Jorden vi tillverkar själva

Kompostjord tillförs på våren och myllas ner i ytskiktet.
Citronmelissen är planterad i en kruka för att inte sprida sig ohämmat i den luckra myllan.

Det har varit mycket med jorden de senaste dagarna. Både hemma och hos mina kunder. Grävde och rensade i mina trädgårdsland, både jordgubbslandet och de upphöjda odlingsbäddarna. Passade på att utnyttja den hemmatillverkade kompostjorden som visserligen var lite grov, men när den väl runnit genom sållet gav ett härligt tillskott till mina bäddar. Jag har enklaste möjliga kallkompost för trädgårdsavfall. Staplar bara pallkragar på varandra, så högt som innehållet fyller upp. Och efter ett år har jag fått massor av fin jord för rabatter och odlingar.

Enklaste komposten tillverkar du av pallkragar som du staplar ovanpå varandra.

Så gör jag: Börjar nu på våren med att vända innehållet i fjolårets pallkragar. Det har sjunkit ihop rejält under vintern, men fortfarande ligger det en del torrt och oförmultnat på toppen. Det lägger jag underst i den nya högen som får ett par pallkragar kring sig. Två fack får du alltså ha – ett för den färdiga jorden och ett för årets påfyllning. Efter att ha grävt bort ett par decimeter börjar det komma fram svart, mustig mylla och då tar jag fram sållet. Ställer det på skottkärran så jag sparar mesta möda. Har ett hemmasnickrat såll av trä i form av en rektangulär ram med kycklingnät uppspänt i sig. I den öser jag över den grova jorden och skakar lite på sållet så jorden siktas och hamnar i skottkärran undertill.  Bred ut några cm tjockt i rabatter och mylla ner det i ytskiktet i odlingsbäddarna.

Daggmaskarna trivs när de får en jord uppblandad med kompost.
Daggmaskarna trivs när de får en jord uppblandad med kompost. Förvånande nog finns det ofta massor av mask i lerjorden, men den är kompakt och svår att gräva i.

De grova resterna som ännu inte är klara lägger jag tillbaks i årets nya kompost för att det ska få jobba ett år till. Oftast är det grövre pinnar eller tätt packade kokor av löv som inte hunnit med att förmultna under en säsong. Därför är det bra när man lägger ut material i kompostbehållaren att man finfördelar grova saker som solrosstänglar, fina grenar, ris och att gräsklipp och löv strös ut blandat med annat innehåll. Det sätter fart på komposteringsprocessen. Och släng inte apelsinskal och äggskal i komposten eftersom det är väldigt långsamma grejor. Inte heller en spann spik som jag stötte på hos en kund. De tar väldigt lång tid på sig att bli mylla!

Lerjord måste förbättras med kompost för att bli brukbar för odling.
Jag bor i världens lerjordsbälte. Så här såg det ut när jag lyfte på markduken runt odlingsbäddarna.

Nu när du vårstädar rabattens torra perennastänglar och tömmer gamla vinterkrukor är det smart att klippa allt i små bitar med en gång när du lägger det i skottkärran. Finfördelade tuvor och stjälkar försvinner ganska fort när värmen stiger i komposten. Och det är otroligt hur mycket jord det verkligen blir av ett års grönkompost. Nu behöver du knappast köpa någon torr påsjord längre. Och jag lovar att effekten och växtkraften är bra mycket bättre i din egen kompostjord!

I Gropen kan man se jordprofiler från olika ställen på ett och samma plan.
Gropen i Borgeby är en sammanställning av olika jordprofiler på ett och samma ställe. Foto: Svensk Raps

Vill du lära dig mer om jord så är det ett utmärkt tillfälle att besöka Borgeby fältdagar i sommar. Här finns ”Gropen” – ett storskaligt demoprojekt där man visar hur olika åtgärder i marken förändrar markens struktur och profil. Det är otroligt intressant, tycker jag, och väl värt hela entréavgiften att höra de kunniga guiderna berätta om hur jorden förändras och förbättras.

Sasabambun är egentligen ett jättegräs

Sasabambun är en aggressiv växt som sprider sig ohämmat med rotskott.

