Korrekt buskbeskärning ser man alldeles för sällan

Det är lite konstigt egentligen att många buskar och träd nästan blir förstörda av okunnigt folk som ändå tycker att de har rätt att våldföra sig på växterna. Jag tycker det är väldigt ledsamt, för många gånger så förkortas livstiden betydligt hos de här plantorna. Orsaken till att man ger sig på och beskär buskar och träd är ofta att de är för stora för den plats där de växer. Det är inte för att man anser att grenverket behöver föryngras. Friväxande buskar blir med åren tunga och oformliga och de gamla grenarna mottagliga för sjukdomsangrepp. Därför bör de föryngras med jämna mellanrum.

Vaktmästarbeskärning av enstaka buskar kan gå, men hela buskage ser förfärligt ut.
Massplantering av måbär som beskurits så att varje enskild buske formats som en glödlampa. Ger  omfattande ogräsproblem som kostar pengar.

Föryngringsbeskärning kan i bästa fall göras radikalt genom att skära ner alla grenar till 10-20 cm över marken. För lättföryngrade arter som aronia, syren, korneller, weigela, spirea, vresros, liguster och paradisbuske är det här en bra metod som dessutom sparar tid. Har man stora buskage av samma art i offentliga planteringar brukar jag rekommendera att man skär ner en rad åt gången och sedan fortsätter med nästa rad följande år, så blir det inte någon kalhyggeseffekt, utan man har ett visst skydd kvar och får uppleva en blomning. Passar inte det kan man istället välja att ta bort var annan eller var tredje buske och på ett par års sikt föryngra hela buskaget. Total nedskärning ska alltid kompletteras med gödsling och jordförbättring med kompostjord eller annan näring eftersom buskarna förlorar mycket energi vid denna åtgärd.

Korneller kan beskäras radikalt .
Korneller som hade behövt en total nedskärning 10 cm ovan mark för att komma igen med friska grenar.

Det bästa beskärningssättet är beroende på vilken art vi talar om. Vissa buskar har svårt att föryngra sig om man skär i äldre ved. Till dem hör bl a magnolia, rönnsumak, ginst, trollhassel och gullregn. Utseendet blir helt förstört av de framväxande vattenskotten, så här ska man hellre låta bli att gå på med sekatören. I värsta fall blir man tvungen att gräva upp hela växten och sätta en ny, mer passande art. Det finns också buskar som är svårföryngrade och där man bäst delar upp beskärningen på flera år och istället satsar på en grengallring istället för en total nedskärning.

Forsythia gallras ur med jämna mellanrum.
Häckklippta forsythia med massor av gamla grenar som hade behövt gallras ur ända ner till marken.

Buskar som du ska gallra ur genom en flerårig process är t ex pärlbuske, rhododendron, rosenkvitten, cotoneaster, try och bukettaplar. Jag brukar också föredra att gallra ur forsythia, schersmin och syren eftersom man då kan njuta av blomningen redan inkommande sommar trots gallring. Nedskärning av buskar som blommar på flerårsskott medför ju utebliven blomning just det året. Och det är ju lite synd.

Behåll buskagen hela så slipper du också ogräs.
Ligusterplantor som formats som glödlampor gör ingen glad.

Den sk vaktmästarbeskärningen är väl ändå den typ av beskärning som man ser allra mest av ute i grönområdena, trots att denna återkommande toppningsmetod inte förekommer i några böcker. Återkommande toppning är något man praktiserar på häckar, men på andra buskar borde det vara förbjudet. Det blir inget annat än risbuskar efter en sådan klippning. Ofta får man in svampsjukdomar i buskagen eftersom växterna blir försvagade av den ständiga inkortningen. Formen blir förskräcklig och på köpet blir det en massa ogräs som ska rensas. Och någon blomning lär man inte uppleva, eftersom de blommande skotten tas bort varje år. Så snälla, gör inte så, det skär i mitt hjärta varje gång jag får se det.

 

En reaktion på ”Korrekt buskbeskärning ser man alldeles för sällan”

  1. Jag håller med! Stackars buskar 🙁 Och för att inte tala om alla stympade träd man ser överallt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *