Lyckas med Afrikas blå lilja

Afrikas blå lilja är en lättskött växt om man klarar vinterförvaringen.

Agapanthus, Afrikas blå lilja, är en både lättskött och krävande växt. Krävande så till vida att de flesta arter måste vinterförvaras inomhus eller åtminstone väl skyddat mot minusgrader. Man måste ha koll på temperatur och vattning under vintern. Helst ska det inte vara över +10 grader, för att knoppbildningen ska bli så bra som möjligt. Eftersom växten behåller bladen vill den ha en viss mängd ljus också. Sommaren utomhus brukar inte innebära några större problem, så länge det blir lite sol emellanåt.

Afrikas blå lilja finns i många olika arter.

Växten kommer från Sydafrika och växer vilt längs vattendrag och i flodområden. Tidvis svämmar dessa över och då får liljorna en rejäl rotblöta. Däremellan blir det torrare och hetare väder och då torkar rötterna upp och krymper. Men eftersom de lagrat en del vatten klarar de perioder av torka. Tänk likadant om du har liljan på terrassen eller i uterummet. Vattna rejält, men låt den sedan torka upp innan nästa vattning.

Agapanthus finns i blått, ljusblått och vitt.

Under vintern är det lätt att ta livet av sin blålilja om man missar detaljen med vattnet. Den ska knappt vattnas alls, utan det räcker med en liten skvätt per månad. När våren kommer och risken för frost är över städar du bort alla torra blad och vattnar lätt igenom rotklumpen. Alla år behöver du inte plantera om, utan låt växten bo lite trångt. I våras vände jag upp och ner på mina gamla liljor för att kolla rotläget. Och då såg det ut såhär.

Rotsystemet blir tätt genomväxt och behöver då och då planteras om i större kruka.

Köpte nya krukor alltså och fyllde på med ny jord. Och det satte tydligen fart på liljorna för jag har inte sett maken till blomning. Juniorerna som inköptes ifjol ser minst sagt spinkiga ut i jämförelse. Men det är bara en fråga om tid innan de är uppe i samma nivå.

Medelhavsväxter vill ha varma somrar och svala vintrar.

 

Vitt som bas i sommarblomsplanteringen

Rosa och ljust blått passar bra ihop med vita blomfärger.
Olivträdet och korgen ger silvertoner, vita sommarljus, lobelior och margeriter blandas med några rosa och ljusblå toner.

Vita blommor och silverfärgat bladverk lyser i dunkelt ljus och på skuggsidan. Därför har jag i år valt att lägga vitt som grunden för mina krukplanteringar som ligger vid uteplatsen med eftermiddags- och kvällssol. När det skymmer sätter jag mig vid blommorna och doftar och tar in det svaga skimret av de ljusa färgerna. Vitt är en elegant och sober färg och fastän min uteplats inte för övrigt är värst elegant, så känns det ändå himla stiligt.

Nemesia finns också med vita blommor trots att de orange är vanligast.
Nemesia och hängpelargon i en skön kombination planterade i en sk hanging basket.

Vitt och silver är bra färger att samplantera med andra granna blommor, men nästan vackrast på egen hand. Fast i intensivt solsken kan det bli svårt att uppfatta nyanser och detaljer i vita blommor. För att öka på den rena och fräscha känslan med vitt blandar jag gärna in ljusa pasteller som krispar till de vita blommorna. Ljust lila, som i pelargonen ovan och en mörkare botten av en planta mörk alunrot. Nemesia är en rikblommande annuell som gillar soligare lägen och kräver lite putsning av överblommat för att hålla igång blomningen. Detsamma gäller för hängpelargonen, så de klarar sällan sommaren helt på egen hand utan hjälp.

Gaura ären sommarblomma som håller igång hela säsongen med vita stjärnformiga blommor på långa stjälkar.
Vitblommande gaura påminner om fladdrande fjärilar.

Gaura lindheimeri, sommarljus, är en av mina absoluta favoritväxter! Den blommar hela sommaren, fast ofta bara med ett mindre antal blommor samtidigt som nya knoppar bildas. Den ger därför ett väldigt luftigt och elegant intryck. Jag använder den mest i kruka, men den kan samplanteras i rabatt också och användas som en vävarväxt. Gaura trivs bäst på varm och solig växtplats. Det finns även ljust rosa sorter, men även den vita har svagt rosa toner på baksidan av kronbladen. Det finns både fröförökade och plantor drivna från sticklingar. De kommer igång lite olika snabbt på säsongen. Gaura kan övervintra nergrävd i rabatt om man skyddar plantan mot stark kyla.

Eldkrona är en mycket giftig växt från Centralamerika.
Eldkronan blommar i omgångar och behöver mycket näring och vatten.

Lantana camara, eldkrona, finns både att köpa som låg rabattväxt och som uppstammad. Det är en växt som härstammar från rejält varma trakter i Centralamerika. Många av sorterna är starkt lysande i varma färger, men jag fastnade i år för den svagt ljusgula som en kombinationsväxt. Tänk på att det är en giftig växt, så man ska inte förledas att smaka på de aromatiska bladen. I tropiska trakter räknas det här som ett giftigt, invasivt ogräs som sprider sig enormt i fuktigare marker. Men här hos oss sätter frosten effektivt punkt för spridningen.

Cosmos trivs i varmt och soligt läge i både kruka och rabatt.
Rosenskäran i pastelligt rosa ihop med sommarljus blir en luftig plantering.

Rosenskära, Cosmos bipinnatus, är en annan sommarfavorit som aldrig fattas hos mig. Det brukar vara svårt att hitta frö till den rent vita sorten, men rosenskära är lätt att samla frö från och så själv. Dock måste man förkultivera om den ska hinna blomma i vettig tid. I år blev de vita väldigt knubbiga och kompakta plantor, vilket överraskade mig något, eftersom jag hade planterat ut dem i rabatt ihop med lila jätteverbena. Verbenan är nu uppe på helt egna höjder och det blev inte det mingel jag hade hoppats på. Några rosa Cosmos har fått bilda par med sommarljus och lobelior och det är bara mmm! Tänk på att ständigt noppa bort utblommade fröställningar för att inte tillväxt och knoppbildning ska avstanna.

Silvernjurvinda är en perfekt växt för krukor och hängande amplar.
Silvernjurvinda lägger sig över kanten och lobelian fyller i på lite högre nivå.

Över kanten på krukorna lägger sig silverfärgade Dichondra argentea, silvernjurvinda, som är en enkel och anspråkslös bladväxt med trevligt växtsätt. Den ser lite klen ut på våren när man köper plantorna, men med tiden blir den ett riktigt trassel som kan vara svår att reda ut om man handlar den för sent. Silvernjurvindan blir bara 10-15 cm hög men rankorna kan bli rejält långa. Den trivs både i soligt och lite skuggigare läge och klarar av att torka ut i kortare perioder. En helt perfekt utfyllnadsväxt som passar både kruka och ampel.

Snötörel passar på skuggig växtplats.
Snötörel är en tacksam växt som man inte behöver pyssla så mycket med. Den klarar sig ändå.

Ytterligare en vävarväxt som går i det skuggigare läget är snötöreln, Euphorbia Diamond Frost. Här samplanterad med plättar i luften. Den växer ofta till sig rejält om den får gott om näring. Snötöreln blommar oavbrutet hela sommaren och behöver inte putsas. Men se till så inte jorden är ständigt fuktig, för då kan den angripas av mögel och tyna bort. Så en väldränerad jord uppblandad med sand är ett bra tips.

 

Höstflox bär sommarminnen med sig

Höstflox är en redig gammaldags perenn till sensommarrabatten. Blomningen är riklig och dofterna kryddigt varma. Fast alla floxar doftar inte. En egenskap som ibland tappats bort i förädlingsarbetet. Men det är klart att en flox måste dofta, precis som en ros måste dofta. Annars kommer de inte in hos mig.

Flox passar bra i den lite fuktigare perennrabatten.

Floxsläktet består både av låga, mattbildande sorter som blommar tidigt om våren liksom av höstfloxsorter med blommor en meter över marken. Handelssortimentet Phlox paniculata har nyligen uppdaterats med gamla, svenska sorter som ingår i Grönt Kulturarv. Det är perenner som har funnits i odling i Sverige sedan före 1940. Gemensamt för sorterna är att de har lång odlingstradition, intressant kulturhistoria och bra odlingsegenskaper. Sorterna har spårats upp, inventerats och samlats in via Perennuppropet för några år sedan.

Floxen Ingeborg från Nybro ingår i Svenskt Kulturarv.

En av de nygamla sorterna är ‘Ingeborg från Nybro’ som jag träffade nyligen. Mycket väldoftande och med en milt ljusljuslila färg. Stilig! När jag hade sett henne på bild innan var jag inte alltför imponerad, för färgen verkade blaskig och intetsägande, men i verkligheten såg jag det helt annorlunda. ‘Ingeborg från Nybro’ blommar lite tidigare, i juni-juli och blir knappt metern hög.

Ingeborg från Nybro nygammal perenn.

Sitt sortnamn, ’Ingeborg från Nybro’, har den fått efter den kvinna som odlade den i mer än trettio år och som såg till att bevara den för eftervärlden. Ingeborg var född i början av 1900-talet. Hon arbetade som hushållerska och var en skicklig kokerska. Tipset skickades in av Mary-Ann vars föräldrar bodde granne med Ingeborg i Nybro under flera år. På 1970-talet fick Mary-Anns föräldrar flera växter av Ingeborg. Växterna hade hon och hennes mor hämtat från mammans föräldrahem, ett skogstorp utanför Orrefors. Morfadern var skogvaktare och äldre Orreforsbor minns att det stod så vackra växter kring skogvaktartorpet under tidigt 1940-tal. Torpet såldes i början av 1950-talet och Ingeborg hämtade troligen delningar av växterna någon gång på 1930-talet, strax efter att hon och hennes mamma flyttat in till huset i Nybro. Idag är torpet övergivet och inga trädgårdsväxter finns kvar. Huset i Nybro revs på 1970-talet och Ingeborg flyttade in i lägenhet, men växterna fanns kvar hos Mary-Anns föräldrar. Mary-Ann berättar att Ingeborg gärna ville sprida växterna från morföräldrarnas torp så att de fortsatte att odlas. Själv fick Mary-Ann ansvaret för växterna när hon övertog sina föräldrars trädgård i mitten av 1990-talet. (Källa SLU Grönt Kulturarv)

Flox är en väldoftande blomma för mormorsträdgården.

Höstflox vill stå i näringsrik och fuktig, men väldränerad jord. För torra lägen kan ge problem med mjöldagg på sorter som är predisponerade för det. Välj en solig rabatt, men för att sprida på blomningstiden kan du komplettera med några plantor i ett halvskuggigt läge. Vanligen blommar höstfloxen mellan juli och september, och det kan bli längre än så om vädret är gynnsamt. Du klipper ner stjälkarna om våren och kan då även dela på plantorna om de blivit för stora.

 

Härliga buskrosen ‘Moonlight’ tar plats

Trier är en modern moschataros med guldgula knoppar.
‘Trier’ är en mycket rikblommande moschataros med bågböjda grenar och små skålfyllda blommor som doftar mysk.

Rosorna i Moschata-gruppen hör till de allra mest blomrika och väldoftande av alla rosor. Många håller sig till buskformatet, men några, som ‘Paul’s Himalayan Musk’ och ‘Ghislaine de Féligonde’ blir klättrande. ‘Trier’ är den ursprungliga sorten till våra moderna moschatarosor och den togs fram i början av 1900-talet av den tyska rosförädlaren Lambert, hemma från staden Trier. Den blir upp mot 2 meter hög och kan spaljeras mot vägg för att forma en lägre klätterros. Den har en otroligt rik blomning från slutet av juni till hösten. Efter blomningen bildas orangeröda nypon.

Rosen Moonlight är en rikblommig buskros för större planteringar.
Rosen ‘Moonlight’ har ärvt de rödaktiga skotten och taggarna från ‘Trier’.

‘Moonlight’ är en avkomma till ‘Trier’ med den andra föräldern terosen ‘Sulphurea’. Den är framtagen av den engelska prästen Joseph Pemberton 1913. Elegansen kommer från terosorna och rikblommigheten från ‘Trier’. Det är i mina ögon en perfekt högre, marktäckande ros som helst ska planteras i stora sjok med ett c/c på ca 1 meter. Busken blir ungefär 1,5 meter hög och har ett tätt växtsätt med svagt bågböjda grenar. Den är rejält taggig. Därför kan det vara lättast att beskära den hårt och kraftigt till en halvmeters höjd när den börjar bli risig.

