Angripna rosor minskar i tillväxt, tappar bladen och ser allmänt tråkiga ut.
På hösten kan man ibland se kraftiga angrepp av svartfläcksjuka på rosor. Orsaken är en svamp som heter Marssonina rosae. Svampsjukdomen orsakar gulsvarta, oregelbundna fläckar på bladen. Efterhand gulnar bladen och faller till marken. Vid kraftiga angrepp återstår bara blommorna i toppen på en kal stjälk. När rosorna är så hårt angripna bildar de ofta nya, kraftiga skott redan under hösten. De nya skotten hinner sällan avmogna och får då lätt frostskador. Svampen gynnas av hög luftfuktighet och mulet väder med stillastående luft. Typ höstdimma som inte orkar lyfta förrän mot eftermiddagen. Denna höst är det mycket olika slags svampsjukdomar på olika växtslag och jag ser också mycket svartfläcksjuka.
Det finns sorter som har bättre motståndskraft mot svartfläcksjuka än andra, och har du återkommande angrepp kan det vara en idé att byta ut rosorna mot bättre sorter. ’Flammentanz’ anses vara en motståndskraftig sort, men även där har jag sett svampangrepp i höst. Ett år som detta kan det vara god idé att bekämpa sjukdomen,för att minska risken för ännu kraftigare angrepp nästa år. Vill man spruta mot svamp måste man göra det återkommande, en gång i veckan under en längre period. Bäst är att börja så fort man ser de första tecknen på sjukdom och sedan hålla på till sena hösten då bladen fallit.
Nu i höst har jag provat Binabs Trichoderma-svampar på svartfläcksjuka. Binab TF WP heter medlet som kan köpas via nätet. Det är ett helt ekologiskt alternativ och består av levande svampsporer från Trichoderma. Man blandar en halv tesked av pulvret i 5 liter vatten och sprutar rikligt på blad, stjälkar och nedfallna löv på marken. Luckra ner fallna löv i jorden så att de förmultnar och lägg ev ut ett lager jord ovanpå för att påskynda processen. Förvara pulvret i kylskåp eller frys mellan behandlingarna, så håller det längre. På lång sikt är det vettigt att inte överdriva kvävegödslingen, då den visat sig vara gynnsam för svartfläcksjukan.
Pumpa och squash har stort näringsbehov och ingår i växtföljdens skifte nr 1.
I jorden finns ett förråd av näringsämnen som växterna tar upp när de växer och producerar frön, knölar, baljor och naturligtvis bladmassa. När vi skördar av deras produktion tar vi bort näringen som härstammar ur jorden. Ett grönsaksland kräver därför mycket mera näring än en perennrabatt där växterna står kvar år från år och där växtdelar förmultnar varje höst. Växelbruk är en odlingsmetod med urgamla rötter som är grunden till en lyckad odling, oavsett om du odlar grönsaker till husbehov eller om det är bonden som driver stråsädsproduktion på fältet intill. Det betyder att man inte sår samma gröda på samma plats i grönsakslandet år efter år. Även om din odling inte är större än ett par kvadratmeter så bör du skifta plats på växterna. Det enda undantaget är odling i krukor där man byter ut all jord varje år.
Potatis är en gröda som lätt får skorv och dålig smak om den gödslas för kraftigt. Den är nr 3 i växtföljden.
Vinsten med växelbruk är att jorden inte riskerar jordtrötthet. Med jordtrötthet menas två saker: 1) att bli utarmad näringsmässigt, eftersom samma växt utnyttjar samma näringsämnen år för år tills de helt enkelt tar slut. 2) Det blir även fler och fler sjukdomsalstrare i jorden om samma värdgröda återkommer år för år. Det kan vara skadeinsekter som lökfluga, morotsfluga eller kålfluga. Eller svampsjukdomen bönfläcksjuka som övervintrar i jorden och förökar sig där så att angreppet blir ännu värre nästa år.
Kålväxterna har stort näringsbehov under hela säsongen och ligger jämte pumporna som nr 1 i växtföljden.
Hur gör man då för att organisera en växtföljd? Det är inte så svårt, men kräver någon form av minnesanteckning eller liten skylt för att du ska komma ihåg. Antalet fält som ingår i ett växelbruk kan variera, men minst fyra är att rekommendera. Det betyder att det dröjer fyra år innan samma växttyp återkommer till samma ruta.
Gör så här: Dela in din odlingsyta i fyra olika kvarter. Rita upp odlingen med de olika kvarteren på ett papper. Har du fyra odlingslådor eller -bäddar är det enkelt. Skifte nr 1 tillhör växterna med stort näringsbehov, t ex kålväxter, purjolök, vitlök, selleri, gurka och squash. Jorden i skifte 1 fylls årligen på med mycket näring och gödsel (gräsklipp, kompostjord, stallgödsel). Skifte 2 är för växter med måttligt näringsbehov: dill, persilja, sallat, vanlig lök och rotfrukter. Jorden gödslas måttligt med t ex kompostjord. Skifte 3 är växter med litet näringsbehov, som potatis. Här behöver du inte tillföra så mycket gödsel. Skifte 4 är till för växterna som skaffar sin näring själva och ”laddar jorden”, dvs bönor, ärter och andra baljväxter och olika gröngödslingsväxter.
Rödbetor och andra rotfrukter är måttligt näringskrävande och passar som nr 2 i växtföljden.
Vill du vara extra försiktig och odlar många olika grödor kan du välja en sexårig växtföljd. Då är det smart att ha gröngödsling som permanent inslag i ett av fältena. Till gröngödslingsväxterna hör olika klöverarter, honungsfacelia, åkerböna, solros och ringblomma. Stjälkar, blommor och rötter ger både näring och mullämnen till jorden. Dessutom är många gröngödslingsväxter suveräna djupluckrare på tunga jordar. De bildar ett kraftigt rotsystem som när det förmultnar skapar luftporer i jorden. Gröngödslingsväxter slås för det mesta ner på hösten och myllas ner i jorden med hela bladmassan.
Honungsfacelia kan användas som dekorativ gröngödslingsväxt i skifte nr 4.
Nästa år flyttar du plats på skiftena så att efter skifte 1 kommer skifte 2, skifte 3 där skifte 2 stod året innan osv. De mindre näringskrävande följer på varandra och efter potatisen bygger man upp näring i jorden igen med hjälp av näringsfixerande växter. Och året därpå är jorden åter fullmatad så att de näringskrävande växterna kan ta plats.
Kom ihåg att det är bättre att gödsla lite och ofta är en gång för mycket. Det minskar näringsläckage och ger bättre smak på grödorna. En potatis som fått för mycket näring blir besk och bladgrönsaker som sallat och spenat får ökad halt giftig nitrit i bladen om de gödslas för kraftigt. Att gödsla i proportion till skörden är en bra tumregel. Ju mer man tar bort, desto mer näring ska det ha. Fast det gäller då inte potatis.
Här tillverkas det nässelvatten som är ett bra gödselmedel att tillföra under sommaren.
Gul monilia kallas fruktmögel på svenska, men man hör också mumiesjuka som benämning. Den orsakas av en svamp, Monilia fructigena, som infekterar frukten genom sår som kan ha orsakats av fåglar, getingar, hagel eller äppleskorv. Det bildas bruna rötpartier på frukterna och på de här ytorna sprids sedan ljusgula mögelkuddar ringformigt runt frukten.
Angripna äpplen och päron skrumpnar ihop och fruktköttet blir en brun gegga. De här prickiga frukterna kan sedan hänga kvar i trädet som mumiefrukter hela vintern, men ibland faller de ner redan på sensommaren. Det är viktigt att plocka bort de angripna frukterna och slänga dem i brännbara sopor, absolut inte på komposten, eftersom smittan övervintrar i mumierna och därefter sprids vidare till nya fruktämnen om våren.
En hel kasse med moniliaangripna äpplen och päron.
Vad kan man göra förutom att plocka mumier för att hindra sjukdomens spridning? Gallra kart är det enklaste sättet att minska angreppen. Eftersom sjukdomen vandrar från ett äpple till nästa är det bra med luft och sol som når alla frukter. Getingarna som förekommer i stor mängd så här års är inte mycket att göra åt, men man kan plocka bort de äpplen som getingarna börjat gnaga på och lägga dem på marken som lockbete. Kanske stannar de där då och tuggar vidare istället för att ge sig på nya, felfria äpplen. Men så fort du ser att de halvätna lockfrukterna drabbats av monilia är det bättre att slänga dem i soporna.
Plocka bort ruttnade frukter från trädet och gräset för att stoppa smittspridningen.
Jag har berättat om monilia tidigare också. Läs gärna detta äldre inlägg från 2012.
