Svampsjukdomar brer ut sig i våra växter

En sjukdomsangripen allé som inte har många år kvar.

Efter en lång, varm och fuktig höst har det varit sällsynt goda tillfällen för svampobservation i park- och skogsträd. Har en relativt nyplanterad allé nära mig som jag observerat i 10 års tid. Hästkastanjerna planterades för ca 15 år sedan, men vad man inte visst då var att just hästkastanj skulle bli ett hårt drabbat trädslag av olika sjukdomar och skadegörare.

Syrenbakterios slår hårt mot hästkastanjer och ger först blödande svarta fläckar.
Syrenbakterios drabbar även hästkastanjer med allvarliga följder.

Träden i den äldre delen av allén hade haft problem med bladbränna och kastanjemal. Läs mer om det här. Vilket även spillde av sig på de nyare kastanjerna. Eventuellt försvagade av det kom nästa slag: syrenbakterios. Det är en bakteriesjukdom som på hästkastanjen syns som svarta fläckar på barken som småningom spricker upp och blöder. Hösten och vintern har varit mycket gynnsam för sjukdomen och den sprider sig nu vidare till fler exemplar.

Långa längsgående sprickor i barken följer.

Kort därefter börjar barken spricka upp, längs med stammen och upp i grenklykorna. Sjukdomen upptäcktes först i Nederländerna och Belgien och senare har den spritt sig till större delar av Europa. Man misstänker att stress orsakad av andra skadegörare gynnar bakterieangreppet. Sjukdomen leder vanligen till att träden dör helt eller delvis. För det är fler gäster som vill flytta in i den försvagade vävnaden.

Ostronskivling är en matsvamp som lever på döende ved.
Ostronskivlingen har spritt sig kolossalt väl i de sjuka hästkastanjerna.

Ostronskivlingen är en delikat matsvamp som även växer i dessa träd. Den räknas inte till de mest aggressiva skadegörarna, då den föredrar varma temperaturer kring +25 grader för optimal spridning. Men det intressanta med den är att den kan utnyttja nematoder som näring. Ostronskivlingen utsöndrar ett toxin (gift) som förlamar nematoden, varefter svampen växer in genom munöppningen och bryter ner den. Sofistikerat! Gott om ostronskivling i olika mognadsstadier finns det nu i dessa träd.

Olika typer av svampar har etablerat sig i den försvagade veden.

Liksom olika slags mindre svampar som jag inte vet namnen på. Vackra som virkade spetsar växer de tätt, tätt spiralformigt runt stammarna.

Vinterskivling är en ätlig svamp som lever på döende ved.
Vinterskivlingen sträcker sina vackra fruktkroppar ut ur sprickan i ljuset.

Och den dekorativa vinterskivlingen har en sammetssvart lång fot och vaxartad, glänsande hatt i gulorange. En annan ätlig svamp som odlas i stora mängder i Asien och kallas för Golden Mushroom. Man kan linda in den i bacon och steka den och den lär ha en mycket tilltalande konsistens. Med tiden leder den till vitröta i träden, precis som ostronskivlingen, men tillväxten på rötan är ganska långsam. Men ett efter ett faller nu träden, eller deras toppas bryts av i stormarna, så snart lär nog Trafikverket få ta sig en funderare på vilket trädslag de ska ersätta sin allé med.

Röta försvagar veden så att stammen bryts av.

Fyra nya svenska äpplesorter

När klimatet förändras måste förädlingsarbetet med nya fruktsorter hänga med i utvecklingen. Vi får in nya svampar och insekter till landet, men det är inte så enkelt som att flytta över internationella äpplesorter, för de är ofta gjorda för att besprutas. Dessutom måste äppleträden vara vinterhärdiga och ha en snabb utveckling från blomma till frukt under vår korta växtperiod. Det är inte gjort i en handvändning att introducera en ny äpplesort. I praktiken tar det ca 20 år från att den första korsningen görs till att man har en saluduglig sort. Normalt kommer det en eller ett par nya äpplesorter under en tioårsperiod. I år presenterades fyra nya på ett bräde! Två av dem skulle jag vilja plantera med en gång. Tur att jag har gott om plats!

Nya äpplesorter introduceras på marknaden. Agnes är en mycket lovande sort.
Agnes- vacker som sin förälder Discovery! Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Agnes är ett sommaräpple som framför allt utmärker sig genom den goda smaken. Släkting till välkända Discovery, men mindre sjukdomsdrabbad och sägs ha en ännu friskare smak. Det måste vara något alldeles i särklass fint äpple, för jag tycker Discovery har en underbar frukt. Agnes mognar något tidigare än sin förälder.  Den formar ett ganska litet träd, ibland ganska upprättväxande och med korta grenar samt mycket sporrar. Agnes blommar tidigt och därför rekommenderas andra tidiga eller medeltidiga sorter som pollineringssorter, exempelvis Birgit Bonnier, Gyllenkroks astrakan, James Grieve, Mio och Oranie. Medelgod–god fruktsättning. Frukten är medelstor till stor, rundat–något konformat äpple. Skalet har en gul bottenfärg med rosaröd täckfärg över större delen; ett mycket vackert äpple, enligt elitplantstationen Balsgård. Fruktköttet är saftigt och vitt med rosa inslag. Skördas kring 15–30/8 och kan lagras i 3–4 veckor.
Agnes är ganska motståndskraftig mot fruktmögel (monilia), skorv och päronpest. Den har avsevärt mindre problem med fruktträdskräfta jämfört med Discovery. Rekommenderas för zon 1–3.

Äpplet Folke mognar sent och tål lång lagring.
Folke är en sen sort. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Folke spås bli den andra vinnarsorten. Den är framkorsad utgående från Aroma och ingår i samma syskonskara som sorterna Fredrik och Frida. Folke blir ett stort och grovt träd med bra fruktsättning. Folke är triploid och kan inte ge pollen till andra sorter, men kan ta emot pollen av andra medelsena till sent blommande sorter som exempelvis Filippa, Fredrik, James Grieve, Ingrid Marie, Mio och Signe Tillisch. Frukten blir mycket stor och plattrund. Den är gulgrön med varmt orangeröd täckfärg som kan bli nästan helröd om den får gott om sol. Fruktköttet är fast, vitt och krasigt. Smaken är sötsyrlig, först ganska sur men smaken blir god och aromatisk efter 1–2 månaders lagring. Den passar då både som bordsfrukt och hushållsfrukt. Plockmogen ca 1–15/10, ätmogen 1–2 månader senare. Mycket god lagringsförmåga då den håller till april–maj.

Äpplet Trulsa har en söt och god smak, men kort hållbarhet.
Trulsa spås bli en barnfavorit med sin söta smak. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Trulsa är en tidig höstsort med söta aromatiska frukter som härstammar från sorten Eva-Lotta. Den blir ett ganska litet träd med god fruktsättning. Trulsa pollineras av exempelvis Discovery, Filippa, Fredrik, Gyllenkroks astrakan, Lovisa, Mio, Oranie och Sylvia. Frukten är rundat konformig och medelstor. Den har en gul grundfärg med varmt tegelröda–orangeröda strimmor. Skalet är något segt. Fruktköttet är fast och krasigt och smaken synnerligen söt och aromatisk. Trulsa är ett tidigt äpple som skördas ca 25/8–5/9. Den ska helst ätas färsk, då den är hållbar bara ca 4 veckor i kyllager. Trulsa har visat sig ha en hygglig resistens mot fruktmögel och skorv. Den har även en resistensgen från Cox
Orange mot päronpest. Rekommenderas för zon 1–3.

Äpplet Lovisa passar den som får ont i magen av äpplesyra.
Lovisa har mörkröda äpplen med låg syrahalt. Foto: Sveriges Lantbruksuniversitet, Balsgård

Lovisa är framkorsad av föräldrarna Katja x Priscilla. Den formar ett ganska stort träd med långa grenar med bra grenbrytning. Frukterna hänger mycket väl fördelade i trädet och det fodras ingen gallring. Lovisa kan pollineras av andra medeltidigt blommande sorter som exempelvis Birgit Bonnier, Cox Pomona, Discovery, James Grieve, Katja, Mio och Sävstaholm. Frukten är mycket vacker. Den blir medelstor–stor, konformig och ganska lik Katja men betydligt större. Skalet har en gul grundfärg med mörkröd täckfärg. Lovisa är klar för skörd ca 10–20/9. Fruktköttet är i början ganska fast och krasigt, men mjuknar snabbt. Den håller dock i åtminstone 4–6 veckor i kyllager. Mild, söt och god smak.
Detta är en skorvresistent sort som rekommenderas för zon 1–3. Lovisa är en
’snäll’ äpplesort för magen och uppskattas även av dem som har svårt för äppelsyra!