Moschatarosor är rikblommiga och tacksamma rosor.
Härliga’Moonlight’ i ett vitt blomsterhav.

Moschatarosorna blommar både på korta sidoskott från årsgamla skott och på årsskott längre fram på säsongen. Putsar man bort gamla blomställningar bildas det dessutom rikligt med nya knoppar ur bladvecken. Många moschatarosor fryser ofta ner under vintern och de ska därför planteras lite djupare än vanligt för att få bättre frostskydd. Skydda grenverket med säckväv eller granris och kupa upp jord kring rotzonen. Vid plantering bör du välja en varm växtplats med god rosjord i soligt läge. Eftersom de blommar så rikligt och länge behöver de också mycket gödsel och regelbunden putsning. För att blomma hela hösten behöver du också vattna under torra somrar. Men den extra skötseln är de väl värda, tycker jag.

Moschatarosor skyddas mot vinterfrost med djup plantering och vintertäckning.

 

 

Lättskötta gallicarosor för magra jordar

Gallicarosor doftar ofta mycket gott.
Gallicarosen ‘D’Agusseau’ kan med fördel planteras i grupp då den är ganska småväxt.

Man tror att gruppen Gallicarosor är de äldsta av våra trädgårdsrosor och att de mer eller mindre ingått i förädlingen av det som idag kallas moderna rosor. Egenskaperna tät skottillväxt, stora blomklasar och riklig blomning har de fört med sig i urvalsprocessen till nya sorter. Tyvärr finns det en känslighet för mjöldagg, men annars är det ett ganska friskt rossläkte.

Buskrosen Aimable Amie är en mycket vacker gallicaros.
‘Aimable Amie’ är en mycket starkdoftande buskros med lång blomningstid.

De flesta Gallicarosorna kräver inte mycket skötsel och växer ofta bra på magrare jordar med sandinslag. Flera sorter är dessutom skuggtåliga, vilket är nog så bra när man letar efter rosor för svårare förhållanden. Eftersom de är rotäkta kan man oftast föröka dem genom rotavläggare eller sticklingar.

Du beskär din Gallicaros på vårvintern. Tänk på att bygga upp busken med grenar av olika ålder, som vilken blommande buske som helst. Knopparna bildas på sidoskott från årsgamla grenar. Årsgamla skott toppas och skjuter därefter vanligen flera sidoskott från de översta ögonen. Efter blomningen putsas blommorna bort. Nästa vår beskär du de korta blomskotten över ett par ögon. Och året därefter kan hela grenen tas bort helt, förutsatt att du har nya blombärande skott på tillväxt.

Gallicarosor är lättskötta med pålitlig blomning.
‘Complicata’ är en tacksam ros som inte kräver så mycket skötsel.

‘Complicata’ är en otroligt vacker och blomvillig Gallicaros som blir rätt kraftig och utrymmeskrävande. Man kan plantera den intill stöd eller vägg och forma en klätterros, annars blir den snyggast om man beskär den regelbundet enligt receptet ovan. Den har få taggar och är därför lätt att hantera. ‘Complicata’ har riktigt stora och platta blommor med framträdande ståndare. Doftar lite, men räknas som en pålitlig blommare även på mager jord och i skugga. Med sitt enkla utseende passar den även på naturtomter och i gammaldags trädgårdar.

Gallicarosorna har ofta en stark doft och långvarig blomning.
‘Aimable Amie’ blommar från slutet av juni till slutet av juli.

‘Aimable Amie’ är en mycket väldoftande buskros med de bästa egenskaper i Gallica-gruppen. Busken håller formen väl och blir inte högre än 1,5 meter. Blommorna är alldeles ljuvliga, tätt packade med kronblad och ganska stora. Det är en härdig ros, upp till zon 5.

'Tuscany' och 'Tuscany Superb' har ett tydligt släktskap och är svåra att skilja åt.
‘Tuscany’ är en mycket gammal ros som vill ha god jord för att blomma väl.

