På flottfärd i Kävlingeån

Kävlingeåns flotte för dig nära naturen och vattnet.

Firade en stillsam kväll på Kävlingeån med mina gäster från Finland i förra veckan. Hade läst om denna annorlunda naturupplevelse, men trots att flottfärderna hållit på i 22 år, enligt föraren, så har jag aldrig hört talas om den tidigare av mina bekanta. Kanske är Kävlinge för långt från Eslövs kommun?

De boende har sina egna bryggor nere vid ån.

Det var en mild kväll med mycket svag vind och ett halvdisigt solsken. Men miljön var härlig och själva idén med att åka flotte på en smal å är ju alldeles ypperlig. På flera ställen smekte vi nära växtligheten och det var som att befinna sig i en annan världsdel. Mycket passande kallades flytetyget för Mississippi. Båten eller flotten kördes med en gammal 4-taktig utombordsmotor som gick tyst och jämnt. Sakta körde vi förbi de boendes små badbryggor och tjuvkikade in i vackra trädgårdar.

Balsaminen är ett storväxt ogräs som sprider sig ohämmat med frön.

Den dominerande växtligheten är utan att tveka jättebalsaminen Impatiens glandulifera. Det är ett präktigt ettårigt ogräs som hör hemma på två-tretusen meters höjd på västra Himalayas sluttningar. Från att ha inplanterats som prydnadsväxt i enstaka trädgårdar har den snabbt spritt sig i bebyggda områden och även i naturen. Jättebalsaminen respekterar nämligen inte rabattens gränser utan sprider sig som den vill. Växtens klubbformade kapsel öppnar sig explosionsartat vid minsta beröring och slungar iväg fröna långt från moderväxten. När du väl fått in den en gång är den så gott som omöjlig att utrota.

Längs åkanten betar kor som håller ängarna öppna.

Annars kunde vi se kaveldun, vass, vattenmynta, fackelblomster och lite vita näckrosor. På den norra strandvallen betade kor som höll landskapet öppet ända ner till vattnet. Söker man en stillsam aktivitet med närhet till naturen och som dessutom passar för funktionshindrade, som lätt kan rulla upp på flotten, så är det här en trevlig naturutflykt både i pedagogiskt och rekreationsssyfte. Det är egentligen bara krokodilerna som saknas.

Växtligheten brer ut sig över vattnet och ger en spännande stämning.

Bergklinten är en praktfull försommarblomma

Klintarna är ett stort släkte som tillhör familjen asterväxter. Släktnamnet Centaurea betyder kentaur, alltså den mytologiska varelsen som bestod av till hälften man och till hälften häst. Kentaurerna var mycket kunniga i läkekonst och klintarna användes mycket som medicinalväxter.

Bergklinten har en intensivt blå färg som är ganska ovanlig i växtvärlden.

Bergklinten, Centaurea montana, härstammar från sydeuropeiska bergstrakter. Den har en starkt blå färg, som är ganska ovanlig i växtvärlden, men som återfinns bl a hos sin nära släkting blåklinten. Bergklinten är en lättodlad perenn som nästan kan bli ett ogräs, eftersom den sprider sig lätt med underjordiska utlöpare. Den vanliga blå varianten kan kombineras med rosa, vita och mörklila namnsorter.

Bergklinten vill ha väldränerad, men något fuktig jord och trivs i full sol.

Bergklinten blir ca 50-60 cm hög och blommar i juni-juli. Den vill stå soligt och gärna i lite torrare jord. Du kan kombinera den med till exempel akleja, prästkrage, röllika och grekvädd, som alla är perenna växter med liknande ståndortskrav.

Lupiner – ogräs eller prydnadsväxt?

Lupiner är ärtväxter som tar upp kväve ur luften och lagrar det i rötterna.

Det beror lite på hur man ser på saken. Hemma hos mig är aklejan definitivt ett ogräs eftersom den sprider sig hejvilt och rikligt. Men jag skyfflar bort den där jag inte vill ha den. Med lupinen är det precis likadant där den trivs. Namnet lupin härrör sig för övrigt från latinets lupus = varg, och syftar till växtens förmåga att ta sig fram med våld. Har man lyckan att få fram fina färgkombinationer som passar in så är den ju en underbar försommarblomma.

Lupinen har blommor i många olika färgkombinationer från blått, vitt till rött och rosa.

Lupinen är en ärtväxt som fixerar kväve i rotknölarna och fröna hos vissa arter är faktiskt ätliga. I medelhavsområdet och Nordafrika lägger man in dem i saltlag och serverar dem ofta som aptitretare, både med och utan baljor. Medan andra arter däremot innehåller  svaga halter av giftiga alkaloider.

Lupinerna är tacksamma att blanda in i den soliga, torra rabatten med växter i den silvriga färgskalan.
Lupinerna är tacksamma att blanda in i den soliga, torra rabatten med växter i den silvriga färgskalan.

Eftersom lupinen kan ordna fram sin egen näring från luften växer den gärna på karga platser som torra dikesrenar, men också i glesa woodland och vid vatten. Blomningen är relativt kortlivad, men den utvecklar nya, mindre blomställningar efter hand och ger på så vis ett lite längre prydnadsvärde. Lupiner är också vackra som snitt, att ta in i vas, men står sig tyvärr inte så många dagar.

Lupinen är en ståtlig snittblomma, men håller sig inte så många dagar.

Rätt planteringsavstånd ger växten bättre utveckling

Många gånger ser man växter som kommer att bli flera meter höga och breda planteras tätt tillsammans, för de är ju så pluttiga när man köper dem i plantskolan. Det är svårt att förstå att den lilla forsythian med 3-4 grenar och en höjd på ca 40 cm ska bli en jättebuske på 2-3 meter i höjd och 2-3 meter i bredd. Vill du ha ett slutet buskage av forsythia rekommenderas ett plantavstånd på ca 1 meter. Sätter man ut en rad så här glest kan man gärna komplettera med en marktäckande perenn de första åren eller täcka marken med barkflis eller dylikt. För att hålla ogräset borta helt enkelt, för innan grenarna börjar hänga över och skugga marken kommer det in en hel massa ogräs.

Nävor är bra marktäckare under buskar och träd och sprider sig gärna själva.
Nävor är bra marktäckare under buskar och träd och sprider sig gärna själva.

Ju tätare plantering, desto mer får man vara beredd på att beskära gamla grenar för att föryngra och bereda plats för nya skott när plantan blir äldre. På så vis får du välskötta buskar som ser hyggliga ut även vintertid när det enda man ser är kala grenar. Beskärningen gynnar oftast blomningen, så blommorna blir lite större och vackrare på en beskuren buske. Blir planteringen alltför kompakt i alla fall kanske du måste ta bort någon växt helt och hållet för att den inte längre får plats.

Amerikanskt hönsbär är en bra marktäckare, men växer långsamt i början.
Amerikanskt hönsbär är en bra marktäckare, men växer långsamt innan den etablerat sig helt, så täck gärna jorden med bark.

Detsamma gäller även för perenna växter, fast där kan det ofta vara en fördel att sätta dem lite aningen för tätt från början. Då sluter sig bladverket fort och skuggar undan ogräset. Undantaget är växter som sprider sig väldigt fort på egen hand via frön eller revor. På perenner finns det ofta goda c/c-angivelser på växtetiketten. Det är ett mått på avståndet mellan centrum på en planta till nästa. Ofta kan man säga att avståndet är ungefär detsamma som växtens höjd, undantaget de storvuxna perennerna som ofta blir smalare nertill. Så en stormhatt som blir en meter hög planteras ändå med ett c/c på ca 35 cm.

Genom att placera ut krukorna på den förberedda jorden ser du att täckningen blir jämn.
Foto: perenner.se

Placera ut plantorna på den förberedda jorden innan du gräver ner dem. Då ser du att du får en jämn täckning och fördelning av växter över hela rabatten. Det är särskilt bra om man blandar många olika sorts växter med olika c/c-avstånd. När växterna väl är utlagda på sina platser går sedan själva planteringen fort.

Växter som självsår sig passar i den halvvilda trädgården

Inte har man hjärta att rensa bort de självsådda violerna i grusgången.
Inte har man hjärta att rensa bort de självsådda violerna i grusgången.

Det finns perenna växter och tvååringar (bienner) som sköter spridningen på egen hand och bjuder på trevliga överraskningar när de dyker upp lite här och där i trädgården. Inga växter för en vän-av-ordning precis. Man kunde kalla dem ogräs om man var lagd åt det hållet. Men om du inte har tid och ork att pyssla så där värst mycket i trädgården så är de din räddning då de ger ett frodigt och charmigt intryck. De väljer sin växtplats själva och blir därför ofta särskilt välutvecklade och kraftiga. Vilka växter ska man då satsa på om man vill komma lätt undan?

Aklejorna självsår sig lätt och sprider sig på egen hand i rabatterna.

Akleja har jag själv alldeles för mycket av i gruset runt huset.  Så till den milda grad att jag måste skyffla plats för gången. För trampa på plantorna vill man ju inte heller. Aklejorna kan korsa sig och dyka upp i nya färger, liksom även penséerna. Och det verkar inte vara så noga med jorden heller eftersom de verkar trivas lika bra i gruset som mellan plattorna. Stockrosen är en annan överlevare som utvecklas över två år och blommar andra året. Den behöver inte mycket plats där den tränger sig in vid husväggen.

Stockrosen korsar sig gärna och nya färgvarianter uppstår spontant.

Lavendel och daggkåpa är två andra perenner som man lätt får för många av om de trivs. Den pålitliga marktäckaren brunnäva en tredje. Och har du någon gång haft jättevallmo i rabatten så är den svår att bli av med. Jättevallmon växer som en galning under försommaren, blommar snabbt och intensivt och förfaller sedan snabbt. Så det gäller att ha pålitliga marktäckare som tar över efter blomsterchocken. Annars blir det ett tomt hål i rabatten där vallmona stod.

Både daggkåpa och fingerborgsblomma självsår sig effektivt där de trivs.

Min absoluta favorit bland mormorsväxterna (vid sidan om pionerna förstås) är fingerborgsblomman, Digitalis purpurea. Det är också en tvååring som självsår sig med pyttesmå frön som sprids som elden. De små fröplantorna kan man lätt rensa bort, men det blir alltid någon kvar tätt intill en annan planta, så den blir kvar om du någon gång fått in den i trädgården.

Växter upptäcker landminor

Fröpåsar med genmodifierade frön från backtrav detekterar nedgrävda landminor.
Foto: malin.lobell.se

Det är nog inget skämt, utan en fullt allvarlig idé som utvecklats av det danska företaget Aresa och lanserats som fröpåsar i samarbete med konstnär och trädgårdsdesigner Malin Lobell. Påsen innehåller backtravsfrön i genmodifierad form. Det man manipulerat är växtens färg då den kommer i kontakt med kvävedioxid som avges från landminor.

Backtraven är en tacksam växt i gentekniksammanhang då den har en begränsad genuppsättning.

Historien är denna: Aresa har tagit fram ett genmanipulerat frö av ogräset backtrav, Arabidopsis thaliana. Plantan får röda blad då den reagerar på kvävedioxid och tungmetaller. Kvävedioxid är ett ämne som frigörs från nedgrävda landminor. Det röda färgämnet kommer sig från växtfärgämnet anthocyanin. Samma röda ämne som syns i växternas blad nu om hösten. Fröna har sedan kunnat sås över områden där man misstänker omfattande minering. Där plantorna blir röda i bladen kan man alltså misstänka att en mina ligger begravd. Utöver backtrav har man också gjort en lyckosam lansering av biodetekterande tobaksplantor som är lite pålitligare i groningsprocessen än den något nyckfulla backtraven. Backtravsupptäckten gjordes redan för ca 8 år sedan, men idén med de fräcka fröpåsarna The Landminefinder kom till tidigare i år. Designen är gjord av Malin Lobell.

 

Kampen mot ogräset fortsätter

Våtarven är en växt som älskas av hönsen.
Hönsen älskar våtarven och den kallas även chick weed på engelska.

Vem har inte suckat över ogräsens utbredning en fuktig sommar som denna. Det har varit ypperliga tillväxtbetingelser med ganska varmt väder och jämn fuktighet. Olika jordar har olika specifika ogräs och det kan man ofta ha till hjälp när man ska klassificera en jordart och platsens fuktförhållanden. Mycket man lär sig med att rensa ogräs med andra ord.

Välväxta exemplar av den giftiga växten korsört.
Ståtliga exemplar av korsört som trivdes fint i den näringsrika och sandiga jorden.

Råkade ut för mitt livs häftigaste korsörtsbestånd för ett tag sedan. 1400 m2 med blommande korsört i knähöjd. Sandig och genomsläpplig, näringsrik jord trivs den i. Nu fanns inget annat att göra än att snabbt rycka bort alla plantor innan de hann sätta frö. Korsörten är ett ettårigt, giftigt ogräs som enbart sprider sig med frö, så att begränsa frösättningen är väsentligt för bekämpningen. Man får inte lämna kvar blommorna på marken för de kan utvecklas till frö även om plantorna är avklippta. I ett tidigare utvecklingsstadium kan man däremot tänka sig att slå av ogräset med trimmer. Roten utvecklar inga nya plantor. Korsörten är för övrigt nära släkt med den för hästfolk välkända växten stånds, som är mycket giftig för hästar.

Inget bra läge när korsörten kommit i frö för då sprider den sig effektivt.
Inget lysande läge när korsörten kommit så här långt i sin fröutveckling.

Rensandet tog tid, men till slut fick vi bort korsörten. Men det fanns tyvärr ett lägre skikt också och det var våtarv. Våtarven är lite besvärligare att bli av med för den gror både från frö och gröna delar. En våtarvsplanta kan lätt täcka en stor yta om den får bre ut sig. Våtarven, som också är ett ettårigt ogräs, sätter nya rötter anefter som den växer ut med sina stjälkar. Därför är det jätteviktigt att få bort alla delar av plantan när man rensar. Annars blir problemet bara ännu större. Och det kan gå väldigt fort! Rensar man en tyngre jord när den är för fuktig blir det lätt kvar många delar som sätter fart igen.

Så snyggt det blev när allt ogräs är bortrensat och jorden beredd och insådd med gräsfrö.
Efter grässådd och vältning.

Ogräsängen jag beskrev omvandlades småningom till en gräsmatta efter två rensningar. Får nu hålla koll på groende ogräs så att det sådda gräset har en chans att hävda sig och snabbt växa till sig.

Det vackra, röda ogräset vallmo

Kornvallmon är en enanstående vacker endagsblomma och dessutom ett svårt ogräs.
Ibland råkar man köra förbi ett fält eller en dikesren som är brännande het av blommande vallmo. Det är nog tillika med blåklint det vackraste ogräset som jag skulle ha svårt för att ta bort om jag var bonde. Men det är helt klart att när de växer invävt i sädesfälten så försämrar de spannmålens kvalitet.

Papperstunn kornvallmo glöder i dikeskanten.

Det finns i huvudsak två arter som är väldigt snarlika varandra. Kornvallmon har styva, utåtstående hår längs stjälken och en nästan rund frökapsel. Rågvallmons stjälk är mjukhårig med uppåtriktad borst och en avlång frökapsel. Båda blommar bara en dag, och det är inte lönt att ta in dem i buketter, för kronbladen trillar nästan omgående. På bilderna här intill har jag fotat kornvallmo.

Kornvallmo gillar kalkrik jord. Lera eller sand spelar mindre roll.

Korn- och rågvallmo är ettåriga fröogräs som oftast gror redan på hösten. De sprider sig enbart med frön, så om du klipper av blommorna kan du stoppa spridningen. Tänk på att växtsaften är giftig, så om du är känslig bör du ta på handskar när du rensar bort vallmon. Detta gift kan även döda boskap om de får i sig stora mängder av växten.

Locka fjärilarna till din trädgård!

Locka fjärilar till din trädgård eller balkong och njut av naturens vackraste små smycken! Ger du dem goda förutsättningar för att trivas och föröka sig gör du samtidigt en god gärning för vår gemensamma natur. Vi är nog många som kan konstatera att antalet dagfjärilar minskat kraftigt de senaste åren. Visst fanns det mer fjärilar när vi var barn? Jag brukade samla och föda upp fjärilslarver av olika slag tills de kläcktes som fullvuxna fjärilar. Det var förstås nässelfjäril, men också t ex påfågelögon och olika dagspinnare. Men idag har de naturliga foderväxterna för fjärilslarver minskat till följd av rationaliseringar och kemikalieanvändning inom jord- och skogsbruket. 

Larver från nässelfjäril som äter på nässlans blad.Med både värdväxter till fjärilens larver och nektarrika blommor till de vuxna fjärilarna kan din trädgård bli en uppskattad miljö för fjärilar.

Vad bör du tänka på i planeringen för en fjärilsträdgård? En fjärilsträdgård kan se ut på många olika sätt beroende på förutsättningarna på platsen. Det som många fjärilar letar efter är värdväxter att lägga sina ägg på, vindskydd, fuktighet och så nektarväxter förstås. Söderläge är oftast en förutsättning för att få nektarväxterna att trivas. Värdväxterna är många gånger vad vi kallar ogräs. Så var inte för nitisk i rensningsarbetet, utan spara lite värdväxter i utkanterna av trädgården! Det kan vara nässlor, olika ärtväxter, korsblommiga kålväxter, ängsbräsma, brakved, getapel. På dem finns det ofta fjärilslarver.

Pärlemorfjärilar är beroende av ogräs i våra trädgårdar och torrbackar.
En hedpärlemorfjäril som landat på en oxtunga. Foto Magnus Unger

Har du bara en liten trädgård så välj några få nektarväxter med stark dragningskraft, till exempel syrenbuddleja för dagfjärilar och kaprifol för nattfjärilar. Ju större trädgården är desto fler arter får du plats med som tillsammans blommar under hela säsongen mellan vår och höst. Placera gärna växterna i grupper, hellre än en här och en där. Det gör det lättare för fjärilarna att hitta dem.

Gullvivor hör till de bra tidiga fjärilsväxterna i trädgården.
Grann färg, djupt gap med mycket nektar kännetecknar fjärilsblomman gullviva.

Vilka växter lockar fjärilar? En typisk dagfjärilsblomma skyltar med sin krona. Det betyder att den har en stark färg. Ofta gul eller röd. Den är rik på nektar som sitter i rör och sporrar, anpassade för fjärilens långa sugsnabel. Tidigblommande pollen- och nektarväxter är gullviva, aubretia, praktstenört, luktviol, sälg och fågelbär. Några perenna växter som blommar senare och är fina fjärilsfoderväxter: mynta, lavendel, timjan, isop, heliotrop, nepeta, såpnejlika, klint, salvia, röd solhatt, kärleksört, kanadensiskt gullris, fackelblomster, vattenmynta och gökblomster. Nattfjärilar är glada för att hitta starkt lysande nattljus. Bland ogräsen så är tistlar en ypperlig nektarkälla.

Nässelfjärilar flockas på en röd rudbeckia. Foto Rosemarie Rudenvall

Kraftigt förädlade växter som rosor och tulpaner är sällan populära fjärilsväxter eftersom de ofta saknar både doft och nektar. De har dessutom ofta blommor med flerdubbla uppsättningar av kronblad som fjärilarna har svårt att landa på.

Dessutom kan du tänka på att ett fågelbad eller en grund damm är uppskattat varma dagar. Där vilar många fjärilar mellan blomflygningarna. Till slut får jag bara tillägga: undvik all kemisk bekämpning i trädgården. För fjärilar har ett mycket väl utvecklat luktsinne och undviker gärna växtmiljöer som är besprutade.

Den ovanliga dagfjärilen monark har landat på en hortensia.
Den ovanliga dagfjärilen monark har här landat på en hortensia.

Trädgårdsmästarens kirskålspaj

Kirskålen dyker upp lite varstans i rabatt och gräsmatta.
Blomknopp och unga blad av kirskål.

Om vi hade haft en omröstning kring vilket som är vårt mest hatade ogräs så är jag säker på att kirskålen hade kommit upp bland de tre i toppen. Så mycket frågor får jag varje vecka om bekämpning av kirskål att jag drar denna snabba slutsats. Många ser helt mordiska ut i blicken när de pratar om kirskål. Egentligen är det lite konstigt, för den är ju grön och ganska dekorativ. Men den brer lätt ut sig och täcker in lägre växter. Kirskålen heter Aegopodium podagria på latin och det första namnet betyder liten getfot, vilket anspelar på bladets form. Podagria antyder att den använts för att bota gikt.

Kirskålen är ett tecken på näringsrik jord och den trivs såväl i sol som skugga. Den sprider sig både med frön och utlöpare. Att försöka rensa bort den är sällan helt framgångsrikt eftersom varje liten rotbit av det täta rotsystemet som blir kvar i jorden kan ge upphov till en ny planta. Man måste vara väldigt noggrann och ha lucker jord om man ska lyckas få bort kirskålen bara genom rensning. Genom att du plockar bort blommorna innan de hunnit sätta frö begränsar du spridningen den vägen. Klipp eller slit bort bladen så fort de visar sig så utarmar du långsamt växten. Den kan då inte tillverka näring genom fotosyntes och tynar sakta bort. Men det kan ta flera år innan du lyckas bli kvitt den. En annan något snabbare metod som bygger på samma funktion är att marktäck med en svart duk eller svart plast. Men inte heller det går på en säsong, utan du måste vara uthållig.

Kirskålen har vävt in sig bland aklejorna i rabatten.
Kirskålen har vävt in sig ordentligt bland aklejorna i rabatten.

Jag har tidigare skrivit om att många ogräsväxter passar alldeles utmärkt i matlagningen. Se t ex nässelsoppa här. Nu tänkte jag att du skulle få ett recept på Greenspires bästa kirskålspaj.

Pajdeg: 150 g kallt smör, 3 dl mjöl (gärna vetemjöl, dinkel eller annat fullkornsmjöl blandat), 2 msk kallt vatten, 1 krm salt. Hacka snabbt ihop mjöl, salt och smör till en grynig massa. Tillsätt vatten och knåda ihop till en stor boll. Klä en pajform med löstagbar kant med degen. Ställ i kylskåpet att vila i ca 1 timme. Förgrädda sedan i ca 15 min i 200 grader.

Fyllning: 3 l kirskål (även lite ängssyra, mangold, spenat eller vad som råkar finnas), 1 lök, 3 klyftor vitlök, 2 msk olivolja, färska kryddor (oregano, persilja, gräslök, basilika, libsticka, ramslök, timjan eller vad du råkar ha), oliver, 100 g fetaost. Plocka unga kirskålsblad och förväll dem snabbt i kokande vatten. Låt dra ur i ett durkslag. Hacka lök, vitlök och stek dem mjuka i oljan. Lägg kirskålen i pajskalet, krydda med svartpeppar, paprikapulver, och salt ifall du väljer att slopa fetaosten. Kärna ur oliverna och lägg i formen tillsammans med de hackade kryddörterna. Tärna fetaosten fint och tryck ner i fyllningen. Vill du göra en matigare paj med lax eller skinka så kan du ta i det nu också.

Äggstanning: 3 ägg, 2½ dl mjölk, 3 dl riven ost. Vispa ihop ägg och mjölk och rör ner ostrivet. Häll över grönsakerna i pajen. Grädda i 200 grader ca 30-35 min, eller tills fyllningen stelnat och ytan fått fin färg. Njut med en blandad grönsallad och något gott att dricka.

Paj med kirskål och färska kryddor passar till picknick och buffé.
Kirskålspajen är god att ta med på picknicken eller på buffébordet.