Vi är allmänt lite för ordningsamma och städningsbenägna i våra trädgårdar idag. Ju mindre plats man har, desto snyggare och mer perfekt ska det vara. I stan likaväl som på landet borde vi släppa lite på städivern och tänka på vad mångfalden i växtarter och -delar gör för mångfalden av insekter, fåglar och däggdjur.
Vi som jobbar i trädgårdsnäringen måste också bli duktigare på att tala om och värna de biologiska intressena och värdena – inte bara de estetiska! Att förändra allmänna uppfattningar och tyckanden tar tid, så det är bara att mala på! Och smyginföra pollen- och nektarrika växter från vår till höst i parker och trädgårdsplanteringar.
Inom offentliga förvaltningar har man många gånger allmänhetens ”önskemål” och krav att tillrättalägga varje liten grön plätt inom förvaltningens områden. Då kanske vi behöver satsa på information via skyltning, brev och hemsida för att göra det tydligt att vi har en plan med det vi gör för bevarande av den biologiska mångfalden. Det kan uppfattas som farligt och skräpigt att låta halvmurkna stammar och ved ligga kvar i en park. Men de innebär en oerhört viktig livsmiljö för många sällsynta och hotade växt- och djurarter.
Grova och ihåliga träd som mist halva stammen i en storm har stor betydelse för både floran och faunan. Ju äldre ett träd är, desto artrikare är det vanligen. I ihåligheter finns s k mulm, murken ved, där många insekter trivs. Där insekterna finns kommer fåglarna att flockas och likaså fladdermössen nattetid. Svampar, mossor och lavar finns i barken och veden och de bidrar även till den fortsatta nedbrytningen av trädet så att fler organismer kan dra nytta av dess tjänster framöver.
Säkerhetsaspekten kan ofta ligga i konflikt med miljöintresset och kulturhänsynen att bevara äldre, döende träd i offentlig miljö. Att låta en arborist gå igenom de äldre träden regelbundet är ett sätt att hålla koll på säkerheten. Äldre träd har ett starkt skydd i lagen, t ex miljöbalkens generella biotopskydd för alléer och kulturmiljölagens bestämmelser om kyrkliga kulturminnen.
Istället för att flisa eller elda upp stockar, grenar och ris bör man reservera dem för djurlivet. I miljöer med höga naturvärden, men med höga risker för materiella eller personskador kan döende träd och död ved sparas i en så kallade faunadepå i utkanten av parken. Det blir som en kyrkogård för gamla trädstammar och grenar som kommer från biologiskt särskilt värdefulla träd. Där kan de fortsätta att brytas ner i naturlig takt, men utan att bli farliga för sin omgivning.
