Tidiga vårtecken även denna vinter

En serie tidiga blommare från trädgården den 12 mars 2020.


I våras plockade jag nässlor till årets första nässelsoppa redan i mitten av mars. Det kändes tidigt. Idag tittade jag djupt i grästuvorna och såg att nässlorna låg i startblocken och redan hade satt sina första, om än mycket små blad. Hälsoråvaran nässlor är en skämsväxt för många trädgårdsägare. De är svåra att bekämpa, eftersom rötterna väver igenom hela jordvolymen och nästlar in sig bland prydnadsväxterna. Men du kan gärna behålla en eller ett par ruggar för att skörda unga, fräscha skott av. Det går att plocka många omgångar och sedan blir de prima larvmat som flertalet fjärilsarter älskar. Eller fixa ditt eget näringsrika gödselvatten genom att blötlägga stjälkar och blad. Se nässlan som en tillgång!

Nässlan är en snabbväxande nyttoväxt som gillar kväverik mark.


Vitsipporna var lika tidiga. Har du inte turen att ha en egen vitsippslund på tomten går det bra att plantera in vitsippor i trädgården. Härlig att fylla ut med mellan sena perenner och i woodlandet. Den blommar just då när solen börjar värma på riktigt och du traskar ut med kaffemuggen för att ta in den första klorofylleuforin. De vildväxande sipporna förökar sig kraftigt under fuktiga somrar och vill du få in denna vårens budbärare i lite undanskymda hörn och svagväxande gräsmatta, så ska du vattna rikligt.


Blåsipporna smyger igång under bladverket, så man får glänta lite på bladen för att upptäcka de håriga knopparna. Blåsippan har, till skillnad från vitsippan, vintergröna blad, och vackra blad dessutom. Men de behöver stå lite för sig själva för att inte bli helt utkonkurrerade av andra kraftigare perenna växter. Jag har planterat in blåsippor (köpta i plantskola så klart!, blåsippan är fridlyst) både under en japansk lönn och vid foten av en stor gran. Båda platserna ger lagom med värmande vårsol och de blir härliga blickfång vid blomning.


I den glesa gräsmattan på lätt sluttande och ganska torr mark växer ett rikt parti blå violer. Kul att se att det hade nästlat sig in en vit sådan också. Violer gillar normalt kalkrik och lätt fuktig jord, så jag tackar ödmjukast åt att de funnit sig tillrätta här.


På fuktig växtplats med gott om kalk trivs även julrosorna. De föredrar halvskuggiga miljöer, men klarar även en senare skuggig växtplats. Så här tidigt om våren (mars månad) lyser solen igenom det nakna grenverket i woodlandet. Det är bara barrväxterna och de städsegröna basväxterna som stoppar solens intrång. Julrosorna förökar sig glatt på egen hand, så var inte alltför flitig med hackan, så du riskerar att gräva upp de små liven. Det blir oftast rena överraskningar i färg och teckning, eftersom anlagen i föräldraplantorna inte är stabila. Men det gör ju inget, för vem kan motstå en självsådd julros?

Violquiz

Jag är sannerligen ingen botaniker och tycker det är rentav tråkigt att hålla på och nyckla växter. Men ibland blir man så illa tvungen, när det är ett besvärligt släkte med många likartade arter att skilja åt.

Många, många och ljuvligt blå. Men vilken art är det?

Nu kände jag mig tvungen att ta reda på vad det är för en viol som växer som en blå matta i skogskanten av min trädgård. Det känns inte proffsigt att bara referera till den med uttrycket ”en blå viol nånting”. Släkter violer upptar 5,5 sidor i Mossbergs flora. Vissa är lätta att utesluta på färgen. Men de andra fyra sidorna då? Ljusblå allihopa.

Har fotograferat det ljuva beståndet sedan april månad, och än blommar det lite sparsamt. Kan konstatera att blommorna doftar dessvärre inte. Då faller luktviol bort. Petade försiktigt upp två plantor för att kunna syna dem noggrannare. De sitter ganska löst förankrade i mossmattan som man skulle kunna karaktärisera som växande i kalkhaltig ganska torr mullrik jord.

Bladen är spetsigt hjärtlika med tandade bladskivor och sitter på långa skaft. Ett karaktärsdrag som är viktigt att bestämma är stiplerna, som är bladlika bildningar som sitter vid bladskaftets bas. Stiplerna är väl synliga hos många växter, t ex ärtsläktet. Där är de runda som manschetter i bladfästet. Stiplerna hos denna viol är långa och fransade. Du ser dem tydligt på bilden nedan.

Fransade och långa stipler ger en ledtråd i detektivarbetet att artbestämma violen.

Långa, fransiga stipler förekommer enligt floran hos både bergviol, ängsviol, lundviol och skogsviol. Ingen hjälp där alltså.

Till slut kan jag konstatera att det finns inga eller väldigt korta bakåtriktade foderblad bakom blomman. Således borde det vara en lundviol. Fast hybrider är vanliga inom släktet, så helt bombsäker kan jag inte vara. Kanske finns det någon läsare som kan ge mig ett slutgiltigt svar?

Ska försöka memorera namnet så jag inte blandar ihop dem igen. Hur som helst så är mina violer underbart vackra och lyser upp i mossmattan. Bestämningsnyckeln jag använde hittar du i Den virtuella floran på linnaeus.nrm.se/flora

”Majkvällens fågel granskar med pipande omsorg sin flätkorg i grenklykan.
Lundviolen lutar sig in, ljusblå i myggtuvan.
Från mossig sten hoppar kvällsgrodan ner.
Bäcken går lite avsides, förirrar sig,
ringlar fram under valven med kabbelekan som lysmärke.”

Ur Majnatten av Harry Martinson (Dikter om ljus och mörker, 1971)