Hade nöjet att få besöka den otroligt inspirerande och hängivna vinodlaren Murat Sofrakis på Vingården i Klagshamn i veckan. Murre har hållit på med kommersiell vinodling i Skåne i 14 år nu och han lär sig fortfarande, säger han. Jag kan tyvärr inget om vinodling, så jag refererar till vad han berättade under sin engagerade vingårdsvandring.
Murre och hans fru odlar för närvarande ca 1,5 ha vin på mark som tidigare hyste hans fars trädgårdsmästeri. Han odlar en handfull olika sorter, men merparten av vinstockarna är den tidiga druvan Solaris. Det är en vit druva som passar bra i det nordiska klimatet. Vinodlare räknar klimat i graddagar, dvs dygn per år då medeltemperaturen överstiger +10 grader. Det är samtidigt den tid då vinplantan är aktiv.
Det finns några andra druvsorter förutom Solaris på Klagshamns vingård, men ingen annan som är så sjukdomsresistent och lättodlad. I växthusen där han drar upp nya plantor hänger en och annan blåröd druvsort, men mest vita druvor. Svavel och bakpulver är de bekämpningsmedel som används vid behov, och man har heller ingen konstgödsel, så i praktiken är det en helt ekologisk odling vi står i. Vinhäckarna är höga och välbladade än så länge. Murre påpekar att bladhöjden är dubbla måttet jämfört med i Europa. Ju mer blad man har kvar, desto mer socker produceras i druvorna. Fotosyntesprocessen i praktiken, alltså. Det är därför vi kan odla vin på våra breddgrader.
Men överskott av blad och fruktklasar måste bort innan slutet på växtsäsongen, för att bevara kvaliteten på de bästa druvorna. 70 % av druvorna gallras bort och kasseras i Klagshamn. En del tidigt som blomklasar, sedan fortsätter gallringen hela sommaren uppifrån toppen. De klasar som sedan skördas sitter längst ner på plantan. Sidoskott tas också bort och blad som skuggas likaså. Alla blad som blir kvar ska få ljus. Så det blir ett evigt plockande.
Vad gäller jordmån som lämpar sig för vinodling säger Murre att det inte spelar så stor roll. Jorden slår igenom i vinet förstås, men det är också hela charmen. Ett högt pH ger en frisk vinsmak. Allt utom ren myrmark eller vattensjuk jord duger att odla vin i. En lerjord ger bättre smak och kvalitet på druvorna, men bidrar till mycket ogräs. Sandjord är lättarbetad och värms upp tidigare på våren, men måste tillföras humus. Denna vingård har till största delen lerjord med iblandad flinta, men med några sandfickor i den övre delen av odlingen. Murre gödslar med tång, stallgödsel och poppelflis.
Ogräset är viktigt att hålla efter, då det drar mycket näring och kan skugga plantorna. Även gräsmattan måste man hålla efter och helst ha en rejäl spalt bar jord fram till första plantan i varje rad. Murre visar på att bladverket på den yttersta plantan lätt blir lite ljusgrönt av kvävebrist (se bilden ovan) då gräset tar mycket.
Klagshamns Vinodling planerar att skörda årets druvor i slutet av september, då medeltemperaturen ligger på 8-10 grader. Man strävar efter att plocka alla 6500 plantor på en dag. Därefter körs frukten till en annan vingård där pressningen och vinmakeriet tar vid. Och ett par år senare kan man slutligen bedöma arbetet i form av färdigt, buteljerat vin.
Ett tätvuxet ungträd av sorten Gyllenkroks Astrakan.
Under sommarmånaderna ska man passa på att göra en ”halvbeskärning” av fruktträden. Sommarbeskärning funkar bra för både äpple, päron, körsbär och plommon. Man kan ettdera göra en pincering, eller inkortning av nya skott eller så gallrar man bort hela skott för att minska bladvolymen och ge karten bättre utvecklingsmöjligheter. På körsbär och plommon är det bra att vänta till efter skörden, äpple och päron tar du tidigare.
Gallringen syftar till att bilda ny fruktved och ge karten luft och solljus.
Pincering innebär att man sparar 4-5 blad på ett skott, men tar bort toppen. Bästa tid för detta är i början av juli. Ofta utvecklas det ett eller två nya skott snart därefter. Några veckor senare går du en andra runda och sparar 3 blad/knoppar på det ena skottet. Det ev andra nyutvecklade skottet tar du bort. Gör man pinceringen så här tidigt är skotten mjuka och man bryter dem lätt med bara fingerkraft. Genom den här beskärningen stimulerar man trädet att bilda blomknoppar för nästa år. Pincering är ett måste om man har spaljéträd som ska behålla sin form och bilda ny fruktved.
