Min trendspaning inför detta året bygger på en utväxling av den lantromantiska trenden som varit på gång redan ett tag! Nämligen att grönsaksodling i den lilla skalan kommer att bli en av årets stora trädgårdstrender 2012. Man vill veta vad man stoppar i sig och bakar sitt eget surdegsbröd, nylantisarna briljerar med egen hönsgård samt odlar nu också sina egna giftfria grönsaker så klart. Vi har ju sett pallkragsvurmen, men nu blir odlandet mer sofistikerat och grönsakerna får därmed sin plats intill prydnadsväxterna. Eller vad sägs om denna designade odlingslott?
Stylat trädgårdsland där den smutsiga jorden hålls i schack bakom cortenstålsskivor.
Jag skulle nog kunna tänka mig lättskötta rostfria spaljéer för de klängande växterna. Björkriset och pilekonerna är ju naturliga och så, men de har kort hållbarhet och är ganska pyssliga att lägga ut och städa rena. Och de rejält upphöjda bäddarna kan vara ett bra tips för den som börjar bli lite äldre och får svårare att krypa på knä i rabatterna.
Odling uppåt väggarna är en annan stark trend som jag redan visat tecken på i bloggen. Du läste väl om de gröna fasaderna i Spanien och Italien samt grönväggen för badkaret? Nu finns det tillverkare av små behändiga växtlådor som kan hängas upp på en vägg. Som här fylld med kryddväxter, på armlängds avstånd från spisen. Smart, men håller det i längden?
Bright Green i USA är leverantör. Vet inte om de finns att få i Europa ännu.
Förra sommaren var en katastrof för min dillodling. Trots benmjöl, växtföljd och annan specialvård. Den jag sådde i första omgången blev tidigt angripen av bladlöss. De saftiga dillstjälkarna bara tufsade sig och skrumpnade ihop när plantorna nått ca 3 cm höjd. Köpte sedan färdiga plantor som jag hoppades mycket på, men även de dog rätt så snart. Vet att min jord är i tyngsta laget för dill, men lite bättre än så här brukar jag lyckas. Men faktum är att när jag sått tidig dill i varmbänken så har det alltid blivit den allra bästa. Vad är annorlunda där förutom undervärmen? Jo, jorden är ny för varje år. Köpejord. Hur stolt jag än är över min egenproducerade och utblandade ler+stenmjöl+ kompostjord+hästgödsel+torv-blandning så vill inte dillen ha den. Utan den vill ha påsjord.
Jag ska definitivt ge dillen en ny chans i vår. Den ska få de bästa förutsättningar, såsom en näringsrik och
lucker köpejord, gott om fukt och extra benmjöl för fosforens skull. Kanske ska jag sätta den ihop med morötterna så kan fiberduken sträcka sig över båda och skydda mot skadeinsekter. Det ska väl vara själva sjutton om inte dillen tar sig med sådan skötsel.
Greenspire Trädgårdskonsult vill gärna tipsa dig om en jättefin bok om kryddväxter. Den är inte sprillans ny, men kanske lite okänd. Den heter ”Örtagården” och är skriven av Agneta Ullenius. Jurek Holzer har tagit de underbara fotografierna. Fast den är väldigt faktarik och inspirerande textmässigt, så köpte jag den ändå nästan för bildernas skull. Jag gillar även layouten och typografin – den känns så fräsch. Boken har dessutom ett väldigt personligt tilltal som jag fastnade för. Författaren beskriver först överskådligt odlingstips för kryddörter allt från plantering till skörd. Sedan får 25 olika örter var sitt kapitel med utförliga beskrivningar över användningsområde, odling och kryddning av maträtter. Du hittar boken i nätbokhandeln för ca 150 kr.
Minns du att vi hade en sommar i år? I alla fall några dagar… Och turligt nog var det strålande vackert och ljummet den dagen när jag åkte med mina föräldrar Kaj och Inko längs Strandvejen mellan Helsingör och Köpenhamn. Vi stannade till vid Karen Blixens museum och spenderade en god stund här. I parken bakom muséet fanns denna vackra köksträdgård. Nog är det groteskt grönt och frodigt, eller hur, så här i medlet av november. Det kan vi behöva nu.
Så nu har jag räfsat hela förmiddagen och lagt upp limpor på mina upphöjda odlingsbäddar. Jag klagade ju innan på att jorden åter verkade så lerig och kompakt, så nu blev det bot och bättring. Lyckades också vända ner det mesta så att löven får jordkontakt. Spanade in flitiga jordarbetare som maskar och tusenfotingar som genast verkade hurra för det extra vinterarbete som jag nu lämnade över till dem. Resten av löven hamnade i komposten som redan har hunnit sjunka ihop en bra bit sedan jag fyllde på med skörderester för några veckor sedan. Nu ska kissen och jag sätta oss i solen och fika en stund. Härligt så här på alla helgons dag!
Har precis avslutat gräsklippningen för detta året. Nu får det vara slutväxt! Jag är faktiskt ganska trött på det. Det har ju inte varit någon hejd på tillväxten i år. Denna sista klippning handlade lika mycket om att korta ner grässtråna en bit så man slipper bli så blöt om skorna när man går genom gräset, som att de löv som redan fallit blir nermalda till maskföda. Lövsmulet går snabbt ner i marken genom alla jordarbetare och frigör den lilla näring de innehåller samtidigt som de tillför viktig humus till jordens yttersta skikt. Jordförbättring behövs ständigt på de flesta jordar och även gräsmattan behöver sitt. De nermalda löven kanske inte ser så prydliga ut om du kört genom väldiga högar med löv, men då är det bara att sprida ut klippet på lite större yta. Eller bära in överskottet i planteringar eller odlingsbäddar. Så kommer det till nytta i alla fall. Det är snudd på kriminellt att packa ner sina löv i plastsäckar och köra iväg med det till en tipp när man har egna växter som kan dra nytta av tillskottet. Till våren har nämligen det mesta förmultnat och bidragit till en fluffigare jord som binder både mer vatten och näring.
Det återstår ännu en del jobb innan jag kan kalla min lerjord för lucker, men det går åt rätt håll!
I mina nygrävda odlingsbäddar (som ursprungligen består av styv, seg lera) har jag varvat grus, barkmull, hästgödsel och torv med lite lövklipp och vänt upp och ner på allting med en grep. Det är väldigt blött och jorden känns faktiskt lerigare än på många år, trots att det rimligen borde vara tvärtom med tanke på hur mycket luftigt material jag tillför både vår och höst. En styv lera tar lång tid att förändra och kräver massor av arbete, men är också väldigt tacksam för sitt höga näringsinnehåll. Mina studenter som fått göra rullprovsövningar med denna lera är väldigt imponerade av den höga lerhalten och de bästa rullarna kommer snabbt ner till ca 1 mm tunna strängar.
Jag vill också passa på att tacka studentgruppen NP20 från Hvilan Utbildning som jag jobbade med i våras – här är den vackra magnolia som jag valde att använda presentkortet till. Tack så jättemycket! Hoppas det ska bli en fin blomning på den småningom. Busken är en Magnolia stellata ’Centennial’. Den ska få rätt så ’lösa’, vita blommor med rosa anstrykning i kronbladen. Rikblommande på bar kvist och väldoftande, vilket jag ser fram emot. Klarar kalla vintrar. Dessvärre brukar ju inte magnoliorna få någon speciell höstfärg, men den står intill både olvon och azalea som sprakar på i knalliga höstfärger, så det gör inte så mycket. Stjärnmagnolior är ganska långsamt växande och vill gärna ha lite kemiskt sur jord som är väldränerad men fuktig, så jag fick grunda planteringsgropen med både torv och sand för att få till så bra tillväxtbetingelser som möjligt. Fukt finns det nog i slänten mot skogen, så den borde klara sig bra där. Skogen skyddar samtidigt även mot gassande vårsol och kalla vindar.
Det enda som finns kvar av blommande växter just nu är några enstaka höstanemoner, spretiga jätteverbenor som jag inte nänns klippa ner och så två tuvor med oktoberastrar. Jag får kalla dem höstens trädgårdströst, för de lyser verkligen upp. Kanske inte min favoritfärg bland perenner, men det finns som sagt inget kvar av det andra, så det kan inte bli så mycket fel. Oktoberastrarna är väldigt sena i blomningen och jag befarade nästan att de inte skulle komma igång alls i år, men trots vätan så har det ju ändå varit ganska varmt i sommar och då har de hunnit utveckla sina knoppar. Det har inte heller blivit några mjöldaggsangrepp i år, just pga fukten. Annars kan jag klassa dem som rätt tåliga och lättskötta växter. Bara man ser till så de har bra med näring och markfukt. Placeras soligt för att de ska hinna med att blomma innan vintern kommer.
Utbredningen av mördarsnigeln, Arion vulgaris, verkar fortsätta. Under våren var det lite lugnare, rapporterar mina vänner som tidigare invaderats stort av mördarsniglar. Vinterns barmarkskyla tog nog på beståndet, antar jag. Men i och med den regniga sommaren i Skåne verkar de vara på uppgång igen. Vad ska man ta sig till för att stoppa sniglarna, undrar väl de flesta. Foto till höger av Jenny Olsson.
