Kebony, ett nytt trämaterial för utemiljöer

Trädäck ute i havsbandet möter stort slitage från väder, vågor och vind.
Alla bilder från kebony.se

Det pratas en del om Kebony just nu. Kebony är inget nytt regnskogsträslag, utan en behandlingsmetod för vanliga nordiska träslag som tall och lönn. Ämnet som används för impregnering av träet är givetvis högst hemligt, men det sägs vara helt miljövänliga biologiska restprodukter. Man kan ju undra var det kommer från.

Träet impregneras på fabrik, torkas innan det är försäljningsklart.

Träets fibrer inkapslas med den här hemliga impregneringsvätskan och virket torkas därefter innan det går ut till försäljning. Impregneringen kallas för en furfurylationsprocess och ger träet en mörkbrun färg som liknar teak, ipé, mahogny och andra tropiska träslag. Med tiden får träet en silvergrå patina om det lämnas obehandlat. Och det ska inte behövas någon mer ytbehandling, enligt tillverkaren. De säger också att den stora fördelen med Kebonyträ är motståndskraften mot väder och slitage. Andra fördelar är mycket god motståndskraft mot nedbrytning, ökad hårdhet och lång livslängd. Kebony är Svanenmärkt.

Trädäck behöver normalt impregneras för att tåla fukt och väta.

Kebony kan användas till all slags utomhuskonstruktioner – trädäck, väggbeklädnad, speciella byggnadskonstruktioner, möbler och båtvirke, allt enligt deras hemsida. Prismässigt lägger sig Kebony mellan vanligt tryckimpregnerat trä och de mörka tropiska träslagen. Metoden är utvecklad i Norge, men produkterna säljs även i övriga Norden. De första omnämnandena om Kebonymetoden i press kom 2008, så man har hunnit prova byggträet under några år.

Bryggor och trädäck är utsatta konstruktioner som kräver hållbara träslag.

Fler träd kan rädda klotet

Träden tar upp stora mängder koldioxid under en dag.

För att lösa den galopperande krisen med global uppvärmning och växthusgaser behövs en kombination av ett flertal åtgärder, anser många forskare. Koldioxid är en av de farliga växthusgaserna och koldioxid är “bränsle” för våra odlade växter och för skogens träd. Den globala uppvärmningen skulle alltså kunna bli en drivkraft för skogsbrukets utveckling framöver. Problemet med skogen som kompenserande faktor är att världens skogsbestånd krymper med 0,2 % varje år. Om man istället kunde öka den totala skogstillväxten med en knapp procent per år skulle utsläppen av koldioxid kunna balanseras av den ökade mängden skog.

Träden är enorma energifabriker som omvandlar vatten och koldioxid till syre och socker.

Det bästa sättet att öka koldioxidupptaget och motverka uppvärmningen är att hålla skogen i ständig tillväxt. Vi måste stoppa avskogningen som sker i många tropiska länder till förmån för odling av energigrödor till exempel. Och vi ska också hålla i minnet att den fullvuxna, mogna skogen som inte längre växer till sig slutar att ta upp koldioxid ur atmosfären. Genom att avverka fullväxt skog och plantera ny (lite mera nyplantering än man huggit ner) håller man kretsloppet igång. Sågat virke, papper, massa kan i framtiden produceras vid sidan av nya produkter som textil, kemikalier och biomaterial, tror Leif Brodén, Södras tidigare koncernchef, i en artikel som jag läste i Skogsland nyligen. Han tror också att vi kommer att bli effektivare på att ta hand om skogsindustrins biprodukter. Tillsammans med ökad användning av sol- och vindkraft kanske skogen kan rädda vår planet från självdöd. Det låter hemskt, men jag börjar bli lite pessimistisk till vår förmåga av vända utvecklingen om vi inte tar tag i det på allvar! Och alla i sin egen “ringhörna”!

Träden kan rädda planeten från växthusgaser.

Vertikala stadsodlingar framtidens jordbruk?

Genom att odla på höjden kan man utnyttja det lediga utrymmet maximalt.
Bild: Inhabitat.com

Mycket av forskningen kring vertical farming kommer från USA och professor Dickson Despommier vid Columbia University. Utrymmesbristen i storstäderna gör att vanlig odling i pallkragar på marknivå inte kommer på fråga när det gäller att försörja en hel stads befolkning med grönsaker. Despommier räknade på vad ett helt kvarter på Manhattan, New York, skulle ge i avkastning om det omvandlades till växthus. Han beräknade att ett trettio våningar högt växthus inte skulle ge mer odlingsyta än 150 hektar. Men genom att odla i två lager på varje våning och packa växterna tätt blir ekvationen bättre. Väger man dessutom in att växthusmiljön ger 4 skördar per år så motsvarade växthuset med ens 2400 hektar jordbruksmark. Med 120 sådana växthus kunde hela New Yorks befolkning hållas med färska vegetabilier.