Discovery före gallring.
Jag brukar oftast använda den andra metoden på kronträd, dvs göra en grengallring bland skotten för att få in ljus till frukten. Jag gör en rejäl inkortning och utgallring bland skotten och ser sommarbeskärningen som en del i den årliga beskärningen som oftast brukar äga rum under vårvintern. Då minskar man arbetsbördan samtidigt som man kommer åt att titta närmare på träden vad gäller fruktutveckling och skadedjursangrepp. Sitter äpplekarten tätt passar du på och gör en kartgallring samtidigt.
Discovery efter grengallring.Grenverket blir mycket luftigare och frukten får mer sol på sig efter gallring.
Vinbären hör till våra härdigaste frukt- och bärväxter och de odlas kommersiellt ända upp i Tornedalen. Den svarta vinbärssorten ’Öjebyn’ hör till de allra bästa och den härstammar från SLU:s försöksstation utanför Piteå. Svarta och röda vinbär ger den underbaraste saft, råpressad eller kokt i saft-Maja. I år blev det däremot inte så mycket vinbärssaft från mina buskar, då jag misstänker att det var något krångel med pollineringen. Bärklasarna var inte särskilt välfyllda, utan det saknades många bär på varje klase.
Svarta vinbär innehåller mycket C-vitamin samt ämnen som motverkar högt blodtryck och hjärt- och kärlsjukdomar.
Annars är vinbär ett lättodlat bär. Det enda du i princip behöver göra är att gallra ur buskarna varje vår. Om du funderar på att plantera vinbär så passar det bra att göra det nu i höst. Välj en solig plats med mullrik och fuktighetshållande jord. Rena sandjordar måste alltså förbättras med kompost och torvmull för att hålla vatten. Gödsla bara försiktigt. Har du lerjord kan du hoppa över gödslingen helt och bara ge några skopor vedaska ibland. För mycket gödsel, särskilt kväve, ökar risken för sjukdomsangrepp.
Vinbär passar även i bakverk och som dekoration.
I början sköter sig buskarna helt själva. Bind gärna upp de lägsta grenarna eller snickra ihop en kvadratisk ställning av fyra pålar och fyra korta lister. Det är bra att göra det med en gång medan busken är liten. Sedan kan den växa i lugn och ro i 4-5 år innan du börjar gallra bort de 4-5 äldsta grenarna varje vårvinter. Vinbär bär frukt på äldre skott, så du måste spara några grenar för att få bär. De nya skotten växer ofta kraftigt rätt upp i luften och har stora blad. Håll en balans mellan unga och gamla grenar så har du alltid nya skott på kommande, liksom fruktbärande kvistar.
Moderna vinbärssorter brukar vara rätt så friska. Men ibland ser man vinbärsgallkvalster på äldre buskar. Du kan se angreppet tidigt om våren när knopparna sväller. Då blir de gallkvalsterangripna knopparna alldeles runda. Kvalstren sitter inuti knopparna och kryper ut vid blomningstid och börjar äta på blad och blomanlag. Kvalstren sprider dessutom en virussjukdom som gör buskarna sterila efter hand. Det är en allvarlig sjukdom och därför ska man alltid gräva upp och bränna kvalsterdrabbade vinbärsbuskar. Mjöldagg förekommer ibland på äldre sorter, men det finns motståndskraftiga vinbär, så välj dem istället. Mjöldagg kan också triggas igång som ett resultat av för kraftig kvävegödsling.
Tomaten är en sentida ”uppfinning” som inte började odlas i Skandinavien förrän efter andra världskriget. Men i Sydamerika och Mexico hade man tomatodlingar redan på 500-talet f Kr. Den fördes in i Europa för 500 år sedan, men blev ingen hit då. Man trodde länge att tomaten var giftig och använde den på sin höjd som prydnadsväxt för de granna frukternas skull.
Tomater är fulla av härliga mineraler och antioxidanter som skyddar kroppen mot hjärt- och kärlsjukdomar, cancer och motverkar demens och depressioner. De kan också minska på kroppens stressupplevelser. Det är det röda färgämnet som står för större delen av nyttigheterna. Nu väntar jag med spänning på att årets tomater ska mogna. Jag kom igång lite sent eftersom växthuset inte blev färdigt förrän i början på juni. ”Tigerella”, ”Black Cherry” och ”Totem” heter årets sorter. Den förstnämnda en stor favorit.
