Julrosor är generellt lätta växter att odla. Men man ska inte flytta runt på dem i onödan. Om du har planterat dem på lämplig plats med lucker och väldränerad trädgårdsjord i halvskuggigt läge, så brukar de klara sig bra. Tänk woodland för att få till en bra ståndort. Julrosorna gillar fet jord, så gödsla gärna med kompostjord eller ett organiskt gödsel som brunnen stallgödsel eller Chrysan. En giva på våren är tillräckligt. Se till så jorden är kalkhaltig, absolut inte sur. Att smula ner äggskal är mitt eget bästa tips för att få en kalkrik jord.
Julrosor är torktåliga när de väl är etablerade. Jordstammarna växer bäst på hösten så efter en vårplantering får man hålla ett extra öga på julrosorna under sommaren så de inte torkar ut. Men det är viktigt att jorden inte är ständigt fuktig, för det gillar inte de tjocka rötterna. Riktigt torra somrar är det lämpligt att vattna även etablerade julrosor för att de ska bilda rikligt med blommor nästa år.
Julrosor kan angripas av olika svampsjukdomar. Svartfläcksjuka är vanligt och ger mörka fläckar på blad, bladskaft och blommor. Är det ett kraftigt angrepp tidigt om året kan det sätta ned plantans växtkraft mycket. Man kan därför vattna med svampmedel i preventivt syfte. Plocka och klipp bort angripna blad och blomstänglar. Se till att plantorna har gott om näring och vatten. Du kan också klippa bort en del friska blad för att få bättre luftväxling. Alla svampar gynnas nämligen av en fuktig miljö. Så att hålla rent och torrt omkring plantan kan hjälpa till att hålla svampproblemen borta.
Har letat spännande nyheter i fröfirmornas sortiment. Man vill ju alltid prova något nytt i tillägg till de gamla favoriterna som måste finnas med från år till år. Blommor är ju roligt att så och speciellt då sådana som man kan ta in i buketter. Nigella papillosa ’Delft Blue’ är en mycket speciell nigella vars strimmiga blommor man nästan ska beundra i förstoringsglas. Superläcker! Sorten är döpt efter det holländska, blåvita delftporslinet.
Nigella ’Delft Blue’ Foto: Thompson & Morgan
Nigellan är en bra insektsväxt och passar dessutom bra i buketter. Det går även att torka nigella, men det har jag aldrig provat själv. Trivs i soligt läge och blir ca 70 cm hög. Detta är en ettårig växt som sås direkt på friland. Fröet bör täckas med ett jordlager som motsvarar dubbla fröets tjocklek.
Penséer är vårens räddare då de är de första utplanteringsväxterna som jag brukar sätta i jorden redan i halva mars. Det är tidigt, men det är Skåne. Man behöver inte ha mycket till krukor ens, det räcker med någon halvt skamfilad bytta i porslin eller metall. Ju lättare, desto bättre, för man brukar få bära in dem några nätter när det blir frostknäppar. Minipenséerna är mina favoriter, då de är lite mer sansade i form och storlek och sällan bjuder på några skrikiga färgkombinationer.
Minipensén ’Sorbet Phantom’ Foto: Impecta
Sorten ’Sorbet Phantom’ bildar täta, kompakta plantor översållade av ljuvliga, små blommor i mörkt purpurviolett. Blommorna har blåsvarta vingar och ögonteckning i vitt, gult och purpur. Se även den ytterst dekorativa kanten i vitt kring de ljusare blombladen. Violer förkultiveras inomhus i såjord feb-mars för blomning till sommaren. Ska man ha plantor så tidigt som i mars är det bekvämast att köpa dem färdiga, så slipper man hålla igång ett växthus frostfritt under vintern. Täck sådden med klar plast försedd med lufthål. Efter groning placeras den svalt och ljust.
Petunior kan man älska eller hata. De blir gärna lite too much. Foto: Sävarplant
Petunia grandiflora ’Espresso Frappe Rose’ är en spännande petunia med kompakt och lågt växtsätt. Blommorna ligger bara precis ovanför bladverket och plantan ska inte sträcka sig som petunia ibland gör.
Petuniafrön är små och brukar vara ljusgroende, d v s de ska egentligen inte täckas. Ett odlartips är att täcka fröna med vermiculite för att behålla fukten på ytan. Dra sedan gärna över en tunn plastfolie den allra första tiden till de har grott. Sås i mars-april.
