Dill går jättebra hos vissa, medan andra bara får förkrympta plantor som tynar bort av bladlöss och olika loppor. Ibland är det någon svampsjukdom som gått på rötterna och det är lika illa. Hur ska man då göra för att få dill till nypotatisen?
Ett sätt att lyckas med dill är att så den i krukor eller i kallväxthus så fort jorden är tinad, i februari-mars. Tipset är i alla fall att använda ny jord varje år för att slippa jordburna sjukdomar. Grunda krukan med planteringsjord och så glest med frö. Täck sedan med såjord och ställ krukan svalt. Dillen kommer upp när temperaturen är den rätta. På det viset kan du ha skördeklar dill redan i maj.
På friland kan man så glest med frö, lite här och lite där över hela landet, och hoppas på att en del kommer upp. Har du problem med sjukdomar och skadegörare på dillen är det är betydligt svårare för dem att angripa plantor som står utspridda än plantor som står i prydliga rader. Det är bra att upprepa proceduren några gånger under försäsongen, för att på så sätt ha färsk dill under en längre period.
Jorden ska hållas fuktig under groningen. Det tar vanligen ett par veckor för fröna att gro. Det kan också vara ett bra tips att täcka jorden med fiberduk. Fast den metoden passar ju bara för kruka och dill sådd i rader.
Olivträdet och korgen ger silvertoner, vita sommarljus, lobelior och margeriter blandas med några rosa och ljusblå toner.
Vita blommor och silverfärgat bladverk lyser i dunkelt ljus och på skuggsidan. Därför har jag i år valt att lägga vitt som grunden för mina krukplanteringar som ligger vid uteplatsen med eftermiddags- och kvällssol. När det skymmer sätter jag mig vid blommorna och doftar och tar in det svaga skimret av de ljusa färgerna. Vitt är en elegant och sober färg och fastän min uteplats inte för övrigt är värst elegant, så känns det ändå himla stiligt.
Nemesia och hängpelargon i en skön kombination planterade i en sk hanging basket.
Vitt och silver är bra färger att samplantera med andra granna blommor, men nästan vackrast på egen hand. Fast i intensivt solsken kan det bli svårt att uppfatta nyanser och detaljer i vita blommor. För att öka på den rena och fräscha känslan med vitt blandar jag gärna in ljusa pasteller som krispar till de vita blommorna. Ljust lila, som i pelargonen ovan och en mörkare botten av en planta mörk alunrot. Nemesia är en rikblommande annuell som gillar soligare lägen och kräver lite putsning av överblommat för att hålla igång blomningen. Detsamma gäller för hängpelargonen, så de klarar sällan sommaren helt på egen hand utan hjälp.
Vitblommande gaura påminner om fladdrande fjärilar.
Gaura lindheimeri, sommarljus, är en av mina absoluta favoritväxter! Den blommar hela sommaren, fast ofta bara med ett mindre antal blommor samtidigt som nya knoppar bildas. Den ger därför ett väldigt luftigt och elegant intryck. Jag använder den mest i kruka, men den kan samplanteras i rabatt också och användas som en vävarväxt. Gaura trivs bäst på varm och solig växtplats. Det finns även ljust rosa sorter, men även den vita har svagt rosa toner på baksidan av kronbladen. Det finns både fröförökade och plantor drivna från sticklingar. De kommer igång lite olika snabbt på säsongen. Gaura kan övervintra nergrävd i rabatt om man skyddar plantan mot stark kyla.
Eldkronan blommar i omgångar och behöver mycket näring och vatten.
Lantana camara, eldkrona, finns både att köpa som låg rabattväxt och som uppstammad. Det är en växt som härstammar från rejält varma trakter i Centralamerika. Många av sorterna är starkt lysande i varma färger, men jag fastnade i år för den svagt ljusgula som en kombinationsväxt. Tänk på att det är en giftig växt, så man ska inte förledas att smaka på de aromatiska bladen. I tropiska trakter räknas det här som ett giftigt, invasivt ogräs som sprider sig enormt i fuktigare marker. Men här hos oss sätter frosten effektivt punkt för spridningen.
Rosenskäran i pastelligt rosa ihop med sommarljus blir en luftig plantering.
Rosenskära, Cosmos bipinnatus, är en annan sommarfavorit som aldrig fattas hos mig. Det brukar vara svårt att hitta frö till den rent vita sorten, men rosenskära är lätt att samla frö från och så själv. Dock måste man förkultivera om den ska hinna blomma i vettig tid. I år blev de vita väldigt knubbiga och kompakta plantor, vilket överraskade mig något, eftersom jag hade planterat ut dem i rabatt ihop med lila jätteverbena. Verbenan är nu uppe på helt egna höjder och det blev inte det mingel jag hade hoppats på. Några rosa Cosmos har fått bilda par med sommarljus och lobelior och det är bara mmm! Tänk på att ständigt noppa bort utblommade fröställningar för att inte tillväxt och knoppbildning ska avstanna.
Silvernjurvinda lägger sig över kanten och lobelian fyller i på lite högre nivå.
Över kanten på krukorna lägger sig silverfärgade Dichondra argentea, silvernjurvinda, som är en enkel och anspråkslös bladväxt med trevligt växtsätt. Den ser lite klen ut på våren när man köper plantorna, men med tiden blir den ett riktigt trassel som kan vara svår att reda ut om man handlar den för sent. Silvernjurvindan blir bara 10-15 cm hög men rankorna kan bli rejält långa. Den trivs både i soligt och lite skuggigare läge och klarar av att torka ut i kortare perioder. En helt perfekt utfyllnadsväxt som passar både kruka och ampel.
Snötörel är en tacksam växt som man inte behöver pyssla så mycket med. Den klarar sig ändå.
Ytterligare en vävarväxt som går i det skuggigare läget är snötöreln, Euphorbia Diamond Frost. Här samplanterad med plättar i luften. Den växer ofta till sig rejält om den får gott om näring. Snötöreln blommar oavbrutet hela sommaren och behöver inte putsas. Men se till så inte jorden är ständigt fuktig, för då kan den angripas av mögel och tyna bort. Så en väldränerad jord uppblandad med sand är ett bra tips.
Höstflox är en redig gammaldags perenn till sensommarrabatten. Blomningen är riklig och dofterna kryddigt varma. Fast alla floxar doftar inte. En egenskap som ibland tappats bort i förädlingsarbetet. Men det är klart att en flox måste dofta, precis som en ros måste dofta. Annars kommer de inte in hos mig.
Floxsläktet består både av låga, mattbildande sorter som blommar tidigt om våren liksom av höstfloxsorter med blommor en meter över marken. Handelssortimentet Phlox paniculata har nyligen uppdaterats med gamla, svenska sorter som ingår i Grönt Kulturarv. Det är perenner som har funnits i odling i Sverige sedan före 1940. Gemensamt för sorterna är att de har lång odlingstradition, intressant kulturhistoria och bra odlingsegenskaper. Sorterna har spårats upp, inventerats och samlats in via Perennuppropet för några år sedan.
En av de nygamla sorterna är ’Ingeborg från Nybro’ som jag träffade nyligen. Mycket väldoftande och med en milt ljusljuslila färg. Stilig! När jag hade sett henne på bild innan var jag inte alltför imponerad, för färgen verkade blaskig och intetsägande, men i verkligheten såg jag det helt annorlunda. ’Ingeborg från Nybro’ blommar lite tidigare, i juni-juli och blir knappt metern hög.
Sitt sortnamn, ’Ingeborg från Nybro’, har den fått efter den kvinna som odlade den i mer än trettio år och som såg till att bevara den för eftervärlden. Ingeborg var född i början av 1900-talet. Hon arbetade som hushållerska och var en skicklig kokerska. Tipset skickades in av Mary-Ann vars föräldrar bodde granne med Ingeborg i Nybro under flera år. På 1970-talet fick Mary-Anns föräldrar flera växter av Ingeborg. Växterna hade hon och hennes mor hämtat från mammans föräldrahem, ett skogstorp utanför Orrefors. Morfadern var skogvaktare och äldre Orreforsbor minns att det stod så vackra växter kring skogvaktartorpet under tidigt 1940-tal. Torpet såldes i början av 1950-talet och Ingeborg hämtade troligen delningar av växterna någon gång på 1930-talet, strax efter att hon och hennes mamma flyttat in till huset i Nybro. Idag är torpet övergivet och inga trädgårdsväxter finns kvar. Huset i Nybro revs på 1970-talet och Ingeborg flyttade in i lägenhet, men växterna fanns kvar hos Mary-Anns föräldrar. Mary-Ann berättar att Ingeborg gärna ville sprida växterna från morföräldrarnas torp så att de fortsatte att odlas. Själv fick Mary-Ann ansvaret för växterna när hon övertog sina föräldrars trädgård i mitten av 1990-talet. (Källa SLU Grönt Kulturarv)
Höstflox vill stå i näringsrik och fuktig, men väldränerad jord. För torra lägen kan ge problem med mjöldagg på sorter som är predisponerade för det. Välj en solig rabatt, men för att sprida på blomningstiden kan du komplettera med några plantor i ett halvskuggigt läge. Vanligen blommar höstfloxen mellan juli och september, och det kan bli längre än så om vädret är gynnsamt. Du klipper ner stjälkarna om våren och kan då även dela på plantorna om de blivit för stora.
Från ingenstans dök den upp, den Engelska Trädgården på Svabesholm på Österlen. Två trädgårdsskapare med drömmar om det vackra engelska blomsterarvet som bestämde sig för att ta steget och förverkliga en egen skånsk Garden, uppbyggd 2014. Anette och Maria är två tidigare ekonomer som bytte bana i livet. De hittade perfekta samarbetspartners i Svabesholms Kungsgård med café och gårdshotell. Platsen är en sedan tidigare uppväxt ”rammiljö” med häckar, träd och höga buskar. Du hittar till Svinaberga by om du styr mot Stenshuvud Nationalpark.
Trädgården är uppbyggd kring några olika trädgårdsrum: the Cottage garden som ligger strax intill ingången med the Shop & Nursery. Genom en smal pergola når man fram till huvudstråket the Double borders med sina färgstämda perennaplanteringar som går i rosa-lila respektive orange-gult. Rejäla bäddar talar vi om här, inget en normal trädgårdsägare förmår peta ihop inte. Växtvalet är sansat, men färgtonerna desto bättre avvägda.
Vi börjar från de rosalila kombinationsplanteringarna. Här träffas nu under högsommartid bland annat fackelblomster, en ljusrosa kransveronika, kärleksört, drakmynta, flox och rosenflockel.
Den rosalila rödmalvan Malva sylvestris ’Zebrina’ trivs ihop med rosa kransveronika Veronicastrum virginicum. Malvan är en kortlivad perenn som kan dyka upp i rabatten för att sedan nästa år vara försvunnen. Jag hade den ett par år, men sedan var den puts väck. Kransveronikan gillar jag mer och mer. Den blommar länge och rikligt under sensommaren. Båda de här växterna trivs i välmyllad jord med tämligen god fuktighet och det är väl därför jag har svårt att få dem att trivas hos mig.
Vänder vi blicken lite kommer nästa parti växter med den luftiga grekvädden Knautia macedonica med sina vinröda knappar jämte samma kransveronika och kärleksörten Hylotelephium ’Matrona’ som har samma mörkröda ton i sina stjälkar. Grekvädden är en fin vävarväxt som minglar in bland andra växter med sina höga stjälkar. Bägge dessa trivs i väldränerad, något torr jord och bara måttligt med näring.
Vandrar vi nerför gången mot lusthuset övergår färgerna till den gul-orange paletten. Här bränner det till och blir lite mer dramatiskt än i den förra färgskalan. De brunröda solbrudarna Helenium autumnale har dekorativa bruna knappar som insekterna bökar runt i på jakt efter nektar. Här möter de mörklila stäppsalvian ’Caradonna’ och en citrongul ros.
Den blekorange Austinrosen ’Lady Emma Hamilton’ har jag träffat på många gånger i sommar. Och den är imponerande. Till skillnad från många Austinrosor med droppande, tunga blommor på lite veka stjälkar har vi här en ros som står rak på styva grenar. De unga årsskotten och knopparna är rödbruna och det är hur raffinerat som helst till de blekt aprikosröda blommorna. Den doftar gott och lite citrusfruktigt. Blomningen håller på hela sensommaren från slutet av juni. Jättefin, måste jag säga.
En liten promenad uppför stigen hamnar vi i the Kitchen garden. Än så länge lite outvecklad. Man har lagt det första krutet på perennavdelningen och det är helt förståeligt. Småningom kommer den här köksdelen att utvecklas mer. Här finns upphöjda odlingsbäddar med rejäla plank som avgränsare. Här blir jag riktigt avundsjuk som kämpar på med mina klena brädor. Träflis som lättskött marktäckning och ett kastanjestaket som ramar in ytan mot grannarna.
Och vad vore en engelsk trädgård utan luktärter? Klart de kommer in i bilden här i köksdelen. Väldoftande rankor i rosa, blått och nästan svart. Det är härliga blommor som jag inte heller kan tacka nej till. Tyvärr har mina egna luktärter grott väldigt dåligt i år, så jag fick så om dem. Kanske blir det blomning fram mot hösten. Om det nu blir lite sol! Men rosa ’Lisbeth’ var i alla fall en läcker pudding här i Svabesholm.
Efter vårvinterns beskärning utvecklar fruktträden oftast en tät återväxt av nya vattenskott. Låter man det bara vara formar trädet i princip en ännu värre form än det hade innan beskärningen. Därför är det så viktigt att återkomma till trädet under sommaren och korrigera skottillväxten. För den nybildade fruktens och framtida frukters skull.
Och efter beskärning.
Äppleträdet påverkas mycket av den grundstam det en gång ympades på. Det som nu är trädets rot. Grundstammar har olika växtkraft, blir olika höga träd, helt enkelt. Och denna växtkraft överförs till ympsorten, även om det även hos ympsorter finns både svagväxande och kraftigare sorter. I skottbildningen avslöjas detta. För att hålla ett kraftigväxande träd i rätt form är sommarbeskärningen i juli ett måste.
Pincering av årsskott över fjärde bladet.
Det är samma princip som råder här, jämfört med vinterbeskärning – gallring och förkortning av skott. Man kan välja metod 1: en lättare pincering av skotten efter midsommar-början av juli, och då enbart nypa toppen av dem med fingrarna eller med en vass kniv. Toppen betyder att man sparar 4-5 blad per skott. Oftast kommer det nya skott efter några veckor från någon av de översta knopparna och då knipsar man av dem också över tre blad. Den andra omgången pincering ska vara avslutad i augusti, eftersom ev nyutvecklade skott måste hinna avmogna innan vintern.
Gallrade årsskott släpper in ljus och luft i kronan.
Metod 2, som jag själv brukar använda mig av innebär en sporrbeskärning och avlägsning av illa placerade nya vattenskott. Juli-augusti är bästa tid för detta. Vänta inte för länge, för trädets och fruktens skull.
Gallring av frukt och skott pågår.
Årsskotten använder du helt enkelt till att stimulera fram ny sporrtillväxt. Sporren är det feta kortskott som ger blomknoppar. Jag skär av årsskotten vid 2-3 knoppars höjd från basen räknat. Dåligt placerade skott som sitter för tätt eller ligger strax intill en större snittyta rycker eller klipper jag bort helt. De nya sporrarna måste ha lite luft emellan så det finns plats för frukten att utvecklas. Därför väljer man redan här var sporrarna ska utvecklas på grenarna. Till vintern fortsätter du att korta in den nytillväxt som uppkommit från din nytillverkade sporre.
Här blir det ingen stor och smaklig frukt utan bara knotiga och hårda små äpplen. Gallra hårt!
Det andra syftet med sommarbeskärning förutom sporrutveckling är att ge ljus, luft och utrymme för äpplena på grenen. Det betyder att man även gallrar frukten.
Här tar jag bort åtminstone det översta, minsta äpplet, men vill jag få riktigt stor frukt sparar jag bara ett.
På samma sporre ska man inte spara mer än 1-2 äpplen. Sitter de för tätt blir de små och riskerar svampsjukdomar och röta. Det kan kännas hårt att ta bort hälften av äpplena på en gren, men de som blir kvar kommer att bli desto större och sötare. Du tar givetvis bort de minsta och klenaste äpplena och sparar de stora karten. Redan nu har trädet självt prioriterat vissa kart och eftersatt andra i tillväxten. Kanske håller de minsta på att aborteras (tillbakabildas och tappas).
Gallring av skott och frukter är nu klar. Varje äpple får solljus.
När du är klar och gått igenom hela trädet med skott- och kartgallring har du fått ett luftigt träd med infallande ljus på alla äpplen och en kommande sporrtillväxt som ger dig än mer frukt om något år. Äppleodling är långsiktig verksamhet, men mycket belönande! Man lär av trädet och ser vilka beskärningar som varit lyckade, för det visar trädet genom sin fortsatta tillväxt. Efter några år har du lärt dig hur just detta trädet växer, hur mycket vattenskott det sätter och kan behandla det därefter. Olika sorter växer olika, det är det som är så fascinerande. Inte minst ser man detta på sk familjeträd med flera fruktsorter ympade på samma träd. Men det får bli en annan historia.
’Trier’ är en mycket rikblommande moschataros med bågböjda grenar och små skålfyllda blommor som doftar mysk.
Rosorna i Moschata-gruppen hör till de allra mest blomrika och väldoftande av alla rosor. Många håller sig till buskformatet, men några, som ’Paul’s Himalayan Musk’ och ’Ghislaine de Féligonde’ blir klättrande. ’Trier’ är den ursprungliga sorten till våra moderna moschatarosor och den togs fram i början av 1900-talet av den tyska rosförädlaren Lambert, hemma från staden Trier. Den blir upp mot 2 meter hög och kan spaljeras mot vägg för att forma en lägre klätterros. Den har en otroligt rik blomning från slutet av juni till hösten. Efter blomningen bildas orangeröda nypon.
Rosen ’Moonlight’ har ärvt de rödaktiga skotten och taggarna från ’Trier’.
’Moonlight’ är en avkomma till ’Trier’ med den andra föräldern terosen ’Sulphurea’. Den är framtagen av den engelska prästen Joseph Pemberton 1913. Elegansen kommer från terosorna och rikblommigheten från ’Trier’. Det är i mina ögon en perfekt högre, marktäckande ros som helst ska planteras i stora sjok med ett c/c på ca 1 meter. Busken blir ungefär 1,5 meter hög och har ett tätt växtsätt med svagt bågböjda grenar. Den är rejält taggig. Därför kan det vara lättast att beskära den hårt och kraftigt till en halvmeters höjd när den börjar bli risig.
Härliga’Moonlight’ i ett vitt blomsterhav.
Moschatarosorna blommar både på korta sidoskott från årsgamla skott och på årsskott längre fram på säsongen. Putsar man bort gamla blomställningar bildas det dessutom rikligt med nya knoppar ur bladvecken. Många moschatarosor fryser ofta ner under vintern och de ska därför planteras lite djupare än vanligt för att få bättre frostskydd. Skydda grenverket med säckväv eller granris och kupa upp jord kring rotzonen. Vid plantering bör du välja en varm växtplats med god rosjord i soligt läge. Eftersom de blommar så rikligt och länge behöver de också mycket gödsel och regelbunden putsning. För att blomma hela hösten behöver du också vattna under torra somrar. Men den extra skötseln är de väl värda, tycker jag.
Klockhyacinternas vetenskapliga namn Hyacinthoides antyder att de har likhet och släktskap med hyacinterna. De har placerats än i släktet Scilla som i Hyacinthoides, men skiljer sig från bl a scillorna genom de små stödbladen som sitter vid blommornas fästpunkt i stjälken. Man brukar hitta lökar till försäljning på hösten, men de har kort hållbarhet, eftersom löken knappt har några skyddande skal alls. Säkrast är att föröka bestånd genom delning.
Den spanska klockhyacinten har blommor runt om stjälken till skillnad från den engelska med ensidiga blomklasar.
På brittiska öarna och i södra Europa kan klockhyacinterna sprida sig nästan ogräsartat. Även hos oss brukar de vara lättodlade. De har inga större krav på växtplatsen heller, så allt från torrare ängsmark till fuktigare jordar går an. Speciellt den engelska klockhyacinten är tålig för friskare jordmån. Och betänker man den vida amplituden mellan soliga Spanien och regniga Storbritannien, så spelar inte heller solförhållandena någon större roll, utan såväl woodland med vandrande skugga som solöppna platser funkar. Ett toppenalternativ alltså om man letar efter allroundväxter!
Den spanska klockhyacinten, Hyacinthoides hispanica, har rikligt med blå blomklockor strödda runt stjälken. Den blir 30-40 cm hög och blommar i månadsskiftet maj-juni. Den kan även finnas i handeln under namnet Scilla campanulata. Det går att köpa både vita och rosa varianter förutom den vanliga ljusblå. En fin woodlandväxt, om man passar upp så den inte konkurrerar ut andra försiktigare arter.
Ramsväxterna hör till den skuggiga och fuktiga trädgårdens allra vackraste växter. De är perenner med tjocka rotstockar, vilket också det grekiska släktnamnet Polygonatum syftar till. Polys betyder många och gonatus = knä. Knutiga, knotiga rötter alltså. Stjälkarna är långa och böjer sig bågformigt an efter som de växer till sig i längd.
Jätterams har långa vitgröna klockor som hänger i knippen på rad under de upplyfta bladen.
Bladen ser ut som fjärilsvingar och ur bladvecken hänger de grönvita klockorna som doftar sött och gott. Jätteramsen, Polygonatum x hybridum, är en reslig växt på 50-70 cm och den blommar i slutet av maj. Efter blomningen bildas blåsvarta bär som är giftiga.
Jätterams med grannar som förgätmigej, buxbom, brunnera och olika ormbunksväxter i Malmö Slottspark.
Det finns både vilda och odlade ramsarter, och de passar alla i trädgårdar av woodlandkaraktär. Jorden ska vara fuktig men väldränerad. En humusrik, lätt jord är bäst. Inte soligare än halvskugga, för att fuktigheten ska räcka till. Har du tur och får en god tillväxt på ramsarna kan du dela dem på hösten. Se till att få med så stor rotbit som möjligt. Tyvärr är rams liksom Hosta en bladrik växt som lätt angrips av sniglar.
Stjärnblommor och bräken är vanliga grannar till ramsväxterna.
Gult är inte min bästa färg, men det finns exempel på växter där man kan ha överseende med den stickiga och påträngande färgen. Framför allt i gulbrokiga bladväxter där de lyser upp med sin färg, särskilt om man planterar dem i skuggan eller intill mörkbladiga grannar. Men att planera hela gula rabatter eller så är inget jag råkat ut för ännu. En bra balans med det gröna och med komplementfärgen blått-lila hade nog varit nödvändigt i så fall.
Den aprikosfärgade ’Crown Princess Margareta’ är uppkallad efter den engelska prinsessan som blev maka till Gustav VI Adolf och skapade trädgården på Sofiero.
Men det finns trevliga gula blommor. Rosorna kan höra dit. När jag gick omkring i Fredriksdals rosarium i Helsingborg nyligen träffade jag på några gula-aprikosfärgade godingar. ’Crown Princess Margareta’ är en sådan. Det är en Austinros, alltså en modern buskros, som presenterades 1999. Som många buskrosor kan den även spaljeras mot en vägg och forma en mindre klätterros. Blommorna är stora och aprikosfärgade, tätt fyllda med ljusare kronblad ytterst. Doften är stark och god och det bästa av allt är att rosen blommar nästan oavbrutet från midsommar till hösten.
Den gula rosen Postillion har orange knoppar och klargula öppna blommor.
POSTILLION är framtagen hos Kordes i Tyskland 1998 och räknas också till de moderna rosorna. Det är en storblommig ros på knappt 2 meter i höjd, som gör sig fint i offentliga planteringar. Den har en kraftig blomningsperiod då skotten ofta innehåller så mycket som 15-25 blommor i en blomställning. Det tar givetvis på krafterna så den huvudsakliga blomningen ses under en månad, men rosen kan remontera i slutet av sommaren och inpå hösten. Den kräver en del skötsel och gödning för att klara detta. Tyvärr kan rosen ibland drabbas av svartfläcksjuka som gör att den fäller bladen nästan helt. Att samplantera med rufsiga perenner kan då förhöja värdet på Postillion.
’Golden Wings’ har utsökt vackra blommor i ljust gult mot gräddvitt.
’Golden Wings’ kan ta andan ur en vid blomningen. Utanför blomningstid är den nästan lite skräpig och blir ofta ganska gles och ojämn i växtsättet. Så det är en ros som behöver kraftig beskärning för att hålla formen. Då kan man få en buske som blir ca 1,5 meter hög och lika bred. Den har spinosissima i stamtavlan, vilket förklarar växtsättet och även medför rikligt med små taggar. Men blommorna är ju bara oemotståndligt vackra, eller hur? Stora som en handflata med ljust svavelgula kronblad, guldgula knappar och dekorativa ståndare. Doftar inte jättestarkt och den tål att stå en bit in i rabatten för att ses från håll. Då kan man ha annat i framkant som tar bort intrycket av glest grenverk.
Buskrosen ’Maigold’ kan även användas som klätterros.
I ’Maigold’ har vi en skuggtålig ros som kan klara sig bra på norrsidor. Den blir stor och kan användas som klätterros mot stöd. Namnet antyder en tidig blomning från början av juni i södra Sverige. Bilden ovan är tagen i början av juli och då har blommorna hunnit öppna sig helt och blottar vackra ståndare. Den bronsgula färgen bleknar också med tiden till ljust aprikosgult. Doften är lite speciell och ettrig, då den påminner om lakrits. De kraftiga, bågböjda grenarna är tätt taggiga precis som hos rosen ovan, och grenverket blir glest med tiden, så den kan gärna ställas en bit in i rabatten och beskärs regelbundet. Tyvärr är ’Maigold’ vissa år mottaglig för svartfläcksjuka och rosrost, men jag tycker den ändå kan vara värd att pröva om man bor inom zon 4 och har en norrvänd trädgård.
Humlor gör stor nytta i våra trädgårdar och i odlingslandskapet. I sitt arbete med att samla nektar och pollen från blommande växter passar de på att pollinera blommorna de besöker. Humlorna är lite klumpiga och i deras virrande runt blommorna fastnar det mycket pollen i deras päls. Det gör humlorna till utmärkta pollinerare och passar särskilt trädgårdsväxter som blommar tidigt på våren, som t ex vinbär, blåbär, lingon, men också äpplen, körsbär och hallon. Utan humlor blir skördarna av våra bärväxter samt klöver och raps mindre.
Jordhumlor på salvia.
Det finns 37 arter av humlor i Sverige, men ett tiotal är vanliga i trädgårdssammanhang. De allra vanligaste humlearterna har minskat kraftigt under de senaste 50 åren. En stor orsak till det är antagligen att många blomrika bryn och betesmarker har försvunnit. Kvävenedfallet och ”ogräs”bekämpningen har orsakat en mer ensartad flora samtidigt som minskad nedbetning av gräsmarkerna gjort att örtartade växter minskat kraftigt. Så vi har helt enkelt gynnat fel slags växter i vår strävan efter högre avkastning.
Utan humlor inga blåbär!
Humlornas livscykel är ganska enkel. På sensommaren söker hanarna efter parningsvilliga honor under sina patrulleringsuppdrag. De flyger längs en fast bana i terrängen i höjd med trädens nedersta grenar och letar brudar. Efter parningen dör hanarna och honorna, som nu kan kallas drottningar, letar upp en lämplig hålighet i marken för att övervintra som gravida humlor. På våren vaknar drottninghumlorna och letar upp en bra boplats, t ex ett övergivet musbo i en murken stubbe eller i en stenmur. De kan också lägga äggen i en håla i marken eller under en grästuva.
Troligtvis en haghumla som landat på den röda solhatten.
Drottningen samlar sedan in nektar och pollen till sin första barnakull. De första avkommorna blir arbetare, som därefter sköter utejobbet, att samla in mat. Drottningen stannar hemma i boet. På sensommaren kläcks nya honor och hanar som parar sig och leder förökningen vidare. För att de ska trivas behöver de örtrika torrbackar med blandad flora som blommar över hela säsongen. En rikt blommande trädgård är inte heller fel. Genom att gynna vilda blommor och växter med både tidig och sen blomning kan humlorna få mat från vår till höst. Slå inte ner alla sk ogräs som tar sig in i kanterna. Det kan vara sälg och fågelbär bland träden, vallört, plister, klöver och blåeld av örtartade växter. Och ta inte kål på humlorna genom att använda växtskyddsmedel.
Blommande vallört som fått stå kvar som insektsföda.