Vill du lära dig lite japanska? Växtens namn Sasa betyder ”ännu smalare”. Bladen är ju ovanligt breda, så det kan namnet inte syfta på och även buskens utseende är ganska brett, snarare än smalt. Det som är smalt däremot är rören, dvs bladstänglarna. Sasabambun är ett gräs, släkt med gröearterna som växer i gräsmattan. Men de olika sasa-arterna blir närmare 2 meter höga, så släktskapet kan kännas lite osannolikt.

Kurilerbambun har palmbladsliknande hopfästning vid bladskaftet.

Sasabambun är ett ogräs om man ser till dess spridningsförmåga. Det är en effektiv marktäckare som sprider sig med rotskott. Så tänk på var du placerar den, den kommer inte att behålla sin plats i ledet. Det är ett stort släkte, men de vanligaste arterna passar utmärkt som höga marktäckare under träd i skog av woodlandkaraktär. Skuggan är inget problem, men de kräver en hel del fukt. Så bästa placering är intill en damm eller annat vattendrag. I sina hemtrakter i sydöstra Asien växer sasabambun i fuktiga dalgångar och skogar.

Bambuarterna är många, men alla är inte lika härdiga.

 

Jag kan inte tillräckligt om släktet för att kunna artbestämma den växt du ser på bilderna. En gissning är Sasa kurilensis eller kurilerbambu. Den är härdig till minst -20 grader och den mest hårdföra av arterna. Kurilerbambun är känd som en aggressiv art, men man kan ju försöka råda bot på spridningen genom att äta upp den! Javisst, hemma i Japan är de unga skotten en riktig delikatess inlagda i salt. Det skulle vara något att prova!

Palmbladsliknande blad och smala rör är kännetecken för kurilerbambun.

Vårens vackraste marktäckare blommar i himmelsblått

Ormögat är en blåblommande, marktäckande växt under buskar och träd.

Ormöga är en förtjusande liten växt som härstammar från Alperna och bergstrakter i sydöstra Europa, men verkar trivas bra i många halvskuggiga-skuggiga lägen  under träd och buskar. Jorden får gärna vara mullrik och lätt fuktig. Det är en lätt växt att odla och föröka, den sprider sig själv med frö och krypande rotstammar. Vill du flytta runt plantor är det bara att gräva upp och dela en planta.

Ormögat sprider sig villigt och täcker snabbt stora ytor.

De förgätmigej-liknande blommorna sitter i knippen och ger ett vårfräscht intryck. Det finns även en vit sort, Omphalodes verna ’Alba’, men den har ett svagare växtsätt och något senare blomning än den rena arten. Det är jättefina perenner att samplantera med tulpaner och narcisser i woodland eller rabatt.

Under häckar och buskar trivs ormögat där den får både skugga och fukt.

Vårens första blommande träd

Körsbärsplommon är ett litet, rundkronigt träd med den tidigaste blomningen av alla träd.

Många frågar om detta träd just nu. Vad kan det vara för något som blommar så tidigt? Doftar gott gör det också. Ett körsbär? Det är såklart en bra gissning. Inte bara för att släktet Prunus är ett av våra större till antalet, så chansen att något blommande träd tillhör släktet körsbär är rätt så stor. Körsbärsplommon heter det, kanske för att frukten ser ut att ligga någonstans mitt emellan.

Blommorna sitter tätt på körsbärsplommonet.

Prunus cerasifera blommar mycket tidigt, samtidigt med påskliljorna kan man säga. Grenarna är helt översållade av små, vita blommor med en speciell, sötaktig doft. Efter blomningen kommer de små, mörkgröna bladen som skapar en rätt mörk skugga under trädet, eftersom de sitter så tätt. Grenverket är också ganska tätt.

Dessutom är det här en art som skjuter rotskott så har man en får man ofta fler. Gräv bort rotskotten med en gång, för de är mycket starkväxande och svåra att utrota om de en gång fått fäste. Men väljer man att hålla trädet mer som en landskapsväxt hellre än ett vackert träd för finträdgården så kan man ha stor glädje av det. Det är värdefullt för fåglarna som får skydd och mat bland grenarna. Fåglarna äter även av den gulröda frukten, som i och för sig är rätt söt och god, men skalet är väldigt tjockt och lite bittert, så jag tycker inte de är speciellt goda.

