Har du någon gång försökt göra listor på de mest älskade växterna? Javisst, det gör jag ofta, men det blir alltid trångt i toppen och listan tenderar att flyta ut i en halv bok innan jag är klar. Vilka som ska vara med beror lite på vilken årstid och månad. För det som är på tapeten just då är ju det man tycker allra mest om och har längtat så länge efter.
Till snödroppens närmaste släktingar hör amaryllis, narcisser och krukväxten clivia.
Snödropparna kommer självklart med på min lista. De är de första riktiga vårväxterna som väcker trädgårdsaptiten åter en gång. Visst kommer det ibland någon snöskur och frost efter att snödropparna börjat blomma, men på det stora hela har vi våren här när de börjar blomma.
I Storbritannien, som har ett stort antal växtsamlare och trädgårdsnördar, är snödroppar stort. Det finns snödroppsfestivaler och snödroppsvandringar med guidade visningar på flera stora gods. Några sådana platser som hade varit kul att besök i februari är bl a Howick Hall Gardens, Hodsock Priory och Welford Park. Här finns enorma mattor av snödroppar som spridit sig i woodlandvegetationen.
I min trädgård blommar snödropparna i det oskötta woodlandet ner mot bäcken. Jorden är lerig och väl fuktad så här års och tuvorna av snödroppar växer även här ihop till en stor matta. Lökarna har förvildat sig på egen hand och sprider sig hela tiden vidare utåt.
Snödroppen har en härlig lågmäld doft, men också ett medicinskt värde. Man har hittat en verksam substans, galantamin, som ingår i många bromsmediciner mot alzheimers sjukdom. Högst koncentration av ämnet finns i den gröna snödroppen, Galanthus woronowii. Grön snödroppe är det svenska namnet på denna helvita blomma. Namnet syftar däremot på bladen, som är klart gröna, glänsande och mycket bredare än de grådaggiga bladen på den vanliga snödroppen Galanthus nivalis.
I samband med eller efter blomningen kan snödroppklungorna delas och förökas till nya växtplatser.
Nu dröjer det väl inte så länge till? Innan julrosorna blommar. Nej, de tidigaste av de vanliga vita är på gång under de tunna snötäcket. De röda eller prickiga hybriderna däremot får vi vänta på till april i alla fall.
Julrosor är något utöver det vanliga. Jag gillar en naturlig trädgård som tar hand om sig själv. Här är de vårens speciella blomma som försynt vänder upp sitt parasoll mot ljuset. De tar lite tid på sig att etablera sig och förökar sig småningom på en plats där de trivs.
Egentligen en helt omöjlig kombination med rhododendron som gillar sur jord och julrosor som vill ha kalkhaltig jord.
Gärna lundlika förhållanden, lite fuktigare jord och vandrande skugga. Absolut en kalkrik jord, men ingen stående fukt, speciellt inte över vintern.
Julrosens blad är vintergröna, tandade och lansettlika. Lite palmlika nästan med sin grova tandning. De skålformade blommorna sitter i knippen med flera knoppar och blommor samtidigt. Det ger en lång blomningstid och eftersom blomman egentligen aldrig vissnar, utan bara bleknar bort så har man olika stadier av skönhet över flera månaders tid.
Plantera dina julrosor i kanten av den halvskuggiga rabatten, gärna under träd och buskar. Fast ändå så öppet att du kommer åt att krypa riktigt nära intill (och under) för att kunna se blommorna på nära håll. Tänk på att hela växten är giftig, så håll små barn borta.
Irisar tillhör de riktigt gamla kulturväxterna, men det känns som om de på senare tid fått stå lite tillbaka när man letar efter långblommande och ständigt dekorativa växter till trädgårdar. Namnet Iris kommer från grekiskan och syftar till regnbågens gudinna. Jag tolkar namnvalet på två sätt: mångfalden i färgskiftningar och en snabbt förgänglig blomning.
Jordstam eller rhizom hos bredbladiga iris.
Man kan dela in släktet iris i två huvudgrupper beroende på om de har roten under jord eller ett rhizom (jordstam) ovan jord. De med rhizom kan man dessutom dela in i skäggbärande (barbata-typ) eller skäggfria. De skäggfria irisarna och de med lökformig knöl under mark växer vanligen i fuktiga jordar, medan de andra vill ha en torr och solig växtplats.
Gul skäggbärande iris med svag doft. Okänd namnsort.
Det lättaste sättet att föröka iris är genom att dela på växande bestånd. Vänta gärna till efter blomning innan du sätter spaden i klumpen. Där iris trivs breder den ut sig och att hitta en likartad växtplats är bästa spridning.
Iris är långlivade perenner där de trivs.
Sibirica-typen av iris, dvs de som har smala blad och föredrar en fuktigare, lite skuggig växtplats, kan gärna samplanteras med julrosor, ormöga och förgätmigej. De uppstickande bladspjuten i ljust grön färg blir en fin kontrast på våren.
De skäggbärande trädgårdsirisarna doftar många gånger underbart gott. Blomningen är kort och intensiv i slutet av maj till början av juni. Därefter står de breda bladen kvar ända till frosten kommer. Välj en väldränerad, sandblandad jord och ett skyddat läge så inte blomstänglarna bryts av vinden. Trädgårdsiris blir ofta 70-80 cm höga. Efter blomningen klipper du bara ner blomstängeln.
Vatten och ljus är viktiga förutsättningar för att bedriva odling eller trädgårdsskötsel. Mängden ljus som olika växter kräver varierar. Lyckligtvis finns det arter som passar även mörka och stängda trädgårdsrum. En skuggig del av tomten eller en hel skuggträdgård kan vara nog så spännande att bygga upp. Här underlättar det stort om det finns god vattentillgång. Skuggtåliga växter är för det mesta fuktälskande.
En skuggig trädgård ger en helt annan slags ro och du upplever de gröna skiftningarna extra tydligt på skuggsidan. Utnyttja växternas former och bladstruktur för att åstadkomma variation och effekter. Finns det snickerier eller byggnader av olika slag så måla dem gärna svarta. Det förstärker och skapar fin kontrast mot allt det gröna.
En grön trädgård kan gärna ha en bas av vintergröna växter för att vara intressant hela året. En vintergrön trädgård är ofta tacksam att formklippa. Satsa på att köpa så stora exemplar som plånboken tål, för att få effekt på en gång. Annars är vintergröna växter relativt långsamma i växten.
Gräs och ormbunkar är spännande i sina bladformer. De klarar en del sol, men står helst i vandrande skugga eller helskugga. Undvik de blåsiga lägena, för då riskerar bladen att blåsa sönder. Många gräs har livligt ljusgröna blad och det piggar upp i en annars monotont grön omgivning. Limegrönt står dessutom fint mot kallt blågröna toner.
Genom att skapa grupper av växter med olika bladform kan du göra en varierad rabatt även på en liten yta. En genomtänkt mix av bladformer och strukturer kan vara lika effektfullt som skarpa färger.
Invintrad toppknopp av hästkastanj med tydliga bladärr.
Det mesta som rör en växts vinterhärdighet och avmogning om hösten styrs av generna. Innan löven fälls på hösten transporteras alla lättrörliga näringsämnen ur bladen och lagras i stammen och roten på växterna. Deras kolhydratförråd förändras, näringssalter och socker löses upp i vatten så att fryspunkten sänks i grenar och skott. Cellväggarna förtjockas och det bildas också särskilda frostproteiner. Sammantaget gör alla dessa processer att växternas celler klarar av minusgrader utan att sprängas. Visst är det helt fantastiskt utformat!
När växterna är klara med sina vinterförberedelser går växten in i vila. Vissa växter har en äkta vintervila, andra säger man att har falsk vintervila. Äkta vila finns hos växter som härstammar från kustnära områden med havsklimat. Deras knoppar slår inte ut även om temperaturen tillfälligt skulle stiga. Det krävs en viss mängd kyla innan vilan är passerad. Därför är det ingen idé att plocka in grenar av t ex äpple eller körsbär under tidig vinter. De kommer inte att slå ut, eftersom deras vilostadium inte är fullbordat.
