Lindblomningen i första halvan av juli är en bråd tid för alla humlor. Linden är en god nektarkälla och blomningen är pålitlig från år till år. Linden hör dessutom till våra allra vackraste parkträd och används mycket i stadsplanteringar. Nästan lite för mycket, då den i vissa städer är totalt dominerande bland park- och alléträd. Man måste alltid komma ihåg risken för oväntade skadedjur och sjukdomar. Litar man sig för långt på en idag frisk art kan det bli kostsamt om de sedan drabbas i stor skala av någon ny skadegörare. Så hände med almen på många håll och det finns anläggningar som fortfarande inte är fullt återställda efter de svåra almsjukeangreppen.
Den stora användningen av just lind i stadsmiljö tror jag hänger samman med att det är ett anpassningsbart träd som har god härdighet och tåligt mot beskärning. Lyckligtvis finns det ett stort antal olika lindar som varierar i format och ståndort. Skogslinden, Tilia cordata, hör till de vanligaste i historiska anläggningar. Den rena arten är inte speciellt bra för alléplantering då den är fröförökad och därmed har väldigt varierande avkommor. Den har också ett kraftigt hängande växtsätt vilket gör att den måste stammas upp väldigt högt i trafikmiljöer. Det finns däremot flera bra namnsorter, t ex Linn E och ’Rancho’ som båda är småväxta för att vara lindar. De blir inte mer än 10-12 meter höga som fullvuxna och har en konisk, äggformad krona som passar in även i smala gator och bostadsgårdar. Sen har vi också ’Greenspire’, min namne som används mycket i städerna idag. Den har en välformad och sammanhållen krona, men blir betydligt bredare och högre än de två förra. Tilia c. ’Greenspire’ vill inte stå blåsigt och i kall jord.
Tilia tomentosa, silverlinden, är en vackert silverskimrande lind som får sin annorlunda färg av de tätt sittande silverfärgade håren på bladens undersidor. Håren skyddar också mot bladlusangrepp, vilket gör att det inte blir någon droppande honungsdagg från silverlinden. Ett extra plus med tanke på användningen som alléträd. Den är mycket värmekrävande, men tål torka och stadsklimat bra. Den blir nästan rund i kronformen som fullväxt.
Skall du välja en lind till klippt häck rekommenderas bohuslind, T. platyphyllos, eller skogslind. Bohuslinden blir stor som friväxande, men svarar bra på beskärning och har använts mycket i häckar kring historiska anläggningar. Den är mer närings- och fuktkrävande än många andra lindar, vilket man ska tänka på vid val av lind till en torrare växtplats.
Vid Övedskloster, i Sjöbo, Skåne, finns en mycket vacker lindallé planterad på den uppbyggda väg som leder rakt norrut från slottet. Dessa träd tror man planterades under senare hälften av 1700-talet, möjligen så tidigt som 1760. Träden bär spår efter en kraftig hamling och i dess spår numera röta, men de ser ändå rätt vitala ut fortfarande. Längs den sk Tvärallén har nyplantering av fröförökade lindar skett under de senaste 10 åren. De uppenbarligen fröförökade lindarna har mycket varierande utseende och har dessutom kronhöjts mycket kraftigt, utan att egentligen ha uppbyggnadsbeskurits alls i sin ungdom. Resultatet är en svajig allé med tveksamt skönhetsvärde.
Vidare norrut mot Bjärsjölagård har vi en annan lindallé mellan Tullesbo slott och Övedskloster. Även den grundar sig på fröförökat material, men den har vuxit lite längre och stammarna är något rakare. Just uppbyggnadsbeskärningen skulle jag säga är det största problemet många gånger. Har grenverket formats under hela ungdomen behövs sällan några radikala åtgärder under etableringsfasen på den nya växtplatsen.