Körsbärsplommon har ett brett växtsätt med överhängande grenar och rik blomning.

Ska du skilja den här arten från andra tätt växande, ganska tidigblommande släktingar så kan du titta på bladformen som är spetsigt äggrund. Bladen är tätt tandade i kanten och på undersidan lätt håriga bara på bladnerverna. Grenarna är mycket taggiga, men till skillnad från t ex krikon blir den här busken snabbare trädformig. Krikonet stannar på buskhöjd. De unga skotten är mörkt olivgröna.

Blodplommon har mörkt röda blad och en rosa blomning.

Det finns en rosablommande variant, ovan, som heter blodplommon, Prunus cerasifera ’Nigra’. Den blommar något senare och har mörkt röda blad. Intrycket blir lätt väldigt dystert och mörkt om man sätter flera träd tillsammans, så det måste man tänka på vid planeringen. Blodplommon sätter sällan frukt och lämpar sig därför bättre i hårdgjorda miljöer. Ett trevligt litet träd som passar bra i stadsmiljö pga sin tork- och värmetålighet.

 

Nu ska jag testa att odla ingefära

Ingefäran används som krydda i det asiatiska köket.

Ingefäran är en favoritkrydda i mitt kök tillsammans med citronen. Citron odlar jag för fullt, så nu måste jag ju också prova på om det går att få fram sin egen ingefära. Man börjar med att ta bitar av växtens rot eller egentligen jordstam. Det är de som säljs i grönsaksdisken som gråbruna sfäriska knölar som hänger ihop i mer eller mindre knotiga korvar. De saftiga knölarna har väldigt lätt för att ruttna ifall de blir liggande i en blöt blomkruka, så jag tänkte förgro två rotbitar innan jag planterar dem. Få se hur det går. Så här ser de ut just nu.

Ingefäran ruttnar lätt så man kan förgro den över ett vattenglas.

Ingefäran kan bli en halv – en meter hög. Bladen påminner om en bergpalms, lite vassliknande. Har man tur så ska det gå att få fram vackra blommor också, men jag kommer nog att vara nöjd om jag får fram en bunt blad från de knotiga rotbitarna. När väl rötter och de första skotten bildats kan man plantera växten i lecablandad lätt jord. Tänk på att välja en kruka där rötterna har plats att expandera. Placera krukan ljust och med undervärme, gärna över ett element, så kommer groningen igång. Krukan vattnas igenom och sedan ska jorden torka upp innan man vattnar nästa gång. Ha tålamod, för det lär dröja upp emot två månader innan det kommer fram några blad.

Ingefäraplantan kan bli en meter hög med palmliknande blad.

Sedan kan krukan ställas ute över sommaren. Växer plantan kraftigt kräver den också mycket näring. Komposterad kogödsel eller grönkompost är bra. Mylla ner det runt plantan flera gånger under sommaren. I september-oktober ska ingefäran förhoppningsvis vuxit till sig så att du kan skörda dina egna rötter. Oh, jag ser fram emot det – det här är jättespännande!

Den håriga backsippan är torrabattens tidigaste blomster

Vita backsippor påminner om stekt ägg med sina vita kronblad och gula mitt.

Släktet backsippor består av ett 30-tal arter som härstammar från norra halvklotet, både på den amerikanska och eurasiatiska sidan. De växer vilt på torra hedar och ängar. De första svenska beläggen härrör sig från 1600-talet då Olof Rudbäck d ä har antecknat att backsippan är vildväxande i hela landet och kallas vid namn som koskälla, gökeklocka och oxöron, namn som går tillbaka på växtens utseende.

Backsippan har vackra, stora klockor som blommar tidigt om våren.

Det här är en hårig perenna växt med en kraftig pålrot och djupt flikiga, fjäderaktiga blad. Tänk på rotens djup om du försöker gräva upp och flytta backsippor, så du inte skadar den. Den vildväxande backsippan är förresten fridlyst, så den får man inte ta. Blomman är också hårig och har beroende på art olika färg, allt från vit, gul, ljuslila, röd till violett. Den har en stor ståndarsamling i granngul färg. Efter blomningen utvecklas den vackra fröställningen som liknar en klematis lurviga ”fröboll”.

Den vita backsippan ser nästan ut som sen snö.

Backsippor trivs i sandiga, steniga marker med god dränering. Den föredrar att stå i full sol i sällskap med olika vivor och ormöga som blommar samtidigt. Har du snigelproblem bör du passa upp eftersom sniglarna glatt tar för sig av de unga bladen. Den vanligast förekommande arten i handeln är Pulsatilla vulgaris, backsippa. Den blir inte mer än 20 cm hög och lika bred, så vill man ha ett större bestånd får man skaffa en del plantor till att börja med. Här visar jag bilder på den vita ’Alba’ och den röda ’Röde Klokke’, båda lätta att få tag i.

En julrosäng – så nära himlen man kan komma!

Julrosor i mängder letar sig upp genom fältskiktet av marktäckande perenner.

I Malmö Kungspark blommar just nu något alldeles underbart. Kungsparkens woodland är inne i julrosornas blomningsperiod. Det är en naturlik plantering som gjordes om hösten 2008. Tanken var att göra en inbjudande busk- och perennaplantering som skulle vara attraktiv hela året runt och där blomningarna skulle avlösa varandra. Designen gjordes av Magnus Svensson och Svenska Landskap i Malmö.

Vita julrosor lyser upp i de mer skuggiga partierna.

Man tog fram en ny metod för plantering där växter med olika karaktärer blandades i kvadratmeter stora fält som sedan upprepades. Träd och buskar samspelar med ett rikt örtskikt av matt- och klumpbildande perenner. Dessutom har man blandat in massor av olika lökväxter som narcisser och pärlhyacinter. Mängden är ca 80 lökar per kvadratmeter.

Svartblommande julrosor är mycket läckra i den vårblommande lökängen.

Jorden är en speciell historia. Julrosorna är ju kalkälskande växter, det måste man komma ihåg när det gäller woodland som ofta brukar dra åt det surare hållet. Här har man lagt på en närproducerad grönkompostjord som väckt liv i den tidigare så trötta och näringsfattiga jorden. Kompostjorden är framställd av Malmöbornas komposterade trädgårdsavfall och har gett jorden en fin struktur och ett stort tillskott av maskar.

Underbara svarta julrosor mixas med blå pärlhyacinter.

Senare under säsongen kommer blomningen att avlösas av bl a myskmadra som täckskikt med vita löjtnantshjärtan och storrams uppblandat med vita narcisser ’Recurvus’. Det tål att hålla utkik efter säsongsväxlingar, för här kan man lära sig om vad som trivs ihop och hur man ska plantera dem för att få de bästa färgkombinationerna!

Naturens gula vårblommor

Svalörten har en kort säsong och vissnar snabbt ner efter blomning.

Just nu är det blomningstid för några av de gula vårblommorna som växer med lök eller knölstam. Svalörten, Ranunculus ficaria, är ett litet ogräs som sprider sig snabbt  under jord. Den bildar täta mattor med piggt gula blommor. Lyckligtvis vissnar bladmassan ner nästan med en gång så fort växten blommat klart och därefter kan andra växter ta vid. Växten blir bara 15-20 cm hög, och bladen ännu lägre, men den växer med långa rankor över markytan. Det finns även odlade former av svalört med grönvita eller kopparröda blommor.

Vårlöken bildar små tuvor av sidolökar intill huvudlöken.

Vårlöken, Gagea lutea, är den vanligaste vårlöken i Norden. Den blir ganska stor, 10-25 cm hög och växer på frisk till fuktig mark i näringsrik jord. Du kan hitta den i gräsmattor, dikeskanter, beteshagar och i ljus lövskog. Det finns flera släktingar till den som är mindre vanliga och ofta något mindre i storlek. Lökarna förökar sig genom att det utbildas mängder av små sidolökar så det blir ofta stora tuvor av vårlök på samma ställe.

Gulsippan är nära släkt med vitsippan men blommar något senare.

Gulsippan, Anemone ranunculoides, är precis i början av sin blomningstid. Denna knallgula blomma trivs i kalkhaltig och frisk mulljord. På betesmarker, lövskogar och även i min naturlika gräsmatta växer den fint. Gulsippan är nära släkt med vitsippan och kan även i sällsynta fall korsa sig med den. Dess blommor blir då blekgula. Gulsippan växer med långsträckta, krypande jordstammar och bildar snabbt täta mattor.

 

Testa att odla egen Physalis

Kapkrusbäret är en syrlig och frisksmakande frukt som skyddas av sitt papperstunna skal.

Physalis peruviana är en liten sötnos som säljs i små askar i fruktdisken. Dess svenska namn kapkrusbär kan förleda en att tro att den härstammar från Sydafrika, men den kommer egentligen från Sydamerika. De gula bären ligger inneslutna i pappersaktiga, tunna foderblad som påminner starkt om den japanska lyktan, Physalis alkekengii var franchetti, som man odlar i trädgården. De är nära släkt, men kapkrusbäret klarar sig inte utomhus över vintern.

Fröna sås i krukor med vanlig såjord och gror snabbt.

Köp en ask gula Physalisfrukter och peta ut de små fröna. Sätt några stycken frön per kruka i såjord och täck med en plastpåse eller avklippt petflaska så du får lite drivhusmiljö. Lämplig såtid är just nu, i slutet av mars-början av april om du vill få en skörd i sommar. När plantorna kommit upp och vuxit till sig lite planterar du om dem i vanlig krukjord med en planta per kruka. Plantorna toppas redan från början för att bilda buskiga plantor. Ge dem gott om ljus så blir de knubbiga och fina.

Kapkrusbäret blir en stor och buskig planta som ger bär hela sommaren.

När frostrisken är över i början av juni kan du plantera ut ditt kapkrusbär. Den kan växa på soligt och varmt ställe i kruka eller på friland. Blommorna kommer allt eftersom och frukterna mognar under hela sommaren. De är plockmogna när de fått den karaktäristiska gulorange färgen. Vik försiktigt upp svepet för att kolla mognaden innan du nyper av frukten. Det är ett näringsrikt bär som innehåller mycket kalium, karotenoider och höga halter av vitamin C, B12 och E. Smaken är syrlig och frisk och passar bra att ätas som den är, inte bara som dekoration i drinkar!

Blå, blå vårblommor

Blåsippan trivs i skogsbrynet med en mullrik och kalkrik jord.

Många av de allra tidigaste vårblommorna är blå. Just nu är det mycket blått i mina krukor och i gräsmattan. Rufsar man lite under fjolårslöven ligger där kanske en tuva scillor på vänt som inte orkat ta sig igenom det tjocka lövtäcket ännu. Några blåsippor finns det inte i min trädgård, men egentligen skulle jag ha perfekta förhållanden med den kalkrika jorden och i kanten av den omgivande skogen. Däremot såg jag blåsippor hos en kund när jag klippte hennes rosor. På skuggsidan hade hon en rabatt med mängder av blåsippor.

Blåstjärnor finns det av många olika arter som blommar tidigt om våren.

Scillor har jag gott om i olika skepnader. Allra först ut om våren är den lilla vårstjärnan, Scilla bifolia, tror jag den heter. Pytteliten och med förgrenade blomstjälkar blir den knappt mer än 5 cm hög. De stjärnformade blommorna sätter frö som lätt sprider sig över stora ytor. Jag tycker den är helt underbar. Och det tycker kisen också. Vi har faktiskt rätt ofta lika smak.

Blåstjärnor i gräsmattan beundras av min vackra katt.

Pärlhyacinterna är köpta och planterade i en kruka med lite mossa runt om. Härligt fräscha är de och en riktig vårens budbärare. Doften är mycket typisk.

Pärlhyacinter kan man gärna sätta i kruka om hösten för att kunna ta in i fönstret om våren.

Annars är det penséer som doftar i ett flertal krukor kring trappan. Mest blå och lite vita och ljusgula blommor. Men ihop med t ex pärlhyacinter så blir de helt förtrollande vackra i sin enkelhet. Det måste nog vara den växt som har högst upplevelsevärde i förhållande till sitt pris.

Penséer och pärlhyacinter smälter fint ihop i en kruka.