‘Tuscany’ är en av de allra äldsta Gallicarosorna och finns omnämnd i skrifter redan år 1596. Det är en ganska liten rosbuske som ofta skjuter gott om rotskott när den odlas på egen rot. Dess avkomma ‘Tuscany Superb’ är som namnet säger en förbättrad version som är större både till växten och blomstorleken. Blomfärgen är djupt sammetsröd på bägge och som äldre blir blommorna lite blåaktiga. Doften är starkare på ‘Tuscany Superb’. Båda är härdiga rosor och går upp till zon 5.

Jag storknar av pionlycka!

Pioner är vackra tillsammans i grupp eller blandade med andra perenner.
Visst ser man fjärilarna fladdra förbi med ‘Dancing Butterfly’ framför sig?

Pioner är de underbaraste perenner jag kan tänka mig. Här finns skönhet och doft i en perfekt kombination. Dessvärre inte de mest långblommande perenna växter, men kombinerar man sorter med olika blomningstid i samma rabatt och undviker att ha dem i stark sol, så kan man njuta ännu lite längre.

Pioner planteras grunt och rotsystemet får inte störas med grävning eller mulching.
‘Shirley Temple’ är en svalt puderrosa skönhet med stor sofistikation.

Var på Åbergs Plantskola i Ystad förra helgen och höll på att smälla av när jag såg deras demorabatt med bara pioner. Jag blir nästan lite tårögd – det är som att se en fin häst. Orden räcker inte till. Så jag gick där en god stund och inväntade perfekt ljus. Och det var inte så svårt, för det vara bara svaga slöjmoln framför solen. Bilderna här kommer från den dagen.

Pioner har tunga blomhuvuden som behöver stödjas för att inte välta.
‘Duchesse de Nemours’ har jag längtat efter länge.

Naturligtvis köpte jag med mig en darling hem. Det blev den undersköna och sorbetfriska ‘Duchesse de Nemours’ som doftar så ljuvligt. Några vänner till mig har den i sin trädgård, stående som solitär i gräsmattan. Och det är en helt bedårande pion som jag bara måste ha. Nu blir det inga blommor i år och det får jag väl stå ut med. Pionerna blir kraftigare och bättre med åren. Hos mig får de trängas lite med andra perenner i samma rabatt. Perenner som blommar under en längre tid, i vitt, blått och lila.

Pioner kan förökas genom delning på hösten.
Lite osäker på namnet. Kan vara ‘Coral Charm’.

Pioner är väldigt toleranta vad gäller jord, men de föredrar en väldränerad, humusrik, gärna kalk- och lerhaltig jord. Tänk på när du planterar dem att de ska ha rotknölarna väldigt grunt. Absolut inte djupare ner än de växer i krukan. Sätter man barrotssticklingar tidigt om våren så ska de ligga på max 5 cm djup. Och vad gäller jordförbättring och ev täckning så ska du inte lägga någon jord uppe på plantans rotzon. Runt omkring kan du fylla på med gödsel och kompostjord, men inte mitt på. Därför kan det vara bra att märka ut med pinnar var i rabatten som pionerna står så du minns när det blir dags för vårarbetet.

Pioner är vanliga i gamla och övergivna trädgårdar eftersom de har ett långt liv.
‘Bowl of Beauty’ är kanske inte den vackraste, men charmig på sitt sätt ändå.

Annars är det inte mycket jobb med pioner. Jag stödjer upp plantorna redan tidigt om sommaren för att de inte ska bli för yviga och välta vid regn. Putsar utblommade blomhuvuden och klipper kanske ner stänglarna en bit om hösten för att ge plats till de höstblommande perennerna. Men även då är pionerna ett bra stöd och grön utfyllning i rabatten. Helt perfekta växter, kan jag tycka. Så fram för fler pioner i våra trädgårdar alltså!

Alla pioner doftar inte, men doften är ett starkt kännetecken för arten.
‘Monsieur Jules Elie’ introducerades redan 1888 och är fortfarande en populär, väldoftande sort.

Så får du klematis att trivas

En klematis som klänger sig upp i träd passar den naturliga trädgården.

På sina naturliga växtplatser växer klematis vanligen i kraftig och kalkhaltig jord. De trivs egentligen var som helst i trädgården, bara det inte är för torrt. Det är därför husväggar är de sämsta växtplatserna för en klematis. Intill träd och buskar kan också innebära konkurrens om vatten och näring, men den silande halvskuggan ger ändå plantan ett visst skydd från solens uttorkande strålar, så det är trots allt en bättre placering. Men undvik träd med kompakta rotsystem som t ex björk eller invasiva buskarter som syren.

Storblommiga klematis är mer näringskrävande.
Klematis ‘Westerplatte’ är en storblommig sort med melerade blommor i lila och karminrött.

Halvskugga till skugga ger en lång blomningsperiod och gör att blommorna behåller sin färg längre. En plantering av svagväxande klematissorter upp mot stenmurar eller som marktäckare är värd att pröva. ‘Kajsa’ är en ny tidigblommande sort som remonterar senare under säsongen om man skär tillbaka den efter första blomningen. Den är lämplig för plantering i kruka eller ampel, men passar även för marktäckning.

Småblommiga klematis kan beskäras försiktigt om våren.

Den optimala jorden för en klematis är en blandning av lerjord, torvmull och grovt grus. Du kan gärna blanda i välbrunnen lövkompost också för att ge en dränerande och lagom näringsrik effekt. Gräv en planteringsgrop som är ca 40×40 cm. Det är viktigt att den är djupare än krukans höjd, för klematis tillhör det fåtal växter som trivs med en djup plantering. Ca 10 cm under markytan kan toppen på krukjorden hamna. Vattna rejält både vid plantering och hela den första säsongen för att få en god rotbildning. För att få ett kraftigt rotsystem kan man pincera, klippa, de nya skotten så att de grenar sig. Gör det gärna flera gånger det första året. Det blir inte så många blommor, men plantan kommer att blomma desto bättre nästa år.

Klockformiga blommor är typsikt för Atrageneklematis.

Beskärning av klematis är ett eget kapitel. Man kan göra det komplicerat eller så kan man göra det enkelt. Experterna delar in klematis i tre beskärningsgrupper. Jag brukar säga att är det en vårblommande sort så behöver du inte göra mycket mer än putsa bort det torra på fjolårsveden under tidig vår. De nya skotten kommer relativt tidigt och då ser du vad som är dött. Det är oftast småblommiga sorter som är tidigblommande.

Färgen på klematisblommorna kan blekna i solen så plantera den gärna halvskuggigt.
Rikblommande ‘Caroline’ placeras helst i halvskugga för att behålla den ljusrosa färgen.

Klematis som blommar efter midsommar och in i juli räknas som sena sorter. Det är oftast de storblommiga sorterna som räknas hit. De beskärs lite hårdare under vårvintern/våren eftersom de oftast vissnar helt över vintern. Blommorna kommer sedan på årsskotten som bildas från roten. Ge växten ett stabilt och bra stöd att klänga sig uppför, annars finns det risk för att den blåser sönder. Spaljéer och obelisker av järn eller grenar är bara en typ av klätterstöd. Du kan leda upp växten för vajrar mot en pergola eller låta den hänga ner över vågräta trådar tätt spända mellan stolpar. Annars tillhör rostiga armeringsnät de enklaste klätterstöden man kan tänka sig. Förankra dem väl bara, så de inte välter av vikten.

Gulbommiga klematis finns bara Love Child.
Lilla ‘Love Child’ är en kraftigväxande klematis med något så ovanligt som ljusgula blommor.

Rhododendronprakt hos Gert och Lennart

Halvskugga och fuktig jord är bra för rhododendron.
I en halvskuggad glänta växer azaleorna halvvilt.

Lite osannolikt placerat i den sandiga tallskogen ligger de två grannarnas rhododendronsamlingar. Den ena aktiv medlem i Sydsvenska Rhododendronsällskapet och den andra nyfiken trädgårdsentusiast med välfyllda torvbäddar i hela färgpaletten. Att få rhododendron och azalea att trivas i skogsmiljö är inte helt otippat, men att omvandla torr sandjord till ett surjordsparadis kräver mer arbete. Och ständigt kämpande mot hungriga rådjur som hoppar över alla staket för att ta sig in i samlingarna.

Rhododendron vill ha sur jord och luftig, torvrik jord.
Gert är stolt ägare till många fina rhododendron.

För att få fina rhododendron som trivs och växer till sig krävs en kemiskt sur jord som är porös och fuktig, samt skydd mot kalla vindar. Murar, staket och skyddande överståndare silar vind och ljus och ger ett jämnare klimat. I torra perioder måste man stödvattna om inte naturliga vattendrag eller dammar ger ett ständigt vattentillskott. Annars börjar man med att preparera jorden.

Azaleor är lövfällande rhododendron som klarar soliga lägen.
Krypande azaleor trivs i det exponerade läget i Gerts japanrabatt.

Avgränsa gärna planteringsbädden med en kant av torvblock. Torvblocken grävs ner en bit i marken och sedan fyller du på med torvmull bakom. Plantgropen skall vara ungefär dubbelt så stor som rotklumpen. Plantera i grov och fuktig spagnumtorv som har ett pH på max 5. Växten sätts inte djupare än den stod i sin kruka eller klump i bädden hos plantskolan. Syret till rötterna är mycket viktigt, så därför ska du inte trampa till jorden för hårt. Fyll istället på med mer torv när jorden sätter sig. Gå inte på rotzonen utan plantera in en marktäckare eller täck med bark eller löv.

Rhododendron finns i nästan vilka färger som helst.

Gödsling av rhododendron är inget man behöver göra varje år. De trivs med enklare förhållanden och kan lätt överdriva skott- och bladtillväxten på bekostnad av knoppbildning om man ger för mycket näring. Det finns speciell rhododendrongödsel med anpassat kväveförhållande (innehåller surt ammoniumkväve), men inte heller den ska man överdriva. Gödsla senast före första juni. Rötterna är mycket saltkänsliga och kan reagera på kranvatten som innehåller höga halter av klorider. Något du ska tänka på om du tvingas ta bevattningsvatten från det kommunala dricksvattennätet.

Azaleor och pioner trivs tillsammans.
I övre högra hörnet har azaleorna fått sällskap av en buskpion (trädpion) med stora, karminröda blommor.

Storbladiga rhododendron kräver lä och skugga eftersom deras blad har förhållandevis stora klyvöppningar. Det leder till kraftig avdunstning i blåsigt och soligt läge. Man kan se fina rhododendronbuskar som växer mitt ute i en golfbana, men det kräver ständig tillgång till vatten så att växten inte torkar ut. Inrullade blad är ett tidigt symtom på torkskada. Småbladiga varianter tål mer sol och kan till och med vantrivas i ett ständigt skuggläge.

En rhododendronträdgård är ganska lättskött när man väl fått den på plats.
En vy över Lennarts trädgård med sittplatser.

I Lennarts trädgård råder det en behaglig halvskugga från alla omgivande träd och planterade magnolior, japanska lönnar, häxalar, korneller och andra vackert blommande buskar och träd. Man kryssar sig fram på smala stigar och hukar under lågväxande grenar. Det är omöjligt att föreställa sig vilket paradis som tar plats bakom det enkla staketet ut mot vägen. Jag ger mig inte in i några sortbeskrivningar, men kan bara råda dig som är specialintresserad av just rhododendron att kontakta Rhododendronsällskapet för att träffa likasinnade som sitter inne med otroliga kunskaper.

Knoppiga azaleor trivs gärna i lite soligare läge i trädgården.

Jag nöjer mig än så länge med att beundra blomprakten hos de lite enklare sorterna. Speciellt azaleorna med sina sirliga blommor är mina favoriter. Ska nog fylla på med någon mer sort framöver, men jag har ju den sega lerjorden med högt pH att kämpa med. Fast gör man rejäla bäddar och fyller på varje år med ny torvmull/rhododendronjord så ska det gå att odla rhododendron även i lerjord.

Azaleor och rhododendron trivs i en sur och porös jord med god fukt.

Rosenbräckan klättrar på stenarna

Rosenbräckan är en marktäckande växt som trivs i stenpartier.

Stenmurar är det perfekta underlaget för växter som trivs i karga förhållanden. Rosenbräckan och olika fetknoppar behöver minimalt med jord och växer ofta rätt på stenarna som det ser ut. Men oftast har en planta fått fäste i en liten snutt jord, löv eller annan humus som kilat in sig mellan stenarna. Sedan växer plantan mattlikt vidare åt sidorna, men behåller fästet i skrevan.

Rosenbräcka finns i olika färger och klättrar på murar.

Det finns massor av olika bräckor, Saxifraga, och till släktet hör även mandelblom och fjällbrud för att nämna några mer högväxande arter. I Saxifraga arendsii-gruppen ingår ett antal låga namnsorter, som inte blir mer än 10-15 cm höga. Blommorna är relativt stora om man ser till den totala plantans höjd, ca 1 cm stora. De sitter längst ut i toppen på smala stjälkar och blommar som bäst nu i maj månad.

Stenpartiväxter trivs i mager jord.

Det är lätt att föröka rosenbräckor om man vill sprida på dem. Ta bara en tuss bladverk med lite rot och sätt ner den i lätt fuktad jord. Tryck till så inte tussen blåser bort och vattna den under ett par veckors tid. Snart har det bildats nya rötter och den lilla plantan fortsätter att expandera åt sidorna. Har du tur kan du få en hel kasse plantor av någon granne eller god vän som rensat upp i sitt stenparti. Eftersom tillväxten är så stark måste man ibland begränsa rosenbräckans framfart och se till så den inte växer in i och över andra mindre konkurrenskraftiga arter.

Saxifragan har stora blommor på smala blomskaft.

Julrosen är inte alls svår

Hybridjulrosor kan vara något känsligare för vinter och fuktförhållanden.
En turkisk julros Helleborus orientalis ‘Black’ i gult blurr från omgivande påskliljor.

Nej, det finns ingen ljuvligare vårblomma än julrosen om du frågar mig. Lite konkurrens av minipenséer då förstås, men de räknas inte i samma liga, eftersom de är köpeblommor. Julrosen blommar lite olika beroende på art och sort, men blomningstiden är lång och underbar. Vackrast är det när det samtidigt börjar grönska lite runt omkring. Bara mot snö tycker jag inte att de tillför så mycket.

Julrosorna har ofta nedåtvända blommor som gör dem svåra att beskåda.
En hybridjulros med karaktäristisk nickande blomma.

Jag hade julrosor innan i en lite torrare och soligare rabatt, men det ville sig inte. Förstod ju att det var läget det var fel på, så jag flyttade dem sen till en skuggigare och fuktigare sluttning där det är gott om solfläckar nu på våren innan alla lövträd slagit ut. För det här är på gränsen till mitt woodland, som med tiden kanske tar mer och mer av gräsmattan (läs mossmattan) i besittning. Det hade inte gjort något, snarast underlättat skötseln.

Julrosorna har en lång blomning och ändrar ofta färg över tiden.
Helleborus orientalis ‘Rose’ möter ‘Black’.

Julrosorna ska planteras i fuktig skugga-halvskugga. De klarar soliga lägen också, men får alltså inte torka. Nästa punkt att checka av är en välmyllad, kalkrik jord. Benmjöl, äggskal och lövkompost är smaskiga tillägg och sen gärna ett lager barkmull på toppen för att stoppa avdunstningen. Vattna under torra perioder och låt dem vara lite anonyma under sommaren. Man kan gärna plantera ihop julrosen med grannar som buxbom (för den gröna bakgrunden),  körsbärskornell Cornus mas, narcisser och cyklamen, gullviva, hostor och lungört för att nämna några som trivs i liknande förhållanden.

Julrosor vill ha en kalkrik och fuktig jord.
Balearjulrosen H. lividus är känsligare mot kyla då den härstammar från Mallorca.

Jurrosen förökar sig genom frö där den trivs. De små plantorna tar lång tid på sig att komma i blom, men det kan ändå vara kul att ge dem en chans att utvecklas. Julrosen skall inte delas och helst inte flyttas alls, utan det är en växt som trivs att leva på samma ställe under många år. Täck dem gärna lätt inför vintern, men ta bort täckelsen när det blir dags för blomning. Blomningstiden för den vanliga, vita julrosen Helleborus niger är från nov-dec till mars-april. Helleborus orientalis med hybrider från mars-maj samt den lite ovanligare Helleborus lividus, balearjulrosen mars-april. Växtplatsen och sundheten kan påverka blomningstiden inom intervallen.

Julrosorna kan gärna planteras ihop med vårlökar.