Spansk skogssnigel heter den egentligen. Den blir som fullvuxen 8-13 cm lång och färgen kan variera alltfrån orangegult till nästan svartbrunt. Den äter både dött och levande växtmaterial, men också döda djur. I princip kan den sätta i sig de flesta växter som finns i en trädgård, men hårdbladiga barrväxter, rhododendron och murgröna samt växter som innehåller för snigeln giftiga ämnen: lavendel, julros, kermesbär och pelargoner brukar bli kvar.
Sniglar som parar sig. Foto: Aydin Örstan
Kungsljus, pion, höstflox och röllika är andra som inte äts upp i första taget. Sallad, tagetes, basilika och tomat är däremot illa ute om det finns mycket mördarsniglar i trädgården. Nyslaget gräs och då även hö kan infekteras av sniglar om man får med dem i ensilagebalarna. Det finns misstankar om att sniglar ska kunna orsaka spridning av den giftiga bakterien Botulinum i hösilage, men sambandet är inte helt klarlagt. Jordbruksverket och Statens Veterinärmedicinska anstalt bedriver faktiskt forskning på sniglar och deras skadeverkningar för höproducenter. Hu, säger jag och vaccinerar alltid hästarna mot botulism för säkerhets skull.
Den spanska skogssnigeln lever under max ett år och hinner under sin livstid producera ca 400 ägg. Ägget tar 4 veckor på sig tills det kläcks och efter ytterligare 4 veckor är snigeln könsmogen. Sniglarna parar sig med en annan individ, men kan i brist på partner befrukta sig själv. De stora, halvt genomskinliga äggen läggs i fuktiga gropar under löv och kompost.
Trädgårdsavfall och skräpsamlingar i trädgården blir fuktiga tillhåll och de måste hållas efter för att bromsa snigelns spridning. En dåligt skött kompost som inte brinner ihop på en säsong blir en skön plats för ett snigelsamhälle. Det gäller att slå långt gräs och skapa torrare, öppnare randytor. Ta bort svampar och fallfrukt som lockar till sig sniglar. Rensa bort ogräs, kratta upp löv och håll gräsmattan kortklippt. Det är grundläggande råd för att göra din trädgård mindre attraktiv för sniglar. Det egentliga bekämpningsarbetet går ut på att gå rundor i trädgården morgon och kväll för att leta rätt på krypande sniglar. Fuktig väderlek är det bästa.
Att arrangera en ölfälla som lockar fram sniglar
En snabb och enkel avlivningsmetod är trädgårdsskyffeln. Ett hugg går snabbt och lätt och du slipper böja dig. Man kan samla upp sniglarna i en spann och hälla kokande vatten över, men det är nog ännu mer slemmigt, tycker jag. Sätta dem i frysen i en plastpåse, verkar äckligt. Salt är ganska jobbigt och om du har mycket sniglar så blir det en slagt förgiftningseffekt av saltet i jorden. Snigelgifter som innehåller järnfosfat (Snigelfritt, Ferromol mfl) innehåller ett lockbete och ett svältande medel. Pelletsen ska helst placeras i lådor med ”tak” eftersom de smälter vid regn och det finns risk för att fåglar pickar i sig kornen. Du kan locka fram sniglar ur skrymslena med öl på ett fat eller uppblött torrfoder för katt eller hund. Sen är det bara att hugga. Döda sniglar kan grävas ner i jorden. Ägg som finns inne i sniglarna kommer att dö. De har inte förmågan att överleva om de inte är mogna. Och mogna blir de först när de lagts på naturlig väg.
Det finns en del litteratur på området som är värd att titta på om du är intresserad av snigelbekämpning. Den lilla skriften ”50 sätt att döda en snigel” av Sarah Ford kostar ca 80 kr i nätbokhandeln. Ted von Proschwitz som har forskat på sniglar i 20 år, har skrivit ”Snigel – fridstörare i örtagården”. Pris ca 100 kr. Det är en lättfattlig faktabok som ger bakgrunden och ett otal bekämpningsmetoder för dig som har problem med sniglar. En bok jag kan rekommendera.
Nu börjar rödbetorna mogna i landet. Jag har skördat så smått vid varje gallring tidigare och de kvarvarande har vuxit sig till härliga blodröda klumpar. Inlagda rödbetor till någon kötträtt är alltid gott, men det är mest vintermat. Riven rödbeta i färsbiffar är också gott. Nu på sensommaren kokar jag och äter dem helst färska. Lätt som en plätt, men håll dig på diskbänken så inte saften skvätter runt när du ska skala dem.
Rödbetan är en lättodlad grönsak som vill ha varm och näringsrik jord. Ta det lite försiktigt med kvävegödslingen, men ge däremot gärna mycket kalium, t ex i form av träaska från spisen. Är sommaren torr, vilket ju verkligen inte var fallet i år, så måste du vattna rödbetorna regelbundet. Och passa på att luckra jorden kring rötterna och kanske kupa upp den mot rothalsen så blir det fina betor.
Det finns att få tag i frö till rödbetor i fler färger än rött numera. Gula, orange och vita ”röd”betor är läckra i en sallad ihop med de vanliga röda. Här kommer ett lätt recept på rödbetssallad som du kan göra med eller utan fetaost:
Fint möte mellan sött och salt
Koka ½ kg rödbetor med skal på i saltat vatten tillsammans med ett par kvistar timjan. Ta inte bort rotspetsen eller den nedersta biten av bladstjälkarna för då försvinner färgen i kokvattnet. Lite al dente får de gärna vara så känn på dem med en sticka. Skala rödbetorna medan de ännu är varma och skiva eller tärna dem i bitar. Ringla över 2 msk olivolja och 2 msk balsamvinäger. Salta och peppra. Dela 75 g fetaost i små bitar och strö över rödbetorna tillsammans med några blad ruccola, hackad basilika, persilja och timjan. Passar som förrätt tillsammans med ett gott bröd.
Mil och åter mil av buxbomshäckar på kyrkogårdar och i trädgårdar hotas av de aggressiva sjukdomarna Cylindrocladium buxicola och Volutella buxi. Det är två i Sverige nya svampsjukdomar som först upptäcktes i England för ca 15 år sedan. Den förra, Cylindrocladium buxicola, är den allvarligare och sprids som elden. Sjukdomen har fått kraftfullt fäste i europeiska trädgårdar och har alltså nu kommit till Sverige, antagligen via infekterat plantmaterial.
Angripna buxbomsskott får bruna, avfallande blad och svarta streck på skotten
Drabbade buxbomsplantor får först mörkbruna fläckar på bladen och snart därefter faller de. Längs skotten sprids långa, svarta streck som medför att även skotten torkar in och dör. Även rötterna och rothalsen angrips. Till slut står bara de nakna, svarta stammarna kvar.
Det verkar inte finnas någon bot, men alla angripna plantor måste skyndsamt grävas upp och brännas. Även intilliggande plantor inom ett par meter bör tas bort. Eftersom svampsporerna övervintrar i nedfallna blad måste man regelbundet städa upp noggrannt kring buxbomsplantor för att få bort ev infekterade blad. Genom att ta bort det översta jordlagret under plantorna minskas också smittrycket. Glöm inte att desinficera redskap och byta arbetskläder efter att ha grävt bort sjuka plantor. Sporerna sprids förutom via plantmaterial via redskap och med vinden. Det finns i dagsläget inga kemiska bekämpningsmetoder när sjukdomen väl brutit ut i en planta.
Bruna avfallande blad på buxbom
Utländska plantskolor bekämpar ofta sina växter mot olika svampsjukdomar och nyanlända plantor kan se friska och fina ut. Men efter ett tag kryper sjukdomen fram och man ser hur bladen är angripna.
Kommer alla våra fina buxbomshäckar att försvinna? Det finns risk för det. Några resistenta sorter har ännu inte upptäckts. Istället måste vi kanske vänja oss vid andra växtslag i låga infattningshäckar. Berberis buxifolia ’Nana’, B.b ’Pygmea’, sorter av Berberis stenophylla, Euonymus fortunei, Ilex crenata, lavendel och Lonicera nitida är några exempel, men alla är dessvärre inte härdiga högre upp än södra Sverige.
Har under några veckor tjuvsmakat på mitt Discovery-träd, men det är först nu som äpplena börjar bli mogna och söta. Discovery är en relativt ny sort som korsades fram i England i början av 1960-talet. Den har platta, runda, ganska stora äpplen med en varmt röd färg. Först är den röd bara på solsidan, men efterhand rodnar frukten runt om.
Nu är Discovery som allra bäst
Jag gillar ju lite syrligare, krispiga äpplen och detta är en sort helt i min smak. Fruktköttet blir framåt mognad rodnande under skalet och friskt vitt i övrigt. Det passar till efterrätter, men är speciellt gott att äta färskt från trädet. Inte särskilt hållbart att lagra. Tyvärr ligger det bara på zon 1-2, så jag kan inte introducera det i Finland. Men alla sydsvenskar kan varmt rekommenderas att plantera Discovery. I år har mitt träd gett mer frukt än någonsin tidigare. Det myckna regnandet och gödslingen tidigt i våras tillika med den varma förra sommaren har säkert medverkat till det. Hur som helst, jag är jätteglad för vartenda äpple jag får.
Bright Green i USA är leverantör. Vet inte om de finns att få i Europa ännu.