Bryt av tjuvskotten som växer fram i bladvecken.
De flesta tomatsorter trivs bäst i växthus, men det händer ofta att jag får upp stora plantor mitt i grönsakslandet. Dessa plantor har vuxit till sig helt utan hjälp från frö som härstammar ur den egna kompostjorden. Höga sorter behöver stöd och vindskydd inom glasväggar. Det är nödvändigt att staga upp plantorna (förutom möjligen busktomater) eftersom frukterna blir tunga och då bryts plantan lätt. Bind upp dem i trådar mot taket av växthuset eller fäst dem i bambukäppar. Glöm inte att tjuva dina högväxande sorter. Du tar bort sidoskotten som sitter i bladvecken för att de inte ska ta kraft från fruktbildningen. Senast nu i slutet av juli toppar du plantorna för att stoppa tillväxten. Annars hinner inte alla tomater mogna innan det blir höst. Tre våningar blomklasar brukar vara lagom i ett mindre växthus.
De tre viktigaste tipsen när man odlar tomater är kraftig jord, jämn bevattning och god luftväxling. Kogödsel iblandat i en god planteringsjord är bra, då slipper du gödsla i övrigt. En jämn, men sparsam vattning är bra för att inte frukterna ska spricka. Vattnar man för mycket uppstår lätt mögel och tomaterna blir mindre smakrika. Det gäller att vattna varje dag, gärna på morgonen, så jorden hinner torka upp lite till det blir svalare om natten. Slutligen luftväxlingen är viktig för att torka upp så du inte får mögel, men också för att pollinera blommorna. Tomatens blomma är självfertil, men man måste få över pollenet från ståndarna till pistillen. Har man inte humlor i växthuset duger det bra med lite vind eller att skaka om plantan ibland.
Chili är en växt som varit trendig länge nu. Matlagning utan vitlök och chili är inget värt tycker jag själv, och det är dessutom en grönsak som är lätt att odla. Den finns i alla möjliga färger och former. Lackröda, blekgula, lysande orange, brunsvarta, spännande auberginelila och gröna förstås. En del är långa och spetsiga, andra korta och runda, vissa rynkiga och fula.
Hettan är väldigt varierande, från varmt kryddig till superhet och nästan osläckbar. Det är växtens innehåll av capsaicin som ger aromen och den brännande smaken. Chilifrukterna är också mycket rika på A- och C-vitamin. I måttliga mängder stimulerar chili aptiten och matsmältningen. Den ger en välbefinnandekänsla när kroppens egna endorfiner frigörs. Men är man inte van kan smaken vara outhärdligt brännande. Och det hjälper inte att dricka vatten. En bit bröd eller yoghurt är bättre.
Jag har skrivit om odling av chilipeppar för inte så länge sedan här, och ska nu mer gå in på skörd och förvaring. Du kan gärna skörda omogna frukter tidigt, för att stimulera en fortsatt produktion av blommor och frukter. Det gäller inte de allra hetaste sorterna, som bör får mogna färdigt på plantan. Chilifrukten håller sig sedan många veckor i kylskåp om du inte vill frysa in den. En del sorter passar bäst att torka. Tänk på när du ska tillaga chili att det mesta avstyrkan sitter i fröna, fröfästet och mellanväggarna. Ta bort dem först om du vill hålla en rimlig hetta. Använd gärna tunna plasthandskar om du ska preparera större mängder chilifrukter. Annars bör du se till att genast tvätta händerna noga när du är klar. Det svider nämligen något oerhört i ögon, mun eller på tunn hud. Och växtsaften sitter gärna kvar under naglarna, så skrubba noga!
Chilipepparn kan tillagas i gryträtter, rostas i ugn, läggas in i vinäger eller torkas och malas. Tänk på att hettan sitter kvar oberoende av tillagningsmetod, så använd inte mer av den inlagda än om du hade haft färsk chili.
Trädgårdsblåbär eller amerikanska blåbär är lätta och trevliga bär att odla. Dessutom har buskarna väldigt lång livslängd, så växer de bra kan du skörda i 50 år! Jag planterade mina första blåbärsplantor i vår och de ger enstaka bär redan nu. Egentligen borde jag ha plockat bort blommorna för att ge buskarna kraft att etablera ett starkt rotsystem, men jag var nyfiken på bärens smak och sparade dem därför. Och ja, det är jättegoda!
Trots att blåbär ursprungligen är en skogsväxt, och i mina hemtrakter främst en tallskogsväxt, så trivs den ypperligt i full sol. Blåbär missgynnas av hård blåst och barmarksfrost under vintern. Precis samma förhållanden gäller för både vilda skogsblåbär och odlade jätteblåbär. Det gäller alltså att hitta en varm och solig växtplats. Det får gärna vara lite häckar eller andra vindskydd kring odlingen. Blåbärsplantorna vill ha sur och genomsläpplig jord och det åstadkommer du bäst genom att blanda tvättad sand med gödslad och okalkad (grov) torv. Rötterna sitter precis under markytan, så en ytterligare täckning med bark eller flis är lämplig. Då skyddas rotsystemet mot torka och du slipper ogräs. Det är inte så bra att hålla på och hacka närmast plantan, för då förstörs finrötterna.
När du förberett växtplatsen planterar du växten på samma djup som den stod i krukan. De flesta sorter av amerikanska blåbär blir ganska stora, så håll ett plantavstånd på minst 1 meter. Vattna ordentligt så hela volymen torv blir helt genomfuktad. Har du använt en gödslad torv behövs ingen ytterligare gödsling första året. Men vattningen är viktig, så se till så plantorna aldrig torkar ut. Vattna rejält minst en gång i veckan under sommarens torrperioder.
När man pratar gödsel till blåbär så är det i stort sett bara kväve man behöver tillföra. Och i måttliga mängder. Kalium och fosfor samt mikronäringsämnen behöver växten väldigt lite av. För mycket näring bromsar rottillväxten. Yrkesodlarna använder urea eller ammoniumsulfat (finns bara i stora säckar), men hemträdgårdsodlaren kan lika bra välja rhododendrongödsel. Alla dessa gödselmedel är försurande och håller pH på en lämplig, låg nivå.
På senare år har man satsat på att utveckla nya, svenska sorter av hybridblåbär. SLU:s försöksstation i Balsgård selekterade fram tre sorter från nordamerikanskt växtmaterial. Man utgick från 15 000 fröplantor och registrerade till slut ’Putte’, ’Emil’ och ’Oskar’. Det här säger något om produktutvecklingens stora dilemma; det gäller att ha ett stort utgångsmaterial och idéer, för i slutändan blir det inte mycket kvar. Som jag brukade säga i min tidigare karriär som designchef inom industrin – ”Du måste kyssa många grodor innan du hittar en prins”.
Cosmos bipinnatus är det vetenskapliga namnet för rosenskära. Det grekiska ordet kosmos betyder grannlåt, prydnad, ära och ordning. Det andra namnet bipinnatus betyder fjädrad och det syftar på de dubbelt parflikiga bladens fjäderlika utseende. Cosmosblomman tillhör familjen asterväxter. Den härstammar från Sydamerika och Mexico. En underbar sommarblomma som jag inte kan vara utan!
Rosenskäran kan sås direkt på friland och har du haft plantor föregående år så dyker det säkert upp en och annan fröplanta under våren. Den är en snabbgroende och lättodlad annuell. För tidig blomning förkultiverar du cosmos från v 16 ungefär. Den ska stå ganska svalt under uppväxten i sandblandad och mullrik jord som inte är alltför näringsrik. Ger du för mycket gödsel blir resultatet ett frodigt bladverk, men inga blomknoppar.
Rosenskäran kan planteras ut i rabatt eller krukor, men du kan räkna med att den är ganska platskrävande. Blir ca 60-120 cm hög, beroende på sort och ofta ganska buskig. Den vill stå soligt och varmt och ganska vindskyddat. Är det en mycket blåsig växtplats kan den välta, speciellt de höga sorterna. Ett tips är att låta den väva in sig bland andra blad- och stängelrika växter så slipper du binda upp plantorna en och en. Putsa regelbundet bort överblommade fröställningar för att behålla en rik blomning ända till sena hösten. Men du kan gärna ta frö från någon blomma, för att hålla dig självförsörjande med frön. Annars kan det gå som i år när jag inte hittade några fröpåsar med vita cosmosblommor. Var tvungen att köpa färdiga plantor istället. Har en rabatt i blå-lila-lime-vitt där cosmos spelar fint ihop med daggsalvia, jätteverbena och blomstertobak. I krukor ingår den vita rosenskäran i ett svart-vitt arrangemang som är mycket läckert.