Agora Tower är ett storskaligt odlingsprojekt i ett skruvat höghus som uppförs i Taiwan.
Det skruvade odlingstornet Agora Tower uppförs i Taipei, Taiwan, och beräknas stå klart 2016. Bild: Arch20

Despommier utgick från att man i den vertikala odlingen skulle odla utan jord, i så kallad hydroponisk odling. Plantorna fästs i täta rader i odlingstråg eller rör och rötterna tar upp sin näring från en cirkulerande näringslösning. Systemet kräver god syretillgång och vätskan rengörs regelbundet genom filter för att fungera. Fördelarna är många. Odlingsmetoden gör att man kan plantera tätare än i jordsubstrat. Man får också en snabbare tillväxt och därmed större skördar. Det är en miljövänlig process eftersom inga näringsämnen läcker ut i naturen. Mängden vatten som förbrukas är också betydligt mindre än vad som åtgår vid konventionell odling i jord. Och vikten kan hållas betydligt lägre.

Att odla i näringslösning ger många fördelar.
Foto: plantasticplantproducts.com

Tanken är att de vertikala odlingarna ska bilda slutna kretslopp. Ljus och värme behöver förstås tillföras och där behöver man samarbeta med producenter av förnyelsebar energi och spillvärme. Man kan också utnyttja den koldioxid som bildas vid rötning i biogasanläggningar som gödselmedel för grödorna. På så sätt används resurser som annars skulle släppas ut i luften. Men trots att intresset för vertical farming är stort världen över så lär det dröja ett tag innan matproducerande skyskrapor blir vanliga i våra storstäder. Energiförsörjningen måste lösas på ett bra sätt innan det kan bli lönsamt i större skala. Tänk om man som trädgårdskonsult kunde bli involverad i ett sådant projekt!

Vid cirkulerande odlingar utnyttjas ljuset till max.
Foto: Omegagarden

Att ta hand om ett träd

Träd är varelser som i normala fall blir betydligt äldre än vi människor, men det är klart att vi måste göra vårt bästa för att ta hand om dem så gott vi kan för att ge både dem själva, de insekter, djur och andra växter som lever på och kring dem bästa förutsättningar. I naturen kan vi låta dem ta hand om det själva, men i den uppbyggda och konstgjorda stadsmiljön måste vi väga in trädens bästa i våra beslut som rör utemiljön.

Träd i buskfält ger en ostörd rotmiljö och tillförsel av humusämnen.
Att plantera träd i ett fält av buskar eller perenner kan vara en god investering.

Till trädvårdarens ledande principer hör att se att trädets skötsel följer dess utveckling. Det unga trädet växer snabbt och når sin mogna storlek relativt fort sett över hela livscykeln. Under den snabba tillväxtfasen ska vi se till att ge trädet en stabil kron- och rotbildning. Nästan all förändring av miljöförhållandena innebär någon sorts stress för trädet. Beskärning och skadedjursbekämpning ingår i stressfaktorerna, för att inte tala om grävning och materialförändringar i rotzonen.

Träd i gatumiljö behöver oftast en högre stamhöjd för att man ska komma inunder dem än träd i en park.
Tänk i god tid på hur mycket utrymme det valda trädet kräver, både i bredd, men också i stamhöjd.

Genom att välja rätt växt till rätt plats kan vi redan från början reducera stressen från de miljöfaktorer som vi inte kan påverka, t ex vind, torka, skugga eller utrymme. Vi måste därför kunna läsa av vår växtmiljö och pricka av förhållandena på platsen. Ståndorten med andra ord. Att läsa av ståndorten gör en erfaren trädgårdsmänniska nästan omedvetet. Sedan lägger trädgårdsdesignern in ytterligare fler parametrar i sökandet efter platsens ande, för att hitta växter som smälter in i sin miljö. Det kan vara arkitektur, omgivande miljö och förstås, den som ska bo på platsen. Man kan t ex inte göra en “Teskedsgummans trädgård” till ett funkishus, utan proportionerna och stilen måste passa ihop.

Formbeskurna träd passar in i små utrymmen.
Ett träd som formbeskurits redan från början kan anpassa sig till ett trångt utrymme i en formstark miljö.