Höstfärgerna i park och trädgård

Lönnar har ofta kraftiga höstfärger.
Lönnarna är ett släkte med ovanligt klara och fina höstfärger.

Träd och buskar förbereder sig för den kommande vintern och kastar sina blad till marken för att vi ska få räfsa upp dem och lägga på komposten. Alternativt smula ner dem med gräsklipparen så att maskarna i gräsmattan har lite att jobba med. Löv är utmärkt råmaterial till humus som lättar upp jorden och ger den till på köpet lite lagom med näring.

Japanska lönnar får ofta mörkröda höstfärger.
De japanska lönnarna har ofta mycket starka höstfärger.

Höstfärgerna varierar stort mellan olika arter och mellan olika sorter av samma art. Vissa träd får ingen höstfärg alls utan tappar löven i grönt skick. Gissa vilket vanligt trädslag som gör så! Jo alen. Man vet inte riktigt säkert vad det beror på, men allövens stora innehåll av kväve bekymrar inte alen som är självförsörjande på kväve genom små kväveproducerande knutor på rötterna. Därför behöver den inte hushålla med näringsämnen i bladen som de flesta andra lövfällande arter måste göra.

Rönnsumaken har vacker höstfärg i gulorange.
Rönnsumak är ett mindre träd med dekorativt växtsätt och fin höstfärg.

Annars är det de gula karotenoiderna och de röda antocyaninerna som står för färgspelet. Dessa är färgämnen som finns i bladen jämte det gröna klorofyllet. Men klorofyllet maskerar de andra färgerna under den varma årstiden och de blir synliga först när det värdefulla klorofyllet dras tillbaka om hösten för att återanvändas nästa år.

De amerikanska blåbären har fina höstfärger.
Amerikanska jätteblåbär är surjordsväxter som får en fin höstfärg.

Klorofyllet kan liknas vid blodets hemoglobin som transporterar syre till cellerna. Både klorofyll och hemoglobin är beroende av järn för sin tillblivelse. Har växten dålig tillgång till näringsämnet järn kommer dess blad redan under växtsäsongen att bli gulaktiga, klorotiska, detta eftersom mängden klorofyll minskar. Det är något man ser ofta och vanligt ett tecken på att en surjordsväxt står i jord som har alltför högt pH eller kalkhalt.  Tillsätt okalkad torv och eventuellt rhododendrongödsel så jämnar pH ut sig och bladen tar upp mer järn och återfår snart sin gröna färg.

Dodongrönn är ett vacert litet träd med fin höstfärg.
Den storbladiga rönnen ‘Dodong’ får kraftig höstfärg.

Kakdoftande katsura i höstskrud

Katsuran blir ett karaktärsfullt, flerstammigt träd eller stor buske.

Katsuran är ett törstigt träd som kräver en solig växtplats i vindskyddat läge. Där växer den sig snabbt både yvigt bred och lagom hög för de flesta trädgårdar. Det som kan vara svårare att tillgodose är behovet av markfukt. Får katsuran inte tillräckligt med vatten under varma sommardagar skrumpnar bladen ihop och får bruna kanter. Det är synd, för just bladverket är otroligt dekorativt under alla säsonger.

Katsuran vill ha en fuktig växtplats i vindskyddat läge.

Man kan ha sin katsura som flerstammig stor buske eller som stamträd, beroende på vilken form plantan har fått under sin uppväxt i plantskolan. Men det finns även en hängande form, Cercidiphyllum japonicum f. pendulum, om man attraheras av hängande trädformer. Den vanliga katsuran finns även som E-planta under namnet fk Göteborg, där frökällan är Göteborgs botaniska trädgård. Katsuran blir 10-20 meter hög och hälften så bred. Som flerstammig buske känns den många gånger bredare än så.

Hjärtformade blad med vackra höstfärger och en doft av jordgubbssylt på katsuran i höst.

Vid bladutspringet på våren har bladen en kopparfärgad-gammalrosa färgton och till sommaren blir de ljust klargröna i färgen. Bladen är brett hjärtformade med naggade bladkanter. När dagarna blir kortare och svalare börjar katsuran skifta i matt gult. Ju bättre fuktförhållanden och svalare nätter, desto finare höstfärger mot rosa-scharlakansrött och till och med violett. I år tycker jag höstfärgen har varit sparsammare än ifjol, då träden var riktigt granna. Under lövfällningsperioden känns den söta doften av spunnet socker eller jordgubbssylt i en vid radie kring träden. Doften verkar vara extra stark så länge daggen ligger kvar under sena kvällar och tidiga morgnar.

