Skadegörare – Sida 4 – Greenspire Trädgårdskonsult

Om honungsdagg på lindar och att undvika den

Läste i tidningen att det varit ett stort antal omkullåkningar på cykel i centrala Lund och även i Stockholm. Studenterna har ju åkt hem, så det är inte mindre nyktra nattliga cykelturer som avsågs, utan mitt på blanka dagen for cyklisterna som käglor i gatan. Några var tvungna att åka till sjukhus med ambulans. I värmen blev gatorna nämligen såphala av klibbig sockerlösning. Man skyller nu på honungsdagg från de välväxta lindarna längs gatan.

Jag skrev ett inlägg om lind för en dryg vecka sedan, och nämnde då bara honungsdaggen. Nu måste jag berätta lite mer. Det är ju inte linden själv som läcker det klibbiga sekret som kallas honungsdagg, utan det kommer från bladlössen som sitter på lindens blad. De suger åt sig växtsaft från bladen och utsöndrar sedan från sin tarm koncentrerat socker som faller till marken. Extra mycket honungsdagg blir det en varm sommar som denna när det dessutom inte regnat på länge. Ligger sockret kvar länge och börjar jäsa på asfalten uppstår en otäck stank av spyor eller sopor. Helt naturligt, men ändå rätt så äckligt. Parkerar du din bil under lindarna och låter den stå där någon dag lär du dessutom att märka att det blir alldeles svart i klibbet. Det svarta är en sotsvamp som lever på det söta sekretet. Kaka på kaka alltså.

Lyckligtvis finns det lindarter och sorter som kan anses fria från honungsdagg. Så man behöver inte avstå från att plantera lind som gatuträd bara man väljer rätt sort. Följande rekommenderas av plantskolorna: Tilia cordata ’Rancho’, Tilia x euchlora (lätt honungsdagg) och Tilia tomentosa. Av dessa är glanslinden, Tilia x euchlora den största och pampigaste.

Körsbärsbladlusen ger krulliga blad

Körsbärsbladlusen suger växtsaft och bladen krullar ihop sig. — Toppskott och skottspetsar drabbas först av körsbärsbladlusen.

De yttersta bladen i skottspetsarna av sötkörsbärsträden drabbas lätt av bladlöss så här års. Du ser det på att bladen rullar ihop sig och småningom blir bruna och torra. De små stickhålen som insekten gör i bladen leder till att de rullas ihop och ser krulliga ut.

Körsbärsbladlusen ser ut som en liten kolsvart, glänsande skalbagge. Den värdväxlar med måresläktet (Galium) eller veronikor och flyttar över till dem under högsommaren för att sedan återvända till körsbärsträdet om hösten för att lägga sina ägg där.

Det är inte så lätt att bekämpa bladlusen, om man inte upptäcker den tidigt. För du måste hinna spruta innan bladen krullar ihop sig. Såpalösning med rödsprit eller pyretrumpreparat, som båda är kontaktverkande, kan användas mot körsbärsbladlus. Men du måste träffa lössen med strålen, annars händer inget. Upprepade behandlingar behövs för att få bukt med ohyran. Betydligt lättare i så fall är det att få tag på lössen när de hoppat vidare på måreväxterna. Där ser du de skinande svarta skalbaggarna tydligt.

Jag har tidigare berättat om olika sötkörsbär och körsbärsbladlusen. Läs vidare här.

Knöliga jordgubbar i år

Full fart på jordgubbslandet nu och jag plockar varannan dag för att hinna med. Varje morgon består frukosten av en enorm skål med müsli och joghurt med härliga färska gubbar. Har dessutom fryst in färska bär, gjort sylt, ätit med glass och vispad grädde, naturella från plantan, jag har mixat till smoothie med andra frukter och… Det är ingen hejd på jordgubbsätandet just nu. Men skörden är ändå inte så enorm som den var ifjol. Bären led kanske lite av torkan i maj. Vattnade ett par gånger, men det räckte nog inte.