Använd material av god kvalitet vid plantering! Ett bra träd börjar med en bra ungplanta. När grenstrukturen är ändamålsenlig och rotutvecklingen fin, med rikligt med finrötter och eventuell ympning välgjord och stadig så är förutsättningarna utmärkta att vi ska få ett välutvecklat träd i framtiden. Det är faktiskt värt att betala för ett bra plantmaterial! Och beroende på hur utsatt läget är så är det oftast också värt att betala för en så stor planta som möjligt. Växten är motståndskraftigare mot påverkan från miljöfaktorer och den har oftast ett väl utvecklat rotsystem som snabbt förankrar sig i marken.

Det här är de ledande principerna för hur en trädexpert jobbar när det gäller nyetablering av unga träd eller skötsel av äldre trädindivider. Jag återkommer med noggrannare beskrivningar för trädens tillväxtfaktorer!

Droppbevattning är effektivt och resurssnålt

Sedan några veckor tillbaka är det inga problem med grundvattennivåerna längre, men ett tag var det lite kritiskt när brunnarna sinade på olika håll. Det är krångligt att bära vatten och köra vatten när man är van att bara vrida på kranen. Plus att man jämt måste tänka på att snåla med vattnet och inte använda mer än det absolut nödvändigaste. Inte heller växterna har det så lätt vid torka. Vattnet behövs förutom för tillväxten, även för fotosyntesen, för näringstransporten, för att kyla bladen och för att behålla vävnadstrycket så att växten orkar stå upprätt.

Vid droppbevattning hamnar vattnet där det behövs - i växtens rotzon.

Ju varmare och blåsigare väder, desto mer vatten avdunstar växterna. För att kompensera för vattenavgången mitt på dagen skulle man behöva vattna som mest just då när det är som allra varmast. Men det är dålig ekonomi, eftersom det mesta genast avdunstar från jorden. Genom att installera droppbevattning kan man ge växterna vatten precis vid den tidpunkt på dygnet då de behöver det som bäst. Droppslangen kan man lägga uppe på jordytan eller gräva ner en bit, alternativt täcka med bark.

En nyplanterad häck får en säkrare etablering genom att vattna med droppslang.
Foto: Gardena

Det finns många fördelar med droppbevattning när vattnet hamnar exakt där det ska – i växternas rotzon. En är att du kan spara på vatten eftersom inget vatten blåser bort eller avdunstar. Har man smala eller små ytor blir det mycket spill genom att vattna med spridare. Många växter är känsliga för att få vatten på bladen. Särskilt i samband med starkt solljus kan bladen få brännskador. Mögel orsakas också av ständig fukt i bladen. Genom att inte vattna hela ytskiktet blir inte jorden så kompakt med en hård skorpa ytterst, utan syret kan ta sig ner hela vägen till växternas rötter. Ogräset trivs inte lika bra, eftersom växterna utnyttjar vattnet maximalt, medan övrig jordyta hålls torr. Har du väldigt kalkhaltigt vatten så är det bäst att gräva ner slangen en bit för att slippa igenkalkade slangar. Kalken fälls ut när den kommer i kontakt med luftens syre, men med slangen under jord blir problemet mycket mindre.

Droppbevattning passar utmärkt för grönsaksodling.
Vilket underbart grönsaksland! Foto: David Wann

Det finns både grövre och klenare slang, men det bästa är att jämföra med volymen per timme som sipprar ut genom varje hål. Till växter med lägre vattenbehov kan en tunn slang vara precis lagom, men den räcker inte till för stora träd. Vid plantering av häck kan det vara en god idé att lägga ut en droppslang och vattna regelbundet under de första säsongerna tills plantorna har etablerat sig ordentligt. Ju lägre växter, desto tunnare slang klarar man sig med.

Vart tog humlorna vägen?

Det har varit mycket snack kring den kraftigt minskande stammen av humlor i Sverige. Jag är glad att ämnet äntligen börjar komma upp till den allmänna debatten och inte förs enbart i experters och naturvetares sällskap. För det blir allvarliga effekter av minskade antal pollinatörer. Hela vår matförsörjning är i fara.

Blå bolltistel är en pålitlig insektsamlare till perenn.
Den blå bolltisteln är en god sensommarblommande nektarkälla för humlor och bin.

En ny studie som publicerades i juli visar att minskningen av pollinatörer kan ha större betydelse för blommor och grödor än vi tidigare trott. De flesta växter, både nytto- och prydnadsväxter är beroende av att djur, oftast insekter, flyttar runt pollen dem emellan  så att de kan befruktas och producera frö för att sprida sig. Den allra viktigaste pollinatören är humlan som har en förmåga att favorisera vissa sorters blommor under kortare perioder i livet. Detta gynnar plantornas reproduktion eftersom humlorna då bara bär på pollen från en enda art. När de däremot är promiskuösa och besöker många olika arter är de mycket mindre effektiva som pollinatörer, säger forskaren Berry Brosi vid Emory University i USA.

Kransveronica är en hög sensommarblommande perenn som trivs i något fuktigare jord.
Kransveronican är en bra perenn med en skir framtoning och blomning i juli-september.

Studien visar att det snabbt skulle märkas om en enda humleart försvinner ur ekosystemet. När konkurrensen mellan kvarvarande humlor blir mindre så minskar nämligen också deras “trohet” till vissa sorters blommor, som då producerar signifikant färre frön, enligt studien som publicerades i Proceedings of the National Academy of Sciences.

Stor solhatt är en annan sensommarblommande perenn som gärna tar emot humlor på besök.
Stor solhatt är en annan sensommarblommande perenn som gärna tar emot humlor på besök

Forskarna valde att titta närmare på den bland humlor populära blomman riddarsporre, och delade in en äng i flera mindre fält. Vissa fungerade som kontrollfält, och där lät forskarna humlorna jobba på som vanligt. I andra fält tog man med hjälp av nät bort en av humlearterna. Därefter studerade man humlornas beteende i de olika fälten. Det visade sig då att 78 procent av humlorna i kontrollfälten var trogna sina favoritblommor, medan motsvarande siffra i de manipulerade fälten var 66 procent. “Den lilla förändringen i konkurrensen gjorde att de kvarvarande humlorna oftare bedrog riddarsporren”, förklarar Heather Briggs vid University of California-Santa Cruz. Blomman producerade i snitt en tredjedel färre frön när en humleart försvann.

Blå bolltistel samlar mängder av humlor där den växer.
Den blå bolltisteln har blommor som påminner om hoprullade igelkottar och samlar mängder av humlor.

Fast jag undrar om det kanske är så att humlorna har flyttat till Alnarp. Skämt och allvar, men när jag var där i förra veckan så var det alldeles enormt mycket humlor och andra pollinerande insekter, vilket alla bifogade foton visar. Jag har nog aldrig sett så många på en gång. Så jag tror att alla har flugit till Alnarp denna sensommar.

Torrängens växter reder sig med lite

Torrängens skötselarbetare tar hand om det mest näringsrika gräset och lämnar plats till ljuskrävande växter.
Torrängens skötselarbetare tar hand om det mest näringsrika gräset och lämnar plats till ljuskrävande växter.

Vad menar jag med det, jo, att det naturliga urvalet sett till att de mest tåliga ängsväxterna hittat hit. De klarar sig på en torr och sandig mark och motstår även tramp och omrörning i jordsvålen. Mina exempel hämtar jag från sandstäppen Revingehed där jag tog en promenad en vacker morgon. Det är en artrik miljö med mängder av växter och insekter. Området betas delvis av nötkreatur och används också som övningsområde för pansarregementet P7. Det betyder att stora stridsvagnar rotar runt i ytskiktet och ser till att jorden hålls öppen på sina ställen. Det hårda slitaget har bidragit till den stora artrikedomen tvärt emot vad man kunde tro.

På något friskare mark växer smällglim som blommar i juli.
Smällglim är en vanlig, flerårig växt med anspråkslösa blommor.

Områdets karaktär växlar stort i olika delar. Nära Krankesjön och intill Klingavälsån är det fuktiga miljöer med frodig växtlighet. I tallskogsområdena växer andra blomster än de som finns längst ute i de torra gräsmarkerna. Smällglim är en ljuv liten blomma som trivs på något friskare jord. Den kräver inte så mycket näring och håller till godo med skräpmark och dikesslänter. Jag tycker den kapsellika, uppsvällda blomman med sin puderrosa och nätmönstrade blomma är härligt gammaldags.

Väddklinten trivs på öppen och torr sandmark.
Väddklinten väljer den torra och öppna sandstäppen till sin växtplats.

På den öppnare sandmarken sprider sig väddklinten som också den är en flerårig ängsväxt. Att den är släkt med tistlarna ser man på de runda korgarna. Den har en seg och hårig stjälk som ofta får vara ifred av betande djur. Jag gillar de starkt lila blommorna och kan se att även nektarsökande insekter gärna flyger fram till dem.

Pärlemorfjärilarna söker gärna föda bland väddklinten.

Pärlemorfjärilar förekommer allmänt på sandängen. Larverna lever på olika violer och den vuxna fjärilen hittar sin föda bland den rika växtligheten på naturbetesmarken.

Klöverväxter är väl anpassade till ett kargt bete.

Olika klöverarter finns det gott om på den öppna ängsmarken. De är anspråkslösa växter som har god förmåga att hushålla med den knappa näringen. Blommorna doftar gott och lockar på så sätt till sig pollinerande insekter.

Rödklövern doftar gott och pollineras gärna av humlor.

Vi behöver humlor och bin i växtproduktionen så ta väl hand om dem!

Brunörten drar till sig mängder av humlor.
Humlesurr i min gräsmatta just nu kring den blommande brunörten.

Bättre pollinering ökar produktionen av både åkerväxter som raps och klöver, men också frukt och bär som äpple, körsbär, plommon, vinbär och blåbär. Humlorna är den viktigaste gruppen naturliga pollinatörer och de samarbetar många gånger med odlade bisamhällen. Men både humlor och bin minskar i antal av olika orsaker och det är en oroande trend. Att öka den biologiska mångfalden är vår allas uppgift. Ett enkelt sätt att bidra är att strunta i den pedantiska gräsmatteskötseln och få in lite vilda örter. Man kan klippa gräset runt om öarna av vildblommor om det blir för gräsigt!

Honungsfacelian är en bra nektarväxt och utmärkt som gröngödsling.
Ett hav av honungsfacelia.

Det är möjligt att öka antalet humlor om man får till en rikligare och mer kontinuerlig blomning i odlingslandskapet. Även i våra trädgårdar ska vi jobba för detta. En av de viktigaste matställena på våren är “skräpträdet” sälg. Sälgen är en tvåbyggare och har alltså han- och honplantor på olika buskar. De är hanplantorna som är de mest värdefulla ur nektarsynpunkt. Ta alltså inte bort sälgar som står i bryn och skogskanter, utan ta hand om dem som en viktig resurs. Jag lärde mig dessutom på en kurs i förra veckan att sälgen dessutom är en viktig födoväxt för viltet. Sparar man mycket sälg, rönn och asp i skogsbruket slipper man så mycket betesskador på planterade skogsträd. Inte tänka kortsiktig ekonomi och enfald alltså, utan se naturvärdena som totala biotoper. Mycket tänkvärt!

Honungsfacelian har många goda egenskaper för uthålligt naturbruk.

Honungsfacelia är en mångsidig välgörare och jordförbättrare i åker och trädgård. Den binder kväve i rötterna och gödslar på sätt på lång sikt. Du kan använda den som gröngödslingsväxt och så in den i trädgårdslandet efter skörd av t ex tidig potatis och sallat. Då skyddar den mot invasion av ogräs samtidigt. Till hösten gräver du ner det hela i jorden, med stjälkar och allt. Eller du kan också så honungsfacelia som en dragarväxt för humlor och bin. Det såg jag härom dagen ett exempel på längs ett stort stycke med klöverfröodling. Man hade lagt en sträng med honungsfacelia i kanten för att locka in insekterna att pollinera klövern.

Käringtanden är en baljväxt med doftande, gula blommor.

Odlar du klöver som vallväxt, till hö eller betesgräs, kan du dessutom gärna så in både vit- och rödklöver. Det förlänger blomningstiden och ökar humleförekomsten avsevärt. Det finns också andra baljväxter som är till nytta för både djur och insekter. Käringtand är smakligt för hästar och kor och passar dessutom bra på lerhaltiga marker som översvämmas på våren och blir torra om sommaren. Den ger humlorna mat under en lång period. Specialfröblandningar för vall och viltåkrar säljs bl a hos Olssons frö.

Åkervädden ger humlan nektar och pollen.

Jag har skrivit om humlor förr, så gärna tillbaka till artikeln om trädgårdsmästarens bästa arbetare.

Första biologiskt nedbrytbara trimmertråden

Den första biologiskt nedbrytbara trimmertråden finns i handeln.

