Rosornas fruktsamma fiende

Förfärligt fruktsamma är de, bladlössen. En enda hona kan få en miljon ungar på några enstaka veckor. Det är inte klokt! Den är ett helt litet underverk egentligen, bladlössens livssaga. På våren börjar de från noll och kläcks från övervintrade ägg. Det är honor som redan från födseln är befruktade som föder gravida kopior av sig själva. Bara en sådan sak är ju helt sjuk. En helt vanlig bladlushona sätter 50 larvbarn om dagen under hela sin livstid.

Bladlössen invaderar späda skott och saftiga blomknoppar.

Hannarna kommer in i bilden först till hösten. De parar sig med honorna som lägger ägg som sedan övervintrar. Himla praktiskt alltihopa! Sedan finns det ju tillfällen när det växer ut vingar på de vuxna bladlössen, fast de inte har det från början. Det är när det börjar bli trångt på foderväxten och de behöver sprida på sig. Jag läste någonstans att man kan kalla dem luftplankton, så som de sprids för vinden i många mil, ledda av luftmassorna. Så ser de något gult eller limegrönt och droppar ner till marken för att äta.

Bladlössen attraherar myror som lever på den söta vätskan de avsöndrar.

Bladlusen sticker in sin sugsnabel i det späda skottet eller den lilla knoppen och ut strömmar växtsaften med växtens eget tryck. Så bladlusen behöver inte suga, det räcker att den borrar ett hål i den ytliga vävnaden. Ur bakkroppen utsöndras sedan den söta honungsdaggen som myrorna älskar. Så till den milda grad att de håller bladlössen som boskap. Och till och med flyttar runt på dem till lämpliga värdväxter. Det finns myrarter som har bladlusexkrementer som sin största näringskälla. De beskyddar dem mot fiender och mjölkar dem som kor.

Bladlössen suger växtsaft ur de nya knopparna och hämmar deras utveckling.

Fiender finns det förstås, fast ibland kan man undra var de håller hus. Förutom nyckelpigor, som de flesta känner till, så äts bladlöss av bland andra skinnbaggar, parasitsteklar, blomflugor och nätvingar. Det enklaste sättet för oss trädgårdsmästare att hålla bladlössen borta är att klämma ihjäl dem. Lössen är mjuka och det blir snabbt en kletig smet när man drar fingrarna över skotten. Man kan också spruta med utspädd såpalösning. Lössen kvävs när deras hud täpps till av såpan. Men det gäller att täcka hela insekten, så spruta rikligt och ofta! Får du bukt med lössen innan de hinner föda hannar och sätta ägg kan du klara dina växter. Annars börjar hela cirkusen om igen till våren. Sånt här kan en trädgårdskonsult få svara på frågor om när det börjar våras!

Växterna trappar ner inför vintern

 

Höstfärgerna uppkommer när klorofyllet i bladen bryts ner och gula och röda färgämnen tar över.
Japansk lönn i höstskrud i Lunds botan.

På hösten färgas löven gula och röda innan de faller till marken. Lättrörliga näringsämnen från bladen skickas in till stam och knoppar. I växtens celler finns kloroplaster som innehåller det gröna färgämnet klorofyll. Klorofyllet bryts ner i samband med att energin flyttas från bladen in i växten. Fotosyntesen upphör ändå vid några plusgrader och därför behövs inte klorofyllet längre. Det sker det heller ingen tillväxt under vintern. När det gröna klorofyllet monteras ner syns de andra färgämnena i bladet istället, t ex de röda antocyaninerna och de gula karotenoiderna. Dessa ger höstlöven deras eldiga orangeröda färg.

Rhododendron utvecklar knoppar för nästa vårs blomning.

På hösten fäller också de städsegröna (sk vintergröna) växterna som rhododendron sina äldsta blad. På det sättet minskar de avdunstningen under den tid marken är frusen och inget vatten kan tas upp av rötterna. Innan bladen fälls tas de viktiga näringsämnena om hand in i växten och bladen blir gulbruna till färgen. Samtidigt sväller knopparna och blomanlag utvecklas inför nästa års blomning. Därför kan det vara bra att stödbevattna sina rhododendron om hösten är torr. För det är nu som omfattningen av vårens blomning avgörs. Är det mycket torrt i marken blir knoppsättningen sparsammare.

Under vintern och sena våren kan torkskador uppkomma på vintergröna växter.
Lagerhägg som skadats hårt av den sena vårfrosten i kombination med hård vind.

Genom att lägga in löv under de städsegröna växterna kan man förhindra att tjälen går djupt ner i marken. Därmed ökar också växtens möjlighet att ta upp vatten med rötterna och man minskar risken för torkskador. Lavendelbuskar och -häckar som också är ganska köldkänsliga mår också bra av ett skyddande lövtäcke. Det kunde jag tydligt se på gamla lavendel som hade frusit ner till lövtäcket, men som klarade av att återhämta sig efter beskärning. Tyvärr gick det inte så bra för de skånska blåbären (se bild nedan) som frös bort helt, med ris och allt i och med den sena vårfrosten vi hade i våras.

Blåbärsriset frös bort på många platser vid den sena vårfrosten.

Det är inte för sent att plantera!

Det finns mycket okunskap kring tider för plantering. Många tror att det är bara på våren man kan plantera växter och det blir ofta till en olycklig cirkel mellan efterfrågan från kund-erbjudande av plantskola. På våren vaknar vårt trädgårdsintresse till liv med solens strålar och då passar handeln på att trycka ut växter. Fast egentligen hade det i de flesta fall varit mer rätt att plantera om hösten. Om hösten kan du i många fall passa på att köpa billiga växter då plantskolorna rear ut plantor innan vintern.

Fruktträden mår bra att planteras på hösten.

Vad du vinner med höstplantering är den naturliga fukten. Höstregnen, den fuktiga luften står för en automatisk bevattning och ser till att jorden behålls fuktig. Vattenbrist är i särklass den största dödsrisken för nyplanterade växter. Det gäller oberoende av jordart. När växten har släppt sina blad har den inte längre någon avdunstning och då minskar också dess vattenbehov rejält. Därför jobbar växtodlarna just nu för högtryck med att ta upp växter ur markdepåerna och kruka in dem för nästa säsongs försäljning. När tillväxten avstannar blir växterna mindre sårbara för förändringar.

Tulpanträdet mår bäst av vårplantering.
Tulpanträdet mår bäst att planteras om våren.

Det finns dock växtslag som föredrar vårplantering. Till dem hör växter som måste hinna slå rot ordentligt innan tjälen kommer. Till dem hör många vintergröna växter som barrträd, bambu, rhododendron, men även känsliga arter som gleditsia, tulpanträd, valnöt, robinia, magnolia och de flesta björkar samt bland perennerna höstanemon. Men om du inte hunnit plantera avenbokshäcken under tidig vår så är sen höst absolut den bästa tiden.

Buskar planteras gärna efter bladfallet då de inte längre avdunstar fukt.

Vid plantering är det viktigt att man får ner rotklumpen i jorden och trycker till ordentligt så rötterna får kontakt med jorden och kan börja växa till sig med en gång. Växterna ska sitta på samma djup i rabatten/planteringen som de gjorde i plantskolan. Absolut inte djupare, eftersom de då riskerar att dö ut. De enda undantagen från denna regel är clematis, rosor, pil och poppel. Är det träd med stora, tunga rotklumpar kan de hellre läggas något över markytan, eftersom de sjunker av sin egen tyngd inom ett par veckor. Att plantera träd i en upphöjd “limpa”, 20-30 cm över höjd markyta fungerar ofta bra, särskilt i vattensjuka eller kompakterade jordar.

Vintergröna växter som järnek kan gärna planteras om våren eller sen höst.
Vintergröna växter som den här nya järneken ‘Little Rascal’ kan gärna planteras om våren eller sen höst.

 

Trädstöd – bra eller dåligt?

Slarvig uppbindning och sneda stolpar gör ingen glad.

Många gånger träffar jag på träd som står och hänger med en strypsnara kring stammen och där stolpen nästan har lyfts från marken när trädet har vuxit. Så ska det givetvis inte se ut. Träd binds upp med trädstöd för att förankra dem vid marken tills de har rotat sig och kan stå för sig själva. Det brukar oftast ta 2-3 år. Efter det kan uppbindningen göra mer skada än nytta. Gör ett hållfasthetstest genom att ta tag med båda händerna om stammen och skaka på trädet. Lättar det ur marken är det ännu inte tillräckligt rotat.

Många träd kan slippa uppbindningen efter 2-3 år när de fäst sig i marken.
Den lilla pinnen har inte förmått hålla trädet rakt under uppväxten.

Men tiden går ju fort, och man minns inte alltid vilket år planteringen skedde. Många tar det säkra före det osäkra och behåller bindsle och stolpar tills de har skavt in i barken eller gnager på det lägsta grenvarvet.

Trädstödets uppbyggnad beror både på ståndorten och trädet. Är det mycket blåsigt, lös jord och ett storkronigt träd får man ta till lite extra. Ett sådant trädstöd kan utgöras av tre stolpar som slås ner i marken utanför rotklumpen. Det kan stå ca ½ meter ut från stammen och ha en höjd av 50–60 cm ovan mark. Inte så högt med andra ord. Orsaken till de relativt låga stolparna är att stammen då ges en viss rörelsefrihet i vinden och detta tränar rotsystemet till en snabb förankring i marken. Håller man bindningen högt uppe växer trädet lite som i ett skruvstäd utan något direkt motstånd från naturkrafterna och det kan bli en svagare rotning.

Tre stolpar som stöder ett träd kan vara bra på blåsiga platser.
Tre stolpar i olika höjd. Den högsta kan kapas till samma höjd som de andra efter 1-2 år.

Trädets stam binds gärna fast mot stolparna med band av naturmaterial, t ex juteväv eller kokosrep. Breda gummiband är slitstarka och används också ofta, men där ska man vara noga med att inte låta dem sitta för länge, då de lätt växer in i stammen. Genom att fästa de tre stolparna i varandra med trekantsjärn får man en stabil konstruktion. Trädslag med känslig bark eller vid stor gnagrisk är det bra att skydda med ett gnagskydd runt stammen. Låt det gå tillräckligt högt upp med tanke på snödjup på platsen.

Breda gummiband får inte sitta kvar för länge då de kan växa in i barken.

 Ibland kan det vara befogat att låta stolparna stå kvar som påkörningsskydd mot gräsklippare eller grässlåtter närmast trädet. Det är lätt hänt att träd backas på eller att gräsklipparen kör alltför nära. Men det är också en estetisk fråga med trädstolpar. Själv tycker jag att många konstruktioner är förskräckligt fula och då vill man helst slippa dem så fort det går.