Fast den största skillnaden i år är den stora mängd knöliga bär som jag plockar. Knöliga så att de ser ut som boxningshandskar. Vissa partier av bären har massor av prickar, dvs frön, och så är hela bäret liksom hopsnörpt. Det här är en skada som uppkommer efter att jordgubbsstinkflyet varit på besök i jordgubbslandet. Stinkflyna suger på både blommor, kart och färdiga bär och det ger de här missbildade bären som i vissa fall är helt outvecklade.

Jordgubbsstinkflyet övervintrar som ägg i marken och förekommer rätt så allmänt i södra Sverige. De trivs i skogrika och vindskyddade områden. För hemmabruk finns det inte någon bekämpningsmetod mer än att flytta sitt jordgubbsland till en öppnare och mer blåsigare plats. Annars riskerar man att flugan återkommer år från år.

Jag har också en del jordgubbar som blivit angripna av trips. Du känner nog igen symtomen om jag säger att bären blir lite matta i färgen, har svårt att bli röda alls och i konsistensen är lite gummilika. Tripsens nymfer kläcks ur ägg som lagts i jordgubbsblommorna och suger sedan på de mognande bären. Varmt väder gynnar tripsen. Skulle ta lite bilder på tripsade bär att illustrera texten med, men hittade plötsligt inte ett enda.

Gudomliga gammaldags gallicarosor

Det är inte helt klarlagt, men man gissar att det var gallicarosor som odlades i området kring Persien, Babylonien och Grekland ca 1200 år f Kr. Dessa rosor bildade stommen i det som utvecklades till dagens gammaldags buskrosor. Så småningom vandrade rosorna vidare mot Italien, Frankrike och Sverige. De tidigaste gallicarosorna som finns omnämnda här är de som Olof Rudbäck d.ä. planterade i Uppsala botaniska trädgård åren 1658-1685. Det var framför allt ’Officinalis’ och ’Rosa Mundi’. Som störst var rosgruppen vid tidigt 1800-tal då det bara i Frankrike fanns omkring 2000 olika namnsorter till salu. Idag finns endast några hundra sorter bevarade.

Polkagrisrosen Rosa Mundi är troligtvis en sport av Rosa 'Officinalis'. — Polkagrisrosen Rosa Mundi är troligtvis en sport av Rosa ’Officinalis’.

Speciella kännetecken hos de engångblommande gallicarosorna är att de för det mesta växer på egen rot och skjuter rikligt med rotskott. På så vis är lätta att dela på. De växer bra på lätta jordar, ofta ända upp i zon 5. Det här är buskrosor som oftast inte blir högre än 1 – 1,5 meter och de blommar från korta sidoskott från fjolårsskotten. Beskärningen inriktar sig på att bygga upp rosorna med grenar i olika ålder och grenar som kommer ända nerifrån. Beskär under vårvintern genom att gallra ut de äldsta grenarna ända ner till marken. Spara inga rotstubbar. Under sommaren nyper du av överblommade rosor.

Adèle Prévost är en gammal gallicaros med okänt ursprung. — Rosa gallica ’Adèle Prévost’ blommar mycket rikligt.

’Adèle Prévost’ är en härdig sort som har mörkt karminröda till violettskiftande stora blommor. De doftar mycket sött och starkt. Som du kan se av bilden blir de något påverkade av ihållande regnväder när blommorna ska slå ut. Men det är en rätt frisk ros som passar bra i både trädgårdar och offentliga planteringar.

Den franska rosen ’Alain Blanchard’ har en mycket säregen blomfärg. Den är violettmelerad i varje karminrött kronblad och har en tydligt markerad mitt med guldgula ståndare. Doften är inte speciellt stark, men doftar tydligt ros. En superhäftig ros som inte brukar angripas av svampsjukdomar.