Bio-trim heter en helt ny biologiskt nedbrytbar trimmertråd som utvecklats i Frankrike och kommer att säljas av Oregon. Det kemiska innehållet är förutom nylon, även speciella mineraliska tillsatser. Trimmertråden, som ser ut som en helt vanlig, ljust gul trimmertråd bryts ner helt naturligt. Den oxo-biologiska nedbrytningen sker, enligt tillverkaren, i tre steg. För det första av solens UV-ljus under en tre-års period. Därefter fortsätter fragmenteringen på marken genom värme. Till sist tar markens mikroorganismer vid. Hela processen, som tar närmare tio år, fungerar endast i kontakt med jord, så när du har tråden i sin förpackning eller hoprullad kring trimmerns trådhuvud förblir den intakt. Även trådens förpackning är biologiskt nedbrytbar. Den består bland annat av mjölksyror och trädamm.

Tråden finns i tjocklekar från 1,6 till 3 mm. En rulle på 12 meter 2,7 mm tjock tråd kostar ca 50 kr inkl moms. Spännande, men jag undrar om storförbrukarna kommer att hitta den.

Härligt att böka i kompostjorden!

Hann med några timmars grävande och rensande i helgen. Det är faktiskt det bästa jag vet med trädgårdsodling, att få greja med jorden. Jag bara älskar mylla! Mina lärarkolleger på skolan brukar höja lite på ögonbrynet när jag säger det och jag fattar väl att det inte anses så sexigt, men det ger mig en enorm tillfredsställelse att lyckas med sin jord. Det spelar ingen roll hur dyra och fina växter man köper om inte jorden är bra så blir det ändå bara pannkaka av alltihop. Viktigt att tänka på även för den nyväckta trädgårdsentusiasten som börjat med stadsodling.

Den tidigare styva leran är nu smulig och fin med hög mullhalt.
Så här smulig och fin är min fd styva lera numera.

Grunden till en bra odlingsjord är givetvis den matjord du har på platsen. Den kan vara sandig eller lerig, gulbrun eller svart eller något obestämt mitt emellan. Men den är sällan så perfekt att det inte lönar sig att göra den ännu bättre. Sandjorden är den snabba jorden som fort blir varm och odlingsklar på våren. Den är porös och väldränerad, men torkar lätt ut och du måste gödsla ofta, eftersom det bara rinner rätt igenom den. Lerjorden är den feta och näringsrika. Den håller vatten bra, men är svår att gräva i förutom när jorden har exakt rätt vattenmängd. Och dessutom värms den upp väldigt sakta på våren, så man får vänta med sådden.

På hösten gräver du ner löv i jorden som får multna över vintern.
På hösten gräver jag ner löv i landen som får förmultna över vintern.

 Vad lär vi oss av detta? Jo att man helst ska blanda lite av varje för att få den bästa odlingsjorden. Jag som har en naturligt styv lera öser på med grus, torv, hästgödsel och kompostjord varje vår. Om jag hinner med så till hösten vänder jag ner löv och kanske lite halm som får förmultna över vintern. Efter 7 år kan jag säga att jag har fått en fin jord. Det ger sig alltså inte gratis. Men det är ju just därför som det är så underbart att peta i den.

Pallkragar är ypperliga som kompostbehållare för trädgårdsavfall.Vad gör man då kompost av? Jag har två komposter. En sluten behållare (tunna med lock) för köksavfall som teblad, kaffesump, potatisskal, blomkålsblast, äppelskruttar och sånt där. Sen en öppen (pallkragar) med trädgårdsavfall där jag samlar och varvar löv, gräsklipp, slängda blommor, salladsblad och så vidare. Båda tömmer jag nu till våren. Det går fort och lätt att flytta komposten med hjälp av pallkragarna. Tar först och sprider ut det sista av fjolårets jord. Sedan på med några pallkragar och så börjar jag fylla dem med innehållet i kökskomposten och därefter den fulla trädgårdskompostlådan. Det färskaste och grövsta som ligger överst hamnar underst i den nya högen. An efter som den stora högen minskar lyfter du över pallkragar till den nya högen så det får plats. När allt grovt material bytt låda har du en hög färdig jord kvar i botten på den gamla lådan. Vill du vara riktigt noga så kan du sålla den genom ett finmaskigt nät för att få bort grövre pinnar. Annars blir allt detta prima jordförbättring med sin lite grova struktur. Fortsätt nu att mata den nya kompostlådan med nytt material hela sommaren och hösten. Öka på med fler pallkragar när avfallet når ända upp till kanten. Det sjunker ihop så sakta medan det förmultnar. Och nästa vår gör du om proceduren med materialförflyttningen igen. Kretsloppet är fullbordat.

Mullrik mörk jord som innehåller mycket torv.
Torvblandad mörk jord som är lätt att gräva i.