Vintervilan hos växter från ett inlandsklimat kallas falsk vila. Hos dem förblir knopparna i vila enbart på grund av avsaknad av värme. Placerar man en sådan växt i ett havsnära läge med ständigt fluktuerande vintertemperaturer kan knoppsprickningen sättas igång av tillfälliga värmeperioder. Och de nya knopparna riskerar att frysa bort av en sträng köldknäpp som följer på t ex varma dagstemperaturer.
Bokens löv sitter ofta kvar över vintern trots att växten avmognat.
Genom placeringen och skötseln av känsliga växter kan man ge dem en så god chans till överlevnad som möjligt. Det är faktiskt så att en varm och utdragen höst snabbar på invintringsprocessen i växten. Plantera därför de känsliga växterna på en så varm växtplats som möjligt. Då ökar deras chans att hinna avsluta vinterförberedelserna i tid innan vinterkylan slår till. Ju torrare och magrare jorden är, desto tidigare invintrar växterna. Så var därför noga med att inte kvävegödsla jorden kring dessa växter efter midsommartid.
Tänk också på när du köper frostkänsliga arter att större exemplar är tåligare än mindre. I unga år satsar plantorna på skottillväxt ännu långt in på hösten. När de blir äldre kommer de att ha kortare (och tåligare) årsskott. Dessa skott stannar tidigare i tillväxten och börjar förbereda sig på invintring redan tidigt. Därför är det lättare att få t ex en magnolia i större format att överleva än en mindre planta. Det går också att försena knoppbrytningen och tillväxtstarten hos känsliga växter genom att täcka dem med säckväv när vårsolen börjar värma.
Trollhasseln blommar bland de allra första, mitt i vintern.
En plantas ursprung, eller proviniens, spelar också roll för dess vinterhärdighet. Där är det främst nattlängden som styr. När nätterna är tillräckligt korta får plantan en hormonell signal att sätta knopp och förbereda sig för invintring. Träd från nordliga provenienser sätter knopp vid kort nattlängd, medan träd från sydligare breddgrader fortsätter växa tills nätterna blivit ännu längre. Därmed ökar risken för skador av tidig höstfrost.
Tar vi en fröplanta från en vanlig björk från de nordliga delarna av landet och planterar den i söder blir den lätt skadad av tidiga vårfroster. Tar man å andra sidan en björkplanta från Skåne och planterar den i norr kommer den att riskera skottfrysning innan den hunnit ställa om för vinter, eftersom den är programmerad av invintra sent om hösten.
Hur kan vi avgöra om skotten på lönnen här ovan hunnit invintra innan snön kom? Löven sitter ju fortfarande kvar och är gröna. När årsskotten känns styva och stadiga ända fram till ändknopparna har växten klarat av sina vinterförberedelser. Blir köldperioden väldigt intensiv kan det ändå finnas en viss risk att cellombyggnaden inte var helt färdig. Men ser man tillbaka på vår varma höst, så borde det inte vara någon större fara, trots att löven inte hunnit fällas innan snön kom. Det blir intressant att följa upp i vår!
Astrantia major, stjärnflocka, förekom i Sverige troligtvis redan före 1700-talet och kallas ibland för Linnés döttrar. Det finns ett 10-tal arter som alla härstammar från alpina skogar och ängar i ett område från Mellaneuropa – Mindre Asien-Kaukasus. Näringsrik, fuktig, men väldränerad humusrik jord i sol till halvskugga är receptet.
Woodlandmiljö är precis rätt ståndort för stjärnflockan.
Blommorna är rätt obetydliga på avstånd, men när man kommer riktigt nära ser man hur komplicerat konstruerade de är. Svepebladen sitter ytterst och är långa och lansettformade. Ju äldre blomman är, desto mer nedåtriktade är de. De enskilda små blommorna sitter i täta flockar med en central mittpunkt.
Det finns en mängd namnsorter som går i färgskalan från vitt-rosa-rött och mörkrött. De varierar i höjd från 40-90 cm. Stjärnflockan är lätt att föröka från frö eller genom att dela plantan på våren. Kombinera den i rabatten med t ex silverax eller funkia. Eller varför inte en klarblå näva för kontrastens skull.