En spännande rysk martorn ’White Glitter’ som jag blir mycket sugen på. Foto: Impecta
Rysk martorn är en tistelliknande perenn med silvriga blad. Vanligast är de olika ljusblålila sorterna. Nu har det kommit en mycket lovande martorn med silverskimrande, vita blommor och taggiga stödblad. Eryngium planum ’White Glitter’ har ett välgrenat växtsätt och mycket lång hållbarhet som snittblomma. Martornen är en härdig perenn som blommar fint redan första året. Den är mycket läcker som bakgrunds- eller centrumväxt i prärielika, soliga rabatter tillsammans med andra torktåliga växter som lavendel, pärleternell och röllika. Ska du odla den från frö bör den förkultiveras inomhus i såjord. Täck med ett tunt jordlager och placera sådden i 22-24 grader, efter groning ljust och svalare. Småplantorna kan planteras ut i rabatt efter avhärdning när frostrisken är över.
Lavendel är ett släkte halvbuskar med ca 25 arter som växer i Medelhavsområdet. Om du sett lavendeln självså sig någon gång då förstår du vilken växtplats den föredrar om den själv får välja. Mellan stenarna i plattgången eller längst in mot husväggen dyker de upp de väldoftande små plantorna som sätter en djup pålrot redan från första början. Roten letar efter vatten på större djup och mår rent ut sagt dåligt och tynar bort om den får för mycket vatten eller en kompakt, vattenhållande jord. Speciellt vintertid är det viktigt med väldränerad jord, eller egentligen ren sand, om man ska vara precis.
Lavendel kan gärna planteras på torrmurar, i stenpartier, terrasserad jord eller i grupper uppblandat med torktåliga ettåriga växter. Traditionellt används lavendel ofta ihop med rosor eller som avgränsande häck, men det finns fler kombinationsmöjligheter. De kan bli väldigt effektfull ihop med höstblommande ljung, lågväxande enar eller olika slags kryddväxter. Här ovan samplanterad med vitblommande stenkyndel.
För att förlänga blomningstiden kan man beskära lavendeln innan blomning som på bilden ovan. Här har man klippt ner varannan lavendelbuske till en grön kudde. Bara den kontrasten är dekorativ i sig, men på köpet får man en lång blomningstid när de beskurna buskarna väl sätter igång.
Eller så satsar man på färgkontrast som här, samplanterad med gulbladig oregano. Mycket effektfullt, där de två kyliga färgerna framhäver varandra. Men dutta med måtta. En gulbladig planta här och där är bättre än en hel rabatt med bara knalliga färger.
Hasselörten är en av våra vackraste marktäckande växter, men man går lätt förbi den eftersom den är så lågvuxen och anonym. Den trivs på de mest skuggiga ställen under buskar och träd, men också under storbladiga perenner som ormbunkar och parasollblad. Den tar god tid på sig vid etableringen, men när den väl kommer igång och börjar självså sig sprider den sig villigt.
Bladen är njurformat runda och glansiga. De oansenliga blommorna ser man sällan, men de kan ses i maj månad då de sitter under bladen på korta blomskaft. Hela växten blir inte mer än 10-15 cm hög, så det är precis bara marken den täcker. Bladen räknas som vintergröna, men de kan skadas av barfrost och blir då bruna och torkskadade. Ge växten ett skyddande lövtäcke om den står öppet för torkande vindar. Jorden ska vara fukthållande och humusrik, så det är egentligen en riktig skogsjord den gillar bäst, den fina hasselörten.
Hasselört har använts inom örtmedicinen som kräk- och laxermedel. Namnet anses komma från att den gärna växer ihop med hasselbuskar, men den kan gärna planteras ihop med bambu och olika skuggföredragande prydnadsgräs.
Den stora ormroten förekommer vild på fuktiga ängar framför allt i Alperna, men den är med sina ca 150 arter väl spridd över hela jordklotet. Artnamnet Bistorta är en sammansättning av de latinska orden bis, två gånger, och tortus, vriden, och syftar liksom namnet ormrot – på den kraftiga, ormlikt vridna jordstammen. I enlighet med signaturläran (”lika botar lika”) har växten har använts som medel mot ormbett.
Ormrotens jordstam är rik på garvämnen och stärkelse och används även vid behandling av diarré. Tidigare, innan antibiotika var känt, försökte man med hjälp av ormrotens jordstam även förebygga och bota tuberkulos. Även de ovanjordiska delarna av växten kommer ibland till användning. I många trakter äter man bladen, tillagade som spenat; av den anledningen odlas stor ormrot också i trädgårdarna. I England gör man pudding av förvällda och hackade blad av stor ormrot. Betande djur brukar undvika växten, men ibland matar man frukterna till hönsen.
Det finns både högre och lägre sorter av ormrot. Namnsorten ’Fat Domino’ på bilderna här är en högväxt sort (upp till 1 meter) som har ett aggressivt växtsätt. Plantorna bör delas med jämna mellanrum för att inte ta över rabatten helt. Eller så låter man dem ta rollen som en effektiv marktäckare som passar väl ihop med olika slags prydnadsgräs. Den småväxta Bistorta affinis ’Superba’ är en trevlig perenn som inte blir mer än 20-30 cm hög. Plantera ormroten i en fuktig rabatt eller naturlik plantering. Den gillar sol och lucker jord.
Mina blommande perenner börjar gå mot sitt sista. Tur då att det finns vackra bladväxter kvar som hostor, silverax, alunrot mfl. Men den rosa-lila rabatten som håller igång ett tag till baseras nu på höstflox, höstanemon, rosenflockel och höga vippor av violruta. Andra säsonger syns mycket annat vackert som pioner, axveronika, nävor, stormhattar och stjärnflocka. Jag gillar blandningen, men tror att det blivit lite väl tätt här nu. Ska kanske gräva ut den runda rabatten en bit och flytta ut de växter som står allra mest och trängs.
Höstfloxen i knalligt lila stämmer fint in i färgskalan. Den gillar fuktig, men väldränerad jord och får här ett årligt tillskott av kompostjord. Grunden i trädgården är lerjord, men rabatterna är väl förbättrade med mängder av kompostjord och barkmull. Höstflox kan delas om våren om tuvorna blivit för täta och det är ett bra sätt att sprida sorter som visat sig tåliga och bra.
Höstanemonen Anemone tomentosa ’Robustissima’ har jag spridit lite från de ursprungliga tre plantorna. Den är någon mindre omfångsrik i år och kanske har lidit lite av den heta sommaren. Höstanemon är också en växt som föredrar fuktig, men väldränerad och näringsrik jord. Viktigt att inte jorden är för blöt under vintern, för då kan plantan ruttna bort. Det är ett bra tips att plantera höstanemonen om våren då den tar lite tid på sig att etablera sig på platsen.
Skuggviolrutan Thalictrum rochebrunianum har ljuvliga små, klocklika blommor i lila på en hög stängel. Blommorna svävar högt ovanför de andra och får stöd av grannarna för sina veka stjälkar. Violrutorna mår allra bäst i humusrik och fuktig jord på halvskuggig plats. Halvskugga blir det minst sagt nere i botten på rabatten, även om topparna får mera sol. Men den verkar trivas trots att den nog är på väg ut nu för denna gången. Vi ses igen nästa år!
Coreopsis är ett släkte gula sensommarblommor innehållande både ett- och fleråriga arter. Det var Linné som namngav växten, utgående från grekiska koris som betyder vägglus och opsis som betyder utseende. Namnet syftar på fruktens likhet med lössen. Vid namngivning till svenska är det någon som missat lite och gissat på kore som betyder flicka och ops = öga. Därav namnet flicköga för den vanliga perennen Coreopsis grandiflora (bildenovan).
Ögonblommorna passar bra i rabattkant ihop med andra färgstarka växter i blått och orange. De blommar under senare delen av sommaren och passar även bra ihop med sirliga gräs som t ex kopparstarr. Jag gillar särskilt det ljusgula höstögat ’Moonbeam’ som är lite mer återhållsam i färgen (bild ovan).
Ögonblommorna trivs i näringsrik, sandblandad genomsläpplig jord i soligt läge. För att få en längre och rikare blomning kan det vara läge att knipsa av utblommade blommor. Klipp ner stjälkarna på hösten för bättre övervintring. Speciellt flickögat är vinterkänslig och övervintrar bara i de mildaste zonerna.
När det mesta andra börjar vissna och se tråkigt ut i rabatten uppskattar man astrarna som tidigare på säsongen var en totalt anonym bladmassa. Astrarna trivs bra i den soliga, torra rabatten, även om vissa sorter kan drabbas av mjöldagg om det blir alltför torrt. Upprepas detta år från år tycker jag du ska flytta plantan till ett ställe med bättre markfukt.
Astrar och röd solhatt i generös rabatt i Slottsträdgården i Malmö.
Brittsommarastern, Aster amellus, är en lägre-mellanhög art som ofta bildar täta mattor och fyller ut bra i framkant av rabatten. En väldränerad, torr växtplats, alltså i praktiken en lätt sandjord är den ultimata växtplatsen. Jorden får gärna vara kalkrik. Det är ett släkte som härstammar från torra stäppområden i sydeuropa till Turkiet.
Astrarna passar bra att kombinera med prydnadsgräs, solhattar, perovskia. Vill du få lite färgkontrast i rabatten tycker jag du kan prova praktrudbeckian ihop med brittsommaraster, då de båda är pålitliga sensommarblommare. Däremot är inte kombinationen med sköldpaddsört, Chelone obliqua, som du ser på bilden nedan fullt så lättskött. Sköldpaddsörten kräver en mer fuktighetshållande jord och vissnar lätt om den står för torrt. Men ett vackert par blev det ju ändå.
I naturreservatet ute på Hallands Väderö kan man lugnt tillbringa en sommardag med att gå runt mellan de olika naturtyperna. Ön är ca 3 kvadratkilometer stor och det finns ett välvandrat stigsystem som täcker hela ön. Du kommer hit med en turbåt från hamnen i Torekov. Båten går fram och tillbaka från morgonen till sena eftermiddagen och man får inte bli kvar över natten, såvida man inte hyr en lägenhet i fyrbostäderna som ägs av Torekovs församling. Båten var verkligen packad med folk – från småbarn i vagn eller bärsele till tonåringar med solstol, några entusiastiska vandrare, sommarslöa par och glada pensionärer med kaffeväska.
Jag åkte över under den värsta sommarhettan och de flesta besökare var helt inriktade på en dag på stranden och inte så mycket på växt- och djurlivet. Klimatet på ön är jämförbart med Falsterbonäset och det betyder milt under större delen av året och väldigt lite regn. Naturmiljöerna skiftar stort från betesängar, alkärr, enebackar, gammal ekskog till karga klippor och vita sandstränder. Här finns sommarbetande djur som kor och får och även små ponnyer. Såg inga hästar, men de brukar hålla till mest i södra delarna av ön. Betesdjuren håller gräs och sly nere och gör det framkomligt längs stigarna. På sanka partier går man över spångar.
Bland de vilda djuren var det mängder av olika sjöfåglar och gäss. På västra sidan av ön är ett område sälskyddat hela året och hit är det förbjudet att köra in med båt. Såg inga sälar, tyvärr. Jag hade nog inte väntat mig en så bergig holme, men det var väldigt mycket klippor. Mellan dem i svackorna växte mängder av taggiga björnbär, så ibland fick man backa och hoppa vidare åt ett annat håll för att ta sig fram. De vilda björnbären mognar tidigt i år på grund av värmen och den fuktiga försommaren och de är jättestora! Åt överallt där jag kom åt och borde ha haft med ett kärl att plocka i.
Insektslivet på ön ska vara särskilt stort och jag måste säga att just nu i alla fall är fjärilslivet alldeles enormt rikligt. Det var så mycket fjärilar att jag aldrig sett på maken. Påfågelögon var i absolut majoritet, men någon nässelfjäril, citronfjäril och pärlemorfjäril såg jag också. På norrsidan av ön flockades de kring större eller mindre bestånd av hampflockel, Eupatorium cannabinum. Hampflockeln växer i fuktigare jord på havsstränder, i strandsnår, diken och öppna lövskogar. Den blommar med blekt smutsrosa blommor under juli-september och är nära släkt med trädgårdsperennerna fläckflockel och rosenflockel.
Kungsljus, Verbascum, är ett stort släkte med över 360 kända arter. Några av dem förekommer förvildade i Sverige. De växer i steniga backar, gles skog och allmän skräpmark. Där den väljer själv är det sandig och stenig jord som passar den bäst. Överför det till trädgårdsmiljö och här har du en utmärkt stenpartiväxt eller blomma för den halvvilda, solstekta trädgården. Men tänk på att kungsljus förökar sig rikligt genom självsådd, så det dyker ofta upp plantor lite här och var.
Det finns också nya, odlade former av kungsljus, framför allt brittiska hybrider. Flera av dessa kan du köpa som frö från fröfirman Thompson & Morgan. Alla sorter är inte härdiga hos oss, men man kan gärna testa sig fram. Vissa kungsljus är ettåriga, andra tvååriga med blomning andra året. Oftast dör växterna efter blomningen, men då har de vanligen sett till att sprida en stor mängd fröer. En del kan leva vidare genom sidorosetter som bildas vid plantans bas.
