Lite om pionens historia

En okänd gul trädpion.

Pionernas historia börjar i Kina och nordöstra Asien någon gång för 1500 år sedan. Det fanns ett fåtal vildväxande pionarter som korsades av intresserade trädgårdsmästare för att få fram större blommor och fler färger. Allt började med två typer: örtartade pioner som vissnar ner på hösten och vedartade buskpioner som fäller löven, men har ett grenverk ovan mark under vintern. Buskpioner kallas även för trädpioner.

Kinesisk trädpion som har ett namn som betyder ”halsband med dyrbara pärlor”

Vilda pioner är numera sällsynta i Europa, men man kan påträffa former av Paeonia officinalis, bondpionen, på bergssluttningar i Medelhavsområdet och Östeuropa. Först odlades pioner främst för sina medicinska egenskaper, t ex som medel mot blodpropp och leverbesvär. Det man åt var rötterna, som blötlades, torkades och skivades till frukost. De som har testat beskriver smaken som bitter, terpentinliknande.

Moderna pioner härstammar från klassiska kinesiska pioner från 800-talet.

Under 600-800 talet e Kr växte efterfrågan på pioner vid det kinesiska hovet och pionerna fick en särställning bland odlade växter. Pioner började exporteras till bl a Europa och de blev en viktig handelsvara för kineserna långt in på 1900-talet. Odlingen spreds även till Japan och har där resulterat i helt egna grupper som anemonblommande och gula sk Itoh-hybrider.

Förmodligen en ’Festiva Maxima’.

Från slutet av 1700-talet började pioner hämtas hem till Europa i större skala med hjälp av botaniker och deras lärjungar. De planterades i hovens botaniska trädgårdar och i professionella pionodlarsamlingar i England och Frankrike. Framför allt resulterade det i nya örtartade lactiflora-hybrider som är populära ännu idag. De fantastiska ’Edulis superba’ och ’Festiva Maxima’ och min personliga favorit ’Duchesse de Nemours’ är klassiska pioner framodlade i Frankrike i början av 1800-talet.

Pioner klarar sig bra trots bristande skötsel och de blir ofta väldigt gamla.
Pioner är långlivade växter som hävdar sig väl trots ogräsinväxning. Därför kan man ofta hitta dem i äldre, övergivna trädgårdar.

Med tiden kom pionhybrider från tempererade delar av Nord-Amerika att konkurrera ut europeiska i popularitet. Med förbehåll för att klimatet är en avgörande faktor för om man lyckas med pionodling eller ej. Viloperioden under en kall vinter är nödvändig för att pionrötterna ska överleva över tid. Speciellt gäller detta för de örtartade pionerna. De tål både sträng kyla och sommarhetta. Busk- eller trädpionerna är lite mer värmetoleranta och inte riktigt lika härdiga. Det enda man ska undvika vid odling i Skandinavien är vattensjuk jord. Annars har vi ett toppenklimat för pioner här i nord.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.