Narcisser och pingstliljor är fleråriga lökväxter som håller i många år. Oftast sprider de sig snabbt med sidolökar och brer så ut sig över en betydligt större yta än de ursprungligen planterades på. Av en enda lök blir det efter några år en grupp av blommor som glädjer dig varje vår med sin käcka uppsyn. Om blomningen börjar avta kan man vitalisera beståndet genom att gräva upp alla lökar på hösten och dela på dem. Genom att plantera ut dem igen med lite mellanrum fortsätter de att föröka sig.
Det här är blommor man verkligen kan unna sig att slösa med. Det finns så många olika sorter med olika blomningstid, så det är lätt att få en lång blomningssäsong om man väljer någon tidig, någon medeltidig och någon sen sort. Lyckligtvis lämnar rådjuren och hararna narcisserna ifred, så de gör sig därmed utmärkt i en naturnära plantering i gräsmatta eller skogsbryn.
Ett normalfuktigt läge i full sol eller vandrande skugga klarar de flesta sorter av pingstliljor. Blir det väldigt torrt under våren kan man behöva vattna om de står i torrare jord. Kom ihåg att plantera dina narcisslökar så fort du får tag i dem på hösten. De mår inte bra av att torka och behöver hinna sätta rötter innan marken fryser om hösten för att klara den kommande vintern.
Efter blomningen sparar du blasten tills den gulnat och lossnar lätt från löken. Det kan se lite ostädat ut med alla halvgula, spretiga blad, men då kan du göra små knyten av bladen, så syns de inte bland övrig grönska. Ta en handfull blast, snurra den lätt och knyt en knut så den hålls på plats. Man kan också fläta en fläta av bladen, men det tar betydligt längre tid än att göra en knut. När bladen blivit bruna och torra lyfter du bara upp den döda bladknuten från löken.
Narcissus poeticus-gruppen, som jag avbildat här är klassiska, doftande pingstliljor med vita kalkblad och en gul bikrona som har en veckad, orange kant. Sorten ‘Actaea’ har stora blommor, ‘Recurvus’ har mera finlemmade blommor och blad. ‘Ornatus’ är lite färgrikare med vita kalkblad, gröngul bikrona med nästan röd kant.
Mirabel heter körsbärsplommon på danska. Vackert namn på en ganska förfärlig växt. Den vackra perioden är definitivt nu på våren när trädet är alldeles fullt av små, vita blommor. I varmare lägen har den redan börjat släppa kronbladen i ett ljuvligt konfettiregn. Hos mig har den bara precis kommit i blom.
Plommonvägen i Lund.
Det ligger en söt doft omkring mirabellen – en doft som ligger nära häggen i intensitet. Ljumma, vindstilla kvällar kommer doftpustarna farande. Härligt! Så det är inte blomningen jag vill klanka ner på när jag säger att det är ett förfärligt litet träd.
Rotskottsbenägenheten är stor och nya plantor slår upp ofta rejält långt från moderplantan. Det är ingen positiv egenskap när man vill använda arten som park- och gatuträd. Eftersom stammar och grenar är försedda med tornar skall man vara snabbt framme för att gräva upp nykomlingarna, annars är de jobbiga att bli av med.
Ofta blir körsbärsplommon (Prunus cerasifera) rejält breda träd med en höjd på ca 6-9 meter. De är rikt förgrenade med tunna, täta grenar. De vita blommorna kommer också mycket tätt, så hela trädet blir helt översållat, innan bladen slår ut. Blomningstidpunkten styrs av temperaturen, men ligger normalt samtidigt som sälg och påsklilja.
Mot sensommaren mognar de små frukterna i stor mängd. De är runda och gula eller mörkröda i skalet. Man kan äta dem, för fruktköttet är saftigt och gott, men tyvärr är skalet tjockt och lite segt. Fåglarna brukar däremot vara desto mer förtjusta i körsbärsplommonen.
Växten är tolerant avseende jordmån, och även om den trivs bäst i god jord, kan den klara sig på näringsfattiga sandjord också. Behöver du beskära den så slår den rikligt med nya grenar från sovande knoppar. Det blir inte så snyggt, så om man kan så är det bäst att låta den växa fritt. Men det blir ganska skuggigt under trädet och grenarna hänger ner som i parasollform.
