur buskarna regelbundet så de behåller sin blomrikedom och vitalitet. Genom att ta bort några av de äldsta grenarna varje år finns det plats för nya skott att utvecklas. Och då menar jag att du beskär ända ner till marken. Jag gillar inte vaktmästarbeskurna eller häckklippta forsythiabollar! De är groteska.
Kristina och Karl-Oskar tog med sig en kärna Astrakan till det nya landet för att få ett sådant äppleträd. Men Vilhelm Moberg hade nog inte riktigt koll på läget, tyvärr. Frösådda äpplen kan blir lite hur som helst. De har inte samma egenskaper som sina föräldrar i alla fall. Det kan finnas likheter, men de blir aldrig identiska. För att få ett nytt Astrakanträd måste du föröka det vegetativt, dvs via ympning eller okulering. Fruktträdssticklingar är mycket svårrotade och därför måste man gå omvägen via en grundstam när man tar fram ett nytt träd.
Grundstammen är den del av trädet som finns under jorden. När du tittar noga på ett fruktträd (äpple, päron, plommon, körsbär etc) så ser du en knöl eller förtjockning av stammen precis i nivå med marken. Det är där den fruktbärande sorten är inlagd i grundstammen. Grundstammen har uppgiften att skapa en god förankring i marken, ge ett härdigt och friskt träd, men den påverkar också storleken och bördigheten på trädet. Grundstammar som används för äpple är t ex A2, MM 106, M9, M7, Bemali och M26. De har alla olika egenskaper och olika växtzon.
Vid okulering tar man en knopp av den önskade slutsorten och petar in den precis under den tunna barken på vald grundstam. Det här ögat, eller knoppen växer sedan fast och blir till ett skott som bildar det nya trädets stam. Önskar man fler sorter på samma träd, ett sk familjeträd kan man lägga till ytterligare ögon eller ympar på denna huvudstam. Ympning är en lättare metod, men den kräver lite mer material än okuleringen. Olika tillvägagångssätt finns för ympning av fruktträd. Se gärna boken ”Ympning av fruktträd” av Anton Nilsson.
Efter att det nya skottet vuxit ut har vi fått en sk spöplanta. Det är år 1 efter förökningen. Dessa träd finns sällan till försäljning, istället väntar man till år två eller helst år tre när spöet blivit beskuret och nya grenar vuxit fram för att forma ett kronträd. Det finns regler för hur ett sådant kronträd ska se ut. I huvudsak ska man se till att ha minst tre välriktade grenar som är spridda längs stammen. Här börjar sedan uppbyggnaden av ett fruktbärande träd. Detta har jag beskrivit tidigare i bloggen under Tid för beskärning av äppleträd. Jag hittade också en illustrativ film (klicka) om ympning på engelska av Stephen Hayes. Den visar barkympning, som är den enklaste metoden för ympning av äldre träd.
