Plantera mer gurkört i trädgården

Gurkörten är en ätlig och ståtlig växt som gillas lika mycket av insekter som av människor. Eftersom den inte bara är lättgrodd och rikblommande, utan också tar mycket plats som fullvuxen planta så behöver du inte så så många frön. Den gror i vanlig trädgårdsjord och formar snabbt en hårig planta med köttiga blad.

Plantera ut de små bladrosetterna ganska glest – minst 50 cm emellan varje planta. Den växer fort upp och kräver inte speciellt mycket av sin växtplats. Halvskuggigt och lätt fuktig jord tror jag är bäst för att få en kontinuerlig blomning över sommaren. Står den för varmt och torrt sätter den frö och vissnar ganska kvickt.

Har du en ”skräphörna” i trädgården som kan bli insektsreservat så får du stor glädje av gurkörten när den börjar blomma. Mängder av humlor och bin dras till dess söta nektar. Men du kan lika väl samplantera den med grönsakerna och bären för att dra nytta av dess tilldragande förmåga på pollinatörer och stopp för flera olika slags ohyra. Se den som en nyttoväxt alltså. Jordgubbar, kålväxter, tomater och squash är exempel på växter som trivs bra ihop med gurkörten. Och faktum är att du kan se fram emot en inblandning i odlingen år 2 eftersom den självsår sig rikligt.

Både blommor och blad duger att äta. Bladen kan användas råa lätt hackade eller hastigt förvällda och har en salt gurkaktig smak. Blommorna kan blandas i drinkar eller vattenkannan eller som dekoration i sallader. Du kan använda både blad och blommor i te. Växten är rik på zink, betakaroten, kalcium, järn och kalium samt vitamin B och C.

Kingen bland ätliga tistlar

Dags att börja så de allra tidigaste grönsaksfröna! Som vi har väntat, eller hur! Bland grönsaker med allra längst utvecklingstid finns tomat, chili och kronärtskocka. Men du måste förstås ha tillgång till uppvärmt växthus för att det ska vara lönt. Först behövs en varm groningsplats och när plantorna kommit upp vill de ha en jämn, lite svalare temperatur och gott om ljus. Bara dagsljus räcker inte ännu, utan du behöver komplettera med växtlampor.

Stolta plantor av kronärtskocka.
Stolta plantor av kronärtskocka i odling. Bilden tagen i början av juli.

Har du gott om plats i frilandsodlingen tycker jag kronärtskockan är en härlig gröda. Inte alls svår, bara du klarar plantuppdragningen och fixar gödselbehovet. Jag sådde frön från två sorters kronärtskocka, ’Violet de Provence’ och ’Symphony’, hos Hvilan Utbildning den 8 februari. Sådde i vanlig plantjord i pluggbrätten och vattnade sådden lätt. Satte brättena i växthuset under vit plast för groning. Temperatur ca 18 grader. Igår, efter 10 dagar, när jag gläntade på plasten , var de definitivt på väg upp hela gänget. Bild nedan. Groningsprocenten verkar vara hög, och tillväxttakten god.

Kronärtskockor som precis kommit upp står på förkultivering i växthus.
Kronärtskockor 10 dagar efter sådd.

Senast när plantorna vuxit sig ca 8 cm höga, eller fått fyra blad, är det dags att skola om dem. Välj en gödslad jord och krukor i storlek 10×10 cm eller motsvarande. Nu kan plantorna ställas svalare för att inte ränna iväg. Ca 12-15 grader är lagom.

Här ska kronärtskockan växa. Odlingsbädden i hemmaodlingen förbereds och jorden rensas, luckras och grundgödslas. Planteringstid april-början av maj i södra Sverige.

Plantera ut på friland när frostrisken är liten. Har du möjlighet att täcka med fiberduk kan de avhärdade plantorna gå ut redan i april i södra Sverige. De är inte så frostkänsliga på våren som de är på höstkanten. Jorden ska vara varm, lucker och näringsrik. Plantan har en lång utvecklingstid och blir hög, så den kräver mängder av gödsel. Och ett varmt läge för att du ska hinna skörda. Tänk på att plantan blir bred, så ett plantavstånd på närmare 1 meter är inte alls att ta i.