Katsuran har bronsfärgade blad på våren.

Katsuran är en tvåbyggare och har alltså hon- och hanblommor på olika plantor. Blomningen är vacker hos båda könen, men på hanplantan bildas det inga frukter. Frösådd är det enda sättet att föröka katsura. I växtens hemland Japan växer den vild i bergstrakter och dess virke används som möbelträ.

Katsuran är ett fuktälskande träd som passar vid vatten.

Ett lövfällande barrträd från dinosaurietiden

Ginkgo är det äldsta nu levande trädslaget som härstammar från dinosauriernas tid.

Ginkgo är ett riktigt specialträd i många kategorier. Inte nog med att det är det äldsta nulevande trädslaget, med fossila fynd som kan dateras till 230 miljoner år tillbaka, det är dessutom ett trädslag som varken är lövträd eller barrträd. Men närmast är det släkt med barrträden i alla fall trots att bladen är solfjädersformade och tvådelade. Fossilfynden från perm- och jura-tid visar på en utbredning över hela jordklotet, både på Grönland och sydöstra Asien.

Ginkgo har ljusgröna skott och gul höstfärg.

Ginkgo biloba är härdigt till zon 2 i Sverige och trivs bäst på varma platser med torr och näringsrik jordmån. Det är kanske inte det vackraste trädet, då grenverket är både spretigt och oregelbundet, ofta med konkurrerande toppskott, men man ser den ibland använd i alléer. Nja, det blir väl så där, om man gärna vill ha ensartade träd vid plantering i rader. Men som grupp- eller solitärträd är det spännande att titta på. Nu på hösten blir höstfärgerna vackert gula, och vintertid är det det knotiga grenverket man uppfattar bäst.

Ginkgo blir ett oregelbundet format träd med glesa grenar.

Ginkgo blir i vårt land 9-12 meter hög och hälften så bred ungefär. I sydöstra Asien når träden ofta en höjd på 30-40 meter. Men storleken beror mycket på läget. Står trädet lite skymt och skuggigt blir det gärna långt och rangligt, medan det vid god ljustillgång växer mer på bredden. Trädet reagerar inte så bra på beskärning, så man ska helst låta bli att såga i det. I handeln finns endast hankloner, då frukten som utvecklas på honplantorna blir illaluktande och rent ut sagt äcklig.

Dinosaurietidens trädslag är ginkgo.

Äkta kastanj är lite lik ek

 

Kastanjen blommar med långa trådiga hängen.

De är magnifika träd båda två, eken och den äkta kastanjen, med stabbiga stammar och blir gärna lite bredare än höga. Det ska man ha i åtanke vid plantering och ge kastanjeträdet gott om plats runt om. Det är definitivt inget träd för mindre villaträdgårdar. Barken på äldre träd är djupt fårad och vriden som om man hade vridit ur en blöt trasa Den äkta kastanjen växer i landets varmaste delar och fordrar mycket värme för att utvecklas fullt ut.  Ståndortsmässigt är den inte så krävande, förutom att den vill ha en varm placering och inte tål blöta lägen.

Äkta kastanj har långsmala tandade blad.

Bladen är livligt gröna, upp till 20 cm långa, smalt lancettformade och tätt tandade. Det finns inte mycket man kan missta sig på när man ser bladen. Hanblommorna är de som syns i maj, med sina långa, smala hängen. Vid blommans skaft finns oansenliga honblommor som är de som utvecklar frukter så småningom. Man bör plantera minst två träd om det är frukter man vill åt eftersom blommorna korspollineras.

Kastanjens blad blir gula till hösten.

Om hösten blir bladen vackert gula och kastanjerna trillar ur sina svepeskålar. I en skål kan det finnas 2-5 kastanjer. De trillar ofta ner på marken så fort de är mogna och då flockas plockare kring frukterna, både människor och djur. I Sydeuropa är det vanligt att man äter kastanjer och innan potatisen introducerades till Europa var kastanjer den vanligaste födan. De innehåller mycket lite fett, men istället mycket kolhydrater och vatten. Kastanjerna kan rostas och ätas med smör eller malas till kastanjemjöl. Kastanjen kan även njutas på många andra sätt. Den passar bra i soppor, gryträtter, wok, som fyllning i ugnsstekt fågel, till desserter och kakor.

Den äkta kastanjens frukt sitter inne i ett mycket taggigt skal.

Monilia är en tråkig svampsjukdom på äpple och päron

Svampsjukdomar är vanliga vid varm och fuktig väderlek.

Gul monilia kallas fruktmögel på svenska, men man hör också mumiesjuka som benämning. Den orsakas av en svamp, Monilia fructigena, som infekterar frukten genom sår som kan ha orsakats av fåglar, getingar, hagel eller äppleskorv. Det bildas bruna rötpartier på frukterna och på de här ytorna sprids sedan ljusgula mögelkuddar ringformigt runt frukten.

Skrumpna frukter får ringformiga mögelkuddar runt om frukten.

Angripna äpplen och päron skrumpnar ihop och fruktköttet blir en brun gegga. De här prickiga frukterna kan sedan hänga kvar i trädet som mumiefrukter hela vintern, men ibland faller de ner redan på sensommaren. Det är viktigt att plocka bort de angripna frukterna och slänga dem i brännbara sopor, absolut inte på komposten, eftersom smittan övervintrar i mumierna och därefter sprids vidare till nya fruktämnen om våren.

Plocka bort frukter som angripits av monilia för att stoppa smittspridningen.
En hel kasse med moniliaangripna äpplen och päron.

Vad kan man göra förutom att plocka mumier för att hindra sjukdomens spridning? Gallra kart är det enklaste sättet att minska angreppen. Eftersom sjukdomen vandrar från ett äpple till nästa är det bra med luft och sol som når alla frukter. Getingarna som förekommer i stor mängd så här års är inte mycket att göra åt, men man kan plocka bort de äpplen som getingarna börjat gnaga på och lägga dem på marken som lockbete. Kanske stannar de där då och tuggar vidare istället för att ge sig på nya, felfria äpplen. Men så fort du ser att de halvätna lockfrukterna drabbats av monilia är det bättre att slänga dem i soporna.

Monilia sprids genom svampsporer som flyttar från frukt till frukt.
Plocka bort ruttnade frukter från trädet och gräset för att stoppa smittspridningen.

Jag har berättat om monilia tidigare också. Läs gärna detta äldre inlägg från 2012.

Grengallring på äppleträd

Äppleträd som växer tätt gallras gärna ur på sommaren.
Ett tätvuxet ungträd av sorten Gyllenkroks Astrakan.

Under sommarmånaderna ska man passa på att göra en “halvbeskärning” av fruktträden. Sommarbeskärning funkar bra för både äpple, päron, körsbär och plommon. Man kan ettdera göra en pincering, eller inkortning av nya skott eller så gallrar man bort hela skott för att minska bladvolymen och ge karten bättre utvecklingsmöjligheter. På körsbär och plommon är det bra att vänta till efter skörden, äpple och päron tar du tidigare.

Grengallring och pincering minskar på bladmassan.
Gallringen syftar till att bilda ny fruktved och ge karten luft och solljus.

Pincering innebär att man sparar 4-5 blad på ett skott, men tar bort toppen. Bästa tid för detta är i början av juli. Ofta utvecklas det ett eller två nya skott snart därefter. Några veckor senare går du en andra runda och sparar 3 blad/knoppar på det ena skottet. Det ev andra nyutvecklade skottet tar du bort. Gör man pinceringen så här tidigt är skotten mjuka och man bryter dem lätt med bara fingerkraft. Genom den här beskärningen stimulerar man trädet att bilda blomknoppar för nästa år. Pincering är ett måste om man har spaljéträd som ska behålla sin form och bilda ny fruktved.

Äppleträd gallras för att ge frukten bättre utvecklingsmöjligheter.
Discovery före gallring.

Jag brukar oftast använda den andra metoden på kronträd, dvs göra en grengallring bland skotten för att få in ljus till frukten. Jag gör en rejäl inkortning och utgallring bland skotten och ser sommarbeskärningen som en del i den årliga beskärningen som oftast brukar äga rum under vårvintern. Då minskar man arbetsbördan samtidigt som man kommer åt att titta närmare på träden vad gäller fruktutveckling och skadedjursangrepp. Sitter äpplekarten tätt passar du på och gör en kartgallring samtidigt.

Ettgallrat fruktträd ger frukten mer luft och solljus.
Discovery efter grengallring.
Grenverk på äppleträd efter gallring.
Grenverket blir mycket luftigare och frukten får mer sol på sig efter gallring.

Hallands Väderö ett fint utflyktsmål

Fyren på Hallands väderö är idag fjärrstyrd.

