Den Engelska trädgården på Svabesholm, nära Kivik, har figurerat här på sidan förut, men inte så sent porträtterad som nu. I slutet av augusti, efter en het sommar, kan jag bara beundra trädgårdsmästarnas uthållighet och växternas villighet att sätta blom trots tuffa förhållanden. Genom putsning och nerklippning lockas växterna fortsätta sin blomning. Det är ett jättejobb att hålla igång en trädgård under så lång tid – både ur planeringssynpunkt, men också skötselmässigt.
Här är alltid fint, oavsett månad i växtsäsongen, men ju längre vi går mot höst, desto kraftigare blir dominansen av gula färger när man tittar ut över blomsterhavet. De två långa paradrabatterna, liksom roskvarteren, bygger på kalla och varma färgskalan. Den ena halvan är uppbyggd mot rosa och blått, den andra tar fasta på gula och röda nyanser. Och detta gäller oavsett månad du besöker parken.
Rudbeckior finns både som ett- och fleråriga växter och kan räknas som sensommarens mest pålitliga blommare. Praktrudbeckian ’Goldsturm’ (ovan) torde vara en av de mest lättskötta perennerna. Så länge du inte vattnar ihjäl den förstås. En solälskande växt som gärna omges med skira prydnadsgräs och med andra högre växter i den roströda färgskalan.
De stora höstanemonerna bildar övergång mellan färgbaden i Engelska trädgården. Vita, rena som vårens härliga pingstliljor böjer de lätt på nacken i den ljumma vinden. Den stora höstanemonen ’Honorine Jobert’ (ovan) är kritvit och fräsch som nypressade lakan. De trivs bäst i näringsrik jord och kräver en del fukt för att orka igenom en torr sommar.
Har sett det i min egen trädgård, som inte blev så frekvent vattnad i sommar, att blomstjälkarna hos höstanemonerna blev betydligt kortare än vanligt och bladverket mindre frodigt. Så torkan fungerade som ett slags retardering.
När vi rör oss mot den kalla färgskalan möts vi av himmelsblå astrar, resliga rosenflockel och ettåriga, frösådda rosenskära. Rosenskäran, eller Cosmos, har fått många nya färgvarianter på senare tid. Det finns enkla, dubbla, halvfyllda och färger från rent vitt till mörkt cerise. Alltid lika pigga och koketta i sin uppsyn!
I det rosa och vita fältet fastnar jag också för ett avsnitt med kraftiga rosenflockel, en lågväxande vit pipört och röd rudbeckia som väver ihop sig med den dilliga rosenskäran. Pipörten förankrar planteringen i marken på ett effektivt sätt och skapar ett litet skimmer med sina grågröna blad. Sedan står de mer högväxande blommorna för rörelsen. Notera även den lilla snutten av mörkgrön häck i bakgrunden som sätter ramarna för växtligheten och skyddar dem från den pinande vinden. Häckarna är grunden till allt, och det som planterades allra först i den engelska trädgården.