Kronärtskocksplantorna är ännu ganska små. Planteringen är tätare än den rekommenderade 1×1 meter. Det visade sig bli lite för tätt när de växte på sig under sommaren.

Det är en god idé att marktäcka med gräsklipp för att behålla fukten i jorden och ge plantorna en kontinuerlig kvävegödsling under växtperioden. På Hvilan ska vi i år testa att odla en bottengröda kring kronärtskockorna. T ex humlelusern eller subklöver är lämpliga växter. En bottengröda växer mellan raderna och minskar den jordöppna ytan och gynnar nyttoinsekter. Det passar speciellt väl i en lång kultur som kronärtskocka. Den fungerar samtidigt som gröngödsling och fånggröda som både lagrar in och tar hand om överskottsnäring. Bottengrödan kan bli kvar fram till nästa säsongs plantering och utgör då ett skydd mot urlakning om det blir en blöt vinter.

Plantorna skapar en mäktig bladmassa. Första skörd brukar bli runt mitten av juli.

Själva kronärtskockorna odlas vanligen som ettårig gröda. Men det finns även en flerårig gammal sort, ’Herrgård’, som i Skånes klimat och lucker jord kan stå sig i många säsonger. Den förökas genom delning allt eftersom. Säkrast övervintring får du genom att täcka plantan med t ex halm och kupa upp lite jord runt om. På vårkanten när solen börjar värma tar du bort täckmaterialet och låter tillväxten starta.

Blommande kronärtskocka ’Herrgård’.

Mannen som stoppade öknen

För en dryg månad sedan presenterades årets Right Livelihood-prisvinnare. Priset ges av en svensk stiftelse till människor och organisationer som juryn bedömmer är modiga och visionära, och som föregår med gott exempel för att lösa orsakerna till världsproblem.

Bild från Right Livelihood. Foto Mark Dodd

Jordbrukaren Yacouba Sawadogo från Burkina Faso i västra Afrika, är en av årets pristagare. Han har genom eget nedlagt arbete och stor envishet byggt grunden för att återskapa biologisk mångfald i ett eroderat landskap. Genom att lära ut sin metod till andra jordbrukare har de med gemensamma krafter lyckats stoppa öknens spridning. Tusentals hektar tidigare ofruktbar mark har blivit skog i hans hemland Burkina Faso och grannlandet Niger. Två länder som är hårt drabbade av torka och matbrist.

Yacouba Sawadogo började sitt numera 40-åriga projekt genom att gräva hål i marken. I hålen la han komposterbart material och sådde frön. När det kom ett regn rann vattnet ner i groparna och bevattnade Yacoubas sådd istället för att bara rinna bort. I vissa hål planterade han träd, och dessa skapade med tiden skugga och ett gynnsamt mikroklimat för lägre växter under kronorna.

Bild från Right Livelihood. Foto: Mark Dodd

Trots att han blev motarbetad i början och skogen sattes i brand, så fortsatte han gräva gropar. Till slut förstod andra jordbrukare att metoden fungerade och de började komma till honom för att lära sig. Dagligen tar han emot besökare, studenter och ungdomar som vill lära sig mer om hans metod att återplantera skog i torr jord. Metoden kallas Zaï och går ut på att ta tillvara det sparsamma regnet och plantera i små fickor i jorden. Lektionerna hålls utomhus, under träden i skogen han planterat.

– När jag delar med mig av min kunskap tar de med sig den hem till sina byar och sprider den vidare, berättade han vid prisutdelningen i Stockholm. Det känns bra att mitt arbete lever vidare.

Den form av skogsbruk som Yacouba utvecklat har räddat byar ur matbrist och svår fattigdom. Hans ”egen” skog omfattar nu ett sextiotal träd- och buskarter på 40 hektar. Skogen lockar mängder av djur som dras till skålarna med vatten och mat som finns utställda. Fåglarna är en viktig del i det nya ekosystemet, resonerar Yacouba, för de för in frön från andra platser och berikar växtlivet.

Prissumman på en miljon kronor ska gå till att köpa loss den lånade mark som han hittills odlat upp. Sawadogo planerar också att gräva en stor regnvattenreservoar för att spara vatten till djur och odlingar.

Vad kan vi lära oss av denna solskenshistoria? Jo att även en enskild person kan göra skillnad med sina egna gärningar. Även om man börjar i liten skala kan vinsten bli mångfaldigad när fler eldsjälar kopplar på. Alla kan göra avtryck!

Återvinn julstjärnan till nyår!

Lagom till nyårsfirandet åker gärna det julröda pyntet och julblommorna ut. Har du satsat på vita eller andra ljusa nyanser av julstjärnor behöver du absolut inte slänga dem, utan kan ge dem nytt liv som snittblommor i ett fräscht arrangemang.
Lina Arvidsson_Blomsterfrämjandet1En silvrig komposition med vita minijulstjärnor som huvudblomma. Foto: Blomsterfrämjandet/Lina Arvidsson

För att få julstjärnan så hållbar som möjligt ska du efter att ha snittat julstjärnan doppa den ett par sekunder i 60 gradigt vatten och därefter snabbt kyla snittytorna i kallt vatten. Det hindrar den vita mjölksaften att sippra ut.

Lina Arvidsson_Blomsterfrämjandet4Julstjärnor passar bra i bukett med t ex barrväxter. Foto: Blomsterfrämjandet/ Lina Arvidsson

Det är lätt att göra buketter av julstjärnor eftersom deras högblad och eget bladverk är kraftiga och fyller ut bra. Välj sirligare växter som kontrast när du binder buketter eller gör arrangemang med julstjärnor.

Lina Arvidsson_Blomsterfrämjandet7Julstjärnan passar fint som dekoration på festbordet till nyår. Foto: Blomsterfrämjandet/Lina Arvidsson

Plocka gärna isär blommor och växtdelar för att dekorera middagsbordet och göra kortlivade exponeringar. Det håller sig några timmar, eller precis så länge som middagen varar. Sedan slänger man ut blombladen när duken åker i tvättkorgen. Komponera gärna med djärva färger och kombinera grovt med polerat och fint.

Stars for Europe_WeihnachtssternNär julen är förbi vill vi ha in det fräscha och rena i hemmet igen. Foto: Blomsterfrämjandet/Stars for Europe

Glaskupor och glasvaser i olika storlekar och syrliga färger blir en fin bas för ett blomsterarrangemang med snittjulstjärnor. Återvinn udda vinglas och färgade flaskor. Fynda omaka glasvaror på loppis och plocka fram dem när du vill förnya dig!

Gott nytt år 2018!

Älskad och fruktad lupin

Lupinen är en växt som många associerar till försommar och ”sommar på landet”. Blomsterlupinen växer där mycket annat inte trivs och den har väldoftande blommor som utgör pollenförråd för humlor och honungsbin. Det många inte tänker på är att lupinen är en växt med våldsam spridning som lätt tar över växtmiljöer där den kommer in. Lupinen kan, som vissa andra introducerade arter, utgöra ett hot mot andra arter i landskapet och klassas därför som “invasiv”. Förutom lupin har vi även jättebalsamin, jätteloka, kanadensiskt gullris och parkslide som räknas till de mest spridda invasiva arterna i landskapet i Sverige.

Lupiner sprider sig snabbt på näringsfattiga marker.

Nya växt- och djurarter införs hela tiden, både avsiktligt och oavsiktligt. Avsiktligt införda exotiska växter som köps i plantskolor och planteras i parker och trädgårdar sprider sig oftast inte utanför den plats där de planterats. De flesta införda växtarter riskerar därför inte att bli invasiva arter som hotar den biologiska mångfalden. De klarar sig oftast inte på lång sikt på våra breddgrader eftersom populationerna är för små eller klimatet inte är gynnsamt. Som jämförelse har Spanien, med ett varmare klimat, mer än dubbelt så många invasiva arter som Sverige.

Lupinerna finns i många olika färgkombinationer.

De växtarter som klassas som invasiva i Sverige utgör ett hot för den miljö som de lyckats kolonisera. Varför vissa arter uppträder som invasiva när de sprids till en ny miljö är oklart, men det kan bero på att de får fördelar genom att slippa naturliga fiender. Vanligtvis hittar de lediga nischer när de införs till en ny miljö.

Blomsterlupinens ursprungliga utbredningsområde är i Nordamerika. Den introducerades ursprungligen till Europa som prydnadsväxt i början av 1800-talet, då den infördes av växtsamlare. Blomsterlupin förekommer förvildad i stora delar av Sverige, oftast längs vägkanter och på banvallar.

Lupiner är giftiga för djur.

Lupinarter är toxiska i olika grad, på grund av att de bland annat innehåller alkaloider. Att äta av blomsterlupiners bladverk och skidor kan vara dödligt för människor, då de ger en nikotin-lik förgiftning. Trots att blomsterlupiner är toxiska har blomsterlupiner odlats som fodergröda. På grund av giftigheten bör dock inte dräktig boskap livnära sig på blomsterlupin. Hästar brukar normalt undvika att äta av lupiner då de smakar beskt. Fröskidorna är allra giftigast för dem. Giftet blir kvar även i torkade växtdelar om de ingår i hö. Helst ska man gräva upp eller stängsla bort lupinbestånd i hagar.

Lupiner är giftiga för betande djur, men de lämnar dem oftast orörda.

Det finns lupinarter som odlas även för sina ätliga och proteinrika frön – bland annat vitlupin Lupinus albus, gullupin Lupinus luteus och Lupinus mutabilis. Sådana lupinarter som odlas som livsmedel innehåller lägre halter av alkaloider, men måste ändå blötläggas för att förhindra förgiftning.

Blomsterlupin kan odlas som gröngödsel, för att öka kvävehalten på åkrar genom de kvävefixerande cyanobakterierna i rotknölarna, så lupinen har inte bara negativa effekter på omgivningen. De har en positiv effekt på humleförekomsten och lockar pollinerare till andra växtarter som växer i närheten av lupinerna.

Färgrikedomen är stor bland lupiner.

Blomsterlupiner växer i olika biotoper i nästan hela Europa. Det gemensamma för de miljöer där arten finns är jordmånen. Vanligen en näringsfattig mineraljord eller en mager mulljord. Övriga gemensamma nämnare är stor tillgång till ljus och knappt någon konkurrens om utrymmet. Cyanobakterierna som lever i blomsterlupinens rotknölar föredrar mager och kalkfattig jord. Med hjälp av kvävefixering kan blomsterlupinerna öka jordens bördighet och effektivt konkurrera ut konkurrenssvaga arter som annars gynnas av magra jordar. I artens naturliga utbredningsområde beskrivs blomsterlupinens livsmiljö som kuster, ängar, vägkanter och andra störda livsmiljöer, vilket överensstämmer väl med de miljöer som blomsterlupin förekommer på även i Europa.

Lupinen innehåller mycket nektar och mat till humlor och bin.

Naturvårdsverket menar att blomsterlupinen ger stora ekologiska effekter eftersom de tränger undan inhemsk och hotad vegetation. De ändrar också näringsförhållandena i marken på grund av att de är kvävefixerande. Den naturliga floran kan då få svårt att återetablera sig när blomsterlupinerna har avlägsnats och det gynnar istället andra snabbetablerade ogräs. Det blir alltså en långvarig effekt av blomsterlupinerna. Detta har bland annat observerats på Island. Lupinerna är giftiga för får, vilket är ett stort problem på Island. De tränger också ut gräsarter som behövs för bete.

Lupinerna förökar sig ohämmat och är svåra att bekämpa.

Slåtter är den mest använda och billigaste bekämpningsmetoden på stora ytor som vägslänter och banvallar. Slåtter kommer sannolikt inte att utrota blomsterlupinerna från ett område utan får ses som ett sätt att begränsa fröspridningen, även om de minskar efter 3-5 år. Normalt vill man slå vägkanterna relativt sent på säsongen för att växtarterna skall hinna sätta frön, men vid lupinbekämpning krävs tidig slåtter. Om man slår innan fröna utvecklats klart avbryts utvecklingen. Men om man slår efter att fröna utvecklats kan de fortsätta att mogna i baljorna även om de är avslagna.

Eftersom slåtter inte tar död på lupinplantorna bör slåttern helst vara återkommande varje år om man vill vara säker på att begränsa växtens spridning från ett område. Slåttern måste ske minst två gånger per år. Blomsterlupiner blommar om ifall de slås innan fröproduktionen kommit igång och därför måste växten slås av ännu en gång, vid återblomningen senare på säsongen. Kalkning tillsammans med slåtter skulle kunna vara en framkomlig väg att minska lupinernas spridning.

Källa: Invasiva arter i infrastruktur. Centrum för biologisk mångfald, 2015

Hjälp våra humlor att överleva!

Humlorna behöver artrika marker för sin överlevnad.

Humlor gör stor nytta i våra trädgårdar och i odlingslandskapet. I sitt arbete med att samla nektar och pollen från blommande växter passar de på att pollinera blommorna de besöker. Humlorna är lite klumpiga och i deras virrande runt blommorna fastnar det mycket pollen i deras päls. Det gör humlorna till utmärkta pollinerare och passar särskilt trädgårdsväxter som blommar tidigt på våren, som t ex vinbär, blåbär, lingon, men också äpplen, körsbär och hallon. Utan humlor blir skördarna av våra bärväxter samt klöver och raps mindre.

Humlor letar nektar och pollen i både vilda och trädgårdsodlade växter.
Jordhumlor på salvia.

Det finns 37 arter av humlor i Sverige, men ett tiotal är vanliga i trädgårdssammanhang. De allra vanligaste humlearterna har minskat kraftigt under de senaste 50 åren. En stor orsak till det är antagligen att många blomrika bryn och betesmarker har försvunnit. Kvävenedfallet och ”ogräs”bekämpningen har orsakat en mer ensartad flora samtidigt som minskad nedbetning av gräsmarkerna gjort att örtartade växter minskat kraftigt. Så vi har helt enkelt gynnat fel slags växter i vår strävan efter högre avkastning.

Blåbär, lingon och hallon är vanliga bärväxter som pollineras av humlor.
Utan humlor inga blåbär!

Humlornas livscykel är ganska enkel. På sensommaren söker hanarna efter parningsvilliga honor under sina patrulleringsuppdrag. De flyger längs en fast bana i terrängen i höjd med trädens nedersta grenar och letar brudar. Efter parningen dör hanarna och honorna, som nu kan kallas drottningar, letar upp en lämplig hålighet i marken för att övervintra som gravida humlor. På våren vaknar drottninghumlorna och letar upp en bra boplats, t ex ett övergivet musbo i en murken stubbe eller i en stenmur. De kan också lägga äggen i en håla i marken eller under en grästuva.

Haghumlor är små humlor som rör sig snabbt.
Troligtvis en haghumla som landat på den röda solhatten.

Drottningen samlar sedan in nektar och pollen till sin första barnakull. De första avkommorna blir arbetare, som därefter sköter utejobbet, att samla in mat. Drottningen stannar hemma i boet. På sensommaren kläcks nya honor och hanar som parar sig och leder förökningen vidare. För att de ska trivas behöver de örtrika torrbackar med blandad flora som blommar över hela säsongen. En rikt blommande trädgård är inte heller fel. Genom att gynna vilda blommor och växter med både tidig och sen blomning kan humlorna få mat från vår till höst. Slå inte ner alla sk ogräs som tar sig in i kanterna. Det kan vara sälg och fågelbär bland träden, vallört, plister, klöver och blåeld av örtartade växter. Och ta inte kål på humlorna genom att använda växtskyddsmedel.

Vallört och klöver är viktiga nektarväxter.
Blommande vallört som fått stå kvar som insektsföda.

Så gynnar du nyttodjuret blomfluga i trädgården

Bladlöss är viktig föda för blomflugans larv.
Här hade vi definitivt behövt lite blomflugelarver!

Blomflugor är lätta att förväxla med getingar, då de har samma gulsvart-randiga bakkropp. Men blomflugorna flyger annorlunda. De kan stå stilla i luften långa stunder och sen plötsligt förflytta sig med ett tvärt kast. Blomflugor har också bara ett enkelt par vingar jämfört med getingen som har två. De verkligt nyttiga är blomflugans larver, som är svåra att se.

Blomflugor pollinerar växter och äter spinnkvalster och bladlöss.
Ingen blomfluga, men förmodligen ett honungsbi som har parkerat i pionen (kan vara en ’White Wings’).

Det finns flera hundra arter av blomflugor i Norden, så tur att man inte är entomolog! Larverna från de flesta av arterna äter bladlöss och spinnkvalster. Vid gynnsamma förhållanden med varmt och torrt väder kan utvecklingen från litet ägg, på mindre än 1 mm storlek, till larv och puppa, samt därifrån till kläckning av en ny blomfluga, gå på ca 2½ vecka. Så det kan bildas många generationer blomflugor under en sommar.  Larverna äter under sin korta utvecklingstid flera hundra bladlöss.

Klöver är en nyttoväxt för många pollinerande insekter.

De flygfärdiga blomflugorna pollinerar växter av både vilda och odlade växter. De äter också pollen och nektar från blommorna. Blomflugorna är rörliga insekter och söker upp bladluskolonier när de ska lägga ägg. Honorna är så smarta att de undviker bladlusangrepp som är i sitt sena utvecklingsstadium där lössen redan fått vingar, utan riktar in sig på unga bladlusgrupper, där det kan finnas mat länge. En enda blomflugehona kan lägga flera hundra ägg.

Blomflugor är nyttodjur som bekämpar bladlöss.
Purpurflockel är en bra trädgårdsväxt för blomflugor med sin sena blomning.

Blomflugorna är aktiva allt från tidiga april till svalare dagar fram i september. De är därför gynnade av blommande träd, buskar och örter under hela säsongen. Särskilt på våren behöver honorna god tillgång på pollen för att kunna producera ägg. Sälgen är ett för många insekter, och särskilt blomflugan, viktigt trädslag som man ska spara och låta växa sig stora. Andra viktiga pollenväxter under tidiga säsongen är pil, vide och hassel.

Honungsörten är en bra insektsblomma.
Honungsfacelian kallas också honungsört.

Blomflugorna övervintrar i alla utvecklingsstadier och gynnas av god tillgång på pollen och nektar under hela växtsäsongen. Får de mycket mat om hösten blir det goda förutsättningar för en stark population nästa vår. De övervintrar därför gärna i soliga gläntor och bryn där det finns gott om blommande växter. De följer också grönstråk i odlingslandskapet och tar sig vidare genom remsor av honungsört, klöver och lupin till nya platser.

Att förvandla sin jord

Sparrisodlingar ligger på sandiga marker.
Sparrisen gillar en varm och sandig jord.

Många klagar på jorden och att det inte växer. Eller så blir morötterna krumma och potatisen skorvig. Jord är inte bara jord, utan det finns många slags jordar. Alla jordar behöver inte vara dåliga, men många kan bli bättre. Det är i alla fall inte lönt att gräva bort allt och ersätta med ny, utan ta det i etapper och tänk långsiktigt. Hösten är en bra tid att börja jobba med sin jord. Nu är växtsäsongen slut och det är inte så mycket annat att göra i trädgården.

Jorden behöver vara både porös och vattenhållande.
A är en finkornig sandjord med små porer, medan B är en luftig aggregatjord av lertyp som innehåller mängder av små vattenporer inuti aggregaten och stora luftporer mellan aggregaten.

Oberoende av om du har en seg lera eller en kornig sandjord så tycker jag du ska ägna den lite omsorg. Själva grundjordarten kan du inte förändra, men genom att jordförbättra kan du öka förutsättningarna för att få en fin skörd nästa år. Den sandiga jorden har sina fördelar (snabbt varm om våren, lätt att gräva i, väldränerad), men den är också begränsad i sitt närings- och vatteninnehåll. Vilket leder till att den måste passas ofta för att växterna inte ska torka ut. Sandjord är extra bra för odling av morötter och potatis. Vill du satsa på kål och purjolök så passar de bättre i en fet lerjord.

En fet och lerhaltig jord håller mycket näring.

Hur gör man för att förvandla någon av ytterligheterna till en prima odlingsjord? Det mesta handlar om att öka mullhalten. En mullrik jord håller näring, den är väldränerad och fluffig med mycket luft. Mullämnen eller humus finns det gott om i nedbrutna växtdelar som kompost, löv, torvmull och stallgödsel. Mullen innehåller näringsämnen som frigörs i lagom doser i takt med att växterna förbrukar näring. Mullämnena är maskarnas mat. För att få in mycket mask i sin jord kan man täcka med löv eller halm nu till hösten. Vintertäckning hindrar också näringsämnen att urlakas från jorden. Man behöver inte ens gräva ner det i jorden, utan till våren har det mesta redan brutits ner och då räfsar du bara bort det torra på ytan och lägger det ett varv i komposten.

Genom att täcka odlingarna med löv över vintern ökar du mullhalten till nästa säsong.

Släng inte dina löv på tippen!

Hästkastanjens löv är stora och tunga när de blir blöta.

Löv finns det gott om så här års. Och det är prima råvara som vi ska ta hand om. Visst, det kan vara ett drygt arbete att räfsa ihop dem, men det blir betydligt enklare om du först maler ner dem med gräsklipparen. Fast man ska helst göra det allt eftersom under en period så det inte formas drivor av löv. Det orkar inte klipparen ta sig igenom. Så var det här på bilderna där hästkastanjen hade släppt alla sina stora löv på en gång och de hade blåst ihop till tjocka sjok. Då var jag tvungen att ta bort drivorna först. Efter malning kan du räfsa bort överskottet och låta maskarna dra ner det fina ner i gräsrötterna.

Samla upp lövet och lägg under buskar eller i komposten.

Utan den biologiska aktiviteten hos maskar, jordlöpare, bakterier och svampar skulle vi inte ha en fungerande jord att plantera och odla i. Därför måste vi ge den lite tillbaka ibland. Mikroorganismerna kan bara leva om de har tillgång på luft. Daggmaskarna jobbar hårt med att ta hand om vissna blad och löv samtidigt som de gräver gångar och rör om i matjordslagret så att det skapas små luftfickor. Alltså måste vi ta hand om daggmaskarna så att de trivs och förökar sig.

Ta vara på höstlöven och kör inte bort dem till tippen.

En levande jord doftar lite sött och mjukt. Så härligt som vårens kompostmylla doftar när man gräver och lägger om sin fjolårskompost! Den skapas av nedbrytande bakterier och svampar som bryter ner det organiska materialet som består av döda löv och gräs, men också grönsaksrester, blomstjälkar och döda små djur. Först blir det humus och så småningom frigörs näring till växterna från denna humus. Därför blir det en super effekt om du kan lägga in löven bland buskarna i rabatten. Tycker du det ser skräpigt ut eller vill du skynda på nedbrytningsprocessen så är det bara att gräva ner dem lite ytligt i det översta jordlagret så har de försvunnit när våren kommer.

Växelbruk och jordföljd i grönsakslandet

Pumpor kräver mycket gödning under säsongen.
Pumpa och squash har stort näringsbehov och ingår i växtföljdens skifte nr 1.

I jorden finns ett förråd av näringsämnen som växterna tar upp när de växer och producerar frön, knölar, baljor och naturligtvis bladmassa. När vi skördar av deras produktion tar vi bort näringen som härstammar ur jorden. Ett grönsaksland kräver därför mycket mera näring än en perennrabatt där växterna står kvar år från år och där växtdelar förmultnar varje höst. Växelbruk är en odlingsmetod med urgamla rötter som är grunden till en lyckad odling, oavsett om du odlar grönsaker till husbehov eller om det är bonden som driver stråsädsproduktion på fältet intill. Det betyder att man inte sår samma gröda på samma plats i grönsakslandet år efter år. Även om din odling inte är större än ett par kvadratmeter så bör du skifta plats på växterna. Det enda undantaget är odling i krukor där man byter ut all jord varje år.

Potatis kräver bara lite gödsel.
Potatis är en gröda som lätt får skorv och dålig smak om den gödslas för kraftigt. Den är nr 3 i växtföljden.

Vinsten med växelbruk är att jorden inte riskerar jordtrötthet. Med jordtrötthet menas två saker: 1) att bli utarmad näringsmässigt, eftersom samma växt utnyttjar samma näringsämnen år för år tills de helt enkelt tar slut. 2) Det blir även fler och fler sjukdomsalstrare i jorden om samma värdgröda återkommer år för år. Det kan vara skadeinsekter som lökfluga, morotsfluga eller kålfluga. Eller svampsjukdomen bönfläcksjuka som övervintrar i jorden och förökar sig där så att angreppet blir ännu värre nästa år.

Kålväxter kräver mycket gödsel.
Kålväxterna har stort näringsbehov under hela säsongen och ligger jämte pumporna som nr 1 i växtföljden.

Hur gör man då för att organisera en växtföljd? Det är inte så svårt, men kräver någon form av minnesanteckning eller liten skylt för att du ska komma ihåg. Antalet fält som ingår i ett växelbruk kan variera, men minst fyra är att rekommendera. Det betyder att det dröjer fyra år innan samma växttyp återkommer till samma ruta.

Gör så här: Dela in din odlingsyta i fyra olika kvarter. Rita upp odlingen med de olika kvarteren på ett papper. Har du fyra odlingslådor eller -bäddar är det enkelt. Skifte nr 1 tillhör växterna med stort näringsbehov, t ex kålväxter, purjolök, vitlök, selleri, gurka och squash. Jorden i skifte 1 fylls årligen på med mycket näring och gödsel (gräsklipp, kompostjord, stallgödsel). Skifte 2 är för växter med måttligt näringsbehov: dill, persilja, sallat, vanlig lök och rotfrukter. Jorden gödslas måttligt med t ex kompostjord. Skifte 3 är växter med litet näringsbehov, som potatis. Här behöver du inte tillföra så mycket gödsel. Skifte 4 är till för växterna som skaffar sin näring själva och ”laddar jorden”, dvs bönor, ärter och andra baljväxter och olika gröngödslingsväxter.

Rödbetor och rotfrukter är måttligt näringskrävande växter.
Rödbetor och andra rotfrukter är måttligt näringskrävande och passar som nr 2 i växtföljden.

Vill du vara extra försiktig och odlar många olika grödor kan du välja en sexårig växtföljd. Då är det smart att ha gröngödsling som permanent inslag i ett av fältena. Till gröngödslingsväxterna hör olika klöverarter, honungsfacelia, åkerböna, solros och ringblomma. Stjälkar, blommor och rötter ger både näring och mullämnen till jorden. Dessutom är många gröngödslingsväxter suveräna djupluckrare på tunga jordar. De bildar ett kraftigt rotsystem som när det förmultnar skapar luftporer i jorden. Gröngödslingsväxter slås för det mesta ner på hösten och myllas ner i jorden med hela bladmassan.

Honungsfacelia producerar näring och luckrar jorden.
Honungsfacelia kan användas som dekorativ gröngödslingsväxt i skifte nr 4.

Nästa år flyttar du plats på skiftena så att efter skifte 1 kommer skifte 2, skifte 3 där skifte 2 stod året innan osv. De mindre näringskrävande följer på varandra och efter potatisen bygger man upp näring i jorden igen med hjälp av näringsfixerande växter. Och året därpå är jorden åter fullmatad så att de näringskrävande växterna kan ta plats.

Kom ihåg att det är bättre att gödsla lite och ofta är en gång för mycket. Det minskar näringsläckage och ger bättre smak på grödorna. En potatis som fått för mycket näring blir besk och bladgrönsaker som sallat och spenat får ökad halt giftig nitrit i bladen om de gödslas för kraftigt. Att gödsla i proportion till skörden är en bra tumregel. Ju mer man tar bort, desto mer näring ska det ha. Fast det gäller då inte potatis.

Nässelvatten är ett kraftigt gödselmedel som måste spädas ut.
Här tillverkas det nässelvatten som är ett bra gödselmedel att tillföra under sommaren.