Du måste inte vara fullfjädrad trädgårdsmästare eller trädgårdsamatör för att få vårfina rabatter. Satsa på förodlat och peta ner minipåskliljor i dina krukor och rabatter. Det är ett billigt trick och blomningen löser sig på bara ett par timmar! Och jag kan avslöja ett ännu billigare trick. Vänta till efter påsk och gå in i närmaste plantbutik eller gardencenter och köp upp de påskliljor som blev över. Du kommer att få dem till nedsatt pris, för nu vill ju ingen längre ha blommande påskliljor!
Påskliljorna tillhör narcissesläktet som innefattar även pingstliljor och tasetter. Det är lätta växter att odla eftersom de inte har samma krav på torra somrar och vintrar som många andra lökväxter. Faktum är att narcisserna i naturen växer på vårfuktiga ängar och flodbanker som blir rejält blöta under vårens snösmältning. De passar därför till förvildning i gräsmattor och woodlandplanteringar.
Det enda man ska vara noga med är en snabb plantering om hösten. Narcissernas lökar måste hinna rota sig ordentligt innan marken fryser och ska därför planteras i så god tid som möjligt. Blir det kallt för tidigt innan rotsystemet etablerat sig riskerar löken att ruttna under vintern. Plantera dem i grupper, gärna med lite avstånd mellan varje lök, så har de plats att föröka sig. Narcisserna sätter villigt sidolökar som blommar nästa år och det går fort att få ett tätt bestånd. Var noga med att inte klippa ner bladen innan de gulnat för att löken ska få tillbaka sin kraft.
Till de allra tidigaste bland narcisser hör den lilla ‘Tete-a-Tete’. Den är lättodlad och blomvillig och det är bara att sätta ner en utblommad kruka så har du ny blomning nästa år.Bland de storblommiga påskliljorna så är ‘Golden Harvest’ en trygg favorit. Granngul och stark sprider den sig lätt. ‘Mount Hood’ är en benvit sort med goda egenskaper. Narcissus triandrus-hybriden ‘Thalia’ är en vit sort med flera blommor på samma stjälk. Otroligt vacker, men med härdigheten är det lite si och så. Men fyller du på med lite nya lökar varje höst, så kommer du alltid att ha något som blommar. Och harar och rådjur behöver man inte vara rädd för. För narcisserna rör de inte!
Vårblommande irisar är ett lite lyxigare alternativ till vanliga snödroppar eller vintergäck. Men de blommar lika tidigt och ger en härlig vårkänsla när de tittar fram. Våriris, Iris reticulata, är bland de allra första vårblommorna. Den har blå blommor och finns i en mängd namnsorter och hybrider.
Våririsen härstammar från bergiga trakter i Turkiet, norra Irak och Iran med genomsläpplig sten- och grus”jord”. Det är inga dyra knölar att köpa, men man måste förstås tajma in det med planteringstiden, som infaller i september, oktober. Och så dags har man oftast börjat lägga trädgårdssäsongen bakom sig och orkar inte riktigt engagera sig.
Men så fel man kan ha det! Iris är absolut värd en liten ansträngning. Det är också värt att hitta en bra plats för de små knölarna. På vanliga trädgårdsjordar blir det ingen långlivad historia, utan man ska försöka hitta en växtplats med mycket god dränering, kalkrik jord och varm och torr sommarplacering. Det finns exempel på irisar som sprider sig villigt i fuktigare gräsmattor, men i det fallet är det gräsmattor som blir snustorra under sommaren. För det är den typen av ståndort i Mellan-österns bergstrakter som den känner sig hemma i.
Ett stenparti är alltså inte alls fel växtplats. Den lilla löken har ett nätliknande skal som skyddar mot uttorkning. Så fort du får tag i lökar om hösten sätter du dem ca 7-8 cm djupt. Det är bra om löken hinner bilda rötter innan marken fryser. Sprid gärna ut dem med ca 10 cm mellanrum, för trivs de bra kommer de att föröka sig rikligt.