Rosfest på Fredriksdal i Helsingborg

Rosenbänkarna är fullmatade med vackra och doftande rosor. — En del av Gallica-gruppen brer ut sig.

Fredriksdals rosdagar i månadsskiftet juni-juli brukar vara en given happening för mig som är en sann rosenentusiast. Rosvandringar, föreläsningar och rosidentifiering brukar finnas med på programmet. Tyvärr blev jag väldigt sen igår, och missade det mesta, men jag fick i alla fall lite ljuv sol till rosorna. Det myckna regnandet var ju en bra mätare för vädertålighet, eftersom alla rosor inte blir så snygga av för mycket fukt.

Multiflorarosorna har ett kraftigt växtsätt och synnerligen rik blomning. — Färgvariation hos rosen ’De la Grifferaie’.

Hittade en ny bekantskap som jag inte minns att jag träffat på tidigare. Klätterrosen ’De la Grifferaie’ är en mycket kraftigväxande fransk ros som tillhör Multiflora-gruppen. Den har tidigare använts mycket som grundstam. Leds upp via ett stabilt stöd som klättrande eller om den beskärs hårt kan den även forma en buskros. Man kan hitta den i gamla trädgårdar, men jag har inte sett några Grifferaie-rosor till salu i plantskolorna. Dessvärre kan plantan angripas hårt av både svartfläcksjuka och mjöldagg, så det är väl därför den distanserats av tåligare nyheter. Men färgen är något alldeles extra, som du kan se på bilden ovan. För den förändras från lysande karminrött till rosa, till svagt lilarosa och slutligen till ljuslila innan kronbladen trillar av. Rosen har en ljuv doft.

Maria Liesa är en mycket kraftigväxande klätterros som blommar rikligt med små, mörkrosa blommor. — Ett glansigt bladverk och mörkrosa blommor i mängd hos Maria Liesa!

Multiflora-rosor är kända för sin slösaktigt rikliga blomning och tyvärr dåliga motståndskraft mot sjukdomar. Det är engångblommande rosor som gärna vill ha gott om näring och inför viloperioden en god vintertäckning. Det är nämligen lite si och så med vinterhärdigheten. Men nog är de alldeles underbara i sin rika blomning. Som ’Maria Liesa’, en upp till 4 meter hög klängros med små, enkla blommor. Mycket tjusig i sin enkelhet, men tyvärr även den känslig för mjöldagg.

Ska jag bara nämna en klätterros till så måste det bli ’Venusta Pendula’. Tålig, härdig (zon 5) och en riktig superros på alla sätt. Det här är en av få arvensis-hybrider med brittiskt ursprung. Lättskött och rikblommande i början av juli. Gödsla gärna rejält, men vattning brukar den klara sig utan. Du kan även spaljéra den mot en ljus norrvägg och den anpassar sig till det. Uppbunden blir den 4-5 meter hög och det är nog en bra idé, för grenarna är ganska veka och slängiga. Men visst är blomningen alldeles hänförande? Du ser blomman i närbild på bilden här under.

En rikblommande Venusta Pendula kan man ha i varje trädgård! — Ur de rosa knopparna öppnar sig en halvfylld blomma i mjukt vitt.

Kamelian är för finlirare

Kamelior är köldkänsliga växter som kräver en sval vinterförvaring med god luftfukt och plusgrader. Tyvärr ingen växt för torra stadslägenheter, och just det gör mig lite beklämd när jag ser mängder av billiga kamelior saluföras i plantbutikerna på våren. Kommer de att få ett gott liv, eller hamnar de i soporna efter den första blomningen? Desto mer fullträff då att se dem växa frodigt, på rätt ståndort i trädgårdar längs den regniga skotska växtkusten. Det blir nästan för bra när man ställs framför en fyra meter hög kameliabuske med tusentals knoppar och nyss öppnade fluffiga blommor. Man kan få hjärtinfarkt för mindre! Här hemma måste vi ta in våra små, krukodlade exemplar för vintern och hålla efter typiska vinterförvaringsskadedjur som spinn och bladlöss.

Kamelian ska stå i fuktig, kalkfri jord och helst vattnas med regnvatten eller avkalkat vatten. Den är en typisk surjordsväxt. Har du egen brunn och bor i ett område med kalkrikt vatten så betyder det att du kokar upp vatten, låter det stå och vattnar nästa dag när kalken sjunkit ner till botten i kannan. Släng den sista slatten. Plantera i rhododendronjord och gödsla med näring för surjordsväxter, halv dos en gång i veckan under perioden april-augusti. Under sommaren kan kamelian gärna stå ute, dock inte i solen, utan på ett skuggat ställe. Glöm inte en jämn vattning, annars trillar knopparna av. Får du allt detta att stämma kan du njuta av den underbaraste blomning i april-maj.

Biljettklipparsjukan, vad är det?

På ligusterhäckar, rhododendronbuskar, klätterhortensia och andra städsegröna buskar som lagerhägg och järnek hittar man ibland en massa konstiga hålklipp utspritt över bladmassan. Gissningarna är många bland människor som upptäcker det i sina trädgårdar. Är det hagelskott, grannungar som skojar med hålslagningsapparater eller små larver? Men det är faktiskt en ljusskygg skalbagge som kallas för öronvivel.

Öronviveln är en mörkt gråbrun skalbagge, knappt en cm lång, som nattetid gnager runda hål i bladkanterna som precis ser ut som om en konduktör varit framme med sitt klippverktyg. Under dagen ligger den gömd under bladverket eller under torra löv på marken för att så fort det blir mörkt krypa upp och börja knapra på de gröna bladen. Skalbaggarna kan också klättra högre upp i träd som thuja och idegran och ringbarka unga skott och grenar så att de torkar in och dör.

Som om det inte vore nog med bladskadorna har skalbaggen även elaka larver, vaxgula och feta, som äter på rothalsen och rötterna hos ros och jordgubbar. Det är svårt att bekämpa dessa skadedjur i hemträdgården, men odlare kan utnyttja jordlevande nematoder som tar kål på larverna.

Algsvampen Phytophtora senaste trädhotet

Bokarna i södra Sverige hotas av en ny typ av svampangrepp, Phytophtora, som antagligen kommit in i landet via importerat växtmaterial. Knappt har vi hämtat oss efter almsjukan och askskottsjukan och nu är det alltså en ny allvarlig skada på gång. Eller helt nytt är det inte för olika Phytophtora-arter har förekommit sedan länge på bl a potatis, al och ek. Men nu har algsvampar av släktet Phytophthora gett sig på bokar i bland annat Malmö, Torups bokskog och i Söderåsens nationalpark. Forskare befarar att angreppen spridit sig mycket längre än så. I Tyskland har det visat sig att en stor andel av plantorna på plantskolor är infekterade, inte minst Rhododendron, så det är inte så konstigt att sjukdomen nu fått fäste även i Norden.

I våra skogar är olika algsvampar ett ökande problem, och angriper såväl löv- som barrträd. I Sverige har Phytophtora-angrepp på ek och al uppmärksammats under senare år, men boken har såvitt man vet klarat sig fram till nu. Ett problem med svampen är att den är svår att diagnostisera och kontrollera. Infekterade träd drabbas lätt av andra vanliga rötsvampar, som kan kamouflera det ursprungliga angreppet, och blir på så sätt riskträd i parker där många människor rör sig.

Även klimatet kan vara en orsak till utbrottet. Varma vintrar och blöta somrar skapar goda förutsättningar för algsvampen. Den kan då bygga upp sporbanker vilket ökar risken för att träd infekteras. Långa torkperioder missgynnar också träden eftersom de blir svagare och får lägre motståndskraft.

I kronan kan skador ses genom att bladen gulnar, och på bok blir de fina grenarna piskliknande i stället för som normalt utspridda grenar. Bladen utvecklas inte som vanligt, utan de blir små och ljusgröna. Det är en följd av att trädens finrötter saknas, och i stort sett bara den tjockaste delen är kvar. Då blir vatten- och näringsförsörjningen störd. På rothalsen kan man se mörka, blödande sår; och de kan gå långt upp i stammen. I veden ses orangefärgad, marmorerad vävnad innanför det ytliga såret. När stamsåren blir gamla lossnar barken. Då har rötterna ofta varit skadade länge.

Enskilda träd kan behandlas med en kaliumfosfitlösning som stimulerar trädens försvar. Malmö stad planerar en sådan bladgödsling till våren för de försvagade träden i Pildammsparken. Antagligen får det ske med helikopter, för att ta sig upp i kronan för att bladgödsla 30 meter höga träd är inte det lättaste.

Rosen Constance Spry hittade jag i Slottsträdgården

En sommar för flera år sedan strosade jag omkring i Slottsträdgården i Malmö. Längs en lite halvskymd vägg stod en underbar ros. Den var nog 2 m hög och väldigt grov i grenverket och den hade de mest fantastiska blommor man kan tänka sig. En stark doft med lite speciell accent, nästan lite kryddig. Och stora, blaffiga blommor som först är tätt fyllda och småningom vecklar ut sina kronblad till att bli lite platt och ”lös”.

’Constance Spry’ är en Austin-ros från England. Den var bland de första att introduceras från denna förädlare som tagit fram ett stort antal moderna buskrosor under de senaste 50 åren. Den ena föräldern är rosen ’Belle Isis’, som är en låg, ljusrosa Gallica-ros. Men Constance är alltså mycket mer starkväxande och kan som spaljerad komma upp i 3 meters höjd. Tyvärr blommar den bara en gång, från midsommar till slutet av juli, men det ger å andra sidan fördelen att den är tämligen lättfödd, och klarar sig utan större skötselinsatser.

Det är dessutom en ganska frisk ros, men den kan ibland få angrepp av svartfläcksjuka. Jag minns också med fasa sommarens larvangrepp som jag beskrev här på bloggen. Rosen är härdig upp till zon 4, men vintertäckning rekommenderas då. Jag säger bara: Köp! Det är en klar favorit hos mig som trädgårdsdesigner, speciellt i ett lite skuggigare läge.

Fruktmögel, gul monilia, ger mumieäpplen

Fruktmögel är en ganska vanlig sjukdom på äpple som angriper frukterna i mognadstiden. Äpplet får först bruna rötfläckar med ljusgula mögelvårtor som bildar ringar runt fruktkroppen. Så småningom torkar äpplena in och då kvarstår det torra bruna fruktmumier som hänger kvar i trädet över vintern.

De här angripna äpplena och mumierna måste plockas bort och förstöras. Plocka även noga upp nedfallna mumier. Släng dem i soporna, inte i komposten, för sjukdomen sprider sig genom att mögelsvampen vandrar vidare till friska växtdelar.

Hagelskador är en vanlig inkörsport för gul monilia på äpple. Jag misstänker att även getingarna i augusti kan ha öppnat upp för en del skador. Även plommon drabbas lätt av monilia och kan där vara svårbekämpat. Det bästa är att se till så inte frukterna sitter för tätt på grenen, utan att det finns luft mellan varje frukt. Kartgallring alltså. Sjukdomen vandrar nämligen från angripna till friska frukter och sprids sedan säkerligen med getingarna till nästa träd och nästa.

Samma svamp, Monilia fructigena, orsakar svarta, glansiga äpplen vid vinterlagring. De smittar snabbt ner sina grannar i lådan. Var därför noga med att kolla äpplena under lagringsperioden så att du inte står med en låda full med förstörda, svarta äpplen när du ska till att göra en god dessert av dem.

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: