Naturens skönhet – Sida 2 – Greenspire Trädgårdskonsult

Ramslök är lundens egen vitlök

Ramslök är en vild lökväxt som trivs i fuktiga, halvskuggiga woodlandmiljöer. Den gillar speciellt en kalkrik jord, men vill du föra in den i trädgården så kan du bättra på förhållandena med en lucker och humusrik skogsjord som du kalkar upp med benmjöl, äggskal eller musselskal. Samma typ av ståndort och förutsättningar som julrosen gillar, så de två kan gärna växa i samma rabatt. Eller rabatt ska jag kanske inte säga, utan mer naturlik plantering. Om ramslöken skulle trivas bra hos dig så kommer den att sprida sig kopiöst. Men då är det bara att äta upp den!

Ramslökens blad och stjälkar har en mjuk vitlökssmak. Smaken är som intensivast när bladen är nya och ljusgröna i april och den avtar efter blomning. Ramslöksblomningen infaller i mitten-slutet av maj och det är en underbar syn. Hela luften doftar vitlök. Men glädjen av denna marktäckare är kortvarig, för snart vissnar bladen ner och växten är till synes borta. Fast då ligger löken i jorden och förbereder sig för en ny vår.

Du kan använda ramslöksbladen i pesto eller kryddsmör och som krydda istället för vitlök i t ex tomatsås. Eller så hackar du dem fint och blandar i en kall sås med creme fraiche. Man kan också smaksätta soppor med ramslök. Det är ingen risk att bladen skulle ta slut även om man kryddar maten med ramslök varje dag – när bladen är som smakrikast så går det inte åt så många. På bilden ovan har jag plockat ramslöksblad i ett ganska sent stadium. Man ser det på att bladen är matt gröna och lite tjockare. Att frysa ramslökshack går an, men smaken är inte densamma som hos färska blad.

Ramslöksfrö finns till salu, men det är inte helt lätt att få dem att gro. Ramslöken behöver en kylperiod för att gå ur sin frövila och det är inte så lätt att bryta den på konstgjord väg. Det bästa är att få tag i några plantor in the green och plantera dem i fukthållande, god skogsjord. Ta plantorna i god tid på säsongen, innan de hunnit gå i vila. Skövla inte i naturen, utan ta bara så många plantor du behöver för att gå igång. De kommer snabbt att sprida på sig om du valt rätt växtplats!

Hallands Väderö ett fint utflyktsmål

I naturreservatet ute på Hallands Väderö kan man lugnt tillbringa en sommardag med att gå runt mellan de olika naturtyperna. Ön är ca 3 kvadratkilometer stor och det finns ett välvandrat stigsystem som täcker hela ön. Du kommer hit med en turbåt från hamnen i Torekov. Båten går fram och tillbaka från morgonen till sena eftermiddagen och man får inte bli kvar över natten, såvida man inte hyr en lägenhet i fyrbostäderna som ägs av Torekovs församling. Båten var verkligen packad med folk – från småbarn i vagn eller bärsele till tonåringar med solstol, några entusiastiska vandrare, sommarslöa par och glada pensionärer med kaffeväska.

Jag åkte över under den värsta sommarhettan och de flesta besökare var helt inriktade på en dag på stranden och inte så mycket på växt- och djurlivet. Klimatet på ön är jämförbart med Falsterbonäset och det betyder milt under större delen av året och väldigt lite regn. Naturmiljöerna skiftar stort från betesängar, alkärr, enebackar, gammal ekskog till karga klippor och vita sandstränder. Här finns sommarbetande djur som kor och får och även små ponnyer. Såg inga hästar, men de brukar hålla till mest i södra delarna av ön. Betesdjuren håller gräs och sly nere och gör det framkomligt längs stigarna. På sanka partier går man över spångar.

Bland de vilda djuren var det mängder av olika sjöfåglar och gäss. På västra sidan av ön är ett område sälskyddat hela året och hit är det förbjudet att köra in med båt. Såg inga sälar, tyvärr. Jag hade nog inte väntat mig en så bergig holme, men det var väldigt mycket klippor. Mellan dem i svackorna växte mängder av taggiga björnbär, så ibland fick man backa och hoppa vidare åt ett annat håll för att ta sig fram. De vilda björnbären mognar tidigt i år på grund av värmen och den fuktiga försommaren och de är jättestora! Åt överallt där jag kom åt och borde ha haft med ett kärl att plocka i.

Insektslivet på ön ska vara särskilt stort och jag måste säga att just nu i alla fall är fjärilslivet alldeles enormt rikligt. Det var så mycket fjärilar att jag aldrig sett på maken. Påfågelögon var i absolut majoritet, men någon nässelfjäril, citronfjäril och pärlemorfjäril såg jag också. På norrsidan av ön flockades de kring större eller mindre bestånd av hampflockel, Eupatorium cannabinum. Hampflockeln växer i fuktigare jord på havsstränder, i strandsnår, diken och öppna lövskogar. Den blommar med blekt smutsrosa blommor under juli-september och är nära släkt med trädgårdsperennerna fläckflockel och rosenflockel.

Fjärilarna hittade hampflockeln och flockades kring blommorna. — Det vimlar av påfågelögon på hampflockeln.

Humleblomstret är ängens doldis

Humleblomster ären naturlig art som även förekommer i trädgården. — Humleblomstret i tre olika blomningsstadium: knopp, blomma och frökapsel.

Humleblomster är en liten knubbig blomma som, ja, ser ut som en liten humla. Den är nära släkt med trädgårdsväxten nejlikrot Geum coccineum. Man har faktiskt även förädlat fram olika namnsorter av det vilda humleblomstret Geum rivale. Den vita ’Album’ är nästan genomskinlig i sin vithet då både kronbladen och fodret är vitt eller limevitt.

Humleblomster förekommer helst på fuktiga ängar och här ser du den med några grannar smörblomma, teveronika och ängsbräsma. Örten är vanligt förekommande i naturen och syns även i alkärret,bäckkanter, i diken och fuktiga skogar. Stjälken är rödbrun och hårig och blomman hänger som en liten boll med öppningen neråt. Kronbladen i laxrosa skymtar försiktigt under de ludna foderbladen. När blomningen är över vänder hela blomställningen på sig så att den ludna borsten blir synlig.

Bladen hos humleblomster ser nästan exakt ut som hos den odlade röda nejlikroten. De är två- eller treflikiga och har ett stort uddblad längst in vid bladskaftet. Längst stjälken sitter det vanligen några små stipler, dvs små bladlika utväxter som ofta sitter i bladskaftets bas, men även mitt på bladskaftet alltså.

Den odlade röda nejlikroten ser du på bilden ovan. Den trivs i fukthållande jord i sol-halvskugga. Sorten ’Werner Arends’ har en rikblommande orangeröd, halvfylld blomma som har en lång blomningstid mellan maj och juli. Den blir ca 30 cm hög. Para gärna ihop den med det formstarka hakonegräset i gult och du får en klatschig kombination.

Grattis mamma!

Grattis på morsdagen, säger jag till min och andra mammor i Finland. För idag är det Mors dag i Finland. Och kan man välja en mer passande bild till mors dag än ”Violer till mor”? Min mamma sjunger jämt och ständigt på än den ena, än den andra märkliga visan. Just Violer till mor har jag alltid tyckt var lite melodramatisk. Den här bilden man får av en blind kvinna och den lilla flickan som plockar blommor och trycker dem i mammans hand. Snyftvarning alltså. Sången sjungs här av Bertil Boo som framförde den första gången 1946.

Sakta går de två i solen
smekta utav vårens vind.
Flickan drar sin mor i kjolen
modern hon är blind.
Men hon följer tyst den lilla
som berättar allt hon ser
så med ens står flickan stilla
ropar glad och ler.
Lilla mor violerna växer redan här
och de är så vackra där de står.
Med sin blåa färg
som av himlen lånad är.
Lilla mor hon ler när hon förstår
att det är vår.
Mor, om du vill vänta
här en stund på mig
ska jag gå och hämta en bukett till dig.

Styvmorsviolen är en vanlig växt i magra, kalkfattiga miljöer och växer gärna på bergshällar, vägkanter och torra betesmarker. Den blommar i maj-juni och doftar lite svagt. Det finns en legend bakom det gamla namnet trefaldighetsblomma som lyder så här: Från början var trefaldighetsblomman den mest väldoftande av alla blommor men när hon såg hur människorna trampade ner säden för att plocka henne bad hon Gud att bli fråntagen doften. Hon slapp den, och fick istället ”gyllene för Fadern, vitt för Sonen och violett för den Heliga Ande”. Därav de tre färgerna som även ligger i det vetenskapliga namnet Viola tricolor.

Jag läste en intressant antagelse gjord av Carl von Linné angående pollinering av styvmorsvioler: Styvmorsviolen pollineras av fjärilar, humlor och bin. Linné ansåg att den pollinerades endast av humlor och gjorde utifrån denna felaktiga premiss en ekologisk förutsägelse:
1. Styvmorsviol pollineras endast av humlor.
2. Om humlorna försvinner så försvinner styvmorsviolen.
3. Humlornas överlevnad beror på hur mycket möss det finns (eftersom mössen förstör humlornas bon).
4. Antalet möss beror i sin tur på antalet katter.
Alltså: Om det finns gott om katter så klarar sig styvmorsviolen bra.

Njaa, det blev väl så där, får man väl säga om Linnés slutledningsförmåga.

Vackra himmelsblå vårogräs

Majveronikan blommar som allra finast i maj månad. — Trådveronikan har förtjusande små, ljusblå blommor och är nära släkt med den mörkare teveronikan.

Jag är en mjukis-trädgårdsmästare. Alltså vad gäller ogräs. Ogräs är ju växter de också och definitionen blomma-ogräs är olika beroende på vem som yttrar sig. Eller beroende på var plantan växer. En allmän förklaring på vad som är ett ogräs är helt enkelt en växt som växer på fel ställe. Så jag har svårt att rycka bort sådant som råkar vara vackert, om det inte stör där det hamnat. Min gräsmatta är inte känd för att vara någon golfgreen, utan närmast en blomsteräng. Antalet ingående arter skulle vara kul att räkna. Om man hade lagt ut en ruta på 1×1 meter och plockat ut alla ingående växter. Det måste jag bara göra. En dag när jag har tid.

Det som blommar just nu är bland andra den ljust blå trådveronikan. Den finns både i gräsmattan, fast så nära öppen jord som möjligt. Antagligen lätt att konkurrera ut. Men den växer också på rena leran i kantzonen av trädgårdslandet. Det är en vanlig växt på frisk, öppen och mager mark, skriver Mossberg. Förekommer på skogsvägar, stigar, betesmarker och stränder. Stjälken kryper fram och slår lätt rot på vägen. De blå blommorna är rikliga på plantan och blommar från maj-juli. Jättefin!

Jordrevan är ett ogräs som sprider sig med revor och utlöpare. — Jordrevans blad skiftar snyggt i bronsfärg.

Jordrevan drar lite mer åt det violetta hållet. Bladen är vackert bronsaktiga och lyser så vackert i motljus. Jag har stora bestånd i hästhagen och de är tydligen inte smakliga för hästarna låter dem stå kvar. Jordrevan växer också krypande längs marken med långa revor. De slår rot med jämna mellanrum och så sprider sig växten vidare. Jordrevan började blomma redan för några veckor sedan men den är lika fin ännu. Har också lite småplantor i grönsakslandet, men där plockar jag faktiskt bort dem. Annars är det en vanligt förekommande växt lövskogar, hagmarker, bryn och skräpmark, konstaterar floran. Mycket dekorativ, säger jag.

Naturens gula vårblommor

Just nu är det blomningstid för några av de gula vårblommorna som växer med lök eller knölstam. Svalörten, Ranunculus ficaria, är ett litet ogräs som sprider sig snabbt under jord. Den bildar täta mattor med piggt gula blommor. Lyckligtvis vissnar bladmassan ner nästan med en gång så fort växten blommat klart och därefter kan andra växter ta vid. Växten blir bara 15-20 cm hög, och bladen ännu lägre, men den växer med långa rankor över markytan. Det finns även odlade former av svalört med grönvita eller kopparröda blommor.

Vårlöken, Gagea lutea, är den vanligaste vårlöken i Norden. Den blir ganska stor, 10-25 cm hög och växer på frisk till fuktig mark i näringsrik jord. Du kan hitta den i gräsmattor, dikeskanter, beteshagar och i ljus lövskog. Det finns flera släktingar till den som är mindre vanliga och ofta något mindre i storlek. Lökarna förökar sig genom att det utbildas mängder av små sidolökar så det blir ofta stora tuvor av vårlök på samma ställe.

Gulsippan, Anemone ranunculoides, är precis i början av sin blomningstid. Denna knallgula blomma trivs i kalkhaltig och frisk mulljord. På betesmarker, lövskogar och även i min naturlika gräsmatta växer den fint. Gulsippan är nära släkt med vitsippan och kan även i sällsynta fall korsa sig med den. Dess blommor blir då blekgula. Gulsippan växer med långsträckta, krypande jordstammar och bildar snabbt täta mattor.

Vad ska träden vara bra för?

Det händer, tack och lov allt mer sällan, att man ser nybyggen där den nya tomtägaren bestämt sig för att skövla rent och plana ut marken till en jämn nivå. För här ska det anläggas gräsmatta! Träden skräpar ner med sina löv och ger skugga, säger man. En jämn, smaragdgrön gräsmatta är status. Och den ska vara lätt att klippa med den nyinskaffade åkgräsklipparen. Bruum bruum liksom. Okunskap skyller jag på, för jag tror egentligen inte att man tänkt på vad träden ger oss alla.

Synen på ett träd beror lite på vem du frågar. Ur ett hälsoperspektiv är trädens förmåga att filtrera luftföroreningar och dämpa buller från ex trafik uppenbar. Träden bidrar till ett utbyte mellan koldioxid-syre, de dämpar vinden och reglerar temperaturen. På blöta eller översvämningsdrabbade platser står träden för en naturlig dränering av markvatten. Ornitologen drar fram fåglarnas möjlighet att söka skydd för sina bon och mat i form av larver och fullvuxna insekter. Kulturmiljönissen och miljömuppen värnar om träden för den biologiska mångfaldens bevarande i landskapet och de historiska parkanläggningarna. För landskapsarkitekten formar träden siktlinjer och stoppunkter för både blick och rörelse.

Artrikedomen i ett gammalt träd kan vara avsevärt större än i 100 unga, nyplanterade träd. I håligheterna finns det plats för fladdermöss och hålhäckande fåglar. Under den skrovliga barken lever miljontals små kryp och i finrötternas samspel med jorden finns en lika stor artrikedom dolt under förnan i markytan. Och det här gäller inte bara längst inne i en urskog, utan lika väl i parkmiljö mitt inne i stan. Det är helt fantastiskt!

Även golfbanan behöver träd för att bli attraktiv. — Utan minsta träd hade golfbanan varit en ödslig upplevelse.

Trädens sociala värden gäller inte bara hälsoaspekten med luftrening, utan även kopplat till sammanhang som rekreation, motion, meditativa upplevelser, lek, sorgearbete och avkoppling. Själv är jag uppvuxen i en skogsrik bygd, där naturen och skogen var våra enda ”lekplatser”. Jag känner ett väldigt lugn och en otrolig avkoppling av att vistas i trädens närhet. I skogen är jag aldrig rädd. Inte ens för att gå vilse, eller för att bli anfallen av vilda djur. När jag kommer in bland träden sjunker pulsfrekvensen och blodtrycket och jag blir alldeles stilla inombords. Oberoende om jag jobbar fysiskt med att ta rätt på ved, plockar svamp och bär eller bara sätter mig ner med en fika.

Väddväxter i trädgården och det fria

Insekterna älskar väddarna som trivs på sandig mark. — Väddväxterna är bra insektsblommor och lockar till sig både humlor och fjärilar.

Familjen väddväxter är inte så stor, och många arter är mycket alldagliga till utseendet. Men det finns några vackra vilda former som gärna växer på mager, sandig mark i vägrenar eller betesmarker. Åkervädden är en ganska vanligt förekommande perenna växt som drar till sig en hel del insekter. De kryper då omkring uppe på toppen av den ljusblå-lila fluffiga kudden. Blomningen pågår under juli-augusti och blommans form gör att den alltid är tillgänglig för nektarsök.

Väddarna drar till sig humlor som söker nektar. — Vinröd vädd med täta småblommor i korgen.

De odlade väddarna tillhör släktet Scabiosa, som härstammar från Kaukasus och länderna kring Medelhavet. Väddarna trivs bäst i lätt och väldränerad jord, gärna sandmark med god kalkhalt. Tyvärr kan de vara godis för harar och kaniner har jag märkt. Men får de stå ifred blommar de vackert på sensommaren i sällskap med t ex temyntor, höstflox och såpnejlika. Scabiosa caucasica har många namnsorter i olika vita, blå och vinröda nyanser.

Vädden är en graciös blomma som passar i den torrare rabatten. — Väddarna är små arkitektoniska konstverk.

Utnyttja naturliga trädbestånd

I många naturlika planteringar och kantzoner vid t ex golfbanor ut mot naturmark är det smart att utnyttja den naturliga föryngringen som ger gratis plantmaterial. Det kräver en del skötsel att välja ut de trädslag som man vill satsa på och röja buskskiktet, men det är trots allt ett enkelt sätt att anlägga blandskog. Det behöver inte bli någon vildvuxen skäpmark, men däremot kan man med tiden välja ut riktigt fina träd och skapa variation i höjdled i planteringen.

Björk växer gärna tätt och måste gallras genom röjning. — Röjning av självföryngrad björkskog behöver göras flera gånger under uppväxten.

Björken är det trädslag som sprider sig lättast, speciellt om marken är lite fuktigare. Björkfröet är litet och flyger långt, minst 100 meter. Det blir lätt gott om nya plantor där det finns ljus. Björken växer snabbt och behöver röjas redan inom något år för att inte växa för tätt. Speciellt måste man vara påpasslig med röjning kring barrträdsplantor, eftersom de är känsliga för skuggning.

Klibbalen föryngras lätt genom stubbskott. — En sumpmark med klibbal föryngras lätt genom stubbskott.

Där man röjer kommer det lätt upp stubbskott och av dem kan man bilda nya plantor ifall man kommit på andra tankar eller någon av de andra arterna gått ut. Tänk också på att spara lite asp, sälg och rönn om det förekommer, eftersom de är naturvärdesträdslag. Beroende på jordmån och markförhållanden kan man plantera in andra arter som ger en variationsrik miljö. Lärk är ett intressant trädslag som har ett mycket vackert höstutseende i lysande gult. Så lärk tycker jag man borde satsa på att plantera in.

Lärkens höstfärg är värd att ses. — Lärken har en vacker höstfärg som ofta sitter kvar länge.

På flottfärd i Kävlingeån

Firade en stillsam kväll på Kävlingeån med mina gäster från Finland i förra veckan. Hade läst om denna annorlunda naturupplevelse, men trots att flottfärderna hållit på i 22 år, enligt föraren, så har jag aldrig hört talas om den tidigare av mina bekanta. Kanske är Kävlinge för långt från Eslövs kommun?

Det var en mild kväll med mycket svag vind och ett halvdisigt solsken. Men miljön var härlig och själva idén med att åka flotte på en smal å är ju alldeles ypperlig. På flera ställen smekte vi nära växtligheten och det var som att befinna sig i en annan världsdel. Mycket passande kallades flytetyget för Mississippi. Båten eller flotten kördes med en gammal 4-taktig utombordsmotor som gick tyst och jämnt. Sakta körde vi förbi de boendes små badbryggor och tjuvkikade in i vackra trädgårdar.

Den dominerande växtligheten är utan att tveka jättebalsaminen Impatiens glandulifera. Det är ett präktigt ettårigt ogräs som hör hemma på två-tretusen meters höjd på västra Himalayas sluttningar. Från att ha inplanterats som prydnadsväxt i enstaka trädgårdar har den snabbt spritt sig i bebyggda områden och även i naturen. Jättebalsaminen respekterar nämligen inte rabattens gränser utan sprider sig som den vill. Växtens klubbformade kapsel öppnar sig explosionsartat vid minsta beröring och slungar iväg fröna långt från moderväxten. När du väl fått in den en gång är den så gott som omöjlig att utrota.

Annars kunde vi se kaveldun, vass, vattenmynta, fackelblomster och lite vita näckrosor. På den norra strandvallen betade kor som höll landskapet öppet ända ner till vattnet. Söker man en stillsam aktivitet med närhet till naturen och som dessutom passar för funktionshindrade, som lätt kan rulla upp på flotten, så är det här en trevlig naturutflykt både i pedagogiskt och rekreationsssyfte. Det är egentligen bara krokodilerna som saknas.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: