Har gott om vilt i skogen och även springande tvärs över gräsmattan ibland, men tycker mig ha mindre viltskador i trädgården numera. Förr rök både tulpaner och benved snabbt och lätt, så fort de kom i knopp. Är det vaktkissens förtjänst?
Fåglar och möss jagar hon gärna, men människor och större vilt – knappast.
Ha ha, skulle inte tro det nej! Det är en ganska värdelös katt på att gå ut när det är kallt. Ligga vid spisen och dela frukoststol med matte – ja tack.
Så då fick dörrblommorna bli rådjursmat!
Tuvvaktelbär, Gaultheria procumbens, är en vacker höstväxt.
Vaktelbären kommer nog inte igen denna vinter i alla fall. Tänker dock försöka övervintra plantorna som de är och plantera ut dem i den sura rabatten i vår. Tuvvaktelbären är på alla sätt större än lingon, men annars mycket snarlika i växtsättet. Bladen är tunnare, mycket tunt vaxöverdragna, och betydligt större än lingon. Blommorna är ljust ljusrosa och mycket lika lingonblomman. Bären är stora, ceriseröda till klarröda, och sitter kvar på plantan länge.
Planterade flera krukor och korgar med vackra tuvvaktelbär i höstas.
Vaktelbär är släkt med ljungväxterna och härstammar från nordöstra Nordamerikas ljunghedar. Lågt pH och god fuktighet är en förutsättning för att växten ska trivas. Då sprider den sig med rhizomer i det översta jordlagret.
Bären är ätliga även för människor och av blad och kvistar kan man enligt uppgift göra ett fint örtte. Men p g a bladens stora innehåll av oljor behöver de fermenteras minst tre dagar innan man kan brygga te av dem. Om det inte slutar så här vill säga.
Förut en vacker korg med tre stora vaktelbärsplantor.
Stockrosen är nära förknippad med skånska allmogeträdgårdar.
Stockrosen som blommar så ljuvligt under högsommaren i de mest torra och utsatta lägena kan ibland bli mycket hårt åtgångna av rost. Stockrosrost är en svampsjukdom som främst angriper bladen hos både vilda och odlade former av släktet malva, som stockrosorna tillhör.
Stockros angripen av rost.
Man upptäcker först att bladen börjar gulna och när man tittar på undersidan av bladen syns de 1-2 mm stora, runda kuddarna av rost. Även stjälkarna kan angripas. Lindrigare angrepp behöver inte störa växten, mer än visuellt, men vid svåra skador får plantan svårt att genomföra sin fotosyntes och blomningen utvecklas dåligt.
Stockrosor som står luftigt och i blåsiga lägen drabbas mindre av rost. Helt enkelt för att svampsjukdomar kräver hög luftfuktighet och fukt på bladen för att trivas som bäst. Förmodligen finns det högre motståndskraft i vissa äldre sorter jämfört med många spektakulära hybrider. Det kan vara värt att plocka frön från friska bestånd om man vill förnya sina stockrosplantor. Ibland har man också kunnat konstatera att andra generationens plantor är friskare än de frösådda plantor man köper.
Stockrosens blad börjar utvecklas redan under senvintern.
Ett sätt att råda bot på smittan är att klippa bort de första bladen som kommer upp på våren. Rosten övervintrar vanligen i stockrosens bladrosetter och de första bladen som utvecklas om våren är oftast angripna. Nackdelen med att plocka bort blad är att det försenar växtens utveckling och blomning, så man ska inte ta bort alla blad på en gång. Plocka även bort angripna blad senare under säsongen och lägg dem i brännbara sopor och inte på komposten.
Det finns svampmedel man kan prova. Binab Trichoderma har jag använt på svartfläckssjuka på ros. Den kan vara effektiv även mot rost på stockros. Men i de flesta fall får man leva med rosten. Den väldränerade jorden och luftiga läget är kanske ändå det bästa botemedlet.
Så här års är frökatalogerna trädgårdsmästarens tröst och ett sätt att härda ut i vintermörkret. Vill ha, vill ha och vill ha det där också. Det är lätt att förköpa sig i sin odlingsiver och plötsligt står man där med långt fler fröpåsar än vad som får plats under växtlampan eller i drivhuset. Och sen ska man få dem att gro också! Det är ibland lättare sagt än gjort, speciellt om det gäller lite svårflörtade perenna växter som har speciella inbyggda skyddsmekanismer i fröna, frövilan.
Då ett frö är i frövila kan det inte gro trots att alla yttre miljöfaktorer är uppfyllda. Fröets embryo, själva grodden, anlaget till den nya växten, är omoget och behöver en eftermognadstid. Frövilan innebär ett skydd för att fröet inte ska gro vid fel tillfälle, kanske alldeles för tidigt när det är kallt ute och den nya plantan riskerar att frysa bort.
Breddsådd av tagetes som gror på en dryg vecka i rumstemperatur.
När groningen startar beror på såväl yttre som inre faktorer hos fröna. Yttre faktorer som behövs är vatten, syre och en lämplig temperatur. En del frön är också ljusberoende för att gro. Hormoner styr de inre faktorerna, t ex för äpple och häggmispel betyder det att tillväxthämmande ämnen produceras för att fröet inte ska börja gro medan frukten ännu sitter på trädet.
Digitalis producerar mängder av frön som gror lätt efter en vinters mognad. Kall eller varm förvaring verkar inte spela någon roll.
Vissa fröer måste passera genom matsmältningskanalen hos en fågel eller ett däggdjur förrän de är grobara. En del fröers skal behöver gnuggas eller slipas för att skalet ska släppa in vatten som behövs för groningen. Andra fröer måste stratifieras, d v s utsättas för en värme- eller köldbehandling för att kunna gro. Det finns riktigt krångliga fröer som kräver både stratifiering och mekanisk bearbetning för att frövilan ska brytas.
Fröer från Nicandra lagras torrt och svalt till sådd.
En stratifiering åstadkommer du genom att lägga fröet i fuktig sand eller torv och utsätter det för ettdera värme eller kyla. För kallstratifiering fungerar det ofta bra med kylskåpets kallaste del (under 5 grader C) och för varmstratifiering är en temperatur på 15-20 grader tillräckligt. Varmstratifiering simulerar sommar och kallstratifiering vinter. Genom att först varmstratifiera och sedan kallstratifiera ett frö kan du åstadkomma samma effekt som om fröet varit ute först en vinter och sedan en sommar och ytterligare en vinter innan fröet varit moget att utveckla en grodd. Då kan du få fröet att tro att det ska starta sin tillväxt ett år tidigare än i naturen. Stratifieringstiden varierar från art till art, men kan vara från ca 3 veckor upp till några månader.
Hästkastanjens nöt gror snabbt efter en fuktig och sval stratifiering.
De flesta fröer behöver torka så att vattenhalten sjunker innan de kan lagras och därefter förvaras torrt och svalt. Normalt är lagringstiden mycket lång om bara förhållandena är rätt. Det finns en historia om frön från fjällupin som hade legat i magen hos en nedfrusen 10 000 år gammal fjällämmel. Ett sådant frö grodde bara två dagar efter sådd. Fantastiskt, eller hur!
Lite knepig, lite störig och inte alls lättodlad. Men ändå så kär, och en stor favoritväxt i sommarens krukor, är chokladblomman, Cosmos atrosanguineus. Färgen är mörk och mustig, nästan lite sammetslik, men det är faktiskt doften som gett blomman dess svenska namn. Ställer du den så att den får kvällssol lär du få uppleva den kakaolika doften.
Blomman är tämligen enkel och växten ser till och med ganska spretig och gles ut. Men ge den ett matchande sällskap av färger som lyfter den mörkt brunröda blomman, så får du en väldigt graciös sky över rabattens eller urnans övriga blommor. Chokladblomman blir 60 cm hög och kan gärna kombineras med gräs eller andra överståndare för att inte försvinna i mängden.
Chokladblomman kan sås från frö, men vanligare är att man köper den som blommande växt. Den blommar från juli fram tills första frosten kommer. Planteras i näringsrik och fukthållande jord, t ex U-jord. Det är en växt som härstammar från Mexico, så välj en plats i lätt halvskugga-sol, och glöm inte att vattna regelbundet. Ge extra näring några gånger under sommaren. Under växtsäsongen bildar plantan en knöl som du kan gräva upp till hösten förvara frostfritt över vintern, ungefär som en dahlia. Så även om den mestadels fungerar som en ettårig utplanteringsväxt, kan man försöka hålla den som perenn.
Du kan också ta in hela krukan i ett garage eller svalt lagerutrymme med lite ljus. Vattna endast mycket sparsamt om den börjar se torr ut. Har även hört att den kan övervintras i några minusgrader om man virar in krukan i liggunderlag och ställer den på frigolitskivor. Då fryser inte krukan så lätt underifrån. Det är också viktigt att inte vattna när den står kallt. I april är det dags att väcka plantan och klippa ner den. Skydda växten med fiberduk de första veckorna. Duken skyddar både mot sol och nattfrost. Öka vattningen successivt. Tänk på att växten kan drabbas av mögel om den står för blött.
A late bloomer, kan man kalla törelväxterna som rabattblomster. Late så tillvida att de inte blivit riktigt accepterade som prydnadsväxter förrän på de allra senaste åren. Vad gäller blomningstid på året så är de däremot tidiga.
Törelväxter ihop med tulpaner och andra vårblommor.
Euphorbiorna är örter, halvbuskar, buskar och suckulenter. Det finns omkring 2000 arter i hela världen och hit hör även julstjärnan. Det som är gemensamt för dem alla är de obetydliga blommorna som omges av starkt färgade högblad. Växterna innehåller också en giftig, vit mjölksaft som kan ge hudirritationer. Detta gäller dem alla oavsett om de är sumpmarksväxter eller trivs bäst i soliga stenpartier.
Som rabattväxter är törelväxterna mycket spännande. Eftersom de blommar tidigt på säsongen kan de kombineras med t ex julrosor, påskliljor, tulpaner och prydnadslökar Allium. Mörka färger gör sig fint i kombination med de oftast gula eller limegröna högbladen. Plantorna är ofta lätta att föröka genom sticklingar eller delning. Tar du sticklingar på våren så doppa genast snittytan i ljummet vatten för att stoppa den mjölkaktiga växtsaften från att rinna ur skottet. Låt sedan snittytan torka innan du planterar den i sandblandad jord.
Eldtöreln tidigt om våren.
Eldtöreln, Euphorbia griffithii, är en högväxt perenn som kommer frå trakterna kring Himalajas bergskedja. Den har dekorativa stjälkar och blomställningar som går åt det kopparröda hållet. I sina hemtrakter trivs eldtöreln bland surjordväxter som ek och rhododendron. Halvskuggigt till soligt och något fuktigare jord är tipset.
Gulltöreln hör till de mest tacksamma trädgårdsväxterna då den klarar sig utan omvårdnad och trots det har ett långt prydnadsvärde.
Euphorbia polychroma eller gulltörel är en snygging som har ett prydnadsvärde som sträcker sig över hela säsongen. Den växer gärna torrt och i full sol, men klarar även ett halvskuggigt läge. De lysande guldgula högbladen färgas vackert brunröda till hösten.
Euphorbia characias wulfenii har långa stänglar som kräver gott om plats.
Euphorbia characias ssp. wulfenii har kanske inget svenskt namn. Det är en hög, nästan vintergrön halvbuske med limegula skärmblad som sitter som små strutar. Växtens stjälkar blir lätt lite kala nertill och därför kan det vara bra att plantera något täckande framför. I sydligaste Sverige kan den här växten klara vintern, men i högre zoner måste den förvaras frostfritt.
Sydboken tillhör släktet Nothofagus som omfattar ett stort antal arter med hemvist på södra halvklotet i havsnära miljöer. Det finns både vintergröna och lövfällande sydboksarter, men gemensamt för dem alla är att de kräver ett fuktigt klimat och gott om ljus. Västkusten i Norge och på Irland har det bästa klimatet för sydbokarna i Europa, med svala och fuktiga somrar och inte alltför kalla vintrar.
Sydbokens blad är glansiga och buckligt äggrunda. Knopparna runda och svarta. Vita lenticeller på grenarna.
Den enda sydbok som trivs i Sverige är Nothofagus antharctica, och den är härdig i zon 1-2. Den härstammar från södra Chiles och Argentinas tempererade regnskogar i Anderna, med stora årliga regnmängder. Där antar den olika former, allt från marktäckande buskar till upp emot 20 meter höga, flerstammiga träd. Flerstammigheten har den med sig även i våra trädgårdar. Ett annat kännetecken är de lågt sittande grenarna med skott av fiskbensstruktur.
Här ser man tydligt det spärrgreniga växtsättet. Foto: Baumschule Horstmann
Bladen är också mycket typiska: små och lite buckliga sittande på något utspärrade skott. Jag tycker de ser ut som blad hos låga oxbärsarter. Prova att stryka de nyutvecklade bladen med handen om våren. De doftar lätt av kanel. Om hösten färgas bladen gula.
Bladen är inte stora. Mitt lillfinger trots allt ännu mindre.
Stammen är hos det unga trädet slät och lite glansigt gråbrun, men som äldre spricker den upp och visar vita lenticeller, ungefär som körsbärssläktet. Stammarna blir lätt vridna och knotiga. Överlag är det här ett ganska långsamväxande träd som blir nästan lika brett som högt. Hos oss ofta inte över 5 meter.
Flerstammigheten är typisk för sydboken.
Välj en vindskyddad och fuktig ståndort med svagt sur jordmån i soligt läge. Och plantera helst lite större exemplar från början. Annars får du vänta från far till son innan den blir manshög.
Fem våningar upp i luften finns en ny Köpenhamnsattraktion, ÖsterGro, ett stadsodlingsprojekt med inspiration från New York. På taket till en tidigare bilhall stod bilarna parkerade innan, men nu går platsen inte längre att känna igen. Efter att över 100 ton jord fraktats upp med bilhissen och spridits ut över 600 kvadratmeter tak är odlingsläget nära nog perfekt. Värme och fullt ljus hela dagen.
Foto: Malin Lobell 2015
Här finns bikupor, hönshus, växthus och restaurang. Trädgården är öppen för workshops och kurser inom ekoodling och restaurangen serverar egenodlade läckerheter från april-oktober. Allting invigdes 2014, så förvandlingen från grå industrimiljö till en naturupplevelse mitt i stan har gått fort. Odlingen drivs av en förening med ca 40 medlemmar och en halvtidsanställd trädgårdsmästare som sköter den dagliga driften.
Foto: Malin Lobell 2015
Det låter fantastiskt och jag skulle gärna uppleva det på plats nästa sommar. Hur man hittar dit? ÖsterGro ligger vid St Kjelds Plads i stadsdelen Österbro i nordöstra Köpenhamn. Närmaste tågstation heter Ryparken. Föreningen har även en egen facebooksida.
Tack Malin Lobell, från odlastaden-bloggen, för att jag fick låna dina bilder!
Klängväxter kan utnyttjas för att klä in mindre vackra byggnader eller murar. Men de kan faktiskt också forma snygga rumsavdelare eller spaljéer i det fria. Vildvin förekommer på våra breddgrader i tre arter, Parthenocissus inserta eller vitacea, P. quinquefolia och P. tricuspidata.
Vildvinet klänger sig fast i underlaget med sina långa klängetrådar.
Quinquefolia har långa klängetrådar som den använder för att slingra sig uppför trädstammar, väggar eller staket med. Den fungerar även väl som marktäckare i soliga-halvskuggiga lägen. Bladen är ganska stora, upp till 10 cm långa och omvänt äggrunda och spetsiga. Som namnet antyder består ett blad av 5 stycken småblad.
Växten härstammar från östra USA och Mexico och kallas i Amerika för Virginian creeper. Ju mer ljus och värme den får, desto bättre fruktsättning och höstfärgning. Det är en anspråkslös växt som klarar olika typer av jordar, även sanddyner. Engelmannvinet P. q.’Engelmannii’ har något mindre blad än arten, men en ännu starkare höstfärg.
Rådhusvinet får en gulrosa höstfärg.
Rådhusvinet, P. tricuspidata, känner man igen på de blanka, mer lönnlika bladen som är ordnade likt takpannor mot väggen de klättrar mot. Den kommer från Japan, Kina och Korea och föredrar betydligt fuktigare jord än den ovanstående. De unga bladen på våren är lätt bronsfärgade, men de blir livligt gröna längre fram på säsongen. Blommorna ser man knappt till, för de är väldigt oansenliga. Frukterna utvecklas varma somrar och är blådaggiga som små vindruvor.
Nu börjar det vara lite sent att plantera rosor, men det går bra att planera och drömma om fina rosenrabatter till sommaren. Många rosor är faktiskt väldigt lättskötta, tvärt emot vad många tror. Grundlägg rätt så får rosorna bästa förutsättningarna för att lyckas.
’Louise Odier’ är en klassisk bourbonros.
De allra flesta rosor vill ha en solig växtplats. Det finns lyckligtvis undantag, med rossorter som utvecklas fint även på norrsidan, något som gläder den med en skuggig trädgård. Det måste inte vara ett stekande söderläge, då den platsen kan bli alltför varm och torr. Väster är också bra. Plantera inga rosor direkt in vid husväggen, utan lämna åtminstone en spalt på en halv meter till grunden. Eller se till att rosen är placerad vid stupröret såden får extra vatten när det regnar.
Det finns speciell rosjord att köpa, men en god matjord uppblandad med lite kompostjord brukar fungera bra. Jorden får gärna vara lerhaltig, men samtidigt ska det inte stå vatten i planteringsgropen, utan marken ska vara väldränerad. Kogödselkompost tycker jag fungerar bra som tillskott till rosor. Det är lagom stark näring, samtidigt som jorden är lucker och genomsläpplig.
Många rosor man köper idag är planterade i kruka. Det gör det lite lättare att få en bra etablering, för växten är inte så känslig. De barrotade buntarna med rosrötter måste blötläggas noga i en spann med vatten uppblandad med lera. Leran innehåller små små kolloider som är som minimala geléklumpar som samlar vatten. Kolloiderna fäster på rosens rötter och ger den ett litet förråd av reservvatten vid planteringen.
Klätterrosen ’Valdemar’
Gräv en djup planteringsgrop när du ska sätta rosor. Planteringsdjupet är beroende av var ympstället sitter. Du ser det som en knöl en bit ner på roten. Ymp- eller okuleringsstället är extra känsligt för kyla, så därför placeras det åtminstone 10-15 cm ner i marken. Det betyder att gropen ska vara minst 0,5×0,5 meter. Trampa till jorden ordentligt så det inte blir några luftfickor och vattna sedan ordentligt. Minst 20 liter per planta och dag den första tiden.
Mjöldagg är en vanlig svampsjukdom på ros.
Rosor behöver mycket vatten. Är det en torr jord kan det vara läge att sätta ut droppbevattningsslang, annars får du passa med vattenkannan om det blir torrväder. Vattna på jorden, inte på bladen eller blommorna. Ständig fukt i bladverket ökar risken för svampsjukdomar. Mjöldagg uppkommer gärna där det är fuktigt och luften står still. Så lite ”golvdrag” kring rosorna är inget man behöver ängslas för. Det gör bara nytta för att torka upp bladen och ytjorden.
Klätterrosen ’New Dawn’ kan drabbas av mjöldagg och får då även röda fläckar på blombladen.
Träffar ibland på folk som sitter inne och häckar under den varmare årstiden fast det är jättefint väder ute. Varför då, undrar jag, ska vi inte sätta oss utomhus? Men nej, ”det blåser så kallt”, säger de. ”Det blåser alltid här”. ”Du förstår väl att på vår gård kan man inte sitta ute!” Men nej, det förstår jag inte. Det är ganska naturligt att det blåser på den skånska landsbygden, och även inne i stan, för det finns inte tillräckligt mycket skog som skyddar. Men det är också ett problem som går lätt att komma runt. Genom att plantera ett läskydd av vindtåliga växter.
Bor man som jag med skogen som närmaste granne märker man knappt av de hårda vindarna.
På många äldre gårdar har almen utgjort en betydande del av vegetationen i grannskapet. Efter att almarna föll offer för almsplintborre med flera åtföljande sjukdomar har vinden haft fritt blås om ingen nyplantering skett. De traditionella skånska pilevallarna härstammar från ca 1600-talets mitt då pilar planterades uppe på torv- eller jordvallar som lagts upp för att skydda grödorna från kreatur. Pilarna stabiliserade jordmassorna och försåg bönderna med bränsle. Samtidigt erbjöd de ett visst skydd mot erosion från vind. Men under 1800-talets slut började man ta bort pilevallarna för att återvinna åkermark.
Numera kan markägare ansöka om bidrag för skötsel av läplanteringar via Länsstyrelserna. Lähäckar nyplanteras igen till glädje för både djurliv, lantbrukare och boende. Uppbyggnaden av dessa vindskydd beror på många faktorer, såsom allmän vindriktning, terrängens topografi, övrig vegetation och bebyggelse samt markförhållanden. För ett vindutsatt, låglänt land som Danmark har vindhastigheten bedömts vara 25-30% större utan det tätt utbyggda nätverk av läplanteringar. Där är det framför allt de många parallella häckarna som ger effekt.
Körsbärskornellen, Cornus mas, är en vindfast högre buske med vacker vårblomning som gläder även pollinatörerna.
Profilen på lähäckarna, såväl som deras höjd, täthet, bredd och struktur påverkar effekten av planteringen. Ett ojämnt krontak ger en högre vindreduktion än ett jämnt. Det är dessutom en fördel om framkanten är utdragen, eftersom det minskar turbulensen. Därför är bryn med buskskikt att föredra längst i framkant av en lähäck bestående av träd. Ju högre planteringen som vinden ska ta sig över är, desto större läeffekt både på vindsidan och läsidan av hindret i fråga.
Asken är ett vindtåligt och traditionsrikt läträd som tyvärr drabbas hårt av sjukdomar numera.
Glesa vindplanteringar ger mindre, men jämnare lä över en längre strecka, medan täta häckar producerar kraftig lä på ett kortare område. Det är alltså silningseffekten som är själva grejen. Ett tips är att man ska kunna se markens färg på andra sidan vindridån, men inte vad det är för gröda. Då är vegetationsskiktet lagom tätt. Genom att blanda häckväxter med olika trädarter uppnår man både ett lagom tätt underskikt som stoppar ”golvdrag” samtidigt som man får en böljande profil på toppen.
Förutom att skydda mot vind ska man komma ihåg att läplanteringar också har stor påverkan på luftföroreningar och buller. Detta är egenskaper som gör att läplanteringar har en utvidgad funktion i staden. Där man dessutom kan skärma av trafiken eller den täta bebyggelsen och ge en känsla av oexploaterad frizon. Genom att man skapar delvis genomsläppliga växtridåer uppstår inte heller någon känsla av otrygghet för dem som vistas i området.
Genom att kombinera klippt häck med allé får man ett effektivare vindskydd än om man bara valt ett alternativ.
Exempel på trädarter som är vindtåliga: naverlönn, gråal, björk, avenbok, ask, tall, asp och poppel, parklind och olika ekar. Bland busksortimentet kan jag nämna körsbärskornell, hagtorn, videarter, slån och silverbuske. Naturligtvis är det markförhållandena som ska styra vilka växter som väljs ut till läplanteringen, men jag anser också att det är viktigt att se till viltets och insekternas behov av skydd och mat.