I naturreservatet ute på Hallands Väderö kan man lugnt tillbringa en sommardag med att gå runt mellan de olika naturtyperna. Ön är ca 3 kvadratkilometer stor och det finns ett välvandrat stigsystem som täcker hela ön. Du kommer hit med en turbåt från hamnen i Torekov. Båten går fram och tillbaka från morgonen till sena eftermiddagen och man får inte bli kvar över natten, såvida man inte hyr en lägenhet i fyrbostäderna som ägs av Torekovs församling. Båten var verkligen packad med folk – från småbarn i vagn eller bärsele till tonåringar med solstol, några entusiastiska vandrare, sommarslöa par och glada pensionärer med kaffeväska.

Betesdjur håller landskapet på ön öppet från sly och högt gräs.

Jag åkte över under den värsta sommarhettan och de flesta besökare var helt inriktade på en dag på stranden och inte så mycket på växt- och djurlivet. Klimatet på ön är jämförbart med Falsterbonäset och det betyder milt under större delen av året och väldigt lite regn. Naturmiljöerna skiftar stort från betesängar, alkärr, enebackar, gammal ekskog till karga klippor och vita sandstränder. Här finns sommarbetande djur som kor och får och även små ponnyer. Såg inga hästar, men de brukar hålla till mest i södra delarna av ön. Betesdjuren håller gräs och sly nere och gör det framkomligt längs stigarna. På sanka partier går man över spångar.

Gamla ekar finns det gott om i de fuktigare mittområdena på Hallands väderö

Bland de vilda djuren var det mängder av olika sjöfåglar och gäss. På västra sidan av ön är ett område sälskyddat hela året och hit är det förbjudet att köra in med båt. Såg inga sälar, tyvärr. Jag hade nog inte väntat mig en så bergig holme, men det var väldigt mycket klippor. Mellan dem i svackorna växte mängder av taggiga björnbär, så ibland fick man backa och hoppa vidare åt ett annat håll för att ta sig fram. De vilda björnbären mognar tidigt i år på grund av värmen och den fuktiga försommaren och de är jättestora! Åt överallt där jag kom åt och borde ha haft med ett kärl att plocka i.

Björnbären mognar tidigt av värmen.

Insektslivet på ön ska vara särskilt stort och jag måste säga att just nu i alla fall är fjärilslivet alldeles enormt rikligt. Det var så mycket fjärilar att jag aldrig sett på maken. Påfågelögon var i absolut majoritet, men någon nässelfjäril, citronfjäril och pärlemorfjäril såg jag också. På norrsidan av ön flockades de kring större eller mindre bestånd av hampflockel, Eupatorium cannabinum. Hampflockeln växer i fuktigare jord på havsstränder, i strandsnår, diken och öppna lövskogar. Den blommar med blekt smutsrosa blommor under juli-september och är nära släkt med trädgårdsperennerna fläckflockel och rosenflockel.

Fjärilarna hittade hampflockeln och flockades kring blommorna.
Det vimlar av påfågelögon på hampflockeln.

Fullt av näsdukar i trädet

Davidian har stora, fladdrande högblad som ser ut som näsdukar.

Här har vi ett verkligt exotiskt zon 1-träd som man nog kollar in både en och två gånger när man första gången ser det blomma. Davidia involucrata var. vilmoriniana heter på svenska näsduksträd eller duvträd. Det är en ganska känslig växt som vill stå varmt och vindskyddat för att producera blom och trivas. Det som man hajar till för är de vita, breda högbladen som skyddar den egentliga blomman som består av en liten boll av ståndare med rödbruna knappar.

De vita högbladen skyddar den egentliga blomman som är en samling ståndare som sitter som i en liten boll.

Näsduksträdet får frukter som påminner om kiwifrukt i storlek som ett litet plommon. Bladen är också mycket vackra. De är skarpt tandade och sitter tre-fyra per bladfäste, något som är ganska ovanligt.

På Alnarp finns det några träd som är inbyggda i restaurangens trädäck. Mycket snygg lösning där man slapp göra åverkan på träden när man byggde ut uteserveringen. Dessvärre sitter däcket ganska högt upp och träden är högt uppstammade, så många går förbi utan att se träden när de blommar. Vilket ju är lite synd. Blomningen brukar pågå vid denna tid, mitten på maj. Det tar många år innan ett ungt träd blommar, så ha tålamod om du bara har planterat en liten planta.

Davidian trivs på varm plats i näringsrik och humusrik jord.